So this is christmas

Min morfar är underbar. Min morfar är en surkärring. Mannen är skeptisk mot precis allt. Blind och isolerad som han är så har han noll koll på omvärlden, men det hindrar honom inte från att ha en åsikt om allt som händer. Och nästan allt är av ondo, nästan allt är idiotiskt. Ni trodde att Amnesty var en bra organisation? FEL! Amnesty är en sekt. Fråga min morfar. Genom åren har han uttalat sig både rasistiskt och homofobiskt, dock aldrig sexistiskt. Han är min enda släkting som inte har konfronterats med min läggning, något som är lätt att undvika i och med att han, som sagt, är blind. Men han är knappast korkad, och har nog lagt ihop både ett och annat och förstått hur det ligger till helt på egen hand. Under julmiddagen hävde han plötsligt ur sig detta:
"Alla som lever ihop som ett par ska kunna gifta sig, det är idiotiskt att säga emot. Det är en ren praktikalitet."
Nämnde jag att mannen är en hängiven ateist och vägrar gå in i kyrkor, även när hans döttrar gifter sig? Kanske kan detta bidra till hans praktiska syn på äktenskapet. I vilket fall som helst så ser jag det nu som att jag har fått hans välsignelse att gifta mig med en tjej, om jag nu skulle vilja det. Juste.

Har för övrigt reagerat på något jag åt på julmiddagen och har nu utslag i hela ansiktet. Huden är täckt av små små blåsor, kinderna är rödflammiga och hela ansiktet glänser av kortison. Jag är jävligt läcker, helt enkelt.
Kompenserar det hela med dricka mycket portvin och diskutera 20-talsklänning med min syster, som är så att säga däsajnör. När man som jag har tummen mitt i pannan, då är det väldigt tacksamt att ha en däsajnör i familjen. Man pekar på en bild, man pekar på ett tyg, man hostar upp cash, och så vips så har man utökat sin garderob med ett unikt plagg sytt efter ens egna mått. Har man tur är det dessutom det plagget man hade tänkt sig. Skaffa dig en, jag rekommenderar't.

God fortsättning, fina små queers!

Sitter i harmonistugan

Jag har nu åkt hem till familjen. Där får man sitta framför brasan med ett glas rött och läsa bok, och det kan man göra nästan helt utan avbrott. Ibland sitter vi dock i köket och citerar Monty Python, som de brittnördar vi är, och så fnissar vi så vi måste lägga pannorna mot köksbordet. Så töntiga är vi. Så nöjda är vi att vara samlade.

Innan jag kom ut hit har jag dock träffat en vän som är höggravid, på det där glittrande sättet. Förutom magen har hon inte lagt på sig ett smack, och hon verkar bara lugn och välmående. Tyckte till och med att hennes dreads såg ovanligt prydliga ut. Sen mötte jag upp med systern och hennes kreativa cirkel, där alla ser ut som små artistiska popprinsessor. De är så motiverade och företagsamma att det inte går att ogilla dem, även om de är så hjärtskärande gymnasiala. Gott vin fick jag också.

Annars tycker jag det är ganska obehagligt att återvända till hemstaden. Det är fint med storstäder, där får man vara anonym. Jag är praktiskt taget aldrig på humör att springa in i nån gammal klasskamrat från -97, så hemstaden gör mig något... paranoid. Inte för att jag har en massa hemska minnen därifrån, eller för att jag har några obehagliga spöken som jag vill undvika, jag trivs helt enkelt väldigt bra med att... inte vara där. Inte vara delaktig. Att vara glömd. Men så är det väl kanske för många. (?) Trots detta har jag faktiskt tänkt vara lite mer out and about det här besöket, höra av mig och sånt där som jag hör folk gör. Det är nyttigt att rubba mönster.

Frosseri och skvaller, som sig bör

Igår var det julfest på jobbet. Massvis med käk, nästan inget vegetariskt, men vinet var desto mer vegetabiliskt och det intog jag i stora mängder. Plus glögg, plus drinkar, plus cognac, plus snaps. Fick mandeln i gröten och vann choklad. Årets julklapp från ledningen är en mjölkkanna i återvunnet glas, väldigt söt designad liten sak men vem fan använder mjölkkanna år 2007?

Markus visade alla sina otroligt vackra bilder från Svalbard och jag fantiserade om att han förvandlades till tjej. En av mina få kvinnliga kollegor kom ut som gravid. Jag spred vidare min teori om att en av våra kollegor har Aspbergers syndrom. Alla försökte låtsas som att de åt av Kristers aladåb, men fisk i gelatin kan helt enkelt inte vara bra. Jag rökte cigarr för första gången sen studenten och försökte dansa hambo, men ingen kom riktigt ihåg stegen. Till slut var det bara jag och några grabbar kvar, och när vi inte orkade sjunga mer Neil Young och Bruce Springsteen så var klockan mitt i natten och det var dags att åka hem.

Den galne lille ungraren hade med sig en egen liten julklapp till mig, ett väldigt tjejigt litet silverarmband med små hjärtan på. Han bad mig att hålla det hemligt och inte öppna paketet förrän jag kom hem, eftersom han är gift och har barn. Jag öppnade det när jag satt i taxin, varpå taxichauffören utbrast "micket veckert du ha en kille!?". Nu vet jag inte vad jag ska göra med armbandet, jag kan inte ge bort det för de enda som jag skulle kunna tänka mig skulle gilla det är heterosexuella fjortonåriga oskulder, och jag känner inga såna.

Fukk it.

Lider av uppdämd frustration. Ute och springer långa turer i vintermörkret för att lätta på trycket som tystnaden skapar, inte en faktisk tystnad för pratas gör det ju hela tiden, men bara om det som är neutralt. Vad gör man med en kombo som inte kommunicerar? Ständigt undanglidande, förvirrar mig med luddiga resonemang som inte visar sig mynna ut i något annat än ihåligt ordbajs. "Men herregud kvinna, ha en åsikt!", vill jag ropa. Men det gör jag inte. Jag kastar på mig lager av träningskläder och ger mig ut och springer, och kommer hem igen, lugnare och gladare. Det är alldeles strax dags för jullov, och som vanligt dyker det upp med en otrolig timing för då får jag åka hem till hemstaden och ta paus från Det Här Som Inte Är. Jag har en känsla av att jag är den enda som vill ta tag i den här situationen och reda ut den, men varför är det alltid jag som ska axla den rollen? Jag känner mig som en trulig femåring, vill krypa upp i ett hörn med armarna i kors och pluta med underläppen. "Nä!"

It's not all bad. Jag har köpt ett par tjusiga svarta skinnhandskar (äkta lamm, orka vara PK) med små vita porslinsknappar utmed sidorna. De får mig att vilja bära krinolin. Jag har även fått en officiell inbjudan till ett konstnärskollektiv där jag möjligtvis skulle passa in. Yay!

De gråa tinningarnas charm

Sitter på bussen hem, runt nio på kvällen. Det är fullt med folk, många är på väg till någon fest någonstans. I mitten av bussen står en mycket berusad man, och han har börjat prata med ett gäng utländska tonårskillar. Han sjunger och skojar med dem, de driver med honom och eldar upp honom. Han kan knappt stå upp, men har hittat några som uppmärksammar honom och verkar därför glad. Skrålet är öronbedövande, det är trångt och svettigt och alla önskar de var någon annanstans. Från ett säte intill mitt reser sig en man upp och ropar åt den berusade mannen att hålla käften. Han ignoreras. I mitt sällskap har jag en äldre kvinna, och han känner antagligen att han ska få medhåll från henne där hon sitter med grå permanent och den lilla axelväskan i knät. Så han börjar muttra till henne hur irriterande det är, att den fulla mannen är en idiot och att tonårskillarna kommer råna honom. De kommer gå av vid hans hållplats och tömma hans fickor. "Världens enklaste jobb", säger han menande och nickar mot mannen som svajar i mittgången. Då ser den äldre kvinnan på honom över sina glasögon, ser honom rakt i ögonen och säger:
"Det är ett väldigt krasst uttalande du gör om några människor du inte vet något om. Tror du att du skulle ha dragit samma slutsats om pojkarna hade varit blonda?"
Som en förmanande skolfröken naglar hon fast honom med blicken. Han svarar inte, bara ser på henne en stund och vänder sig sedan bort med en fnysning. Hon tittar på mig och jag ser triumfen lysa i hennes ögon. När vi har gått av bussen säger jag till henne att det var bra sagt. Hon fnyser och svarar:
"En del verkar bygga upp hela sin tillvaro på förutfattade meningar."

Människor överraskar!

Ni vet alla de där människorna som aldrig bjuder igen, som aldrig hör av sig? Jo, jag hade bestämt mig för att skita i dem och söka upp grönare gräs. Det resulterade i absurda ölsnack och inspirerande vernissage och rent ut sagt übertråkiga promenader, men vad hände sen? De började ringa. Och hade dåliga ursäkter. Och ville ses. Och jag som hade bestämt mig för att vara den som är den, visade sig INTE vara den som är den, utan utbrast glatt "kör i vind!" och skrev febrilt i min lilla kalender. Och kände mig varm i magen. Det är väldigt lätt att bekräfta andra människor, och jag är inget undantag.

I övrigt har jag varit jävligt finkulturell och julig. Ibland samtidigt. Jag och Amasonen har bytt julklappar, och de som hon gav mig var faktiskt helt underbart personliga och genomtänkta. Det hade jag verkligen inte trott. Jag trodde på nåt sätt inte att jag blev sedd på det sättet. Och så visade det sig att det var just det som jag blev. Min egen present till henne framstod som hopplöst fantasilös i jämförelse. Presenter är viktiga, oavsett om ens relation är tydlig eller luddig. Vår relation är något av det luddigaste jag sett på länge. Hur kan den då samtidigt kännas direkt, enkel och trygg? Varför försöker jag ens analysera det här? Dags för ännu en skopa glögg. Mer glögg åt folket!

P.S. Kära jultomten, i år önskar jag mig inget speciellt. Förutom hela Nümphs senaste kollektion. Du vet vart du ska skicka den. Tack. D.S.

"It was good enough for Billy Burrows..."

Vad är det för pippidjefvul som kvittrar halva natten igenom? Mitt i vintern? Precis utanför mitt fönster? Har de inget hyfs? Småfåglar är inte vad de en gång var. Följderna av fjäderfäts infernaliska pipande är att jag idag ser ut som en levande död, har hjärnkapacitet som en zombie, och har varit mer än lagom otrevlig mot min kombo. Den nya färgsprakande hårfärgen lättar INTE upp, om nu någon hade trott det. Jag hasar in på kontoret, två timmar senare än vanligt, och möts av ett pappersberg som en gång i tiden var mitt skrivbord. Lovely. Hasar vidare ut i köket och sätter på vattenkokaren. Och vad skådar mitt svidande öga? Inget rooibos kvar. Bara "green tea pure", som inte kan vara något annat än hö enligt mina smaklökar, och mango. Mango! Släpper ifrån mig ett litet kvidande läte, och hasar tillbaka till skrivbordet. Med en kopp rykande mangote. Det gör ont i själen.

För övrigt händer det något på jobbet. Jag har en kollega, vi kan kalla honom Markus. Vi har bondat i månader nu, och blivit så bra kompisar som två kollegor kan bli utan att ha umgåtts på fritiden. Så brände jag en skiva till honom, Escondida med Jolie Holland. Idag utspelar sig följande dialog:

M: "Hej du."
C: "Tjenare."
M: "Ny hårfärg igen ser jag?"
C: "Alltid."
M: "Snyggt. Du, den där Old Fashioned Morphine..."
C: "Visst är den bäst?"
M: "Ja det är nästan så man blir lite sugen på en shot."
C: "Absolut, särskilt på morgonen. Det finns en del låtar som man aldrig riktigt tröttnar på, och den hamnar helt klart på min lista."
M: "Det är konstigt att två personer kan fastna så för samma låt..."

Vi stirrar en stund på varandra. Sen vänder vi oss båda tillbaka mot våra skrivbord.

C: "Det är för att den är bäst."
M: "Ja."

Dykedudes

Läste i senaste Kom Ut om Dykedudes. I min krets har de döpt sig själva till Dykefags, men jag inser att dykedudes är ett mer allomfattande begrepp. För visst är det egentligen så, att det inte är jag som är faghag, när mina bögar omger sig med flator. De läser queerfeminism, lyssnar på Heather Nova och Regina Spektor, dricker bärs eller te, och känner inga andra bögar förutom de som de har/har haft sex med. De föredrar kings före queens, läser Sylvia Plath, sitter på Café Banjo och har nästan aldrig varit på Wonk. De är dykedudes. Och visst är det så, att det inte är helt legitimt? Att bögar skulle vända heterovärlden och bögvärlden ryggen och leka med flatorna? Och visst är det jävligt kul? Det är som en slogan.
My dykedudes are fantastic.

Kissing you off

Vissa insikter måste helt enkelt bankas in. Om och om igen. Som till exempel att man inte ska försöka hjula på fyllan. Eller att man inte ska ta på sig byxorna som drar i backen när det regnar ute. Eller att bleka håret är en väldigt dålig idé (det blir ändå pissgult). Eller som i det här fallet, att jag och Amasonen verkligen inte ska ha ihop det. Av den enkla anledningen att det inte funkar, det har aldrig funkat och kommer aldrig funka. Det spelar ingen roll att bruden är ett bombnedslag och att vi har skitkul ihop, som något annat än vänner är vi en vandrande katastrof. Den här helgen är jag själv i lägenheten, och jag passar på att rensa hjärnan från allt vad det här heter. Jag må vara usel på att lära mig av mina misstag, men jag är åtminstone bra på att byta spår. Jag gör vad jag brukar göra: Jag springer, myser med mina bögar, målar, fikar med gamla kursare och tittar på gamla musikaler. En liten konsert kan möjligtvis komma att ses. En dejt hade varit det ultimata, men ack ack ack.

På tal om nåt helt annat så är jag mer än lovligt trött på folk som aldrig hör av sig. Ni känner säkert igen typen, de där som tycker det är jättekul att man hör av sig, man ses och har hur trevligt som helst, och sen hör man aldrig ifrån dem. Så efter ett tag hör man av sig igen, bjuder med dem på något, man har skitskoj, och så försvinner de ut i periferin igen. Det är nästan så man kan dela in folk i två läger: De som ringer, och de som blir uppringda. Varför är det så?

Vi ska inte ha chans på varandra

Jag hatade att vara tonåring. För mig var det en enda långtråkig och osäker väntan på friheten som jag inbillade mig att vuxenlivet skulle ge (och det gör det ju till en viss del). Men vissa grejer var på nåt sätt enklare då. Man utvecklade en crush på någon man inte kände, man söp sig full, man hånglade i en buske. Man vägde INTE för- och nackdelar i all oändlighet, man hade inte hunnit skaffa sig så mycket åsikter om hur man ville ha saker och ting, och framför allt var man inte kåt på någon man bodde med, eftersom man fortfarande bodde hemma. Och när jag säger "man", så menar jag förstås "jag", för som vi alla vet så är varje sanning subjektiv.

Jag har verkligen ingen lust med det här. Allt som är jag, allt jag har kommit fram till, allt jag vet om mig själv, säger "för i helvete, skärp dig kvinna". Men faktum kvarstår, att jag hade avsexualiserat henne, neutraliserat henne, gjort henne till min kompanjon, min partner in crime, min kombo. Och det tog en natt för att bryta det trevliga ofarliga mönstret, och återigen så svarar min kropp på minsta beröring. Hjärtat tycker allt och inget, men kroppen vet precis var skåpet ska stå, och det är frustrerande som fan. Och jag tror det kan vara likadant på hennes sida. Det är så man vill slå sig själv i huvudet med en slägga.

Beat boxens Beardyman

Jo, jag måste erkänna, jag har en svaghet för sånt här.

Mina 7 önskningar

Ajja, this one's for you.

Utan inbördes ordning.

1. En mecenat. Det vore juste med någon rik snubbe/snubba som trodde jag var guds gåva till konstvärlden, och därför sponsrade hela mitt syndiga leverne.

2. Fri tillgång till utbudet på Sci-Fi bokhandeln. För att de är alldeles nyöppnade i Malmö och jag redan är tjenis med samtliga i personalen.

3. Ett botemedel mot ME. Det hade betytt mycket.

4. Totalhaveri hos CSN. Allas skulder skulle hamna på noll.

5. En mortel. För att jag behöver en.

6. En till gayklubb i Malmö. Mixad, spelar r'n'b och ragga. För att utbudet är kasst, och för att jag saknar att få dansa i timmar med mina bögar.

7. En liten vindögd cornish rex. För att jag vill ha ett husdjur som både är fulsött och snällt mot mina allergiska älsklingar.

Well well well

Jag är lite tömd på ord, på teorier, på analyser, på åsikter. Kan det vara baksmällan som fortfarande sätter sina spår? Det blev ett riktigt galej, maten blev så bra att gästerna stönade av lycka, den till synes alkoholsvaga bålen hälldes ner i diverse glada halsar, och musiken var precis lagom hög för att grannarna inte skulle klaga. Alla hade jobbat hårt på sin utstyrsel, min personliga favorit var S som kom klädd som älg. Jag och Amasonen körde värdinnegrejen fullt ut, och efteråt kändes det inte riktigt som om vi faktiskt hade pratat ordentligt med någon av våra gäster, men alla verkade nöjda (och bladiga, mycket tack vare vår sluga bål).

Och sen? Ja... Sen var klockan mitt i natten, gästerna var sedan länge utflugna, lägenhet var mörk, musiken var avstängd, och jag och Amasonen återupptäckte varandra. Och det var fint, det var kul, det var sexigt, det var hemtamt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det, om jag VILL förhålla mig till det, om jag BORDE förhålla mig till det. Min kombo är min sambo är min kombo är mitt onenightstand? Är min kombo? Igår kväll låg vi under ett täcke i soffan och hade Kill Billmaraton och åt rester, hennes huvud i mitt knä, min hand i hennes hår. Helt naturligt, avsexualiserat men intimt. Som vänner. Okomplicerat men fundersamt. En eftertänksam tystnad mellan orden. Ibland är analyser onödiga, det är enklare att bara leva. I slutändan kommer man fram till samma punkt ändå, vad nu den punkten skulle vara för något.

Bring it on

Jag är ju inte bloggartypen som skriver flera inlägg per dag, men dagen som är idag är visst inte en dag som andra dagar. Imorgon är det alltså fest, då jag i herrkläder och mustasch (som nog faktiskt får bli en traditionellt påmålad) ska underhålla ett gäng snygga och roliga queers. Mitt i matlisteskrivandet slog det mig: För första gången ska Mössan och Amasonen trängas under ett och samma tak. De har setts en gång förut, på en offentlig plats, och Mössan bemötte Amasonens nervösa leende med en mycket frostig kommentar för att sedan låtsas som att hon inte fanns. De är alltså båda mina ex, och under en kort period i början av 2007 dejtade jag båda samtidigt, vilket resulterade i en rejäl dos drama. Det var under en tid då hormonerna höll mig i ett järngrepp och hjärnan hade åkt på semester. Ah, those were the days. Men i alla fall. Nu ska de för första gången spendera en hel kväll i varandras närhet, men det borde gå smidigt eftersom ingen av dem, så vitt jag vet, har några känslor för mig. Är jag hemsk om jag ändå, långt där inne, känner mig lite uppspelt över möjligheten till lite dramatik? Visst att tillvaron har varit lite väl tillrättalagd på sista tiden, men inte vill jag väl dra upp gammalt groll till ytan för det? Nej... Vill jag ha drama får jag fasen sluta förlita mig till mina ex, och börja skapa lite själv. Det behöver röras om i grytan, men den här gången kan det väl ske på min egen bekostnad?

Bilder från Rom

...Visserligen några veckor för sent, men det spelar ju ingen roll för er, eller hur?

(och ja, de är tråkigt hyperanonyma, ni får ursäkta min blyghet)

"läppar vita som ebenholts"

I Eslöv spelade jag wii-spel. Där blev jag brädad i bowling av en cp-skadad brutta med världens rakaste strike. Jag åkte snowboard på en sån där liten elektronisk bräda som man ska balansera på, och fick min rumpa sparkad av en kille vars ben är mer eller mindre förlamade (men som hade armmuskler to die for). Och sen fick jag råstryk i Eye-toy, där jag och en liten kille med koordinationssvårigheter skulle dirigera en orkester. Det var hur kul som helst, så kul att jag bokstavligen talat fick kasta ut mig själv för att hinna tillbaka till Malmö i tid för att se genrepet av Snövit, en teater- och dansföreställning som DU faktiskt måste se om du är i krokarna. Jag blev helt betagen, och gick därifrån med ett inåtvänt leende på läpparna (hur ser det ut? som en tant när hon tagit ut löständerna?). Det händer inte ofta, och det är därför jag senare, mitt i natten, skrev en recension som skulle kunna sammanfattas i denna superamerikanska fras: If you're only gonna see one show this winter, let it be this one.

Dandyism

Jag har undersökt herrekipering, och kommit fram till två saker:

1. Det är komplicerat. Det verkar finnas olika storlekssystem, och vilken storlek du än väljer så är byxorna sydda för någon som har ben som en stork. Inte har alla killar långa ben? Betyder det att alla killar lägger upp sina byxor?
2. Min kropp är som gjord för herrkläder. Varför har jag inte tänkt på det tidigare, när jag stått och provat tjejbyxor som på mig ser ut som gammeldags ridbyxor på grund av avsaknad av höfter? Herrbyxor är lika raka som jag! Man blir tårögd.

I morse var jag uppe nästan mitt i natten för att släppa in vaktmästaren så han kunde fixa elementet i mitt sovrum. Ska bli fint att vakna på morgonen utan att tro att jag ligger i en snöhög någonstans i yttre Sibirien. Han tyckte jag var snassy i min pyjamas, så han fick en pepparkaka på vägen ut.

Djupare än så blir inte dagens inlägg. Jag ska strax bege mig till Eslöv, hålan som alla glömde.

Du kan få min helg.

Vältrat mig i självömkan nästan hela helgen. Självömkan är så jävla sexigt. Självömkan har på sig raggsockar och träningsbrallor med knän, äter Mascarponeglass och ser äckelskumma filmer som Down With Love (fy Ewan, fy!). Självömkan bjuder över vänner för att de ska lyssna på dig när du ligger på golvet och sjunger ååååål baaaaaj maaaj säääääälf (dånntoannabiiiiii).

Det började med Tomboy. Det var Tomboys fel, kan man säga. Jag skulle inte ens dit, egentligen. Men sen var jag helt plötsligt där i alla fall, men det var jättelite folk, och de som var där var de så kallade Övervakarna, trevliga men mycket reserverade människor som ägnar mycket tid åt att övervaka andra människor för att se till att de spelar enligt spelreglerna. Och det är klart som fan att jag spelar enligt spelreglerna, övervakningen är överflödig och gör mig bara irriterad. Sen spelade bandet som lät som Babyshambles och de var söta på ett lite gymnasialt sätt, men jag var som sagt irriterad och sen blev jag uttråkad och sen blev jag besviken då jag återsåg mitt span och insåg att hon inte var min typ även fast jag inte har en jävla aning om vad som egentligen är "min typ". Jag tror inte jag är hennes typ heller.

Ja och sen fortsatte helgen i samma anda. Jag skulle inte ha gått utanför huset, det var helt enkelt en sån där helg då inget blir som man tänkt sig. Eller betyder det mest att man har tänkt sig för mycket? Fan vet. Jag målade två tavlor, den kommersiella varianten som säljer för jag vill köpa en projektor. Jag läste ut ännu en roman av Neil Gaiman, och planerar att införskaffa precis allt som han någonsin har skrivit. Började på The Powerbook av Jeanette Winterson, men jag tycker hon är ojämn. Jag kan inte gilla en roman bara på grund av det vackra språket, jag behöver en kärnfull historia också.

Jag har för övrigt funderat på en sak. Jag har sett att dragkings fixar skägg genom att limma på nåt slags hår. Var kommer det där håret ifrån? Är det nåt de köper? Klipper de sig själva? Någon som sitter inne med kunskapen?

Hormoner hormoner hormoner

I en tid då jag suktar feromoner i kombination med östrogen så omges jag av testosteron och åter testosteron. Manliga (heterosexuella) bekanta från förr ploppar upp som kantareller i skogen, både ex och vänner, och även de som är både och. Och trots ett sting av frustration så gillar jag det, male bonding är nåt jag behärskar, trots att jag varken gillar sport eller Slitz. Vi ses, vi dricker Kilkenny, vi pratar om Kärleken, vi säljer möbler till varandra, vi tipsar varandra om musik. Allt är precis som vanligt, med skillnaden att för en gångs skull är mitt kärleksliv inte rörigt, medan deras verkar desto skakigare. Sen går jag hem, och drömmer hela natten om en überromantisk romans med en MTF (en sjukt snygg version av Sylar i Heroes...?), pre-op, som är machomanlig med hårig bringa och superfemme på en och samma gång, och jag vaknar med en varm känsla i magen och ett skratt i munnen, och försöker somna om igen men lyckas inte. Tvingas erkänna att det har blivit morgon, att jag inte är upp över öronen förälskad, att verkligheten är verklighet. Hasar ut i köket och berättar om min dröm för Amasonen. Det gör jag varje morgon, hon verkar tycka det är kul. Hon flinar åt mig, kallar mig romantiker, och återgår sedan till att prata med sig själv. Jag hasar vidare ut i badrummet, öppnar ett öga och sneglar på min tuppfrilla i spegeln, och undrar om fler såna romantiska drömmar skulle bli resultatet av ännu mer manligt umgänge, och hur man i så fall skulle göra för att dem att innehålla lite mer bröst. Bara lite.

För övrigt är det festplanering på gång. Det vankas mustasch och läderslips, och en bög yrade något om att komma invirad i grön marsipan.

Jag är inget utöver biologi

Du vet vad som är på gång när du shoppar tre dagar i sträck.
Du vet vad som är på gång när du äter dig sjuk på mörk choklad med chili.
Du vet vad som är på gång när du ringer upp kollegor och skäller ut dem för att de inte använder samma arkiveringssystem som du själv, trots att du aldrig har berättat för någon hur det fungerar.
Du vet vad som är på gång när du ständigt drömmer om kurviga latinas.
Du vet vad som är på gång när du blir arg av åtsittande kläder.
Du vet vad som är på gång när du hyr film och vill slå Amasonens ex för att hon inte hänger med i handlingen.
Du vet vad som är på gång när du blir illamående av lukten av gröt.
Du vet vad som är på gång när du blir gråtfärdig av att prova underkläder.
Du är ett girigt, ilsket, frossande, självömkande monster.
Du är en plåga för din omgivning, och ändå står de där med varmvattenflaska i ena handen och Girls just wanna have fun i den andra. Du blir gråtmild igen, och dämpar det med en handfull choklad.
Du är en vandrande klyscha.

Får jag bjuda på en drink och en tubtopp?

Befinner mig just nu i ett vakum. Post-Rom, pre-kurs. Bara jobb. Och inte ens så mycket jobb för den delen. Försöker avsluta några tavlor. Jag har snöat in på absurda porträtt och mustascher. Men det räcker inte, jag har gått från att ha för lite fritid till att ha för mycket, och nu är jag uttråkad istället för stressad. Fika, film, middag, pub, det räcker inte, jag vill mer! Jag vill att livet ska vara mer! Framför allt handlar det kanske om att jag verkligen på riktigt måste ta mig ut i svängen igen. Jag har faktiskt ett litet span på gång, med betoning på litet. Varför spanar jag alltid in så korta tjejer? Har jag månne en dvärgfetish? Eller är det Beskyddaren i mig som visar upp sitt fula tryne? Det vore i och för sig praktiskt, i och med att både jag och Amasonen just nu rensar ut våra garderober på kläder som vi har krympt i tvätten. Dejtar jag en dvärg kan jag även bli hennes sugarmama och ge henne en helt ny garderob. Visserligen SO last season, men ändock. Är man dvärg får man inte vara så kräsen, tänker jag. Jag skänker även bort en hel del företagsloggade kläder som jag inte vet om de någonsin har haft ett syfte. Men de vill hon kanske inte ha. De är dessutom i normal människostorlek.

Den här dansar jag till medan jag diskar:

When in Rome...

Tillbaka från Rom. En särdeles trång stad, måste jag säga. Och ganska underbar, där man helt klart kan bo, nån gång. Kullerstensgränder, slitna stenhus, lummiga små takterasser på precis varje tak, pinjeträden fulla av några slags skrikiga undulater. Jag har lärt mig en massa bra italienska ord, som man kan utbrista samtidigt som man gestikulerar så mycket man orkar. Alltid användbart. Jag har även vunnit i ett hissrace på hotellet klockan sex på morgonen, dansat improviserad flamenco på Piazza di Flore, och fått epitetet "nordisk gudinna" av en ungersk kollega. Han nådde mig upp till vaden, så jag kan förstå om han är lättimponerad. Jag har även sett många väldigt vackra italienskor. Allt som allt en mycket lyckad (affärs)resa.

Så får vi väl beta av de lesbiska intrigerna också. Amasonen har nu slutgiltigt (antar vi) gjort slut med den där bruden. Vi hade ett allvarligt samtal innan jag drog, där vi pratade om ansvar, stake och respekt. Jag vet inte hur mycket det samtalet påverkade hennes beslut, men nu verkar det vara taget. Alltså är jag inte längre inblandad i en sexlös trekant, vilket känns som något av en befrielse. Och på tal om nåt helt annat, så har hon inte packat upp sina böcker än. Jag kollade igenom några av dem igår, i jakt på något nytt att läsa (har precis avslutat "American Gods" av Neil Gaiman, rekommenderas varmt). Hittade ett kort instucket i en bok, ett som jag skickade till henne för snart 1,5 år sen, när jag körde lite uppvaktning på distans. Något om midnattspicknick, lyktor och glittrande ögon. Rätt fint om jag får säga det själv. Symboliskt nog var kortet instucket i "Fröken livrädd och kärleken", vilket fick mig att småle. Trodde inte hon hade kvar det kortet, men jag antar att som lesbian är man knappast bortskämd med uppvaktning så man sparar på det lilla man får. Och nej, det väckte inte upp några gamla känslor på nytt, om nu någon började flina det Sluga Flinet där ute framför sin skärm.

Ingen anledning att fäkta, roligare att fly.

...Och så blev de "ihop" igen. Utan att vara ihop. Utan att ha rett ut något. Vilket betyder att jag fortfarande har ett hem fyllt av underliggande spänningar, av sneglingar, av nervösa skratt. Det är inte så enkelt att jag inte gillar Amasonens brud. Det gör jag, men hur ska jag kunna känna mig bekväm med någon som bevakar varje ord, varje gest, varje blick? Som jämför sig med mig hela tiden, är jag bättre än henne, är jag sämre? Är jag fulare, är jag snyggare? Som jag kommer på med att följa mig med fundersamma ögon, som om hon försöker föreställa sig hur det var när jag och Amasonen var tillsammans. Och så jag, som vet mycket mer om deras förhållande än jag någonsin bett om att få veta, jag vet sånt som är personligt, som inte skulle föras vidare, särskilt inte till mig. Ville jag någonsin veta? Nej. Hur hanterar jag då detta? Jag åker till Rom. Vi ses nästa vecka käraste flickor & Co.

Alltid hejdå

Så har Amasonen slutligen gjort slut med sin icke-flickvän. Det är verkligen omöjligt att förutsäga reaktioner, jag trodde att jag skulle känna mig lättad. Det har varit så oroligt, tjafsigt och bråkigt, och en hel del av tjafset har på sätt och vis handlat om mig. Om min och Amasonens relation, hur en enkel platonisk närhet kan kännas som ett hot. Jag förstår varför, jag gör verkligen det. Men ibland förstör man bara för sig själv när man ständigt visar upp sina nojjor, sina svagheter, sina rädslor. Jag menar inte att man ska ljuga och dölja, men att man kan tona ner det. Ta sig i kragen, se sig själv utifrån och fundera på vilka sidor man delar med sig av, och hur många av dessa som är positiva och konstruktiva, både för en själv och för ens partner/dejt/kk.

Men det här inlägget var inte tänkt som en moralkaka, jag ville ju prata om att jag trodde att jag skulle känna mig lättad. Nu skulle jag slippa förhålla mig till någon som inte kunde förhålla sig till mig, jag skulle slippa hamna mitt i spända stämningar, slippa lägga på den tokroliga ytan bara för att låtsas att jag inte vetat. Men när hon hade gått, och Amasonen stod vid fönstret och såg på medan hon låste upp sin cykel, och hon såg så otroligt trött ut, sliten, ledsen, tom... Då kändes det mest sorgligt alltihop. Att det inte gick. Att det alltid tar slut. Jag tror inte på livslång kärlek, det är inte det. Men flatförhållanden verkar ha en så förbannat kort livslängd.

Blogg i punktform

• Förlängt ännu en månad. Jag ruinerar mig på att bjuda på sista-jobbdagen-kakor, men gör åtminstone kollegorna barnsligt förtjusta (och möjligtvis lite rultiga, om detta fortsätter).

• Jag har slut på böcker att läsa, och har lånat en samling med lesbiska erotiska noveller av Amasonen. Amerikanska. Problemet är att de i mina ögon inte blir särskilt erotiska, för merparten av dem är så inkörda på den klassiska femme/butch-grejen, där butchen är dominant och mansgrisig och femmen är underdånig och falsk. Jag blir bara irriterad.

• Om en vecka åker jag till Rom. Det ni. Jag hade tänkt köpa vinterskor där, men det är 20 grader där nere nu, så det kan bli svårt. Jag vill bara påpeka det.

• Sen så har jag funderat på en grej. Väldigt många flatbloggare bor i Stockholm eller Göteborg. Finns det någon där ute som bloggar från Malmö? Jag har inte sett nån vad jag kan minnas.

What's the colour of love?

Ena stunden stod jag med bögen mitt bland alla flyttkartonger och åt kinamat och tjatade om spotlights och ridpiskor och andra husliga ting, och i nästa stund satt jag på en förfest och tittade på när en liten butch dansade till Lilli & Sussie. Det var vackört, jag var drunken, hon var drunken, och alla hade likadana frisyrer så jag sa fel namn hela tiden. Men snygga var de, och glad var jag, och så helt plötsligt var vi på Chokladfabriken och jag blev återigen attackerad av exet till exet som verkar pendla mellan att gilla mig och hata mig. Jag förstår inte riktigt vad hon vill mig, så jag har valt denna strategi: Vara snäll. Så jag är snäll, och ler förvirrat när hon kör sina krumbukter. Jag hänger ändå inte med.

I alla fall. Det var roligt med en så stor fest. Det var mindre roligt med den kassa musiken (och då pratar jag inte bara om Lilli & Sussie). Det var mindre roligt att behöva slåss för att få hänga in jackan. Det var dock mer roligt att se mitt gamla superfemmiga span igen, åh om hon bara visste hur mycket jag har handlat hos henne bara för att få titta in i de där glittriga ögonen. Extrem och bländande vacker som vanligt. Det var också roligt att några nya span introducerades, det känns som om det var länge sen nu, och för en gångs skull flirtade flatorna vilt! Det var skoj. Men i slutändan var det jag och falafelen som gick hem tillsammans, gnolandes "bara du och jag, en sista gång, håller om varann och dansar tillsammans, wööööööööh..."

Dagen därpå vaknade jag utan att vilja kräkas, vilket kändes nytt, spännande och fräscht. Skuttade ut i höstsolen med Amasonen och hamnade på Café Banjo och Del LaGrace Volcanos vernissage. Den människan har en sån speciell utstrålning att man inte kan bli annat än väl till mods, och hen är verkligen en tillgång för HBT-världen. Eller ja, för världen över huvud taget så klart. Jag skulle vilja måla av henom nån gång. Efter vernissaget gick jag hem och rastade världens gladaste hund, och vi skrämde nästan livet ur en ful pit bull med ett så fånigt och opassande namn som Lady, vilket gjorde oss på så bra humör att vi studsade hela vägen hem. (yes, jag sitter djurvakt IGEN, jag borde börja ta betalt)

Avsked, inflytt och Erna min Erna.

Sitter på jobbet, oinspirerad till att jobba, ersätter det med blogg. Att blogga mitt i ett kontorslandskap är inte världens mest diskreta skolkning, men det är så vitt jag vet min sista dag (det har en tendens att ändras). Sista dagen på jobbet är lite som sista veckan i skolan innan sommarlovet, man är där fysiskt men inte mentalt. Det känns otroligt skönt att få slippa kombinera jobb med plugg för det har verkligen inte funkat, det kan min magkatarrsmage skriva under på. Samtidigt känns det så konstigt att lämna ett jobb som jag alltid har trivts med, jag blir odelat glad bara jag närmar mig byggnaden. Hur ofta känner man så inför ett jobb?

Mötte upp med hyresvärden i morse och besiktigade lägenheten inför inflytt. Vi har ett bra samarbete han och jag, jag säger till honom vad jag vill att han ska göra, och så gör han det, som en förtjust robotman. Ibland gör det mig så glad att jag vill klappa honom på huvudet, men han är så mycket längre än mig och dessutom så skulle han antagligen ta lite illa upp.

Läste i tidningen om kyrktanten i Lund som funderar på att gå ur Svenska Kyrkan i protest om samkönade par får rätt att gifta sig i kyrkan. Erna hade många roliga argument, men roligast var den gamla "om alla blev homosexuella så skulle det inte födas några barn"! Det argumentet är så roligt ur så många olika aspekter så det går inte ens att bemöta! Erna gör mig varken arg eller ledsen, nej om jag bara kunde hålla mig för skratt tillräckligt länge så skulle jag ta den lilla dinosaurien i min famn, stillsamt smeka hennes hårdpermanentade hårsvall och förklara för henne om överbefolkning, procentsatser, och människans historia. Men det örat skulle Erna självklart stänga av hörapparaten på. Man lever längre om man skrattar, så om Erna bara fortsätter att hålla fast vid sina älskvärda värderingar så kommer jag bli ett väldigt långlivat homo.

För att fira att...

den överjävliga hemtentan är klar, så slänger jag in lite Ditty Bops!

Åh, Jill!

Ibland tar man ledigt från tentastress och drar med sig sin Amason på gala. Att skrida fram i högklackat över marmorgolv med en kurvig donna vid sin sida är inte helt fel, särskilt inte när man dessutom får ett glas skumpa i handen, får frottera med kändisar och går hem med ett munspel i fickan! Jag testade i morse att spela "We shall overcome" för de vaktade katterna, men de tyckte mitt tutande var det läskigaste som hade hänt sen den rosa nakenhunden kom på besök och åt upp deras torrfoder. De förstår helt enkelt inte att uppskatta en medfödd talang. Och på tal om talang, så måste jag nu krypa till det kors som Amasonen satte upp innan kvällens början, då hon vänligt men bestämt informerat mig om att "Jill Johnson sjunger faktiskt inte bara schlager, hon är jättebra och dessutom är hon sanslöst snygg". Jag skakade på huvudet som den musiksnobb jag är, men fann mig senare sitta där, med hakan i knät och dregel på klänningen och händer som applåderade så mycket de orkade. Storbandsjazz! På vägen hem enades vi: Jill Johnson har en stående inbjudan hem till oss. Vi kan dock inte lova henne att vi inte kommer tafsa.

Klarifikation

Jag inser nu att mitt senaste inlägg var lite otydligt. Jag skulle alltså INTE ut och ragga manligt kött. Heteroerotiken är endast ett symptom på allmän torka, har jag någonsin med mig en snopp hem har det varit rent slumpmässigt cch resultatet av X antal tequilashots. Nej, jag blev beordrad att gå på tjejfesten på Indigo. Och gick gjorde jag. Men tappade helt fokus och blev en drinkare, en dansare, en flamsare. But not a lover. Alla söta tjejer flöt liksom ihop till en opersonlig massa, tror jag behöver en förfest där massan blir ansikten, som blir namn, som blir personer, som blir personligheter. Det där dansgolvsraggandet... det passar nog inte mig. Inte ens när jag är så drunken att jag dansar moonwalk offentligt.

Skamligt är ordet

Ägglossning i kombination med ett väldigt avstannat kärleksliv är livsfarligt. Under normala omständigheter är jag as gay as they come, men nu drabbar den mig med full kraft:

Heteroerotiken.

Jag vaknar mitt i natten med bultande hjärta och minnen av drömmar som man inte behöver vara Freud för att förstå vad de handlar om, tåg som kör in i tunnlar, simturer med ålar, och rakt på sak heterosex. På jobbet kommer jag på mig själv med att flirta med en manlig kollega (rödhårig senig bergsklättrare, can't beat the feeling).
Jag berättar om mitt sinnestillstånd för bögen. Han höjer på ett ögonbryn, beordrar mig att gå ut och supa så jag "får mig nåt", erbjuder sig till och med att bidra med en flaska vin. Jag smyger med svansen mellan benen till Systemet och köper en egen flaska (undviker smidigt Fairtrade-vinet, det enda rödvin jag någonsin ratat), och drar sedan staden runt för att försöka hitta något fuckable att ha på mig. Jag är en skamsen kvinna, styrd av mina köttsliga drifter.

Lite torr, lite samlad, lite pop

Jag är väldigt tråkig och välmående just nu. Sköter mig, sköter livet.
Har påbörjat ett nytt konstprojekt. Jag kallar det "konst" i brist på ett mer ödmjukt begrepp.
Rekommenderar filmatiseringen av "Fingersmith" av Sarah Waters.
Är helt besatt av matvete. Vill.Bara.Äta.Matvete.Hela.Tiden.
Tog i lördags paus från allt vad köer, blaskig öl och armbåge i ögat heter (a.k.a. klubblivet), och låg hemma och tittade på "Tre män och en bebis" följt av "Tre män och en liten tjej". Katterna låg på rygg och sov ovanpå mig, helt utslagna efter att ha jagat mina fingrar över tangentbordet hela dagen (skrev pm), och jag kände mig mycket lesbisk. Jag drack även örtte.
Igår var jag och Amasonen och rev bland våra grejer i källaren och spanade in hur renoveringen av vår lägenhet går. Vi kom fram till att hallen kommer bli outhärdligt snygg, men att vi kunde ha valt lite mer vågade färger till resten av lägenheten. Insåg även att alla var dvärgar på 50-talet, eftersom alla bänkar, handfat och så vidare är i höfthöjd. Vi väljer att kalla det "charm".
Funderingarna kring butch/femme fortsätter, och jag har fått ett utlåtande av Amasonen:
"Jag är femme, min tjej är butch, och du är pop."
Det är en etikett jag kan leva med.

Out with the old, in with the new

Rösten är fortfarande tappad, men humöret har stigit betydligt. Har varit och klappat på lägenheten, de hade hunnit grunda alla väggar och skicka skåpsluckorna på sprutlackering. Stället känns redan som hemma, trots att det är täckt av spackeldamm och målarens prylar är utspridda överallt. Jag stod ute på balkongen en lång stund och myste för mig själv. Amasonen har visserligen varit en riktig gnällspik på sista tiden, inte vad gäller mig och faktiskt inte så mycket vad gäller hennes tjej heller, men allt annat. Jobbet. Tvättmedel. Främmande hundar. Håret. Utseendet på våfflorna de äter till frukost i Desperate Housewives. Årstiden. Bristen på sojalatte runt Värnhem. Jag tänker att det är ett uttryck för något helt annat, kanske en allmän livsångest. Oavsett vilket hoppas jag att det är en fas hon har passerat när vi väl flyttat ihop, annars kommer jag bli tvingad att låsa in henne på hennes rum. Utan en endaste droppe rödvin. Ett hårt straff som borde ha önskad effekt.

Dagarna börjar genomsyras av en känsla av KOLL. Plugg bemästras och struktureras, jobb avslutas och packas ihop. Tur att jag kommer tillbaka, jag tror jag lider av lite separationsångest. Har ju suttit i det här kontorslandskapet ganska länge, och nu ska plötsligt någon annan sitta här. Jag hoppas de säger fel namn till henom i början. "Jo du Constantin, nej jag menar Kurt-Gunvor förstås, förlåt mig." Det skulle kännas fint.

Surpuppa

Efter gårkvällens bravader är jag mer än lovligt trött på tjejer. Aggressivt trött, skulle man kunna säga. Och att jag ovanpå all den redan existerande tröttheten fick reda på att jag gjort mig känd i för mig helt okända flatkretsar, på grund av något som inte har något som helst med mig att göra egentligen, men som knappast är till min fördel... gjorde mig inte gladare. Jag fick visserligen dansa lite, och prata med lite trevliga nya ansikten. Men jag saknar min anonymitet, och jag önskar att jag inte skulle behöva ta hand om den skit som mina ex lämnar efter sig. Det är ju inte ens min skit! Allt jag ville var att få dricka lite vin, snacka lite skit och spana på lite tjejer (i mitt snoriga tillstånd är allt annat ute ur bilden, man får inse sina begränsningar). Men icke! Klampade hem mitt i natten, spik nykter och arg som ett bi, försökte få tag på Amasonen så hon kunde lyssna på mig när jag spydde min galla över Allt Det Som Är, men hon och tjejen var visst ute och handlade fyllekäk, så jag fick nöja mig med att sparka på lite ölburkar och nynna "Paint It Black" mellan sammanbitna tänder. Vaknade upp i morse och hade tappat rösten. På riktigt, puts väck, kan bara väsa eller kraxa. Var det månne en pik från Gud om att Rolling Stones guldålder är förbi sen länge, eller visar Gud barmhärtighet mot min omgivning genom att på så sätt rädda dem från mitt ilskna orerande? Klurigt det där. Men jag måste erkänna att det ändå är ganska skönt att hålla käften.

Kalsongfunderingar och snorpapper

Det framgår mer och mer tydligt för var dag som går. Jag lider av ett litet butchkomplex. Vilket i sig är något bisarrt, då jag sett mig som ganska tydlig femmeaktivist sen... ja, sen jag kom ut. Men på senaste tiden har jag kommit på mig själv med att tänka och säga saker som "ser jag för brudig ut i det här?". Jag tycker om att inbilla mig själv att jag är lite butch ibland, något som alltid, utan undantag, möts av skrattsalvor från omgivningen. En av mina bögar sa häromdagen: "Möjligtvis är du androgyn ibland, men butch? Herregud Constantin, du har för fan rosa Converse och boxers med ugglor på." The man's got a point.

Djupare funderingar än så har jag inte att bjuda på idag (har jag det någonsin?). Min hjärna är full med snor, min näsa är full med snor, min hals är full med snor, jag är en stor jävla vattenballong med snor som bara väntar på att bli kastad.

Hitta på en egen rubrik

Idag har vi skolkat. Det är inte alls lika spännande nu när man är vuxen. Många ajabajor behöver en förälders vakande öga. Men vi såg ett rätt kinky avsnitt av Star Trek, och jag gjorde av med obehagligt mycket pengar som nästan inte var mina alls, i en butik där killen bakom disken faktiskt lyckades med konststycket att få sin skånska att låta som Östermalm.

Idag har jag även lärt mig följande.
När man håller på att bli strypt passerar man tre stadier:

1. Man blir medvetslös.
2. Man tappar kontrollen över kroppsfunktioner.
3. Man dör.

En mycket läskig historia som ligger bakom det där, men jag kan ändå inte låta bli att fascineras över den där lilla biten av ny information.

Annars är jag mer trött än något annat. Och lite oinspirerad. Om två veckor slutar jag på ett jobb jag verkligen gillar trots den omåttligt torra titeln, och då kommer jag ha all tid i världen att fokusera på mina studier, som jag just nu känner mig rätt likgiltig inför. Helt jävla underbart. Och just nu, när jag springer mellan olika måsten, passerar jag ständigt vackra förälskade flatpar, och önskar att jag kunde springa in i någon snart. Jag är ju till och med sams med mitt hår nuförtiden, det är ju som upplagt för lite romantik!

Den gamle och havet

Mitt jobb ligger vid havet. Det fanns en tid för inte jättelänge sen, tänk något år mer eller mindre, som jag var väldigt trött. Väldigt sliten, utarmad, bitter och ledsen. Då cyklade jag till jobbet varje morgon, och när jag passerade bron så brukade jag stanna upp, stå en stund och titta ut mot havet, och föreställa mig att jag flöt ut på vattnet, raklång på rygg. Guppandes på vågorna, bara flöt ut i havet, bort mot något annat, isolerad, utlämnad, tyst. Det fanns inget destruktivt i den tanken, inte egentligen. Min mamma gav mig ett avslappningsband, och där bad en släpig röst mig att för min inre syn frammana en trygg plats där jag kände mig lugn och harmonisk. Det blev alltid samma plats, mitt ute på ett iskallt och stålgrått hav, guppandes stillsamt mot ingenstans. Stirrandes upp mot en smutsgrå himmel.

Jag är inte så sliten, utarmad, bitter och ledsen längre. Eller jo, möjligtvis lite bitter. Men mycket har hänt sen de där mornarna, livet ser rätt annorlunda ut nu och jag har fattat en del som jag inte hade fattat då. Men idag var en konstig morgon, en stel och yrvaken och spänd morgon, med trött kallprat för sakens skull, och osagda förklaringar och hår som över natten verkar ha förvandlats till halm. Och en fullproppad buss med människor som alla var längre än mig och som alla verkade lite piggare, lite fräschare. Så jag stannade upp och glodde på det där havet en stund, och faktum är att det fortfarande verkar ha precis samma effekt.

Rapport: Tribals funkar alltid.

Vi klev in på mässområdet, och insåg ganska snart att vårt enda hopp var att se det som en social studie. Inte slöseri med pengar, nej. Social studie. Det var fascinerande att varenda tatuerare gjorde exakt samma gamla kitschiga saker, det var intressant att en subkultur kunde kännas så könsstereotyp, det var förunderligt att priserna delades ut av en bimbo i hemmasydd kanindräkt à la Playboy, det var spännande att botanisera bland dödskallar i plast och svarta t-shirts med Kiss på. Vårt enda hopp var att gå därifrån och känna oss berikade. Och gå därifrån, det gjorde vi ganska snabbt. Styrde kosan mot vernissaget, som låg två minuter från min nya lägenhet vilket kändes fint. Jag må bo i Sveriges mest kriminella stadsdel, men jag har en performance studio och ett galleri precis runt knuten. Vi strosade runt bland den intetsägande konsten, hälsade på löst bekanta, och köpte oss sen varsin öl och slog sen ihjäl några timmar med att babbla oss hesa och trycka i oss gratiskäk. Gick därifrån, glada i magen och skallen. På väg hem mötte jag en kille med en indian tatuerad på halsen. Han såg lite trött och besviken ut, och jag ville sträcka ut min hand till honom och säga "I feel your pain buddy. I really do."

Det är inte rädsla, jag gillar bara inte att bli ihjälbiten.

Imorgon är det partaj. Först är det dock tatueringsmässa och vernissage, bara tanken på det får mig att hoppa ur brallorna! Hoppas på att hitta en tatuerare som sökt sig bortom det klassiska, och ska sedan kyssa rumporna på några mycket intressanta konstmänniskor på vernissaget. Men vad gäller festen så förbereder jag en slags rosabutchig rockabilly-outfit, med brylkräm och allt. Hängslen hade varit perfekt, men de ligger nerpackade i en kartong i en källare i en annan stadsdel, precis som allt annat jag äger. Igår kväll var jag där, och letade igenom varenda kartong, varenda väska, varenda påse, efter en mycket liten sak jag behövde (tänkte inte på hängslena just då). Samtidigt lyckades jag introducera mig själv till mina blivande grannar, som säkert undrade vad det var för någon liten ligist som hade brutit sig in i källaren och nu systematiskt rotade runt bland all konstig bråte som stod där, för att sedan packa ner allt igen. En mycket överviktig kvinna i träningsoverall ställde sig till och med utanför källarfönstret och blängde, för att efter en stund trycka ansiktet mot glaset, knacka bestämt och fråga vad fan jag höll på med. Hon såg ut som ett uppretat vildsvin och skrämde skiten ur mig där hon stod där ute i mörkret, så jag började stamma och hasplade till slut ur mig något i stil med "a-asså, j-j-jag gör i-inget olagligt, d-det är m-m-mina s-saker, asså j-jag b-bor här, inte i källaren, m-men j-jag ska". Jag vet inte om det gjorde henne klokare, men hon såg på mig föraktfullt, nickade kort och gick därifrån, så hon bedömde mig väl som ofarlig. Jag är verkligen ingen alfahona. Jag är underdogen som inte alls sparkar underifrån utan med svansen mellan benen släcker efter mig, låser och frenetiskt cyklar hem i hopp om att alfahonorna inte ska känna min vittring.

Jag vill ha en annan get.

Tid, det är en bristvara. Jag har väldigt lite av sånt just nu. Men det är ett lyxproblem, och jag har gnällt över det förut, så jag lämnar det därhän den här gången. Jag vill bara poängtera, att min fritid är begränsad till några få timmar varje dygn, och under de timmarna måste jag oftast plugga. Och ätaspringaduschahandlamatbajsatvätta. Det där praktiska i periferin, du vet. Så min fritid har helt plötsligt upphöjts till något nästan heligt, som jag ser som... ja man kan säga som en liten hage som ska fyllas med värdefulla små getter (lysande metafor, aj nåw). Eftersom hagen är så liten, så vill jag bara ha in de allra bästa getterna. Jag ska ge ett exempel på en typ av get jag inte vill ha:
Två timmar på café. Två timmar av lek med tebladsresterna i botten av koppen. Två timmar av sneglande på människorna vid borden intill. Två timmar av lyssnande på Amasonen. Två timmar som hon spenderar ältandes sitt stormiga, omöjliga, tjatiga och outsägligt tråkiga förhållande. Jag har hört varje ord förut. Jag har sagt varenda svar förut. Jag har gjort samma förvånade/fundersamma/avvisande miner förut. Vi alternerar mellan att diskutera hennes förhållande och henne som person, hur hon fungerar. Jag leker hobbypsykolog, som jag gör med alla mina kvinnliga ex. Det är, så att säga, min lott här i livet. Jag försöker då och då att ge bort lotten genom att flika in något om något helt annat, pjäsen jag ska se imorgon, den nya kursen jag påbörjat idag, situationen i Burma, you name it, I try it. Helt dödfött. Kvinnan är så inne på sitt spår att inte ens en krigisk militärjunta skulle kunna rubba hennes tankegångar. Det här, mina damer och herrar och mittemellan, är inte en get jag vill ha i min hage. Jag vill sälja geten, jag vill nacka geten, jag vill be geten att se sig själv och sitt ältande utifrån ett litet, pyttelitet, ögonblick och sen be sig själv att dra åt helvete. Det gör jag inte. Jag sitter kvar tills stängningsdags.

hit you so hard your children will be born bruised

Idag har jag skrapat upp mina knogar så de blödde floder. Jag är fortfarande väldigt stolt, även om blodet har både koagulerat och sköljts av. Kändes macho liksom, jag ville slänga in en prilla
och säga "då skulle du ha sett den andre, hö hö". Och så skulle flickorna flockas omkring mig och plåstra om mig och så skulle jag vara Den Modiga Slagskämpen. Precis så. Synd att jag i verkliga livet är pacifist och bara har slagits en gång i mitt liv och då vann av ren tur. Synd att det i verkliga livet bara var fumligt och klantigt och självförvållat, och inbegrep en ex-kombo, en trappa, en soffa och en betongvägg. Synd att ingen annan än min ex-kombo flockades omkring mig, och inte gjorde nåt annat än glo på blodet, göra en grimas och säga "aj fan, o-kul", för att sedan rikta uppmärksamheten mot sina nedglidande baggyjeans. Så stod jag där som ett blödande fån, utan snus och utan segergest à la Rocky Balboa.

It's not all bad though. Jag har blivit utfrågad på dejt. Av en vacker och intelligent tjej, som jag tyvärr inte är så intresserad av. Men det gör ändå under för en stukad självkänsla...

Rapport från fakulteten

Japp, så har man kommit ut för halva den medicinska fakulteten. På en gång. Skönt att ha det avklarat, men fan vad det känns avigt det där ibland. Att jag, mitt i en intellektuell diskussion om något helt annat, måste stanna upp och redogöra för vad jag går igång på i sängen, för att mitt inlägg kräver det som bakgrund. Det är som om jag skulle sitta med en grupp filosofer som diskuterar Platon eller nån annan stofil i samma anda, och helt plötsligt avbryta för att utbrista "Men jag då! Kan ni tänka er, jag gillar att bli påsatt bakifrån!"

Nu är det klart att det inte bara handlar om sex. På många sätt så handlar det ju... om allt. Och just därför kommer det upp i diskussioner som handlar om helt andra saker än sexuell läggning. Men jag kan tänka mig att mina kursares första tankar handlar om följande: hur det går till rent praktiskt när jag har sex med en tjej, och att de inte hade kunnat gissa det genom att bara titta på mig. Alltså är jag reducerad till sexuell yta, och det hade helt klart kunnat vara värre, men det känns bisarrt att min sexualitet nu står som en skylt framför mig, och döljer personen bakom. Förhoppningsvis är det en snabb övergångsperiod.

Som vanligt när man börjar något nytt inom den akademiska världens, så skapas snabbt grupperingar. Jag är mycket nöjd med min, den ser ut så här:

• flatan (jag alltså)
• rockbruden, snygg som stryk
• journalisten, har två bedårande mulattbarn
• musikalartisten, syr sina egna kläder som Lena PH

Jag skulle vilja krama lite på dem för de är så fina, men vi har inte riktigt kommit dit än. Man vill ju inte vara den som kramar för tidigt, kan bli genant. Men de är fan de finaste tjejerna jag mött på länge, starka som fan och roliga så man får kramp i magen. ÅH, nu är jag alldeles rörd, nu måste jag gå och äta saltgurka.

Horror horror

De heteroromantiska drömmarna fortsätter. Jag är oroad, mycket oroad. Vem vet var detta kommer sluta? Snart kommer jag sitta där i en bostadsrätt i Ljungsbro, med tavlor från IKEA, och vitrinskåp med glasdörrar och inbyggda spotlights. Min karl, för jag kommer kalla honom "min karl", jobbar nätter på ett åkeri och har för länge sen slutat motionerna. När han är hemma äter vi kött och potatis, precis så som hans mamma lagar det, och tittar på Idol. Själv är jag hemma med Wilma (som hon i Skärgårdsdoktorn ni vet, Samuel Fröler är så himla fin), jag brukar få henne tyst genom att hasa runt kvarteret med henne i barnvagnen, det är bra för då kan jag röka mina Blend samtidigt. Jag och min karl umgås bara med andra par, och helst såna med liknande liv. Då samlas männen i vardagsrummet och tittar på hockey, medans vi kvinnor samlas i köket och skvallrar, pratar om bantning, och diskuterar våra karlar som om de var småbarn. Så här ser det ut för ALLA heterosexuella. Det är faktiskt helt sant, jag har sett det. Jojo.

Grönare gräs

Jag sitter på en pub och pratar med en australiensare i tuppkam (det ser man inte ofta, man skulle kunna tro att ön bara består av surfbums, men icke). Vi pratar om nationalsånger, jag nynnar den svenska och han ber mig översätta en bit av texten. Då, som en blixt från klar himmel, drabbas jag av senilitet. Jag kommer inte på den tredje frasen. "Du gamla, du fria, du....". Det står still i huvudet. Men vad fan, den här sången har man ju sjungit sen man var sex år, klart jag kan den, kom igen nu. "Du gamla, du fria, du...". Nej. Min hjärna hittar då på en egen version, och när den väl materialiserats sig så kan jag inte släppa den, nu är det kört att komma på originalet. I mitt huvud blinkar det: "Du gamla, du fria.... du störtsköna nord".
Pja... låter inte helt tokigt.
Så jag översätter: "You old, you free, you groovy north".
Han verkar gilla den, säger att det verkligen är ett tecken på att Sverige är ett modernt land, vi biter oss inte fast i humorlös patriotism. Jag nickar glatt och häller i mig mer öl. Senare på kvällen, när jag sitter inne på dass faktiskt, så kommer jag på det. Fjällhöga. Just det. Men det behåller jag för mig själv, man vill ju inte verka omodern.

Fick häromdagen ett mejl från Fabien, mitt franska manliga ex. En mycket snygg, mycket trevlig surfare, som jag tycker hemskt mycket om. I vårt förhållande ägnade vi oss framför allt åt tre saker: sex, surfning, och öl. I den ordningen. Och hade sjukt kul, nästan jämt. Så när hans mejl damp ner i inboxen drabbades jag av akut romantisk nostalgi, och var tvungen att rota fram den flyttkartong där fotoalbumen låg. Satt länge och bläddrade. Jag kan vara sjukt sentimental. Här är ett foto från den tiden:

I alla fall. Drömde självklart om honom. Vi var tillsammans, ägde en pub där i den där kuststaden, och var innerligt kära och lyckliga, och jag vaknade med en känsla av total harmoni och tillfredställelse. Sen ringde det på dörren, och jag var tvungen att kasta mig upp, dra på mig det klädesplagg som låg närmast till hands, och öppna dörren för min nu ex-kombo som kom inhasande, precis lagom bakis, och ställde sig och hällde i sig vatten i köket. Hade vi varit i Frankrike just då så hade jag kunnat bjuda henne på brioche och café crème, men istället fick det bli ostmacka och örtte. Den där humorlösa patriotismen lär vänta på sig.

Sköna känslor

Det är konstigt hur snabbt känslorna kan svänga när man väl bestämt sig för att lägga ner nåt. Jag har både träffat henne och pratat med henne sen sist, och ja hon är precis lika äckelsnygg som vanligt, men när vi sitter där mitt emot varandra på restaurangen och pratar om hennes förhållande (ett populärt ämne), så inser jag att jag inte längre känner att det är "vi mot flickvännen" som det har varit ett tag, utan det har gått tillbaka till det tidigare stadiet, där jag står utanför och skakar på huvudet åt min väns relation och säger saker som "det är du som väljer att vara i det här förhållandet", och inte för att jag vill påvisa mig själv som alternativ kandidat, utan för att jag helt enkelt är less på att höra gnäll om ett förhållande som har varit dödsdömt sen dag 1. Den rosaskimrande slöjan som jag har hängt över henne under en tid har ryckts bort, och jag kan åter igen se henne som det hon är i mitt liv: En lojal och rolig nära vän, men en totalt hopplös flickvän som det aldrig skulle funka med. Det är så jävla skönt att känna så.

För övrigt var jag idag i Eslöv (en spökstad) och intervjuade en kvinna i min blivande yrkeskår. Hon och jag klickade så man blev alldeles rörd i ögat och hon sa att jag gärna fick göra min praktik där. Nu är jag mer pepp än någonsin på att bli det jag ska bli, och även det är en jävligt skön känsla.

Ha en bra helg allihopa.

I helvete heller

Varför ska jag springa efter någon som bara ser till sitt eget bästa? I helvete heller att jag tänker vara någons hund, jag har nog med mitt. Jag har nog med att pussla ihop mina dagar, få ihop allting som ska fås ihop, fixa allt som ska fixas. I helvete heller att jag tänker lägga ner mer energi på det här, jag är fanimej värd bättre. Jag är inte dummare än att jag ser att min uppmärksamhet smickrar, att du trivs med att hålla igång det där kittlande otillåtna, en blick i förbigående med henne i samma rum, en hand på mitt ryggslut. Men det handlar inte om att det är mitt ryggslut, eller hur? Det handlar om att det inte är hennes. Hon som våndas, som förargas, som gråter, som sliter och drar, som ser alltihop men inte tydligt nog att hon känner att hennes reaktion är berättigad. Det är den. Klart den är berättigad. Och ändå avvisar vi den som tramsig, överkänslig, gång på gång. Jag tror jag har varit med och skapat det här spelet. Men jag har tröttnat på det kittlande otillåtna, det får vara nog nu. Jag kliver av. Jag vill leka två och två, är trött på att inte veta min plats. Så jag definierar själv min plats, och den är bestämt utanför. Vår fruktlösa triangel har stagnerat och börjar lukta ruttet. Jag ska ta tillbaka allt jag sagt, dra in alla känsloströmningar, behärska mig, sansa mig, dra mig ur, återgå till den vänskap som egentligen aldrig, i praktiken, har varit något annat än just det. Jag ska. Disciplin måste kunna appliceras även när det inte ligger i ens natur, om inte annat så genom ren jävla envishet.

Jag är din hund nu.

Varför kommer du hit och dricker mitt te? Varför sätter du dig mitt i min röra av papper och utstrålar harmoni när jag är ett nystan av stress och oro? Varför ler du så varmt, varför sitter du där och är vacker och förstående och lägger handen på mitt knä och låter den vila där som om det var världens mest neutrala gest? Jag är så stressad över livet (och dig), att jag inte ens kan se dig i ögonen, för det känns som att om jag möter din blick så kommer du se rakt in och då är jag blottad och jag tror jag föredrar att låta allt det där passera obemärkt förbi. Jag bygger mina murar så snabbt jag kan. Fast i teorin är jag redan blottad va, för visst har jag fått dig att förstå? Visst vet du? Men du väljer inte mig, du gör ju inte det. Du lämnar öppet för framtiden, men går hem och lägger dig med någon annan. Och jag, jag kräver mindre än ingenting och gör mig så liten att jag inte tar någon plats alls alls alls. Så är både hon och jag dina knähundar, och allt du behöver göra för att hålla mig kopplad är att komma hem till mig, dricka mitt te och sätta dig mitt i min röra av papper.

Kontaktannons à la 03:24

Klockan är väl runt halv fyra. Jag hasar runt i en lägenhet som ser ut som Systembolaget efter en galen firmafest. Alla har hasat vidare till KB, eller Debaser, eller Inkonst, eller Alianza, eller hem. Jag lyssnar på Amy Winehouse och kedjeröker, fast jag har ju egentligen slutat. Har tydligen ingått i ett kreativt kollektiv bestående av nio män. Måste skriva om varje ord minst tre gånger eftersom jag är för drunken för att stava. Höär förrut ånt en se en meing. (så ser meningar ut om jag låter bli att korrigera) Självklart är hon inte kvar. Nej hon flirtade med mig och gick hem någon annan, gav mig en lång blick och gick hem med någon annan. Vad hände med den där trevliga asexuella fasen? Så jävla trött på det här. Full som ett as, bitter som en surkärring på Antabus.

Finnes: Lesbisk kvinna, 25 år, storlek 36, 168 cm lång, skostorlek 37, trygg i sig själv, inga issues, gillar Tom Waits och Tim Burton. Femme, men föredrar Converse framför högklackat. Attraheras av ambition och kreativitet. Kan nås på den här bloggen varenda jävla dag.

Rajraj

Det är visst fest på gång igen. Jag har visst köpt snacks igen. Jag har visst städat lägenheten igen. Det är dags för utflyttningsfest. Jag och kombon laddar med Depeche och gin. Den här gången är det fest under helt andra förutsättningar, och med betydligt fler heterofolk. Vilket i min värld är en garanti för betydligt mindre drama, men vem vet, allt är möjligt... Vi har trots allt laddat upp med rejält mycket alkohol, något som kan förvandla vem som helst till en skrikig dramaqueen. Vi får väl helt enkelt se...

Working eight to eight

Allt jag gör den här veckan är att springa runt på föreläsningar hela dagarna, jobba på kontoret hela kvällarna, och där emellan välja tapeter, laga matlåda, läsa Beppe Wolgers memoarer och försöka hålla igång det där sociala. Jag är inte inblandad i ett enda lesbiskt drama, inte egentligen. Jag skulle kanske önska att det där sistnämnda var lite annorlunda, men i övrigt är jag riktigt nöjd. Nya utbildningen känns både spännande och stimulerande, oväntat på nåt sätt. Ser nästan fram emot de där vita träskorna och permanenten nu, särskilt om jag får ha på mig en sån där vit rock och ha pondus, men jag vet faktiskt inte om min yrkeskår har på sig rock. Blir ju töntigt om jag är den enda. Kanske får nöja mig med träskor. Och en namnskylt? Penna i bröstfickan? I bröstfickan på vadå? Scrubs har jag ju inte. Måste jag börja ha på mig skjorta? Betyder det att jag måste börja stryka mina kläder? Ja herregud, så många viktiga frågor som väntar på svar.

Cynisk bitterkärring

Jag har blivit vuxen. Det insåg jag idag, omgiven av nykläckta 20-åringar som flyttat hemifrån för en vecka sen, som inte vet vad en fil. kand. är för något än (och inte vet att det är totalt oanvändbart), som bor i sin första andra handslägenhet (och tycker det är spännande), som inte har hunnit byta universitet minst tre gånger än (och inte har några planer på att göra det -än), som fortfarande är gulligt blygt nyfikna och bubbliga, som ser ut som prydliga små kloner i hästsvans, som fortfarande relaterar allt till gymnasiet. En av mina bögar pratade häromdagen om hur han kunde sakna den där känslan när man var i den åldern, när man precis hade påbörjat sin första universitetskurs och vuxenlivet tedde sig som en stor godispåse av möjligheter. Idag tänkte jag på det, och tänkte att han hade rätt, och att det fick mig att känna mig jävligt luttrad, cynisk och gammal. Det skiljer bara fem år mellan mig och dem, och det var inte förrän idag som jag insåg hur mycket som händer med ens liv och en själv under de fem åren.

En liten hästsvans frågade mig storögt varför jag jobbar bredvid studierna, och "hur jag hade tänkt orka", och när jag svarade att jag måste göra det för att jag inte har tillräckligt mycket studiemedel kvar, då spärrade hon upp sina klarblå ögon så mycket att hon såg ut som en söt liten fisk, för det måste för henne tett sig som en fysisk omöjlighet att studiemedlet en dag kommer att ta SLUT. Och jag tyckte om henne för det, för den där naiva optimismen smittade faktiskt av sig, och när vi alla hade minglat och fått se statistik över hur universitetet är "i världsklass" och ätit bulle, då satte jag mig på bussen, log för mig själv, och lyssnade på den här:

Tack Gud för ärlighetssyndromet.

Tjena september, fina lilla månad. Det du ser här är inte alls den förvirrade och grubbliga tjej som slutet av augusti fick stå ut med, nej det här är en tjej som har befriat sig lite med hjälp av vin och kommunikation. Just den kombinationen verkar vara magisk, det räcker med ett endaste glas vin för att den livsbejakande delen av mig ska kicka igång och strax sitter jag och är ärlig. Jag vet inte vad den där ärligheten kommer att leda till i långa loppet, men den fick ett positivt bemötande och i vilket fall som helst är det jävligt skönt att bara få ur sig grejer. Jag är inte "the silent type", jag bär inte omkring på mina hemligheter i en fin liten ask, jag är som hon den dära Pandora och öppnar asken och låter skiten sprida sig över världen. Eller ja alltså, det handlade inte precis om skit och det spridde sig bara till en enda människa, men ni förstår säkert. När jag väl har insett något viktigt kan jag hålla käften i... max en vecka. Sen tar ärlighetssyndromet över, och så sitter jag där med vinfläckade tänder och säger viktiga saker och försöker glittra med ögonen så gott det går. Och just den här gången räckte det liksom med det, att bara få säga det, även om det var ordentligt inlindat i brasklappar för att respektera och vara snäll mot precis alla alla alla i hela världen. Det blir många brasklappar, tro mig. Men det jag ville få sagt, det blev sagt, och nu flyter mina ord omkring där ute i höstvinden, som guppande små badankor, och går inte att ta tillbaka. Det är också skönt, nu när vinet har lämnat systemet och efterlämnat en tjej som inte ångrar, men som är alldeles för medveten om konsekvenserna för att vilja upprepa de där orden inom de närmaste dagarna.

Varning! Nostalgisk flashback!

Jag ids inte prata om jaget i presens, för jaget i presens är förvirrat. Istället ska jag berätta om första gången jag gick på en så kallad Lesbisk Förfest. Jag hade nyss flyttat tillbaka till Sverige, hade precis flyttat till en ny stad och börjat plugga. Min kompis storasyster, Ärkeflatan Numero Uno, som har figurerat i QX otaliga gånger och som på den tiden var en riktig player men numera har slagit sig ner med fru och bonusbarn, hade bjudit in mig på en förfest hos hennes innebandykompisar (som vi alla vet är det bara ett kodord för sportflator). Min sexuella vågskål hade på sista tiden börjat tippa från "bisexuell" till "lesbisk", men jag var fortfarande väldigt mycket en faghag och skrev sorgset i min dagbok att bögar hade så roligt medan flator verkade så bittra och arga. Vilket säger en hel del om hur mycket jag hade varit i kontakt med flatvärlden.

Ärkeflatan kom och hämtade mig i centrum och tog med mig till en väldigt ombonad lägenhet någonstansjagminnsintevar. Vad jag minns hade jag klätt mig på ett sätt som jag gissade skulle passa in, baggybyxor (men tajta över rumpan, jag var indoktrinerad av mina bögar och visste att allt handlade om rumpan, en åsikt jag håller fast vid än idag) och en t-shirt med tryck. På den här tiden hade ALLA flator en sån där sprejad spetsig kam mitt på huvudet, särskilt sportflatorna. Nej jag generaliserar inte, det VAR så. Det hade inte jag, men tänkte att mina blonda lockar ändå inte kunde vara en nackdel. Som ni märker hade jag tänkt igenom alltihop väldigt noga, vilket är livsfarligt när man är nervös inför en fest, för då kommer man gå hela vägen till festen och obsessa över sitt klädval. I alla fall, nu var vi framme. Och det var tjejer precis ÖVERALLT. Alla kände varandra, alla hade haft sex med varandra (fast det fick jag reda på långt senare), och varenda jävel stirrade på mig. Verkligen stirrade på mig, som om jag var kvällens underhållning och de väntade på att jag skulle trolla fram mynt ur örat eller dra fram en bukett plastblommor ur näsan. Det gjorde jag inte. Jag följde efter Ärkeflatan som en hund, och tittade storögt på regnbågsflaggorna i blomkrukorna, gayfilmerna vid videon, bröstböckerna i bokhyllan. Smuttade försiktigt på min rekorderliga cider, försökte se cool och avslappnad ut, och misslyckades antagligen totalt.

Eftersom jag var för blyg för att prata med dessa stirrande främlingar, så kedjerökte jag och halsade alkohol kvällen igenom. Jag insåg att de tjejer jag hade haft ihop det med innan hade varit som jag, newbies, totalt ovetande om de sociala koder som vår sexuella tillhörighetsgrupp hade anammat. Jag var det förvirrade ufot som satt i soffhörnet och inte ville ha snus.

Väl inne i RFSL:s lokaler slappnade jag av, inte bara för att jag var full och hade Ärkeflatans arm om min midja, utan för att stället drällde av plastiga, flamsiga, ytliga bögar. Här hade jag varit förut. Jag kastade mig ut på dansgolvet med Ärkeflatan i en eldig tango, high five-ade med butcharna i toalettkön, drog grova skämt med bögarna i baren, bjöd långhåriga flickor på cigg i rökrummet. Var allmänt full och glad, med andra ord. Några timmar senare satt jag med Ärkeflatan och några andra på en bänk utanför Mackedonkan, som sig bör. Det var dags att gå hem, och jag var inte längre ett förvirrat ufo utan mer en vanlig jäkla hes och vinglig brud en lördagnatt. Ärkeflatan ville veta om jag var bra på att kyssas, jag kysste henne och vad jag minns fick jag tummen upp. Ställde mig mitt på vägen, gjorde en bugning som trotsade tyngdlagen, och började min fnissiga vandring hemåt. Jag hade tagit ett snabbt kliv in i flatvärlden, och där blev jag förnöjt kvar. Men jag vill fortfarande inte ha snus.

Spandex kuvar det undermedvetna

Jag tog bort det senaste inlägget för det var så sanslöst tråkigt. Lite självkritik måste man ju ha, och vad jag har fått höra så har jag i alla fall en liten, om än en väldigt liten, skara läsare. Då får man inte bete sig hur som helst. I det inlägget som jag tog bort skrev jag om Mardrömsnätterna, som är på väg att bli ett eget begrepp i sig, för i en veckas tid har jag haft en jävla massa mardrömmar. Vaknar kallsvettig och sliten, och dagarna flyter ihop i ett grått virrvarr av förvirring och trötthet. Det krävs inte någon hobbypsykolog à la Dr Phil för att förstå att det beror på den underliggande stressen över Allt Som Är, det vill säga alla stora förändringar som måste hanteras de kommande månaderna och vissa andra, tidigare nämnda faktorer. I vaket tillstånd säger jag att det är skitspännande att nästan allting i min vardag kommer vara utbytt om två månader, i sovande tillstånd säger jag tydligen DET HÄR ÄR JORDENS UNDERGÅNG.

I alla fall. Det finns bot. Och det är löpningen. Kilometer efter kilometer, i frisk och höstig kvällsluft, makes Constantin a happy camper. Inte nog med att det går väldigt bra allt det där, det är dessutom HÖSTLUFT på gång! Jag är en höstjunkie, det bara är så. Jag drabbas inte av vårkänslor, jag drabbas av höstkänslor. På hösten är jag som piggast och som gladast, då är det alltid nya spännande projekt på gång, en nystart. För min del börjar varje nytt år den förste september. Nu ska bara mitt undermedvetna fatta att hösten är på ingång, så ska jag nog kanske få sova ordentligt också.

Men hjälp. Förra inlägget var trist, det här inlägget är präktigt. Vad fan ska man göra? Det finns ju för tillfället vissa nödvändiga restriktioner på mitt skrivande om kärlekslivet, och då kvarstår tydligen bara... en stressad och präktig brutta med sömnproblem.

Ett hem, mitt kungarike för ett hem!

Vi har fått en lägenhet! Och inte vilken som helst, utan en jättefin lägenhet i ett jättefint område, och den har till och med plats för en ateljé! Nu ska bara precis allting i lägenheten bytas ut och målas om, och sen börjar vi boa in oss i vårt nya hem. Amasonen är redan nere på detaljnivå och för långa monologer om plastboxarna som hon ska köpa och förvara sina ridsaker i nere i källaren. Själv sitter jag mest och fantiserar om lugna rödvinskvällar på balkongen, och självklart om min ateljé. Äntligen kan jag ha mina grejer framme hela tiden utan att de är i vägen, utan att jag trampar i nån kletig trasa, eller spiller ut akrylvatten i orkidén (det gillar de inte, kräsna jävlar). Så sitter vi där med varsin kopp te och glittrar med ögonen och tittar ut i ingentinget och ler saligt, suckar förnöjt. Det är nåt visst med ett första hands-kontrakt.

Skärpning i leden!

Ständigt denna vessla, som vesslar sig in, som vesslor gör, och lämnar fotspår och doftmarkeringar i hörnen, och hur mycket jag än skrubbar så förnimmer jag vesslan och kan inte låta bli att le men det är en bitterljuv känsla för jag kanske vill ha de där rönnbären som räven kallar sura. Jag säger kanske, för här har vi minnsann känslorna i schack, för stolthet går före fall och jag tänker hålla hårt i min stolthet även långt efter jag har ramlat över kanten och i snabb takt singlar ner mot den förhoppningsvis mjuka marken.

Jag är ingen tävlingsmänniska utan ställer mig prydligt längst bak i kön som en duktig medborgare, jag kan vänta, det kan jag visst det, jag tänker visst inte alls särskilt ofta på ögonfransar och knäveck, jag tänker hellre på avfrostning av frysen och obetalda räkningar. Allt värdsligt, praktiskt, påtagligt, sakligt och neutralt, det ska jag göra till mitt, som livlinor som binder mig, håller mig kvar i den fälla jag har gillrat för mig själv, inte för att jag trivs där utan för att jag försöker att bete mig som folk. Jag lurar inte mig själv genom att säga att det är så man fångar en vessla, men hoppas innerst inne att mitt beteende ska vara tillräckligt genomskinligt för att inte passera obemärkt.

Tji fick jag...

...som trodde att jag visste hur kvällen skulle utveckla sig! För som vanligt, så blir ingenting som man tror. Hera kom och var trashigt snygg och skarp, men språkproblemen gjorde att det blev något stelt. Sen kom de andra gästerna, och när väl vinet hade mjukat upp våra språkreceptorer så satt vi i varsin ända av rummet, hon fullt upptagen med att diskutera invandrarpolitik med Amasonen och själv satt jag och jämförde tatueringar och fyllehistorier med några rockersbrudar i fönstret. Vi pratade knappt på hela kvällen, och när vi gjorde det var det fortfarande rätt stelt. Vi klickade inte alls, och även om jag kände ett visst ansvar som värdinna så kände jag samtidigt att vi bara tråkade ut varandra, och lämnade henne åt hennes öde.

Förfesten nådde precis rätt nivå av kaos och stimmighet lagom till att vi skulle dra vidare, humöret var på topp. Sen är minnet luddigt, men jag minns Smirnoff Ice, de två andra hörnen i Mössans triangeldrama, mycket dans och helt plötsligt en pytteliten tjej som stirrade intensivt på mig och log. Hon var med redan på förfesten, men då var jag så upptagen med allt annat, jag märkte henne knappt. Nu märkte jag henne, och dans och prat och drinkar följde. Hera var med men verkade trött och grubblig, har tydligen två ex som vill bli flickvänner som vill bli ex hemma i DK att hantera och det kan man ju tänka sig tar en del energi. Hon åkte hem efter ett tag. Vid ett tillfälle stod jag och den pyttelilla tjejen och skojade och fånade oss, när en bekant kom och knackade mig på axeln. Jag vände mig om och hälsade, men när jag sedan vände tillbaka till den här pyttelilla tjejen, då hade hon liksom glidit ner utmed väggen, och låg nu raklång på golvet. Helt väck. Är man bara en tvärhand hög ska man inte dricka som en hel arm. Vi fick till slut bära ut henne, och eftersom hon bodde långt bort och jag bodde närmast så skulle hon sova hos mig. "Du vill bara få mig i säng", sluddrade hon och blinkade till mig. Jag log och tänkte nåt i stil med "den här tjejen är nog väldigt söt och trevlig i nyktert tillstånd, men varför har jag tagit på mig rollen som knight in shining armour, har det gått så långt att det satt sig i ryggmärgen? Kasta en hjälplös liten tjej framför mina fötter och jag lyfter upp henne på axeln utan att blinka. Jag är verkligen inte på humör, jag som egentligen bara vill gå hem och sova. Ensam." Det gjorde jag nu då alltså INTE, utan tog med den pyttelilla tjejen hem och lyckades efter väldigt mycket om och men som det blir med någon som är så full att hon knappt vet vad som är upp eller ner, bädda ner henne i min bäddsoffa. Där låg hon sedan knäpptyst och sov i tolv timmar, medan jag hasade omkring i lägenheten och hinkade i mig Yogi-te, knaprade Panodil Zapp (det är fan inget Zapp i dem) och städade efter nattens bravader.

Shit pommes frites

Ohmigod ohmigod ohmigod, Hera kommer hit! Jag måste bädda rent, raka bikinilinjen, köpa hem frukost, dammsuga och topsa öronen. Utifallatt. Man måste vara beredd på det oförberedda. Och så måste jag lära mig danska. Fort som fan. En gång i tiden hade jag ihop det med en kille från Wales, och jag vet precis hur ödesdigra språkbarriärer kan vara i sängen. Det blir ett enda "va?" "vad sa du?" "kan du säga det en gång till?" "nej jag förstår fortfarande inte?" "ska jag...?" "eller va?". Det kan lugna ner det mest innerliga av kåtslag, tills man till slut bara klappar den andra på kinden och somnar. Inte för att jag tar för givet att vi hamnar i säng, jag är mer än nöjd bara hon står där på perrongen när jag kommer för att hämta henne. Det här är ju hur spännande som helst, en vilt främmande snygging åker över sundet för att träffa mig!

Flickor flickor flickor

Hera, danskan, har hört av sig. Å ena sidan skrev hon ett mejl där hon redogör för sin komplicerade relation till sitt ex/blivande flickvän, att exet vill bli ihop igen medan hon tvekar, "bare så du er en anelse informeret", samtidigt som hon tycker det ska bli jättekul att träffa mig, vilket jag tolkar som att hon antingen vill säga att det inte är läge för nån flirt, eller att jag gärna får ragga på henne men lite i smyg (eftersom exet ska med ut). Å andra sidan följer hon sedan upp det med ett sms där hon tydliggör att hon "glaeder mig til at se dig på lordag". Resultatet blir en mycket konfunderad svenska. Inte lust att hamna mitt i nåt slags svartsjukedrama där jag används som mental, oral och kanske till och med fysisk slagpåse. Har heller inte lust att ge mig ut och festa med Köpenhamns snyggaste flata medan hon är fullt upptagen med att bekräfta/kyssa/prata ut med sitt ex. I slutändan blev det faktorer här hemma som fick bestämma. Inget Köpenhamn för den här gången. Som sagt, den där tysta lugna perioden är över.

Såg Tegan & Sara igår, även om jag inte är något enormt fan så var det kul att se dem live, och kul att se att de verkligen håller live också. Ovan nämnda faktorer höjde stämningen ytterligare, men jag vågar inget skriva för jag har gått och blivit feg. Såg även Miss Li, söt och skoj som alltid, men passar nog bättre för små scener än så länge. Mössan introducerades för Amasonen, och det var nog det frostigaste jag sett på länge, från Mössans sida. Jag blev alldeles ställd, verkar aldrig kunna förutse Mössans reaktioner nuförtiden. Hade nog hoppats på lite mer artighet.

För övrigt...

...så försöker jag inse att jag väldigt snart kommer få ett nytt epitet: medicinare. Det känns helt verklighetsfrämmande, så jag läser introduktionspapprena om och om igen för att få in i min tjocka skalle att jag inte längre är humanist, att mitt vattenhål ska heta Locus Medicus eller nåt väldigt snarlikt, och att min introduktion kommer ta plats på ett universitetsjukhus. Betyder det här att jag måste köpa vita träskor och börja permanenta håret?

Jävligt ambivalent till det hela.

Lhasa

Dags att pracka på er ännu en artist. Hörde henne för första gången i Frankrike, och trodde att det handlade om en sliten och desillusionerad latina i medelåldern. Blev blixtförälskad, och inte ett dugg besviken när det visade sig vara en ung tjej, både artyfarty och bohem. När hon hade slagit igenom med sitt första album stack hon från alltihop och anslöt sig till en cirkus i Frankrike, tillsammans med tre systrar. Det här är en av de vackraste musikvideos jag någonsin har sett.

Kan inte sluta vara clown

Ja jag var ju på den där föreställningen, "You Give Gay People A Bad Name!", och den var både kul och sorglig och hemskt ojämn, men framför allt var det som vanligt jättekul att titta på alla andra flator. Jag förstår inte varför den fascinationen aldrig går över, den borde gå över, visste borde den gå över någon gång?

Jag verkar inte kunna umgås med Amasonen och hennes dejt/flickvän/älskare. Man kan helt enkelt inte föra en konversation med två människor som ständigt är på väg in i ett hångel. Istället poppar jag upp som gubben i lådan då och då, och ja, håller låda. I dejtens närhet har jag tagit rollen som det där babbliga exet som är lite småcrazy och aldrigaldrigaldrig seriös och allvarlig. Det är som att jag måste kompensera för hennes stoiska lugn, för att hon bara talar när hon har något genomtänkt att säga, för att hon aldrig drar ett skämt. Hon bara står där, som ögat i stormen, och ser cool och fundersam ut. Och Amasonen skrattar förtjust åt mina tokigheter, och då ser dejten ännu mer fundersam ut och synar oss båda, och så häver jag ur mig ännu mer galenskaper. På nåt sätt för att se till att dejten står på min sida, men vad jag har hört så gör hon redan det. Om inte hon ser mig som ett hot, då ska kanske jag också sluta se mig som ett. Men det är ju kanske där problemet ligger. Suck. Man blir jävligt trött på sig själv, och detta ständiga trampande i cirklar.

För övrigt har jag ätit skinka för första gången på åtta år. Av misstag. En hel pizzaslize täckt av skiten. Blev inte ett dugg sjuk. Kändes snopet.

Öl på ärmen, grus i dojjan

Malmöfestivalen har börjat, och den är sedvanligt blöt, i dubbel bemärkelse (det vill säga både inuti och utanpå). Igår såg jag Tingsek, som bara måste bli Sveriges nästa stora musikexport för han är too big for this town. Det är roligt att vi är så många nu som har fattat det. Och sen såg jag Asha Ali, som skulle kunna åka med Tingsek över gränsen fast gärna får spela för mig några gånger till först. Hon följdes sedan av Balkan Beat Box som fick vara öronbedövande soundtrack till mitt och Amasonens vindrickande under paraplyer, lät bra, lät mycket. Därefter satt vi en lång stund i mörkret på en brygga och delade på vin och sockerkaka och tittade på de fina lyktorna som hänger under gångbron, för att sedan traska tillbaka och lyckligt gunga till Kulturation. Jag vet att jag har ett av deras album någonstans på min dator, men kan för mitt liv inte hitta det. Jag vill lyssna på "I mitt blod" för den spelade de inte igår, men som sagt.... kan inte hitta den. Idag blir det målerimålera, jobbar på en trottoar just nu, och sen blir det parkhäng utan hyfs, för att sedan följas av "You give gay people a bad name!", och sen en hel del Promoe, kan en tänka. Min stad är den bästa staden, och just nu är den fylld av grejer som gör en kulturjunkie som jag lätt om hjärtat.

Det är alltid föräldrarnas fel

Jag kommer nog aldrig lära mig att inte ropa hej förrän jag kommit över ån. Jag kommer alltid stå där vid strandkanten och gasta hejsan hejsan hejsan hejsan, totalt säker på att nu går allt vägen. Inte för att jag nu står inför en katastrofsituation, inte alls. Ett i-landsproblem, får man nog ändå säga. Det handlar om karriärsval, inkomst, tid och självkännedom. Men framför allt handlar det nog om den ständiga slitningen i mig mellan det rationellt praktiska och det estetiskt kreativa. Innerst inne vet jag att det ena inte prompt måste utesluta det andra, men jag måste ändå tänka fatalistiskt och höra domedagsrösten inuti mig runga det val du gör nu, det kommer sätta tonen på resten av ditt liv. Jag vill helst säga till den där rösten att hålla käften, men domedagsröster har en tendens att vara omöjliga att inte lyssna på under processens gång, för att sedan reduceras till något skrattretande melodramatiskt. Jag är helt enkelt inte säker på att jag vill göra det jag har bestämt mig för att göra, och om det över huvud taget är genomförbart. Jag gör som jag brukar göra när jag har livsångest, jag ringer min kära mor. Hon svarar som alltid:
"Gör det som du blir glad av och som betalar hyran."
Jo men det är väl fint, men varför kan ni inte för en gångs skull sätta press på dottern och säga till henne vad hon ska göra så hon kan uppfylla alla era förväntningar och bli allt det där ni alltid drömt om? Jaså ni drömde bara om lyckliga barn och barnbarn?
Det ska vara fan att växa upp i ett gröna vågenhem.
Hade jag vuxit upp i en mer strikt familj hade jag kanske varit en framstående violinist nu, och då hade jag inte behövt tänka på allt det här.

Idag handlar allt om döden.

Drömde om döden hela natten. Min barndomsvän P blev biten av en stor gulgrön orm i Amazonas och dog på två sekunder i vår kanot (Dina sista ord var för övrigt "nej nej nej, nu dör ju jag, det vill jag ju inte", kanske inte en fras som går till historien men du hade ju inte så mycket tid att tänka efter). Vaknade upp kallsvettig, stirrandes i taket. Somnade om. Då bar de in hennes pappa i garaget, på bår. Jag stod på garageinfarten och läste en psalm. Vaknade igen, hjärtat i halsgropen. Jag ber verkligen om ursäkt P, det är inte så att jag vill ha ihjäl dig och din familj. Vaknade på morgonen och försökte skratta åt mina dramatiska drömmar, men kände mig alldeles tung av sömnbrist och orolig av alla jobbiga sinnesbilder.

På mitt jobb finns en man som precis ska gå i pension. Hans söner bor i andra städer, i huset är det bara han och hans fru kvar. De har varit tillsammans sen de var strax över tjugo, ett sånt där par som man kan se ibland, som fortfarande älskar, som fortfarande sover sked i dubbelsängen, som inte har resignerat till ljummen vänskap med åtskilda sovrum utan är både bästa vänner och älskande. I flera år har han byggt på deras hus, så att allt ska vara färdig till pensionen, för då skulle de bara njuta. Hans fru gick i pension för en månad sen, han hade en vecka kvar. Han var avspänd, nöjd med att sluta jobba. Såg väl fram emot ljumma sensommarkvällar på altanen, bara han och hans fru och kanske var sitt glas rött. Småpratandes om trädgården, barnen, gamla minnen. För en vecka sen blev hon svårt sjuk, och fick hämtas med ambulans. Akut leukemi. Igår avled hon.

Man vill bara gå hem, sätta sig i köket och glo ut genom fönstret några timmar.

Hedonism

Jag har nog aldrig njutit så mycket av att vara singel som jag gör just nu, och har gjort sen det tog slut med Mössan. Det är bara jag i mitt liv, och mitt liv har varit så väldigt trevligt på sista tiden. Jag älskar att det är JAG som väljer alla aktiviteter, att det är JAG som väljer vad jag ska äta till frukost, att det är JAG som väljer när jag vill hänga med vilka människor. Jag behöver inte trösta, jag behöver inte bekräfta, jag behöver inte reda ut, jag behöver inte kompromissa, behöver inte hålla tillbaka. En helt egoistisk tillvaro, och i fullständig harmoni trots att så mycket i mitt liv hänger i luften just nu, kanske mer än någonsin. Precis ALLT måste fixas, och allt hänger på mig. Och jag känner ingen press, ingen stress, bara ett glatt lugn. En tillförsikt, skulle man kunna säga. Jag mår aldrig så bra som när jag är singel.

Jag är nyfiken på den här Hera, och viljan att träffa henne igen växer med varje mejl. Och jag tänker att nu är egentligen perfekt tillfälle att träffa någon, nu när jag inte längtar efter det, när jag faktiskt inte är särskilt sugen. För om jag träffar någon nu, och blir kär och bestämmer mig för att gå in i ett förhållande, då är det inte för att det är något jag behöver, utan något jag vill ha.

Dagen efter = tom i pallet

Dagens tillstånd: Bakis och förvirrad. Ligger i soffan och tittar på Constantine. Keanu Reeves kan vara världens sämsta skådis som har slagit igenom, men filmen är helt klart bättre än jag hade trott. Å andra sidan gillar jag nästan alltid filmer som inkluderar folk med vingar.

Jag är för bakis för snygga omskrivningar: Igår var jag väldigt full. Det inleddes med några oskyldiga drinkar, sen fick jag reda på att jag har kommit in på programmet jag stod som reserv på, och festen liksom urartade av ren eufori. Jag cyklade in i en vägg, jag slog ut vinglas och ölglas och ciderglas och alla andra typer av glas, jag dansade tango med en katt och jag tafsade på Amasonen så fort hennes dejt/flickvän/älskarinna lämnade rummet. Väldigt moget. Amasonen tafsade visserligen tillbaka. Man skulle kunna säga att jag var något av ett dregg, ett gapskrattande vinglande sjungande dregg. Jag väljer att inte analysera vad vi höll på med, av den enkla anledningen att jag är så otroligt less på drama. Både den sorten som jag själv är inblandad i, och den sorten som jag hela tiden får höra allt om. Jag skulle vilja säga "nu får det vara nog", men jag har en känsla av att det håller på att sätta igång igen, min lugna tysta period är över. Precis som den där Björklåten... and then comes another big riot...

Jag har fått mail från Hera, den fräkniga danskan. Ett roligt, intelligent, självsäkert, vänligt och inbjudande mail. Jag gillar den här tjejen, hon har integritet. Hon skickade även med en bild, där allt man ser är hennes jeansklädda ben, lite av en arm, och lite av hennes vackra röda hår. Och en basketboll. Jag gillar't.

Nu skrattar vi

Nuförtiden är jag clown. Jag är exet som kommer insvepandes och babblar och skämtar och gör konstiga ljud och är töntig och ytlig och lättar upp den spända tystnaden i lesbiska triangeldraman. Det är bara den röda näsan som saknas. Frågan är bara vem som ska underhålla clownen när hon är trött och tom?

Värme och prestationsångest

Det känns verkligen inte PK att säga det, men jag gillar inte den här värmen. Jag gör inte det. Allt klibbar, man (jag) svettas konstant, jag blir mest trött och tom i huvudet. Får man vänja sig vid det gradvis så är det på nåt sätt lättare, roligare. Halva lägenheten ligger i stekande sol större delen av dagen, det är som en bastu. Jag försöker måla men blir mest arg över svetten som rinner på ryggen. Det enda vettiga verkar vara att sitta i skuggan på uteserveringar, så jag försöker hålla mig till det.

Inne på Malmö Konsthall, där vet de hur man tempererar ett rum. Där kan man gå hur länge som helst utan att vare sig svettas eller frysa. Idag var jag där och spanade in deras utställning av William Kentridge. Gratis konst är god konst, och när gratis konst är en sån etablerad konstnär som han, då blir man glad. Jag gillar den mannen, han har humor, och han försöker inte framställa konstnären som något slags mytomspunnet väsen som stänger in sig i sin studio och så ritamålaskrapa så blir det magi. Han pekar på vankandet och kaffedrickandet och stirrandet, och jag gillar det.

Jag gillar även bokbutiken de har på inne på Konsthallen, där går jag ofta och klappar på böcker. Klappandet är viktigt, jag tar in konstböcker genom att klappa på dem. Det ger en blandning av svettig prestationsångest, framtidspessimism och nyfiken inspiration. Går därifrån och muttrar "det måste gå, kan det gå, det kommer aldrig gå, det måste gå". För jag vill ju så inihelvetesgärna, även om jag klart och tydligt ser att jag inte har mycket att komma med. Men även konstnärer utan nåt att komma med måste väl få ställa ut ibland?

Efter konsthallen mötte jag upp med Mössan, och jag var disträ och alldeles för inne i mitt eget huvud. Men vi hade ändå trevligt, och hon sa att jag var söt. Som precis varenda flata i min omkrets just nu har även hon hamnat i ett triangeldrama, det verkar vara nåt som går nu. Kanske är det den här värmen som gör alla hormonstinna, överkänsliga och kåta. Mig gör den, som sagt, mest svettig.

Camille

En av mina absoluta favoriter inom fransk musik, upptäck henne och frälsen eder.

Fransyskan

Jag vill inte bära dig. Jag har burit dig i åratal, som vän, som älskarinna, som livspartner. Bara för att du nu kallar mig din storasyster ger det dig inte rätten att fortfarande kasta din ångest över mig, att hänga på mig med hela din tyngd. Du är för tung för att bli buren, du är vuxen nu. Jag är så trött på att leverera de rätta orden när du behöver dem, du är ett egocentriskt litet barn som är van att bli uppassad på, att bli tröstad när livet är dumt, att bli förlåten när du gör något fel, att aldrig behöva reda ut din egen röra. Bara blinka med dina stora rådjursögon så kommer någon stor och stark och lyfter dig upp ur ditt eget helvete, någon du kan luta dig mot, någon som bekräftar dig närhelst du behöver det, någon som aldrig släpper taget som du och tillåter sig att vara liten och hjälplös. Någon som jag. För jag gör det, varje gång. Jag kör ner fötterna ordentligt i din sörja tills den går mig upp till armhålorna, jag tar tag om din midja och lyfter upp dig, högt över allt det som känns jobbigt. Och du ler ner mot mig, tacksam till bristningsgränsen över att jag fortfarande finns där. Och jag ler tillbaka där jag står, med armarna uppsträckta och täckt av din skit.

Charmad och snorig

Äntligen själv igen. Fransyskan är något av det käraste jag har, men det är skönt när hon åker. Då slipper jag lyssna på hennes förbannade elektro, och jag kan mödosamt börja städa upp efter henne. Ingen kan beskylla mig för att vara pedant, men Fransyskan har en tendens att lämna skit efter sig, var hon än är. Man skulle inte behöva en indian för att spåra henne, om man säger så, det är bara att följa strömmen av skräp. Jag har dessutom dragit på mig en riktig mastodontförkylning, lagom till att det faktiskt är sommar ute, så jag är extra kinkig där jag ligger, utslagen och febrig, och lyssnar på Livet som pågår där ute i solen. Det är hemskt synd om mig. Hemskt hemskt hemskt. För att pigga upp mig själv läser jag Birgitta Stenberg, min älskling. Är det någon annan där ute som gillar henne? Ingen i min bekantskapskrets verkar förstå min kärlek till denna frisläppta, skrupellösa människa. Hade jag träffat henne där på 50-talet på Capri, då hade hon charmat brallorna av mig på två sekunder.

Köpenhamn var för övrigt en hit. Danska flator är ett väldigt högljutt släkte, men jag gillar dem. Vi hamnade i ett gäng av varierande åldrar, bara det känns ovanligt, här verkar flatlivet ta slut någon gång runt 35 och sen så försvinner de. Så icke i Köpenhamn. I sällskapet fanns den ack så vackra Hera. Ja så hette hon ju inte, men jag fortsätter på hela anonymitetsgrejen. Hera var dokumentärfilmare, var 26 år, hade väldigt långt lockigt naturligt rött hår och fräknar i hela ansiktet. En liten pärla i näsan. Vi startade ett litet dansgolv på puben där vi var, och hon var fruktansvärt söt när hon stuffade runt. Fransyskan var övertygad om att hon gillade mig, men det kändes på något sätt tillräckligt att bara vara där. Jag gillar min frihet, och frihet innebär även möjligheten att INTE göra något. Men jag har hennes telefonnummer, och vi ska festa ihop igen. Vem vet. När puben stängde fortsatte vi till nästa ställe, och där blev Fransyskan flirtad med av en liten liten blyg blondin från Vitryssland, medan jag fann mig omringad av blinkande butchar. Jag blinkade tillbaka så gott jag kunde, men till slut tog huvudvärken över, vi bestämde oss för att hasa hemåt, blev kyssta på hand och travade iväg till stationen. Hera hävdar bestämt att svenskar är gladare än danskar, och om det vet jag inget om, men danska flator är helt klart mer välkomnande än svenska. Jag är charmad, och när jag ligger i sängen och häver i mig Panodil och sprutar nässpray, då tänker jag på Heras spensliga figur, där hon stod vid sin cykel och leende följde oss med blicken när vi försvann i folkhavet.