fredag 30 mars 2007

Länge leve flatismen!

Igår lagade jag och Amasonen vegotacos (jag vet, det är så svennigt att man blir alldeles rörd i ögat) och tittade på Mango Kiss. Det är en härligt tramsig film. Jag har sett den flera gånger och blir lika tramsigt förtjust i den varje gång. Sen diskuterade jag och Amasonen sexuella rollspel, och jag avslöjade min återuppväckta förtjusning över butchighet, både hos mig själv och hos andra, och hon förförde mig med sitt mörkröstade tal om wifebeaters och strap-ons, även om det bitvis drunknade mellan mina lår. Sedan låg vi utpumpade och svettiga på golvet och Amasonen berättade för mig om sina senaste sexfantasier, som smickrande nog innehöll yours truly. Kära lilla krumelur, jag vill aldrig bliva hetero.

onsdag 28 mars 2007

Scenkonst och avsaknaden av pirr

Jag vill skriva något om kvällens fantastiska föreställning på Inkonst, med The Tiny och Cirkus Alfons och de andra underbara som jag inte minns namnen på, och jag vill skriva om min brinnande passion för scenkonst, och jag vill skriva om alla nya idéer för mitt målande, och jag vill skriva om min nyfunna kärlek Andrew Bird, och jag vill beskriva stämningen när hela publiken ställer sig upp, som en man, och skriker och stampar in ensemblen för ett extranummer. Som ett varmt tryck över bröstet som gör att man vill krama alla främlingar omkring en, skratta hysteriskt tills all luft tar slut, och sen springa ut i natten och leva rövare.

Jag tror för övrigt inte man kan bli ihop med ett ex. Generellt sett. Hur kickar man igång en gnista när man känt varandra i åratal, känner varandras kroppar utan och innan, och man redan på dejting-nivå pikar varandra för ens små egenheter? Som ett gammalt gift par. Inget pirr i magen, inget sus i öronen. Mössan har återuppväckt romantikern i mig och jag inser för första gången på länge att jag inte vill nöja mig med mindre. Jag vill ha hela kakan, jag vill ha nervositeten, jag vill ha handsvetten, jag vill ha de outtröttliga nätterna, jag vill ha samtalen, jag vill ha den explosiva kåtheten, den totala avsaknaden av rationalitet. Jag vill att det ska ta avstamp därifrån. Det får vara slut på de här halvdana relationerna som aldrig riktigt tänder till.

måndag 26 mars 2007

Dagens lycka är gjord.

Min älskling har återvänt till mig. Fransyskan kallade henne för Lady Purple, jag döpte henne vid något alkoholiserat tillfälle för Flutterwing Princess (efter en My Little Pony), och en av mina bögar döpte henne en gång till Barbara. De har ännu inte delgivits den underbara nyheten, jag suger på den som en lilaglittrande karamell i väntan på rätt ögonblick då deras ögon ska tändas och deras ansikten ska spricka upp i stora gnistrande leenden och hela världen ska brista ut i sång, för äntligen, äntligen är hon tillbaka där hon hör hemma, i mina armar. Eller ja, händer. Jag har flyttat abnormt många gånger det senaste året, och någonstans i flytten försvann hon i gömmorna. Bara tanken på att hon låg där, alldeles ensam och kall, ihärdigt vibrerandes i ett desperat försök till kontakt, ger mig en klump i halsen. Men allt ska bli bra nu, jag ska pyssla om henne så som bara jag kan, visa hur mycket jag har saknat henne, hur speciell hon är för mig. Hon ska aldrig behöva vara ensam igen. Min käraste fröken låtsassnopp är hemma igen.

söndag 25 mars 2007

Nattliga eskapader i Gaytown

Igår introducerades Amasonen till Malmös gayliv. Det gick över förväntan, hon jämförde det bara med Stockholm en enda gång. Nja, kanske fler. Jag minns inte riktigt, jag drack lika mycket sprit som jag spillde ut. På mig själv. Jag var som ett enda kletigt bryggeri. Vilket inte verkade påverka Amasonens inställning nämnvärt, då jag blev klämd på mest hela tiden. Alla flatorna såg ut att vara max en dag över arton, i sina nerhasade Cheap Monday, sina hängslen och sina hyperstajlade frisyrer. De var jättefina, i all sin skränighet och förvirring. Jag och Amasonen kände oss som beskyddande gamla veteraner, och som ett nyttigt och viktigt exempel på att flata inte automatiskt innebär butch (butch är dock jävligt sexigt, det måste sägas). Vi dansade oss svettiga och försökte sjunga med i schlagerlåtar vi inte kände till (det vill säga alla, jag är ett dåligt dåligt homo). Vid lunchtid idag väckte hon mig och babblade om scones, hon är sanslöst käck på morgonen. Jag var bakis och raspade fram någon gammal barnsång på finska.

Amasonen ja. Vi dejtar alltså. Men av någon anledning så känns det bättre än någonsin att vi inte har bundit upp oss vid varandra. Närheten finns där, men gnistan? En av mina män säger att gnista är överskattat och missvisande. Jag är inte lika säker. Gnista är lika med passion och ett förhållande utan passion är som ljummen öl, och vad är ljummet öl? Jo, det är förbannat osexigt. Jag avvaktar. Var är kvinnan som tar mig med storm? Har jag för höga krav?

Mössan har avsagt sig all kontakt. Hejdå vackra lilla människa. Tänk att det blev så fel ändå, trots alla goda intentioner.

torsdag 22 mars 2007

Sex saker och en upplösning

Min polyamöra fas höll fasen inte längre än några dagar! Helsike, jag ville ju också vara avancerad, ville också vara modern och frigjord och queer och fan och hans moster. Men det är slut med badandet, Mössan kände sig inte okej med situationen och har dragit sig ur. Hon bad mig att ge oss en ärlig chans, att stå med båda fötterna inne, men jag kan inte det. Inte nu. Antagligen släpper jag taget om något jättefint, så ni får gärna kalla mig idiot. ("det har jag ingenting emot")

I alla fall:

1. Jag går igenom perioder då jag är besatt av en viss föda. Jag vill inte äta något annat. I ett halvår var jag besatt av grapefrukt och åt så många jag kunde varje dag. Sen var det gerkins. I höstas var det balsamvinäger. Ett tag var det glass i kombination med cigg, det var mindre lyckat. Just nu är det soja i alla dess former.

2. Mitt partytrick är att öppna flaskor med tänderna.

3. Hela min uppväxt cirkulerade runt dans. Jag dansade jämt, det var mitt syfte, mitt öde. Jag såg Fame när den sattes upp i Stockholm och grät av lycka och igenkänning. Karl Dyall och Michael Jackson var mina hjältar. Sen gjorde festandet och pojkarna intåg i mitt liv, Karl Dyall blev Jehovas vittne, Michael Jackson tappade fotfästet, och dansen... ja den gled omärkligt undan. Men jag kan fortfarande göra moonwalk.

4. Jag har fått sparken från Kungliga Operahuset i London.

5. Jag äger en motorcykel, men inget körkort. Den bara står där, röd och retro, och samlar damm. Det är mycket sorgligt.

6. Jag kommer ihåg väldigt många av mina drömmar, och kan ibland styra dem. En satanist försökte ett tag övertyga mig om att jag hade kontakt med en högre sfär och ville att jag skulle bli medium i hans seanser. Men jag är och förblir inbiten ateist.

Nu har jag gjort mitt, men av ren skepcism skickar jag inte vidare. Bite me. Istället ska jag gå och låtsas som att jag inte grubblar häcken av mig över denna plötsliga upplösning av triangeldramat.

tisdag 20 mars 2007

Amasonens återkomst

Amasonen har landat, och är både mjukare och snällare än jag mindes henne. Det är så lätt att skapa karikatyrer av människor i deras frånvaro, men verkligheten är alltid fan så mycket mer nyanserad.

Nu dejtar jag officiellt två tjejer samtidigt. Jag är så jävla avancerad. (helt rätt, där var jag allt lite ironisk) Men för första gången på länge känner jag mig totalt avslappnad inför mitt kärleksliv. Jag är mest kåt, glad och tacksam. När alla korten ligger på bordet finns inte längre något behov av hetsig analys. Nu lutar vi oss tillbaka, tar en dag i taget och myser i vårsolen.

Amasonen på väg ut genom dörren efter en lugn kväll av mat, prat och lojt hångel. Sneglar på mig med sin ljusblå blick, snygg som en käftsmäll, och säger:
"Det där var ett alldeles för långt förspel. Vi får avsluta det nästa gång vi ses."
Hon stänger dörren bakom sig, och jag står kvar i hallen och flinar som ett fån.

Det finns ett problem. Dubbelt så många tjejer betyder även dubbelt så många dejter. Vilket betyder hälften så mycket tid. Hela min vecka är uppbokad, och inte något av det har att göra med vänner, jobb eller plugg. Hur kan något så hedonistiskt och egocentriskt ge så lite tid åt mig själv? Och har jag egentligen någon rätt att klaga? Efter en höst av total torka så badar jag plötsligt i händer, ögon, bröst, rumpor och munnar. Det är så man kan bli religiös.

måndag 19 mars 2007

"Dididitidi, two ladies"

Jag har spenderat helgen i Göteborg, där jag på en timme fick uppleva solsken, stormvindar, hagel, regn och snö. Och så fortsatte det. Svårt att riktigt njuta av staden då, men om jag kisade mot vinden och försiktigt lyfte blicken lite så kunde jag ana konturerna av väldigt många söta flator. Det blev dock mycket inomhusaktivitet, och jag fick se både Cabaret och världens sötaste apor. Cabaret är en av mina absoluta favoriter, och den här uppsättningen slår alla de jag sett tidigare. Peter Jöback som alltid tett sig som en sån mespropp har plötsligt blommat ut i en hårdsminkad, nasal perversion. En blir gla´i själen.

With age comes experience. När Mössan i förra veckan nästan fick mig att komma utan att ens ha tagit sig innanför mina byxor, då lärde hon mig två saker:

  1. Man vinner på att vänta med sex. Särskilt om man under tiden eggar upp varandra tills man knappt kan andas. Kyskhet is sexy.
  2. Drar man ut på förspelet så att det nästan blir huvudattraktionen, då finns det en viss liten flata (här pekar jag med hela handen på mig själv) som måste avbryta några sekunder för att skrika in i kudden av upphetsning.


Under helgens gång har jag fått trevande sms från Amasonen och upphetsande sms från Mössan. Ikväll ska jag träffa Amasonen, imorgon Mössan. Triangeldramat intensifieras och jag fruktar att Den Stora Röran kickas igång från och med..... Nu.

torsdag 15 mars 2007

Mellan varmrätten och kaffet.

Stämmer lunchträff med Mössan på hennes jobb. Mössan är inte öppen med sin läggning, och förklarar att det känns busigt att ha mig på hennes arbetsplats. Vi sitter mitt i den stora restaurangmatsalen och medan jag stoppar i mig ruccola stirrar hon på min uringning med glansiga mörka ögon och säger med gravallvarlig röst "jag vill ta på din kropp" så det nästan sprutar ut balsamvinäger ur näsan på mig av skratt. Mumlar sedan något om mina läppar och min doft. Det finns en nästan naiv rakhet hos Mössan som får mig att vilja kasta upp henne på matsalsbordet och göra henne till min efterrätt.

onsdag 14 mars 2007

"Now Mary she ain't helpless"

Ikväll lyssnar jag på The Gossip, jobbar på nya tavlan och håller käften. Jag tänker inte på sånt som tvivel, bowling och och approximanter. Jag målar fall i ett tyg. Det går åt helvete, vilket känns tacksamt för då fokuserar jag ännu hårdare. Och The Gossip. Det är något visst med rockchicks, oavsett storlek. Beth Ditto i sina polkadotklänningar, Juliette Lewis i sina knäskydd. Det är så man blir darrhänt. Lägenheten är full av dreadspojkar som bara vill lyssna på Jefferson Airplane av någon anledning. Jag matar dem med inlagd ingefära och stänger in mig på rummet med Beth. Jag är med henne i tankarna där hon rullar runt på scenen och skriker sig hes. Själv håller jag käften, för det är så förbannat skönt att för en gångs skull inte säga nåt, utan bara lyssna.

tisdag 13 mars 2007

Varför har du så stor mun farmor?

Efter en session av hett grovhångel låg jag och Mössan ikväll och diskuterade typer. Det var rätt galet. Hon tänder på lite butchiga sportflator. Jag är vad hon kallar "kulturell och femme". Själv tänder jag på de lite egensinniga tjejerna, de ska gärna kunna poga lite fint. Mössan gillar bandy och vet inte ens vad poga är för någonting. Vi är helt enkelt ego och tänder på oss själva. Classy lassies.

För övrigt har jag varit med om något så traditionellt kyskt förut. Om vi inte har sex med varandra snart så kommer jag börja oroa mig för att jag måste plocka fram en vigselring för att få henne i säng. Jag börjar känna mig som den gamla perverterade haggan som desperat försöker slita av kläderna på någon stackars oskuldsfull liten rådjursögd flicka. Och då är hon ändå nästan ett decennium äldre än mig.

måndag 12 mars 2007

long like Jesus wore it

När våren kommer fylls jag av ytliga funderingar. Första varma dagen så sätter det igång, det slår aldrig fel. Och en av dessa måste jag faktiskt ta upp här:
  • Vilken är egentligen den nya flatfrisyren? Mohikan är ju tydligen passé (synd, jag tyckte det var både sexigt och bekvämt), rakat känns grunge... dreads funkar ju i och för sig alltid. Dreads luktar gott, dreads luktar hud utan lotion. När jag går på flatklubb luktar jag på dreads... Erhm. För mycket bisarr information? Sportflatans tuppkam still going strong har jag sett, med den där lilla fjongen i pannan, men sportflatorna och jag är som från olika planeter. Jag vet ju inte vad man gör med en bandyboll. Jag vet däremot vad man gör med pingisbollar, det har jag sett i Priscilla - Queen Of The Desert. Men hur ska man egentligen se ut i håret? Vad är nästa flattrend?

Och på tal om hår så är Mössan både tokflirtig och tokrolig:

(jag återkommer till msn efter att ha sköljt ur färg ur håret)

Mössan: hur blev det?

Jag: som vanligt. :)

Mössan: låter skitsnyggt.

söndag 11 mars 2007

Hångel med krångel

Jag borde inte sitta här. Jag borde sova. Jag är drabbad av emotionell baksmälla. -IGEN. Mössan ger mig emotionell baksmälla, jag blir förvirrad, utsliten, full av frågor och samtidigt totalt tom i huvudet. Inte pirr i magen, inte rosiga kinder, utan hålögt stirrande ut genom tågfönstret.

Ändå måste jag på något sätt summera. Mössans lägenhet var jättefin. Lite opersonlig kanske, men... fridsam. Så som det känns när man kommer hem till folk som inte verkar äga nån skit, utan bara det de verkligen använder. Och de sakerna är i sin tur förpackade i små fina lådor som matchar bokhyllan de står i. Jag vet, man borde tycka det är skittrist, men innerst inne suktar jag efter den där... normaliteten. Bla bla, ingen bryr sig om lägenheten, moving on. Vi hånglade. Och hånglade. Och hånglade. Och köpte thai. Och hånglade. Och hånglade. Mössan kan hångla. Mössan är världens mest oskuldsfulla flata, men hångla och hetsa upp en brud, det kan hon. Satan i gatan, säger jag bara. Men det var mer än så, och det är väl det som skapar baksmällan. Hennes sätt att säga exakt vad hon tänker. Att hon pratar med sin katt som om det var en vuxen människa. Att hon ständigt kommer på saker, jättetrevliga saker, som vi kan göra tillsammans. Att hon kämpar för att styra bilen och byta växel med en och samma hand för att kunna hålla mig i handen samtidigt. Hon är helt enkelt mer attraktiv än jag trodde, vilket gör att jag ifrågasätter hela det här triangeldramat. Vad håller jag på med? Jag är ingen player! Och när hon tog tag i mitt ansikte och sa "jag har ingen lust att ge bort dig till nåt jädra ex", då kändes Amasonen sjukt avlägsen. Samtidigt kan jag inte säga att jag tror det skulle funka mellan oss, trots att det kändes så enkelt idag. Och med Amasonen känns allt krångligt, men jag tror det verkligen skulle kunna funka. GAAAH. Fokus på det lilla:
Idag har jag haft sjukt bra hångel. God natt.

Shake yer tailfeather

Idag, dagen av idag, är en mycket intressant dag.
  • En av de tavlor jag jobbar på har utvecklat sig till något mycket intressant. Jag har knappt sovit utan arbetat hela natten, och ändå är jag sprängfull av energi. (eller så är jag möjligtvis övertrött och kommer snart bli väldigt flamsig)
  • Jag ska hem till Mössan. Jag har aldrig varit hemma hos Mössan. Det är jättenervöst, inte bara för att det är hångel på gång, utan också för att jag läser in väldigt mycket i folks hem. Vilket jag dumt nog har sagt, så nu är vi båda nervösa.
  • Korallnagellacket på, snyggmössan på, Gnarls Barkley och Ladytron i öronen. Yeah baby.

Det är dagar som denna jag vill dansa fram på gatorna.

torsdag 8 mars 2007

Har du hört min förut?

Komma-ut historier kan vara det mest uttjatade som finns i homovärlden. Och då är det en hel del som är uttjatat (ex Kicki Danielsson). Varför Anders Öhrman fick pris för sin bok med komma ut-historier fattar jag inte. Det finns viktigare böcker. Med det menar jag inte att förringa komma ut-processen, den är otroligt viktig och självklart ska vi som har varit med om detta dela med oss av våra upplevelser för att stötta de som inte är redo än. Men så revolutionerande för det offentliga rummet, det är det inte längre.

Mitt tydligaste bevis på detta fick jag häromdagen, när jag satt och pluggade med en kursare. Hon är ett praktexemplar, hon är underbar. Hon är hetero men omringas av flator. Inget av det jag skulle kunna berätta för henne om flatvärlden skulle vara nytt. Vi pratar hit och dit om allt annat än plugg, och vid något tillfälle frågar hon mig om hur det var när jag kom ut. Hon liksom tittar intensivt på mig, vill höra varje andetag, varje känslostämning, vill inte missa något av den rafflande historia jag nu ska delge henne.
Jag rycker på axlarna och förklarar att mina föräldrar var Gröna Vågen, att komma ut för dem var som att klia sig i armhålan: odramatiskt.
Och hur socialt kompetent och trevlig hon än är, så ser jag den där svaga glimten av besvikelse i hennes ögon. Hon ler varmt och säger "gud vad skönt", och jag instämmer. Men jag förstår den där glimten.

För några år sedan var jag aktiv i gaystudenterna på en annan ort. Vi hade en komma ut-kväll, där vi som hade kommit ut berättade våra historier och där de som ännu inte hade kommit ut fick fråga och dela med sig av sina tankar. De flestas historier var mer eller mindre lika odramatiska som mina. Men det var en väldigt ung kille som var med, han var teaterstuderande och deltog för första gången. Hans historia var ohygglig, och han berättade den med stor inlevelse och hans ögon riktigt glittrade. Vi satt alla knäpptysta och lyssnade hänförda, sög i oss varje ord. Idag är hans historia den enda jag kommer ihåg, för den var värst. Han tyckte också den var värst, och han bar den som en krona, fylld av stolthet.

Det blir som krigshistorier. De som transporterade mat till soldaterna i fält kommer alltid bli bräckta av de som låg i skyttegravarna och såg sina kamrater slitas sönder av bomber. Och det är de som har varit med om värst saker som är stoltast, det är de som får medalj, det är de som folk minns. Det räcker inte att bara överleva, du måste ha vadat i skiten först.
Men hade du aldrig hört en krigshistoria förut, då hade vilken som helst fått dig att gapa. Efter ett hundratal är du dock mätt, och endast de allra värsta får dig att höja på ögonbrynen, får dig att förfäras.

Vi har blivit så mätta på komma ut-historier, att de måste chocka oss för att vi ska lyssna över huvud taget. Å andra sidan har det kanske aldrig varit särskilt fascinerande att sitta och glo på såna som mig, som sitter och kliar sig i armhålan hela dagarna.

onsdag 7 mars 2007

Du skola icke älta.

Jo, jag gör det som Rim (http://yellowtokyo.blogspot.com) säger och gör det som faller mig in. Ältandet är så fruktansvärt oattraktivt. Det som faller mig in är detta:
  • Jag raggar öppet på Mössan, för att hon är snygg och rolig och kallar mig "sin fru" när hon kommer med bilen och hämtar mig på jobbet. För att hon inte är så jävla knepig.
  • Jag lägger Amasonen på is. Bildligt talat. Hon sitter i Stockholm och mår dåligt, och vill ingenting förutom att dricka bag-in-box och jobba skiten ur sig. Så jag släpper taget, och det är jävligt sunt, för både henne och mig. Just nu. Så får vi se sen, nån gång. Jag måste nog, trots allt, ha sex med henne igen, nån gång.

Tenta i övermorgon och jag och kombon har dragit på oss någon mystisk halsåkomma. Symptomen är att vi häller i oss te, utan någon som helst effekt, vilket gör att vi springer på toa as if our lives depended on it. Och så harklar vi oss som gamla boule-gubbar. Om en halvtimme ska jag möta upp med en jättesöt kursare och hasa ner till flatcafét numero uno, hälla i mig mer te och förhoppningsvis få in lite plugg på kuppen. Jag har fått veta att alla vet allt om alla där. Då är det tacksamt att jag är dålig på att stötta det "homosexuella etablissemanget", för hur länge jag än bor i den här stan så är jag alltid en newbie i deras ögon. Anonymitet är najs.

måndag 5 mars 2007

Tålamod vs rock

Det här är nog det mest statiska triangeldrama jag någonsin skådat. Mössan får ingen flickvän, jag får inget hångel, och Amasonen... ja hon är bara frånvarande. Ingen får som de vill. Utom Amasonen såklart, det är ju trots allt hon som är Alfahonan i den här konstellationen.

Suck. Man kan ju bli frustrerad för mindre. Den senaste veckan har jag spenderat många timmar på café (tentaplugg) och sett väldigt många snygga flator. Får mig att tänka att jag borde släppa taget om de där två och ge mig ut på jakt efter något lite mindre komplicerat, något lite roligare, något som är lite mindre som blöta raggsockar och lite mer... rock.

lördag 3 mars 2007

What a night, what a sight

Igår kväll kom jag hem till en lägenhet badandes i ljus. Kombon var i full färd med att sätta upp nya lampor i vår mastodonthall, hon hade varit på IKEA för en uppdatering av hemmet. Minuten senare stod jag i köket och strök gardiner, och nu är köket så fint att man blir lite illamående av det. -Eller det har kanske snarare att göra med mitt fysiska tillstånd.

Jag hade börjat hasa omkring i pyjamas och laga mat när ett gäng tokglada dreads rumlade in genom dörren, och helt plötsligt hade det blivit en förfest! -I pyjamas, inte att underskatta. Vi drack upp absolut all alkohol vi hade i lägenheten, och var sen precis så runda under fötterna att vi fick för oss att dra till en klubb vi visste skulle vara illa, men gratis. "Vi" förresten, kombon blev dålig så henne fick vi lämna hemma. Klubben var precis så illa som vi hade trott, mycket backslick och plattångat blondinhår, mycket uppfällda kragar, mycket fladdriga små toppar. Vi pogade lite till technon och gick sen över till att bälga i oss mer alkohol. Någonstans i röran sprang jag in i en liten knubbig mörk kille i kostym. Han sa att han var bisexuell och det tyckte jag var groovy och helt plötsligt satt vi i en taxi på väg God knows where för att dricka upp hans champagne. Jag minns inte om vi någonsin drack den där champagnen, men jag har ett svagt minne av ljudet av en poppande champagnekork. Sen försökte vi ha sex ål najt lång, men det gick inte särskilt bra. (det här, mina damer och herrar, är vad man brukar kalla "en diplomatisk omskrivning") Men kul hade vi! Vaknade framåt lunch i hans jumbojet till säng, hasade runt och pratade med hans katt medan jag letade reda på mina kläder, pussade hans begynnande flint och smög ut. Det var en rolig karl.

Hade hamnat på andra sidan stan, men pallade inte riktigt med kollektivtrafik i mitt ynkliga tillstånd utan gick hela vägen hem, fokuserad på att hålla magen i schack. Drösade i säng, väcktes nån timme senare av ett telefonsamtal från Mössan. Ja just det, jag skulle ju träffa henne idag ja. Väste fram en presentation av min baksmälla och bad om ursäkt, men jag kunde nog inte röra mer på mig idag. Nu verkar det dock som att hon kommer hit och tittar på film med mig istället, så jag antar att jag måste försöka fixa till den här avfallshögen som en del skulle referera till som "min kropp", och kanske städa undan lite flaskor och sånt. Men först ska jag nog lägga mig i sängen en stund till och njuta av dagen-efter-ångesten. Försöka förlika mig med det faktum att jag har hoppat i säng med en man. Jag trodde vi hade slutat med de där fånigheterna? Hmm?

torsdag 1 mars 2007

Den Stora Röran

Mössan har hört av sig. Söta lilla kvinna. Hon har tydligen svårt att koncentrera sig, och säger att möten med mig ger "mersmak". Jo, tack detsamma. När jag fick hennes mail satt jag en lång stund och bara flinade. Sen satte jag på Livingroom med Tegan & Sara och studsade runt lite i lägenheten. Jag tänkte väl att vi kom lite väl bra överens för att hon bara skulle försvinna sådär.
Hon påpekar dock att hon inte vet vad hon vill, och då tolkar jag det som att hon nog vill ses igen men inte vet om det är en bra idé. Nej jag vet inte heller om det är en bra idé, men allt kan inte vara rationellt och genomtänkt.

Träffas vi igen är detta officiellt ett triangeldrama. Mon Dieu. Jag är verkligen inte så avancerad. Jag får helt enkelt improvisera. Hur svårt kan det vara?

I ena ringändan har vi Amasonen, a.ka. Sex On Legs, självständig till förbannelse, ego och förförande. Skarp som en knivsudd, hal som en ål, ett stort hjärta och samtidigt en kyla som kan skrämma vettet ur vem som helst. Som då och då uppvaktar mig så jag rodnar.

I andra ringändan har vi Mössan, den äldre men ack så oskyldiga jugoslaven, med mörka glittrande ögon, en sexigt pojkaktig kropp och ett mycket sårbart hjärta som genomsyras av snällhet. Som lever ett liv långt från mitt, men som jag ändå kan prata med i timmar utan att bli uttråkad. Som är jävligt rolig.

Okej, det ni ser nu, det är upptakten till vad de senare ska kalla Den Stora Röran.