torsdag 25 september 2008

Som sig bör

M har återvänt från Russkipusski, och det är ljuvligt. Att se honom komma springande, gänglig och blek med ett stort flin på läpparna... Det är som om hela insidan förvandlas till honung. Inga tankar, bara intensiv känsla. Vi stod en lång stund, panna mot panna, och bara höll om varandra. Kunde inte prata. Höll på att bli överkörda av en sur bilist som inte hade nåt överseende med översvallande romantik. Vi nästan sprang hem till honom, och kom inte upp till ytan igen på flera timmar. Vi har träffats i ett halvår, och jag ser inget slut på det här. Jag vågar egentligen inte vare sig tänka det eller skriva det, men det här är fan personen jag vill leva med.

Är för övrigt uppe ur min kroppsliga svacka. Magen verkar på något mirakulöst sätt ha tagit sig i kragen och ryckt upp sig, den är inte frisk men inte så akut sjuk heller. Och då känns ryggen på något sätt mer hanterbar, och efter ett träningspass är den så uppmjukad att jag nästan kan få en försmak för hur det måste kännas att leva utan ryggproblem. Och så är det ju dessutom HÖST, min årstid. Himlen är lite högre, lite blåare, luften lite friskare, världen lite färggladare, Constantin lite piggare.

I helgen är det fest, som alla queers i Malmö säkert är väldigt medvetna om. Det är ju Regnbågsfestivalen här, som jag som vanligt inte besöker. Jag är ett dåligt queer. Men vi ska i alla fall ha en bombastisk förfest, där ex och ex och ex som vanligt tvingas dansa sida vid sida. Som sig bör.

måndag 22 september 2008

Pizza och återträffar

Igår hade jag, Amasonen och hennes tjej en framisdag. Det är som en bakisdag, utan att man är bakis. Man äter stor och långsam frukost, man tittar på väldigt mycket film, äter glass och godis, går på promenad och köper pizza. Förutom att när jag är bakis så är jag alltidalltidalltid så illa däran att jag bara ligger i sängen och pysslar om min dödslängtan, alternativt sitter inne i badrummet och hulkar. Men ni förstår. Jag och Amasonen visste inte ens var närmaste pizzeria låg, så bortkopplade från verkligheten är vi. Tjejen bara tittade på oss och skakade på huvudet. Men vi hittade ett ställe, och man kan säga att våra val av pizzor säger ganska mycket om oss:
Jag: Beställer en skum pizza med bizarra ingredienser.
Tjejen: Beställer en vanlig jävla pizza, no fuss.
Amasonen: Beställer en gourmetpizza och byter ut hälften av ingredienserna.
Kräket: Äter allt som han får, så länge han får äta ur handen.

Det har skickats ut inbjudningar till stor återträff i hemstaden för alla som gick ut nian för tio år sen. Jag återträffsvägrar. Kalla mig för en jävla gnällig nej-sägare, men jag vill fan inte åka dit bara för att sitta och käka sladdrig trerätters med folk jag inte har nåt gemensamt med, för att sen se på när alla super sig dyngraka och återgår till sina gamla roller, och dansar extatiskt till Gyllene Tider.

lördag 20 september 2008

Smärta och ond bråd död

Det finns de som är engagerade och peppade och hänger på European Social Forum dessa dagar. Volontärarbetar, fixar föreläsningar, DJ:ar, är sådär fint duktiga. Sån är tydligen inte jag. Jag väljer att tillbringa min lördag med att glo på akvariefiskar. En stor och platt randig sak har fått nåt fel på sin flytsäck eller vad det kan heta, så nu ligger han bara på botten och dör så sakteliga. De andra fiskarna ser inte ut att bry sig ett smack, men jag har varit med förut, jag vet att de har stenkoll på exakt hur levande han är. För så fort han har dött så börjar de mumsa på honom. Det är en makaber värld, där i akvariet. Jag kan inte låta bli att tänka på Hitta Nemo, så jag känner mig konstant iakttagen. Tysta kalla fiskögon som följer mig när jag hasar mellan skrivbordet, kopiatorn, skrivaren och fikarummet. Vicious bastards.

I övrigt är jag som i en svacka. Eller nej, jag har varit i svackor, det här är ingen svacka. Det här är mer som en liten grop, ett litet gupp. Jag är less på min kropp som är så trasig. Jag har sagt till mig själv på skarpen att jag inte ska bli sån där gnällkärring som bara pratar om sina krämpor, men det känns som om min kropp har gett upp, allt rasar. Inklusive vikten, på ett inte helt positivt sätt. Känner mig trött och klen. Min kiropraktor säger att han inte förstår varför min kropp inte svarar på behandlingen. Nu får vi se vad läkarna har att säga. Jag har fan ont jämt.

Fick ett fint sms från M igår: "Du bor i mitt huvud konstant, lite som ett tredje öra eller andra näsa, fast på insidan."

onsdag 17 september 2008

Så går en dag...

Igår var en trevlig dag, så den tänkte jag berätta om. Jag förstår att det är olidligt spännande att få en sån häringa Inblick I Min Vardag.

Först rastade jag Kräket. Han var som vanligt skitglad, vädret var soligt. Sen kastade jag mig iväg till biblioteket och fixade samtliga böcker till min nya kurs, och lunchade sen med Rockbruden. Hon var som vanligt dödligt cool och snygg. Hon är definitionen av cool, och jag förstår inte hur hon gör det. Hon ser ut som att hon hänger med Juliette Lewis, och det gör hon antagligen också. Sen hade vi gruppmöte angående en ny fallstudie i kursen. Som vanligt förundrades jag över hur dynamisk min grupp här, hur alla bidrar och fixar och tycker till. Det är jävligt kul. Sen drog jag hem och storhandlade och gick med i Friskis & Svettis. Jo men visst serru. Och efter det gick jag och Kräket på långpromenad och han var överlycklig för det var så många hundar ute som han kunde hälsa på. Några av dem ville äta upp honom, men han var lika glad för det. Det där med sociala koder är inte riktigt hans grej. Han markerade så många träd att kisset tog slut, men jag vet inte ens om han märkte det. M ringde och berättade att han antagligen kommer hem tidigare än beräknat, och sen hoppsade jag och Kräket hela vägen hem. Efter det lagade jag en helt ny maträtt efter recept och bakade biscotti. Vi har en adlig operasångare boende hos oss just nu så jag hängde lite med honom och vi bondade över sånt som Vadstena och porter. En fruktansvärt trevlig prick. Någonstans där medan biscottin var i ugnen så hann jag även plugga lite och Kräket låg på rygg bredvid med nosen inkörd under min tröja, och sov så tungt att jag nästan trodde han hade dött. Ja och det var min dag det.

lördag 13 september 2008

En lördag som denna

Rakt genom S:t Petersburgs går det en sån där lång gigantisk klassisk kommunistgata. Centrum utgår från den, så jag antar att den är som en rysk Oxford Street, fast bredare. Där bor M just nu. Han ringde igår och berättade glatt att i Ryssland så är det så att om en person börjar köra mot rött så gör alla andra det också. En "det var han som började!"-regel. Ett underbart land. Hittills verkar han ha spenderat runt tre dygn i tullen men verkar inte ha behövt muta någon än.

Eftersom de flesta som läser den här bloggen är flator, eller i alla fall queers av något slag, så behöver jag kanske inte ge märket Frank Dandy någon större presentation. Räcker kanske att säga att säga att de tillverkar grymt snygga boxertrosor. Så snygga att du inte vill ha dem runt underlivet utan snarare på huvudet, så alla kan se dem. Jag inhandlade ett nytt gäng igår, och ett par orangea och svarta fick sen bo på mitt huvud hela kvällen. Fast man vill ju bära dem på det traditionella sättet också, eftersom de dessutom är fruktansvärt bekväma.

Kräket ligger och busar i min säng. Han visar ögonvitorna och är hur farlig som helst, och ibland morrar han så mycket att han måste hosta lite. Sen gnor han vidare, tills överkastet är alldeles skrynkligt. Nu fes han dessutom, så nu luktar det majs. Han är ett litet svin, och så charmig att det gör lite ont i hjärtetrakten.

fredag 12 september 2008

Barnskådisar och döden

Han den där lille killen, Toby, i Tim Burtons Sweeney Todd... Visst har han varit med i något förut? Första gången jag såg filmen och han dök upp så tänkte jag direkt "nämen där är ju han". Men när jag kollade upp honom på Imdb så angav de bara den här filmen, och de brukar ändå vara ena jäklar på att nosa fram varenda liten grej skådespelare någonsin har varit med i. Jag är säker på att jag har sett honom förut, inte någon som är lik honom, utan just den killen. Men vaaaaaar, var var var var var vaaaar? Förslag emottages tacksamt.

Jag filar på en ny tatuering. Äntligen har jag hittat ett motiv som inte är del av nån pågående trend, som inte är klassisk tatueringsstil, och som har justa konnotationer. Det ska smäckas upp på höften, är tanken.

Det är mycket nu. Det är en förkylning, det är en tenta, det är en bög, det är en mage, det är ett jobb, det är en granne, det är en saknad kärlek, det är en borttappad tvättstugenyckel och ett tvättberg, det är en resa, det är ett beställningsjobb, det är separerande flator. Och så vidare. När jag gick upp i morse stod en kursare och rökte på balkongen mitt emot. Hon såg sliten ut. Två våningar upp i mitt hus stod vaktmästaren och kastade ut möbler genom fönstret. Jag undrar om någon har dött där. Och på tal om det så var jag och Rockbruden på väg genom Lund häromdagen när helt plötsligt en duva föll ner framför fötterna på oss. Den tittade upp på oss med obehaglig blick, ryckte ett tag, och sen dog den. Det var döden det. Jag kände mig skakad och tvingade mig själv att tänka på Little Brittain hela vägen hem. Ja herregud det är så dramatiskt mitt liv.

tisdag 9 september 2008

Oh the agony!

Jag är sjuk som en hund och M har dragit på nästan obestämd tid till Ryssland. Jag missar massvis i skolan som jag sen måste kompensera för, och vi har tenta på måndag. Jag har precis tittat på filmen Tideland och gråtit lite, för förkylningar gör mig alltid extra emotionell och vem fan gråter inte när det handlar om utsatta barn och uppstoppade pappor? Jag tror dessutom jag har feber för jag svettas och fryser hela tiden. Som alltid när jag blir sjuk så blir jag grinig också för det känns som om livet passerar utanför fönstret och jag ligger i sängen och ruttnar bort till ett ingenting. Jag riktigt hör hur alla skrattar och sjunger och studsar runt där utanför, som familjen von Trapp på picknick. De jävlarna.

måndag 8 september 2008

Hussug

Jag och M spenderade helgen i hemstaden. Han träffade min familj och tycke uppstod. Vi kokade äppelmos och läste Vi, och pappa och M bondade över långfärdsskridskor, fotografering och mycket små alpblommor. M lyckades till och med kasta fram samma Tom Waits-citat samtidigt som oss andra. Jag hade hoppats på en stund själv med systeryster, men det hanns inte. Det var hemskt harmoniskt alltihop och skiljde sig inte så mycket från de gånger jag har tagit med mig flickvänner hem. Generellt sett har jag nog alltid dragits till de sociala kameleonterna, som trivs lika bra med att diskutera buttplugs som pelargoner. Vi träffade även mina morföräldrar, som åldras i hyperspeed och det gör mig nervös. Morfar har fyra löständer i överkäken som han måste ta ut när han äter, och mormor, den briljanta keramikern, börjar bli vimsig och tappa ord. Jag känner att jag vill ha en ordentlig relation till dem innan de försvinner, men jag vet inte riktigt hur det ska gå till när de bor så långt bort.

Vi besökte en gammal vapendragare till mig som gift sig och skaffat bebis, och hon hade färgat sina dreads knallröda och det var fruktansvärt snyggt. I övrigt pratade vi mest husbygge och bebis, och det hade kanske varit roligare om man hade kunnat styra in samtalet på något med lite mindre vuxenpoäng, men då hade vi antagligen mest pratat om gamla minnen eller World Of Warcraft. Det händer ibland när vi inte har hörts av på länge, att vår relation behöver en spark i arslet för att vi ska ha något att prata om igen. Nya gemensamma minnen behövs.

Sen har jag utvecklat en platonisk crush. Det är ett par som jag lärt känna genom M, och som vi besökte på hemvägen. De har ny bebis och är i full gång att renovera sitt stora hus, hon är civil ingenjör och han är gymnasielärare och de skulle kunna vara hur heteronormativa som helst. Men det är de inte. De är varken maskulina eller feminina någon av dem, de flyter där mitt emellan, och de är varma och roliga och öppensinnade och skarpa, och de kan laga mat så man blir alldeles matt i benen. De gav mig en rundtur av deras röriga, underbara hus, och hela jag uppfylldes av ett sug, ett hussug, för de bor precis så som jag vill bo. Vackra trägolv, högt i tak, stort kök, böcker precis överallt, vindlande sneda trätrappor, djupa garderober, hemtrevlig röra snarare än avskalad modernism, ett hus med ett eget namn, med historia. Man kan tycka vad man vill om vuxenpoäng och konformitet, men nog fan är det gött att ha tillgång till ett helt hus med tillhörande trädgård i ett vackert område vid havet istället för en sketen liten hyreslägenhet i ett bostadsområde där knarklangare skjuter varandra i huvudet. Det får vara hur borgarbrackigt och kulturpretto det vill, så vill jag ha det, så småningom.

onsdag 3 september 2008

Tillbaka i ekorrhjulet

Terminen har startat, och det är precis så packat som jag kom ihåg det men samtidigt lite trevligare. Nu ska vi bara läsa sånt som är helt inriktat på vad vi ska jobba med, och har klarat av alla övergripande och intetsägande grundkurser. Gött. Min kropp är trasig och verkar inte alls bli bättre, men själen skuttar och trallar, hoppedihoppedihopp. Vi diskuterar fallstudier i grupp och jag förvånas som vanligt av hur dominant jag verkar. Jag ser inte mig själv som sån, jag tänker att jag är en sån där som mest håller mig i bakgrunden och gör min egen grej, och när jag säger det till Amasonen en kväll så skrattar hon högt och anklagar mig för att ha en "skev självbild". Tydligen är jag alltså dominant. Det är å andra sidan de flesta jag umgås med, så jag antar att jag är i gott sällskap.

Igår var Kräket hos veterinären och fick tänderna skrapade, och åtta satt löst så de drog de ur. När han kom hem var han fortfarande alldeles drogad, och halkade omkring på parketten ett tag som Bambi på hal is. Till slut kravlade han sig upp i soffan där jag satt och jobbade och slocknade med en liten svullen nos i mitt knä. Stackars lilla snöret. Om Kräkets riktiga ägare var här så skulle jag ha ett och annat att säga dem, jävla norska kärringar. Kan man inte ta hand om sitt husdjur så ska man inte ha det.

måndag 1 september 2008

Galej

I helgen var jag på ett helt enormt evenemang arrangerat av och för företaget jag jobbar på. Anställda från hela världen samlades på ett slott utanför Köpenhamn och åt god mat och testade en massa olika aktiviteter och festade. Jag testade fäktning, och visade mig helt sakna talang. Stomp var jag bättre på, samma med flugfiske och Segway. Jag rockade när det var dags för salsan, men sög totalt vad gällde att bli nerslagen på ett naturligt sätt när man skulle leka stuntman. På kvällen samlades vi i ett tält så stort att man inte såg slutet på det, och där åt vi sjukt god mat, drack sjuka mängder vin och där uppträdde bland annat Andrew Strong, min gamla favorit. Han har rakat av sig håret. I ett annat tält spelade nån känd DJ klubbmusik, eller så kunde man hänga i salsatältet eller Sinatratältet. Ja herregud, det var enormt, sanslöst, gigantiskt, lyxigt, överdrivet, vackert...och förbannat roligt. Vi lärde även känna kollegor från andra länder. Jag och en dragen engelsman hade till exempel detta insiktsfulla meningsutbyte när ABBA-imitatörerna skulle uppträda:
Han: Hello.
Jag: Hi.
Han: Do you like ABBA?
Jag: No, not really.
Han: So why are you standing here?
Jag: I want to see their intro.
Han: Go home.
Jag: Thank you.