Ja jag var ju på den där föreställningen, "You Give Gay People A Bad Name!", och den var både kul och sorglig och hemskt ojämn, men framför allt var det som vanligt jättekul att titta på alla andra flator. Jag förstår inte varför den fascinationen aldrig går över, den borde gå över, visste borde den gå över någon gång?
Jag verkar inte kunna umgås med Amasonen och hennes dejt/flickvän/älskare. Man kan helt enkelt inte föra en konversation med två människor som ständigt är på väg in i ett hångel. Istället poppar jag upp som gubben i lådan då och då, och ja, håller låda. I dejtens närhet har jag tagit rollen som det där babbliga exet som är lite småcrazy och aldrigaldrigaldrig seriös och allvarlig. Det är som att jag måste kompensera för hennes stoiska lugn, för att hon bara talar när hon har något genomtänkt att säga, för att hon aldrig drar ett skämt. Hon bara står där, som ögat i stormen, och ser cool och fundersam ut. Och Amasonen skrattar förtjust åt mina tokigheter, och då ser dejten ännu mer fundersam ut och synar oss båda, och så häver jag ur mig ännu mer galenskaper. På nåt sätt för att se till att dejten står på min sida, men vad jag har hört så gör hon redan det. Om inte hon ser mig som ett hot, då ska kanske jag också sluta se mig som ett. Men det är ju kanske där problemet ligger. Suck. Man blir jävligt trött på sig själv, och detta ständiga trampande i cirklar.
För övrigt har jag ätit skinka för första gången på åtta år. Av misstag. En hel pizzaslize täckt av skiten. Blev inte ett dugg sjuk. Kändes snopet.
1 kommentar:
Hoppsan med skinkan. Jag hade blivit sängliggande i 2 veckor. Minst.
Skicka en kommentar