måndag 30 juni 2008

En vecka i Ingenmansland

Tillbaka i civilisationen. För att vara uppvuxen ute i bushen är jag verkligen en stadsmänniska. Veckan ute på landet var härlig, utedasset blev fint som snus, jag har träffat de flesta i M:s bekantskapskrets och gillat alla och verkligen bondat med ett flertal. Flytbryggan blev väldigt proffsig och en kväll satt vi ett gäng på den ute i sjön i kvällssolen och drack öl och käkade grillat och VAR Pripps Blå. Förutom att det aldrig är med några mygg eller knott i reklamen. Över huvud taget var det väldigt mycket mygg och knott, ibland så mycket att man blev paranoid och var tvungen att stänga in sig i stugan, indränkt i myggmedel. Jag har jobbat stenhårt på min grodfobi, och nu kan jag faktiskt stå några meter från en groda och titta på den utan att känna pulsen dunka i öronen. Jag inser ju själv att det är en otroligt fjantig fobi, det gäller bara att överföra den vetskapen till kroppen. Jag var till och med inne i en svampig del av skogen en lång stund och avverkade träd, utan att hyperventilera när det började kravla i mossen.

Det lästes helt enorma mängder X-Men som M hittade åt mig på ett antikvariat. Han vet allt hur man tillfredställer en kvinna. Det badades dagligen, även när det var blåsigt och regnigt. Jag fick en tagg rakt in i handen som M klämde ut medan blodet pumpade och varet flödade (jo, precis så var det, det är dagens sanning). Det verkar ha blivit infekterat så nu ser det ut som om jag har haft en sugkopp på handen. Görläckert. Vi bildade en liten grupp som ska verka för användandet av ordet "pumpalens". Jag själv tänker anamma det som en förstärkning, till exempel "Nu ska jag minsann gå och ta mig en sup, pumpalens!". Men man väljer självklart själv ett passande användningsområde, då pumpalens är ett så kallat universellt begrepp.

Ramlade in i lägenheten igår kväll, och kände en sån enorm lycka över att vara hemma. Jag har aldrig älskat en lägenhet så mycket som jag älskar den här, särskilt just nu eftersom den både har elektricitet och rinnande vatten, och dessutom är relativt ren och helt insektsfri. Tvättade av mig för första gången på en vecka och kände mig återigen mänsklig. Passade på att låna lite av Amasonens svindyra ansiktsguckor och tittade sen på Smala Sussie. Kände att jag var i fas.

torsdag 19 juni 2008

So long cowgirls

Jaha ja, ja men nu tar jag mig en liten hållidäj. Först midsommar med systerystern, M och annat löst folk ute på nån ö någonstans i Östersjön, sen en vecka i M:s sommarstuga med annat löst folk. Där ska vi göra lösa saker som bygga en flytbrygga, läsa sjuttio romaner, bli uppätna av mygg, bygga en vedbod, bada... och äta hemskt mycket kaka om jag känner M rätt. Jag ska restaurera hans utedass, av den enkla anledningen att jag antagligen kommer vilja bajsa någon gång under veckan (särskilt om jag ska äta hemskt mycket kaka). Det är väldigt svennigt och butch alltihop och jag sliter mitt hår över packningen för jag har fan inga kläder som tål svenniga och butchiga saker. Mina "friluftsskor" är ett par rosa Converse, det säger väl det mesta.

Ha en go vecka allihopa!

P.S. Jag är förbannat förtjus i den här filmen, och jag har inte ens sett den än:

onsdag 18 juni 2008

Supernajs

Sitter på jobbet, överallt omkring mig fixas det och piffas, det är kundfest på gång. Har som vanligt en mailkonversation med bögen vid sidan av allt annat. Jag tror den började med något så ytligt och faghagigt som en Karl Lagerfelt-skjorta vi båda förälskade oss i igår (kraglös, stålgrå) , men utvecklades sen till en deprimerande djupgående analys av mitt kärleksliv, och som bara väldigt nära vänner kan så levererade bögen sanning på sanning på sanning tills jag blev alldeles matt, om hur jag inte släpper in, om hur jag distanserar mig genom analyser, om hur jag inte litar på mig själv, om min oförmåga att ge mig hän, om min kalla självständighet. Nu känner jag mig emotionellt handikappad och sorgsen och tänker cykla hem och käka sisådär 70 liter glass.

tisdag 17 juni 2008

M möter queerfilm

Igår såg jag Shortbus med M. Det var inte tänkt som ett test, men jag inser nu i efterhand att det på sätt och vis var det. Hur reagerar denna straighta kille på en av mina favoritfilmer fylld av homosex och människor utanför normen? Kommer han se samma saker som jag, kommer han relatera till den, kommer han förstå det fina med den? Visst att han är väldigt öppensinnad, men han rör sig inte i såna kretsar. På många sätt håller vi ju fortfarande på att lära känna varandra, så jag visste inte riktigt hur han skulle reagera. När eftertexterna började rulla vände han sig om till mig och sa lågmält och eftertänksamt (på skånska):
"Guuud vad fin den var. Jag blev alldeles tårögd där i slutet, det var så fint, inte bara att hon fick orgasm utan alltihop."
Han får mig, med hull och hår, alltihop kan han ta.

måndag 16 juni 2008

Hur är det möjligt, man frågar sig gång på gång...

Det kommer ju gå åt helvete. Det är väl ändå ingen som tror något annat, tror någon på allvar att vi kommer få fred på jorden och kunna rädda naturen och mata alla barn i Afrika och utrota cancer och AIDS? Nej just det. Det kommer gå åt helvete, på sikt. Man gör vad man kan så länge, källsorterar sina sopor, kramar på sina medmänniskor och använder kondom (om man har den typen av sex). Tröstar sig med att Ragnarök inte är här riktigt än, att ens barn och barnbarn antaligen kommer få leva någorlunda drägliga liv, om man får såna. De kanske inte kommer få se levande fåglar, men de kommer ändå kunna gå omkring utomhus utan rymddräkt. Själv kommer man dö ifrån hela skiten, tack och hej, lycka till suckers! When the shit hits the fan kommer jag antagligen vara så gaggig att jag tror jag är Edith Piaf och spenderar mina sista år med att skråla "non, je ne regrette rien" så fort någon kommer inom två meters avstånd.

Med denna vetskap, hur kan man påstå sig vara lycklig, tillfreds? Hur kan man vakna på morgonen och känna att det är jävligt gött att bara finnas till, sitta vid frukostbordet och mumsa müsli och flina åt solskenet (jo det var soligt ett tag där runt åtta), kasta sig iväg på cykeln och känna hjärtat svälla i takt med musiken i öronen? Hur kan man sitta och glatt planera sin semester, fantisera om framtiden, titta på den man älskar och tänka "det blir bra det här"?

Ändå är det precis så just nu. Mitt i all djävulskap så är livet väldigt snällt mot mig, och jag är så jävla nöjd.
Man borde veta hut.

fredag 13 juni 2008

Jag är både otrevlig och bitter.

Mycket svårt att vakna i morse. Var tvungen att stå en lång stund med ögonhålan tryckt mot M:s axel medan han var söt och diskade min disk. Han har världens lenaste axlar, alldeles vita och fräkniga, perfekta att trycka ögat mot. M var hysteriskt pigg och pratade konstant, över huvud taget pratar han väldigt mycket på morgonen. Jag vill helst inte ta in någonting de mornar jag är trött, ingen information av något slag, ingen radio, ingen tidning. Prata lite och stillsamt, men hellre bara trycka in I-poden och få vara själv, cykla iväg eller sitta buss. Göra det som ska göras, utan att bli störd. Annars blir jag lätt irriterad och bitsk, som idag. Kanske kallar någon för ett nöt och vägrar att hålla handen. High maintenance? Moi?

Har börjat på en ny pannå, en stor jäkel, ett beställningsjobb (underbart ord, beställningsjobb, någon har gjort en beställning hos mig, det är ett uppdrag, ger tavlan ett värde redan innan den är påbörjad, får en att känna sig som äkta vara vilket såklart är bullshit) Än så länge har den krävt en hel del tryckande och limmande, får väl se om den blir nåt att ha. Svårt att veta det där, om man gör nåt som är värt att ha. Jag har en bekant som är etablerad inom fasen det mesta. Bonniers ger ut hans diktsamlingar, Konsthallen ställer ut hans installationer, hans performance blir omtalade, hans fotoutställningar blir uppmärksammade. Men jag kan verkligen inte ta till mig hans grejer, jag tycker det är pretto, analt, tillkrånglat, intetsägande, urvattnat. Sist jag var på ett av hans performance pendlade jag mellan att nypa mig själv i handen för att hålla mig vaken, och förlora blicken i urringningen hos tjejen som satt mitt emot (och ja, jag inser att det är gubbgrisigt att stirra på flickors bröst). Men i alla fall. Min poäng är att kritikerna verkligen gillar honom, han får stipendier som försörjer honom i flera år, han skapar sig ett namn helt enkelt. Samtidigt sitter en vän till mig och försöker få sin roman utgiven, och tar emot refusering efter refusering, om förlagen över huvud taget bryr sig om att svara. Visst, hans roman är också rätt pretto, men vad är det som gör att en persons verk hyllas och en annans ignoreras? Förr hade jag någon slags fantasi om att de som gjorde något av kvalitet alltid kom fram förr eller senare, men jag är inte så säker längre. Jag tror det handlar mer om slumpen och förmågan att kyssa rätt arslen. På sätt och vis är det ju en betryggande tanke, för om jag någonsin skulle få för mig att verkligen satsa på konsten så skulle jag inte behöva oroa mig för om mina grejer egentligen var bra, så länge som jag höll mig inom de rätta kretsarna. Hmpfh.

torsdag 12 juni 2008

Resor och åldrande

Igår åkte Amasonen till Indien. Jag har inte varit hemma och smakat på ensamheten än, men jag gissar att det kommer kännas rätt lyxigt. Jag har sett fram emot att få bo själv ett tag. Det är härligt att bo med Amasonen, men kvinnan har Asperger, det råder ingen tvekan. Jag vet inte hur många gånger hon har berättat för mig om hennes nya myggnät, var hon har köpt det, hur det ska användas, och hur otroligt bra och praktiskt det är med myggnät. Heja myggnät.

Jag såg Juno härom kvällen. Om du inte har sett den, se den. Den är fantastisk.

M pysslar med naturfotografi. Förra sommaren hyrde han och några andra fotografer en liten isbrytare och åkte runt Svalbard en månad, fotade blodiga isbjörnar och gäspande sälar. Igår kväll satt han vid datorn och plockade ut bilder som ska vara med i någon slags utställning, samtidigt som jag planterade om alla hans krukväxter. Sen jag införskaffade balkonglåda har jag fått blodad tand för det där med att stoppa ner saker i jord, jag vet inte om jag borde vara orolig. Jag håller möjligtvis på att förvandlas till min mamma. I morse på väg till jobbet såg jag dessutom min spegelbild i ett skyltfönster, och håret var mer fluffigt än lockigt och jag såg ut som min mamma. "Det är nu det börjar", tänkte jag, och så tänkte jag på de gråa håren i M:s kalufs.

Biljetterna till Island är bokade. Jag sitter med min Lonely Planet och längtar. Valar och grottor och heta källor och vulkaner och lunnefåglar och islandshästar och kajaker. Vet ni att en delikatess på Island är rutten haj? Hajen får ligga i marken i sex månader, sen äter man den. Den luktar ammoniak och road kill, och eftersmaken är så jävlig att man får en snaps till att skölja ner den med. Eller så kan man beställa in ett halvt inlagt fårhuvud, intakt med ögon och allt. Eller en fårtestikelkaka. Det är ju helt fantastiskt. Jag tänker tvinga M att smaka på alltihop, så tar jag snapsen.

tisdag 10 juni 2008

Nyfiken i en strut

Åt för mycket till lunch, orkar inte jobba. Tänker metablogga istället, alltså blogga om bloggandet. Inte så mycket mitt eget bloggande, utan det är väl snarare så att jag har lite funderingar.

För det första: Hur ser ni ut, ni bloggare/läsare? Ajja, du är ju bara halvanonym så jag vet ju på ett ungefär hur du ser ut, och jag anar att 99% flata kör nån slags hip-hopstil (eller?). Hur ser ni ut?

För det andra: Min blogglista är tragiskt liten. Jag skulle vilja hitta fler trevliga bloggar att följa, men orkar inte klicka runt på folks listor! Min lilla räknare säger att jag har en hel del besökare per dag (lite mindre nu när solen skiner, men ändå), och jag tänker att många av er har säkert en egen blogg. Gör reklam, skicka din länk!

Shaken, not stirred

Jag har sagt De Stora Orden. De viskades fram alldeles stillsamt, men det sög ändå till i magen och jag ville gömma ansiktet en liten stund. Det var flera år sen jag sa det till en partner senast, jag är ovan. Det är verkligen inga utslitna ord i min värld. Jag har sagt att jag var kär när jag egentligen inte var säker, jag har hävt ur mig tankar om en gemensam framtid som dagen efter fått mig att skämmas ögonen ur mig, jag har gjort stora gester som kanske inte har betytt så mycket för mig som de borde ha gjort. Men jag har aldrig sagt att jag älskar någon utan att mena det. Det är den totala utsattheten. Att se honom rakt i ögonen, se att han står där oförställd och naken, allvarlig och vidöppen utan varken skyddsnät eller murar. Vetskapen om att han ser detsamma i mig, inga skämt som avleder uppmärksamheten, inga ord förutom just dom. Det gör mig så sårbar att jag får svindel, och det får mig att vilja klättra upp på taket och skrika av glädje.

måndag 9 juni 2008

Det kliar och det skaver

Jag har myggbett och rivsår precis överallt. Jag, M och hans muskliga bästis har varit vid hans sommarstuga och huggt ner träd. Det är ungefär det roligaste som finns, att få hugga ner träd. Även i trettio graders värme. Och det är fint att M inte går in som den Skyddande Starke Mannen utan bara ger mig en enorm yxa och och pekar åt vilket håll jag ska hugga mig fram i skogen, medan han själv fixar saft och bullar till fikat. God damn it vad queer vi är. Sen rodde vi ut i sjön och la ut nät. Fick fyra stora aborrar, och nu har jag lärt mig hur man rensar fisk. Två av fiskarna hade själva precis ätit och hade varsin liten firre i magen. Såg sjukt ut. Kändes helt okej att inte behöva äta av dem, även om jag på något sätt kan respektera att man fångar sin egen mat, vet hur man hanterar den, och sen lagar till den. Att man är delaktig i hela processen, inte bara plockar upp nåt inplastat i frysdisken och påstår att man "inte har några problem med att äta kött", fastän man antagligen skulle svimma av att vara med vid en slakt. Jag har faktiskt börjat tumma lite på det där med vegetarianprylen, nu inför resan. Jag är så förbannat trött på att åka utomlands och aldrig få testa några specialiteter, utan leva på pizza och pasta. Eller gnocci, som i Italien, urk. Så efter nio år av avhållsamhet har jag testat lite kyckling. Det var smaklöst. Jag minns det som godare.

Igår satt jag och en bög och tittade på "Paris je t'aime". Passande nog fick jag ett sms från Fransyskan. Hon bad mig att ringa, för hon hade "not the best day ever". Jag lät bli. Ångestklump i magen, tänk om det verkligen var på riktigt den här gången, tänk om det hängde på mitt telefonsamtal, tänk om hon har gjort nåt dumt. Man har rätt att säga nej, jag vet det. Jag kan inte dras in i det där igen. Det dåliga samvetet gnager ändå, för beslutet att INTE hjälpa någon, att INTE finnas till hands, är så klart egoistiskt. Även om man vet att ens hjälp faktiskt inte gör någon skillnad. Men hur säger man nej till någon som man hade under huden så länge, och som nu pratar självmord? Även om det är för den femtielfte gången?

torsdag 5 juni 2008

Det här är gnöl

Hur ska man kunna känna medlidande med andra om man inte känner medlidande med den egna kroppen?, var det någon som frågade sig en gång i tiden. Fan vet vem. I vilket fall som helst så lider jag, tro mig. Låt mig göra en lista:
  1. Muskelinflammation i korsryggen
  2. Hösnuva
  3. Mensvärk
  4. Huvudvärk
  5. Den vanliga värken i hela ryggen

Ovanpå det har jag lata ögon och fotsvett (vem fan hittade på att man skulle springa omkring i tättslutande tygskor på sommaren?). Inflammationen i ryggen borde kvalificera mig till en handikappsparkering, det tar mig fasen en hel minut att sätta mig ner. Är jag inte en tvättäkta kärring så säg? Herregud, kroppen ska inte trilskas så här mycket när man bara är 26, det kan helt enkelt inte vara normalt. Som tur är så har vi höj- och sänkbara skrivbord på kontoret.

För att ytterligare gnälla lite så slutar Fransyskan inte att ringa, och jag slutar inte att inte svara. Hint not taken. Hon lämnar meddelanden på min mobil, säger att hon tänker hälsa på i sommar. I helvete att hon ska.

Förutom kropp och ex så är livet ändå rätt lattjo. Skolan är slut, vädret är gött, M är härlig, jag är sams med mitt hår, och hela helgen ska spenderas på en klippa vid en sjö. Ikväll har jag blivit lovad valfri middag och vilken fantasyfilm som helst. Man blir ompysslad, jojo.

tisdag 3 juni 2008

Lata ögon vilar på en välsvarvad pojkrumpa

Idag hade vi genomgång av examinationsuppgifterna. En av mina favoritkursare började gråta. En annan såg ut som om om han skulle svimma, trots att han visade sig ha presterat bäst i klassen. Han förklarade någon gång hur möjligheten att få VG får honom att tappa kontrollen, och jag tänker att det måste vara jävligt jobbigt att vara honom, att alltid sträva efter perfektion. Vad är vi för sinnesjuka människor som går det här programmet egentligen?

Efter examinationen lunchade vi på Grand. Det är nåt med kristallkronor som får mitt hjärta att slå dubbelslag, och jag älskar när man får vackra linneservetter. Maten var också god.

Sen åkte jag till optikern och testade linserna, får spänningshuvudvärk på jobbet. Tydligen har jag lata ögon. Här stressar man skiten ur sig dag ut och dag in, men ögonen, de jävlarna, de tar igen sig bäst de vill! Så nu ska jag införskaffa ett par läsglasögon. M lovade att virka ett färgglatt band så jag kan hänga dem runt halsen. Sen ska jag bara klä mig i Gudrun Sjödén, hennafärga håret och köpa med mig stora träsmycken från mina boytoyresor i Afrika, så blir mitt liv komplett, jag är officiellt tant.

Nu ska M komma och laga min cykel. Det är nåt jävligt sexigt med folk som kan saker som inte jag kan, och han har lovat att göra det endast iförd avklippta jeansshorts och Brandonfrilla.