måndag 30 januari 2012

Frihet i ett litet mail

I dag vaknade jag, tittade på min mobil och ropade AWESOME!, för första gången i mitt liv. M och Sigge kom in i varsin morgonfrilla och undrade vad som stod på, och jag kunde glatt meddela att jag hade fått mail från min examinator som meddelade att min uppsats nu är godkänd! Jag är en fri kvinna, och nu är jag på jakt efter att belöna mig själv på något sätt.

Lite av belöningen kom kanske redan i helgen, då jag och M för första gången på länge inte ägnade två dagar framför varsin datorskärm, utan var LEDIGA. Vi umgicks med en massa folk, vi åt en massa mat, vi drack en massa vin, vi klippte en massa hundpäls (en ICA-kasse full), och på söndagen åkte vi ut till kusten och inspekterade ett vandrarhem. Det är återigen det här med bröllop. Jag försöker att blunda för etiketten bröllop och istället tänka på det som en stor fest. Problemet är bara att jag egentligen inte är ett stort fan av stora fester, så varför skulle jag frivilligt ordna en själv? Nåja. Nu är det så det blir, och jag kommer dra mig själv kickin' and screamin' igenom det, och när den där helgen i september väl kommer, så kommer jag ha skitkul för alla mina bästa människor kommer vara samlade. Vi har preliminärbokat ett väldigt fint vandrarhem med en väldigt fin (men lite hönsdoftande) festlokal. Min syrra kommer stå för dekorationerna, och hon har redan mumlat något om "plastdjur" och "konfetti", och om vi utgår från det så måste det ju bli bra.

söndag 29 januari 2012

torsdag 26 januari 2012

Watching the ships roll in

Dagar som dessa skiftar min hjärna fokus. Nya vindlingar öppnar upp sig, inget revolutionerande, inget supersmart, men jag går stigar som känns obekanta. M är som vanligt bortrest. Jag och Sigge går långa vinterpromenader tidiga mornar och sena kvällar. Han är i slyngelåldern med allt vad det innebär, men han blir också äldre och när jag sätter mig på en bänk i parken så kommer han och sätter sig på mina fötter och blickar fundersamt ut över området. Jag tror både han och jag mår bra av att bara sitta där, och inte vara så jävla produktiva, konstruktiva, positiva. Bara få vara tysta, neutrala, lugna. Det går så in i helvete fort nu.

onsdag 25 januari 2012

I focus on the pain, the only thing that's real

Jag har införskaffat årets julklapp 2009. Eller var det redan 2008? I vilket fall som helst så har jag köpt en spikmatta. Skepcism är en dygd, det har jag lärt mig av min pappa, och jag tror verkligen inte att spikmattor kan bota magont, vårtor, tvångstankar och allt vad den lovar. Men det är ett faktum att jag har för dålig blodcirkulation i min trasiga rygg pga alla spänningar, låsningar och överarbetade nerver. Och där tror jag att fakirens lilla madrass kan hjälpa.

Jag provade den för första gången igår kväll. Tände ett ljus, la spikmattan på sängen, la mig själv ovanpå, och lyssnade på Taken By Trees. Det började som stickande molande smärta, som snart gick över i en slags varm, bultande värk. Inte obehagligt, snarare sövande. När mina 10 minuter nästan var slut tyckte Sigge att det var dags för honom att hoppa upp i sängen och kolla läget. Jag viftade bort honom utan att tänka.

Note to self: Gör inga snabba rörelser när du ligger på spikmattan.

tisdag 24 januari 2012

Måste jag lära mig bröllopsspråket?

Alltså det här med bröllopet. Jag fortsätter att ha så sjukt svårt att förhålla mig till det. Normalt sett kan jag oftast fejka att jag är en vettig människa genom att helt enkelt imitera andra, jag vet vilka svar och vilken reaktion som förväntas av mig. Fake it until you make it, som jag brukar säga. Men jag är aldrig tillräckligt snabb i tanken för att plocka fram rätt respons när folk blir till sig i trasorna över att jag ska gifta mig. Vad fan är det som gör folk så exalterade? De känner inte min partner, jag tror inte att de bryr sig om jag lever i otukt eller inte och de är inte bjudna på festen. Så varför piper de och får något drömmande i blicken? Jeezus, alla dessa sociala konventioner. Jag måste lära mig ett passande standardsvar.

I dag ringde jag till en kvinna för att boka en visning av deras fina lokaler där vi kanske ska hålla festen. Det lät så här:
Jag: Hej jag heter bla bla bla, och jag och min sambo ska gifta oss.
Hon: Åh! Men GUUUD vad roligt!
Jag: Eeeh ja.... det kan man ju kanske tycka.
Hon: .... *förvirrad tystnad*
Jag: *kompenserar för min sociala fadäs genom att börja skratta lite hysteriskt*

Jag blir bara så himla förvirrad av att främmande människor uttrycker sån upprymdhet över att andra främmande människor ska gifta sig! Jag menar inte att jag inte tycker att det ska bli kul att gifta sig. Men om man tänker så här: Jag ska också anordna en 30-årsfest i sommar. Det är också en stor fest, och det ska också bli kul. De två festerna ligger emotionellt på ungefär samma nivå för mig. Men det är ingen som piper av förtjusning när jag berättar att jag ska fylla 30.

söndag 22 januari 2012

Nya faser

Jag presenterade mitt exjobb inför en engagerad och exalterad publik. Jag kände mig kompetent och stor och stark, och jag hade faktiskt kul. Det hade jag inte väntat mig. Och min examinator sa så här:
"Du är förstås medveten om att din uppsats kommer bli läst av väldigt många? Och att du kommer bli citerad?"
Jag blev alldeles varm i magen och kände att jag kanske behövde kissa.

Sen dess har jag ätit medioker tapas på mysig restaurang, där en amerikansk flicka gjorde det som så många amerikanska flickor gör, det vill säga hon fyllde rummet med sin röst. Jag har även klippt mig, och ser nu kanske ut lite mer som Michelle Williams än som Hillary Swank i Boy's Don't Cry. Jag kan verkligen rekommendera det här med att klippa av sig håret. Det är en lättnad.

En annan dag fick jag hålla i en tremånadersbebis, och jag insåg att det pågår en halvt undermedveten process inom mig. Känslan av att hålla det där lilla knyttet på armen var... annorlunda än den har varit innan. Den väckte andra känslor i mig. Jag närmar mig. Min arm kändes tom när det var dags för amning och jag var tvungen att lämna ifrån mig den lilla varelsen. Stillsam förundran.

Sen gick jag på fest och drack sprit. Och kände både tillhörighet och alienation. Kanske har jag redan börjat gå in i en annan fas. Kanske romantiserar jag festandet. Kanske var det bara en sån kväll, som man tror ska fylla några av ens behov, men så gör den inte det. Kanske är det kvällens fel, kanske var behoven inte de man trodde. Fan vet. Om inte annat så var det skönt att för en gångs skull vakna i Amasonens och Fruns gästsäng och INTE vara bakis. Om det är det som den nya fasen innebär, så är det kanske inte helt tokigt.

torsdag 19 januari 2012

Istället för musik förvirring

Är du tjock i huvudet om du tappar bort din matlåda så fort du kommer till jobbet?
Och sen hittar den (efter lunch) i en bokhylla?
Och den bokhyllan inte är din?
Den är inte ens i det rummet där du sitter?

Den sista timmen på jobbet ägnades åt att riva upp himmel och jord över något en kollega har gjort. Grovt grovt grovt livshotande tjänstefel. Kopplade in chefen som började ringa runt. Det blir nog en Lex Maria på det, och hela grejen gör mig illamående. Sen slogs jag mot tre kopiatorer. Brände mig på fingrarna och svärtade ner kläder. Efter det var klockan sent och all annan personal hade gått hem, och jag hade ingen att fråga om teknikutrustningen i salen där jag ska presentera mitt exjobb imorgon. Så jag gick omkring där inne och drog i några sladdar, borttappad som en papperslapp, suckade och gick hem.  Funkar det inte imorgon så får jag väl använda handdockor.

tisdag 17 januari 2012

Gonna ride my bike until I get home

Snälla livet. Sätt mig på ett flyg till San Francisco nu. Don't tease, jag ser ju alla hintar du lägger ut och de får mig bara att sukta ännu mer. När jag sätter Ipoden på shuffle så dyker Mark Ronsons Record Collection upp hela tiden och ger mig flashbacks till solvarma gator, palmer och pastellhus. Jag kan till och med känna doften. När jag tittar ner på dagens ensemble ser jag detta: Stuprören från All Saints och koftan som jag hittade i en vintagebutik på Haight Street. T-shirten med höken på som jag hade på mig ungefär varje dag. Den gigantiska ringen som jag hittade när jag och Liz var på långpromenad, den dagen som blev till kväll som blev till en galen drunken natt. Coincidence? I think not. Så kom igen nu. Sätt mig på planet. Vi vet ju båda två att det är det enda rätta.

fredag 13 januari 2012

Det här med att samla vuxenpoäng.

Alla andra verkar växa upp snabbare än jag? Det händer att jag sitter ner med nån jämnårig vän, och så berättar jag generat om såna där supervuxna grejer som jag och M diskuterar ibland, och jag gör det generat och orden känns konstiga i min mun. Som att jag fortfarande är sex år, hasar omkring i mammas klackskor som är tio storlekar för stora och låtsas att jag är vuxen. För det är ju inte på riktigt, allt sånt där ligger ju fortfarande tio år framåt i tiden. Eller?

Kruxet är bara att jag oftast får samma respons. Det visar sig i princip varje gång att min vän är femton steg före mig och redan är insatt, redo och motiverad. Viskar jag bostadsrätt så diskuterar de topplån. Viskar jag bröllop så diskuterar de save the date-kort. Viskar jag barn så diskuterar de svårigheterna att hitta dagisplats. Alltid med samma avslappnade och självklara ton, de är redan där. Och jag blir alltid lika häpen. Jag försöker samla mina anletsdrag, låtsas som att jovisst, allt det här är vardagsmat för mig med, jag förstår precis vad ni menar och känner inte alls paniken komma krypande. Jag är kolugn.

Kärnan av problemet är att jag verkligen inte vet hur jag ska förhålla mig till allt det där. Jag vet inte om jag vill ha allt det där. Jag har aldrig längtat efter det. Särskilt inte det här med giftermål. Ändå är jag förlovad? Kanske tänker jag för mycket. Ofta känns det som att jag inte kan tänka så klart som jag vill. Min hjärna är en härva av lösryckta ord och meningar och jag får inte ordning på någonting. Bäst blir det oftast när jag inte tänker alls. Då händer det saker. Då raggar jag upp en snubbe. Då blir jag sambo. Då köper jag hund. Då köper jag lägenhet. Fler saker skulle kanske kunna lösas på samma sätt. Bara låta livet skölja över en och sen driva med strömmen, låta det bli som det blir och så är det inte mer med det. Men eeeeh... det ligger ju inte riktigt i min natur.

onsdag 11 januari 2012

I do my own thing

Jag fick en tia på jobbet.
Jag köpte inte godis för den.
Så jag har kvar den.
Och sjunger den enda låt som passar.

Kom an bara

Ibland är allt man behöver några öl, några skratt, och så en liten dans på ett litet torg. I dag vaknade jag med sluggerattityd och mentalt har jag intagit fighting stance. Nu jävlar är jag trött på ångest, gnäll och stress. Nog nu. Jag ska skaka av mig allting, jag ska sluta vara så blodigt allvarlig och distanslös hela tiden, och jag ska slåss tillbaka. Om du puttar på mig livet, då puttar jag tillbaka!
Bring it bitch.

tisdag 10 januari 2012

En katt bland hermelinerna

Om det nu var någon som trodde det, så är det inte helt okomplicerat att vara en flata som lever ihop med en snubbe. Om jag ens kan kalla mig själv för flata längre. Om jag ens vill. I början av vårt förhållande obsessade jag dagligen över etiketter. Nu var det väldigt länge sen jag definierade min sexualitet. Behovet försvann. Men utifrån blir jag fortfarande definierad.
"Det här är Constantin, kan du fatta att hon har en dude!?"
Jag upplever också att vissa av mina mer ytliga queervänner distanserar sig. Framför allt de få gånger då M är med, för då går det liksom inte blunda för att det faktiskt är så, att det inte bara är nåt jag sysslar med on the side. Jag må flirta med andra men M är den viktigaste människan i mitt liv, han är personen jag precis har köpt lägenhet tillsammans med, personen jag planerar att skaffa barn med. Det blir jävligt på riktigt när han sitter med i samma rum, på samma fest. Jag upplever att han exkluderas. Gång på gång. Han säger att han inte känner av det, och att han är helt okej med att det tar tid för folk att vänja sig vid honom. Jag är inte alls lika okej med det. Det ligger något väldigt o-queert och homoelitistiskt över alltihop, som gör mig frustrerad och generad. Vi flyter mellan olika kretsar, och det blir så otroligt tydligt hur mycket enklare det är, i just dessa kretsar, att vara det enda homot bland heterosar, än det är att vara den enda straighta snubben bland flator.

söndag 8 januari 2012

Mitt jävla ex

Tänk dig att bli inslängd i en tvättmaskin, köras i ett program på 90 grader med extra turbo och sen bli utspottad på en magisk himmelsäng. Medan du ligger i sängen får du äta passioncurd samtidigt som du tittar på True Blood och får fotmassage, men sen kastas du in i tvättmaskinen igen. Om och om igen. Ungefär så var det att vara tillsammans med Fransyskan. Ungefär så var det även att vara Fransyskans ex, fast med lite mer tvättmaskin än himmelsäng.

Jag går igenom gamla dagböcker och hittar detta (ber om ursäkt för mitt tjugotvååriga jags melodramatiska ådra):

"Emotionellt Kaos och Rinnande Mascara är mina nya Hugin och Munin, de sitter stadigt på varsin axel och hur jag än snurrar så sitter de där de sitter.


Jag önskar mig en semester från det här. Kan jag få en semester?
Jag skulle vilja åka till Köpenhamn, hem till Henrik och kanske, bara lite och kanske bara för ett litet tag, släppa taget om allt.


Men det gör jag inte, jag är fortfarande kvar, det är för starkt för att ge upp hoppet om. Passionen bränner oss i båda ändar och kanske krävs det en rejäl urladdning då och då för att tackla den intensiva närheten, sårbarheten. Stormen lägger sig och vi drar oss återigen in mot fast mark, andas ut och älskar."


Det var åratal sen och det tog mig åratal att bearbeta efteråt. Inte uppbrottet, för det var förvånande nog odramatiskt, utan allt det andra. Lesbisk symbios är bara förnamnet, och det får ju en extra intressant kryddning när din partner är psykiskt sjuk. Allt blev ohållbart, jag bröt och kontakten minimerades till något mycket sporadiskt mail då och då som mest bestod av mårdubrajagmårbra. Men nu, när dammet har lagt sig, hälften har glömts och resten är jävligt bearbetat och passerat... då har vi tagit upp kontakten. Lite grann. Trevande. Hon är stabil nu, det märks. Uttryckte en önskan om att lägga korten på bordet, så jag la dem. Nu vet hon allt det jag tänkte och kände men aldrig sa, allt det som fick mig att explodera av ilska när jag var full, allt som kokade under ytan. Kanske är det hennes tur att bryta kontakten nu, kanske var jag för ärlig. Och jag tänker att det spelar mindre roll. Det var viktigare att få det sagt.

fredag 6 januari 2012

Bra skit

  1. Vi rensar ut på vinden och M hittade ett par militärkängor som bara är lite för stora för mig. Om det inte vore för att min mössa har fladdrande öronlappar så hade jag nästan sett hård ut när jag nu är ute och traskar.
  2. Prezi. Jag förbereder min presentation av uppsatsen, och den görs i Prezi. Det är ett roligt program.
  3. Sigges ihopsydda skrev läker finfint. I dag fick han till och med springa löst ute vid havet och äta svanbajs.
  4. Catching Fire av Suzanne Collins. Uppföljaren till The Hunger Games, som för övrigt kommer på bio snart. Vi har den som ljudbok och har laddat varsin Ipod med den, så bitvis är det väldigt väldigt tyst i den här lägenheten. Det är dessutom rätt städat, eftersom man gärna vill sysselsätta händerna med nåt medan man lyssnar. Ska aldrig mer göra hushållsarbete utan ljudbok.
  5. Passioncurd. Fick det på nyår. Gult geggigt knark. En sked av det, och sen vill man aldrig någonsin äta något annat under resten av ens liv. M står och tillverkar det i köket as we speak. Fint som snus!

torsdag 5 januari 2012

Men tack ändå

Vår överläkare kommer in och säger att jag är en "god kliniker", att jag "har känslan".

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, för den enda känsla jag har är

FÖRVIRRING.

Happy new year

Tillbaka i ekorrhjulet. Inget får en att känna sig mer som en arbetsmyra än när man befinner sig på sjukhusområdet strax innan åtta, då alla människor väller in i byggnaderna som fabriksarbetare. Vi som jobbar i människofabriken. Det är kolsvart, det ösregnar, och jag är så trött att ögonen svider. Jag har inte varit på jobbet mer än fem minuter när jag börjar bita ihop med käkarna. Jag skulle vilja dra nåt skämt för att liksom lätta upp stämningen för mig själv, men jag är så jävla distanslös när det gäller mitt jobb just nu, så du som läsare kan väl själv sätta in något passande? Typ här---> ...................................................
Jag hoppas att det inte var ett Bellmanskämt, de är aldrig bra.

tisdag 3 januari 2012

Popping och Nellie the Nudist Queen

I dag slutför jag min uppsats. Det är inte mycket att blogga om det. Men ni kan ju alltid titta på det här:



Sen kan ni lyssna på den här: Vintage Novelty Songs.

måndag 2 januari 2012

2011...

...var året som jag förälskade mig i San Francisco, och förstod för första gången varför vissa människor väljer att flytta till USA. Det var året jag provade bikram yoga för första gången, och fick på kuppen så len hud att jag nästan var hal. Synd att det inte var en permanent effekt. 2011 erkände jag för mig själv att jag är matintresserad men inte matlagningsintresserad. Det innebar att jag har lagat mycket mindre mat än tidigare år, och det har känts skönt även om det hade varit praktiskt att vara lite mer husligt lagd.

Den 24 april föddes en liten hårboll som fick kennelnamnet Serafino. Två månader senare flyttade han hem till oss och blev Sigge, en kaxig och gosig liten skit som förändrade vårt liv mycket mer än vi hade trott. Nu har vi hämtat oss, och när han inte är hemma känns livet direkt mer ödsligt.

2011 tog jag inte ett endaste penseldrag, och sa upp min ateljé. Det var året då jag aldrig hade någon fritid, och vantrivdes med det. Jag avslutade utbildningen, men hade fortfarande uppsatsen (a. k. a. Avhandlingen) hängandes över mig. 2011 gick i stressens och pressens tecken, tyvärr. Jag började jobba som det jag har utbildat mig till, och det har varit toppar och dalar från dag ett. Den senaste månaden mest dalar, men jag håller tummarna för 2012.

2011 har varit ett stökigt och obalanserat år. Jag har ägnat för mycket tid åt måsten, och alldeles för lite tid åt vänner och kreativitet. Därför är mitt nyårslöfte detta:

2012 ska jag hitta balans. Framför allt mellan jobb och fritid. Om sex veckor flyttar vi till Malmö, och i Malmö finns många människor som jag längtar efter att ha vardag tillsammans med igen, med allt vad det innebär. 2012 ska jag försöka landa lite.