Bild med eller utan text?

Jag jobbar just nu på min portfolio. Fotar, retuscherar, bråkar med ljus, klipper, klistrar. Hade jag varit lite mer insatt i programmen jag använder hade det antagligen tagit hälften så lång tid som det gör nu, men som vanligt improviserar jag vilt och löser resten med många väl valda och konstruktiva svärord. Och jag undrar, vad är egentligen bäst? En portfolio som visar rakt upp och ner vad man pysslar med, och så kontaktinfo, eller en portfolio där man beskriver bakgrunden till varje motiv? En kort text där man kanske nämner influenser och tema? Eller är det att pracka på betraktaren en färdig tolkning? Än så länge har jag ingen text alls, men det känns så torrt och opersonligt... Jag behöver helt enkelt feedback. Vad tycker ni?

Glöm inte att andas

Jo, än så länge visar sig 2008 vara precis som jag förutspådde. Upptaget, stressigt, och samtidigt förbannat bra. Varje morgon gör jag nu solhälsningen, på inrådan av Herr Dansk Kiropraktor, och känner mig som del i en cornflakesreklam. Morgonsolen strålar in genom bladverket och jag står iklädd nystrukna benvita linnekläder på trädäcket, andas djupt och lyckligt medan jag utför mina rörelser, medan en skål med Kellogs K och färska jordgubbar syns i förgrunden. Eller så står jag i mitt rum, med morgonfrillan à la kakadua, det är kolsvart och regnigt ute och mitt rum ser ut som en ostädad munkcell minus krucifixet. Och jag äter fanimej inget fjolligt Kellogs K. Men annars är det mer eller mindre samma situation. Min poäng är att det är en bra grej, det är en bra rutin mitt i allt Det Som Är. Jag skulle rekommendera det till nästan vem som helst.

Det är många runt omkring som ifrågasätter sina förhållanden just nu, som omformulerar, som kämpar emot det oundvikliga, som tar paus. Som bråkar. Det får mig inte att sakna det mindre, för jag vet att det inte måste vara så, det är inte alltid jobbigt att vara i relation, ibland är det så enkelt som att gå hand i hand från bion och prata om vilka scener som var bäst. Fast det var länge sen det var så nu, även för de som är runt omkring.

Jag jobbar över, och det är bara jag och kollegan kvar på kontoret. Vi diskuterar grindhouse och Tarantino och delar på en clementin, och det räcker kanske så. Det är för mycket tänk och för lite kåtslag, och det om något borde väl vara en indikator på att det inte är en skitbra idé. Så jag låter bli. Packar ihop mina grejer, vinkar hejdå och går hem. Får ögonkontakt med en jättesöt flata på vägen, i blå kappa och lockigt hår, och jag tänker att det är inte så pjåkigt, det häringa lesbiska.

We'll catch mocking birds

På dagens föreläsning diskuterade vi var man ska köra in nyckeln i halsen (man måste akta halspulsådern men det blöder ändå som fan), hur långt man kan stoppa in en pinne i näsan, och andra matnyttiga saker. En kursare svimmade. Så vitt jag vet var det inte på grund av föreläsningen.

Sen besökte jag Odontologiska fakulteten. Man skulle inte kunna tro det, men där svärmar det av snyggon. Jag vill inte tro att det enbart handlar om de vita rockarna. (memo to myself: skaffa ett jobb där jag får ha på mig vit rock)

Och så dagens youtube:


Cibelle

För en kväll

Igår rullade jag mig i det heterosexuella nattlivet. Jag följde storögt mina vänners jakt på gratis öl, lyssnade när de smickrade stackars gängliga emokillar för att sedan vända ryggen till så fort ölen var säkrad, skrattade åt hur det kastades med skogsråhåret och viftades med urringningar för att få några usla cigg. Jag hade glömt allt det där. Jag blev uppvaktad av en senig övervintrad rockare i pannband av läder och med armar täckta av grönsuddiga tatueringar, och kände mig oväntat uppåt. Det var nåt väldigt befriande med att för en kväll ta ett steg ut ur homoträsket, kretsarna som visar sig vara snävare varje gång man tittar dit, faktiskt skönt att inte känna tillhörighet. Att stå helt utanför sin bubbla utan att ha tagit steget in i någon annan. Att bara slappna av och armbåga sig fram på dansgolvet som är täckt av krossat glas, till tonerna av Depeche Mode.


Kate Nash

Dags för sagostund

Det händer inget smaskigt. Jag pluggar, jobbar, går till kiropraktorn. That's it, pommes frittes. Det finns, som sagt, inget utrymme för smask. (dask?)

Därför ska jag berätta om något helt annat, en gammal historia om när jag var ung. Den saknar poäng. Vi kan låtsas att det är ett stildrag.

Jag var 19, och världen var mitt ostron. Jag tolkade det som att jag skulle supa mig full så ofta jag kunde och ha sex med så många jag orkade. Det var en väldigt, öhm, spirituell tid. Jag bodde i London, och min närmaste bög (och kombo) jobbade på Kungliga Operan. En av hans kollegor var en helt förtjusande italienska som jag för mitt liv inte kan minnas namnet på. Vi kallar henne Roma, for obvious reasons. Hon var jämngammal med mig, var kort och kurvig och hade stora mörka ögon inramade av tjock kajal och väldigt långt mörkt hår som studsade när hon gick. Ett gnistrande leende, som jag insåg gnistrade allt oftare i min närhet. Roma var enligt bögen bi-curious, och jag var ju inne i nån slags pansexuell fas och tyckte att det var groovy. Till historien hör att Roma hade en mycket intensiv crush på bögen, och jag anar att han presenterade oss för varandra för att helt enkelt bli av med henne. Vi träffades ute några gånger, men hon spelade svårfångad och eftersom jag vid den tiden hade samma attention span som en bananfluga så slutade kvällarna alltid med att jag hade gått hem med någon främling och Roma tjatade till sig ett fyllehångel med bögen. Vi var ett tjusigt sällskap.

Så kom julfesten. Vi hade laddat upp med sprit av alla sorter, svensk julmat på alla ytor, och girlander i trädgården. Huset var fullt. Jag hade haft en intensiv och, konstigt nog med tanke på mitt allmänna sinnestillstånd, djupgående romans med en äldre man som hette Neil, en karatekickande bankman med en förkärlek för allt kinesiskt. Han hade tyvärr gått in i väggen och hade sen två veckor tillbaka hällt i sig Prozac tills han var så paranoid att han inte kunde ta sig ut ur huset. Vi insåg båda att vår timing var usel, men jag ville inte riktigt säga det högt än. Han skulle komma till festen, men ringde och förklarade att han hade kommit till tunnelbanestationen, sen hade han vänt och gått hem igen. Vi sa inget, det var enklare så. Så vi la på, och så återgick jag till festen. Musiken var på full volym och en av mina kombos hade redan dansat omkull halva möblemanget i vardagsrummet. I köket möttes jag av vackra Roma, med en urringning som fick mig att stirra och med ett glas i varje hand.
"You need to drink more", sa hon med sin vackra brytning och gav mig ett glas och en blinkning.
Jag hällde i mig drinken, och i nästa stund satte hon sig bestämt på en stol, drog mig till sig tills jag satt gränsle i hennes knä, tog ett stadigt tag om min nacke och kysste mig hårt. Jag stretade inte emot, och sen kunde jag bara andas genom näsan väldigt länge. Flera timmar senare var det gryning, gästerna hade gått, det var tyst, och vi som bodde ihop satt ute i trädgården och summerade kvällen. Bögen tittade strängt på mig och sa:
"Bli inte kär i Roma. Det enda hon tjatar om är att hon vill ha barn. Med en stark man."
En annan kombo sa:
"Hon är från Italien, det är i hennes blod. Katoliker vet du."
Jag skrattade åt dem, jag hade ju redan Neil och det skulle reda ut sig för vi var ju så in i helvete bra ihop, men Roma var definitivt lesbisk, det VISSTE jag, med all säkerhet. Hon hade bara inte insett det än, men jag kunde ju absolut tänka mig att hjälpa till.

Hur slutade då min poänglösa historia? Jo, jag och Neil gjorde slut dagen därpå, i samförstånd. Han flyttade så småningom till Kina och gifte sig med en kinesiska, så vitt jag vet. Roma och jag sprang in i varandra några gånger och gav varandra lustfyllda blickar, men mer blev det aldrig. Hon försökte få den stackars bögen i säng några gånger. Två månader efter julfesten flyttade hon hem till Venedig, för att slå sig ner med sin ex-pojkvän. Sist jag hörde hade de precis fått sitt andra barn. Och jag har fortfarande hemskt dålig gaydar.

Snipp snapp snut, så var sagan slut.

Smärta!

Karlsloksituationen fortfarande olöst. Fokus har flyttats på grund av två händelser:

1. Skolan har börjat igen. Ihop med allting annat innebär det fullspäckade dagar, morgon till kväll. Jag klagar inte, jag har saknat det och har lärt mig att jag trivs bäst när jag springer mellan olika aktiviteter. Den nya kursen verkar dessutom väldigt intressant, och så får jag träffa mina favoritkursare igen.
2. Efter åratal av ryggproblem har jag uppsökt kiropraktor. Det är något visst med att ligga i bara underkläderna på en kall brits i ett obarmhärtigt upplyst rum medan en främmande (dansk) man hänger ovanpå en med hela sin tyngd. Man känner sig sådär lagom kaxig. Efter en halvtimmes klämmande och vridande och tryckande så konstaterade han att hela övre ryggen är låst. "Ojsan hoppsan!", utbrast jag. Han la upp ett intensivprogram som fyller upp de där få stunderna av fritid jag hade kvar i schemat, så nu behöver jag aldrig aldrig aldrig tänka på vad jag ska göra. Socialt liv? Träningskort? Föreningsverksamhet? Tavlor? Say what? Smärtan har sen dess intensifierats, det kan bli så i början av behandlingen. Vilket kanske är en blessing in disguise, för vem fan bryr sig om sexuell läggning när man har ett glödande spett uppkört i ryggen? Enda positionen som inte gör ont är liggandes. Väldigt få aktiviteter kan göras liggande. I alla fall väldigt få aktiviteter som jag ägnar mig åt nuförtiden, god damn it.

Why art thou Romeo?

Ibland är det svårt att ha någon åsikt över huvud taget. Det finns för många gråzoner, för många argument, för lite magkänsla. Jag har fått reda på att kollegan Marcus har känslor för mig. Hur jag än vrider och vänder på det så vet jag inte hur jag ska förhålla mig till det. Det är positivt, negativt och likgiltigt, allt på samma gång. Om jag skulle vara tillsammans med en man, så antar jag att det skulle vara han. Hade han varit kvinna hade jag uppvaktat honom sen månader tillbaka. Är jag trångsynt som har svårt att se runt hans genus, när allt annat stämmer på pricken?

Hud. Kall, full eller skrapad.

Ni vet den där okontrollerbara smärtan när man slår i tån på en tröskel? Man vill skrika rakt ut och dö lite grann? Jag vet inte hur det är där ni bor, men här blåser det ibland så kallt att det känns precis så i hela ansiktet. Det är så härligt att bo vid kusten.

I lördags trotsade jag och Amasonen den sibiriska vintervinden och gav oss ut i jakt på konsumtionsfrosseri. Jag återkom bland annat med en ny kamera som jag har döpt till Snatch, för att det både är talande och vulgärt. Den är mycket fiffig, den har till exempel en inställning som heter "Soft snap", som lämpar sig vid fotografering av hud. På tal om snatch då. Och på tal om hud, så var vi senare på Indigo och dansade bland andra flickors hud. För en gångs skull var jag inte tunnelseende utan såg mig faktiskt omkring, utanför mitt lilla gäng. Jag har en tendens att fastna på dansgolvet, men när dj:n spelade de värsta schlagerlåtarna passade jag på att pusta lite och se vad det egentligen var för folk som var där, och alla var så jäkla snygga och glada och dansade så kul! Just då, och kanske bara just då, kändes det väldigt fint att tillhöra detta mikrosamhälle som utgörs av Malmös flator, bin och queers.

När kvällen var slut så gick jag och Amasonen hem och kommunicerade. Om oss. Det var rakt och ärligt och vänligt och vi var helt överens om precis allting. Tack gode gud för alkohol, annars skulle vi aldrig få ur oss allt som blir osagt. Så nu är vi precis lika lite tillsammans som innan, och det är som det ska vara. Skillnaden är bara att vi nu har sagt det, rakt ut. Söndagen spenderades i en enda hög av ben och täcken i soffan, med hemmagjord pizza, taxfreegodis och Rapport till himlen. Johan Widerberg, han var fin han. Visste ni förresten att han var med i Ocean's Twelwe? Det vet jag, för IMDB är min husgud.

Om man ska övergå till något lite mer allvarligt, så har ett av mina ex återigen lagts in på sjukhus. Trasig själ, trasig kropp. Och det slår mig hur det trasiga har normaliserats i min värld, hon ringer upp och vi diskuterar det hela som om det handlade om influensa. "Jaha, men vilka piller stoppar de i dig nu då? Har du inte testat dem förut? Gött att du får kolla på TV den här gången i alla fall. Ja eller hur, Monkey Business är det enda programmet värt att se. Men hur länge blir du inne då? Obestämd tid? Ja men då får du ju vila lite, det är bra. Ta hand om dig nurå, så hörs vi igen. Hej på dig." Det är inte det att jag är likgiltig. Det är bara det att det har blivit vardag. Alla käkar piller, alla går i terapi. Det var väl inte så här det skulle bli, så här vi skulle leva?

Suktandet

Det gör mig galen. Igår låg jag i badkaret med min lilla badanka och blev intervjuad av en påhittad brittisk journalist (mitt liv är precis som i The Commitments, aj nåw), och jag pratade om mitt liv och hur bra allt går just nu, men framför allt om hur jobbigt det är att känna att man skulle kunna vara en överjävligt bra flickvän till någon, samtidigt som man är singel med knappt ett span i sikte (jag räknar inte kollegan Marcus, det går helt enkelt inte att ta min bisexuella tendenser på allvar). Jag borde göra som syrran och köpa två finkar att ödsla all min omsorg på. Problemet med finkar är att deras hjärnor är för små för att de ens ska förstå att den där handen som ibland invaderar buren och lägger in mat faktiskt tillhör en levande varelse. Människor är helt enkelt för stora, ungefär som folk i fantasyfilmer aldrig förstår att det är en jättes fot de står på förrän jätten börjar röra på sig. Alltså ger de noll ömhet tillbaka, och är därmed överflödiga som husdjur och bör istället ses som ett substitut för TV. Som en dokusåpa med mindre alkohol och mer fjädrar, men med precis lika mycket tjafs och snusk.

I alla fall. Suktandet. Den påhittade journalisten frågade hur min kontaktannons skulle se ut. Jag skrattade generat bort det och menade att så långt har det ju inte gått, men journalisten ville inte ge med sig. Man vet ju hur de är. Jag och badankan såg varandra eftertänksamt i ögonen, och sen sa vi:

And I'll dance with you in Vienna

I'll be wearing a river's disguise

The hyacinth wild on my shoulder,

My mouth on the dew of your thighs

Den påhittade journalisten såg förvirrat på mig och badankan och sa sedan att hen hade tänkt sig något lite mer påtagligt och att låtcitat förresten är hopplöst ute. Vi bytte smidigt ämne för att inte stöta oss med varandra och diskuterade sen en lång stund om håret under armhålorna växer i samma takt som det på huvudet. Vi kom inte fram till något, men det gjorde inget sa journalisten.

Hur blir ditt 2008?

Inför varje år brukar jag ha en rätt tydlig magkänsla av hur det året kommer att bli. I december förra året visste jag tveklöst att 2007 skulle bli året då allting vände. Jag hade gått igenom en rätt tuff tid, och var i desperat behov av medvind. Så flyttade jag ihop med Indiehobbiten och myste som man bara gör när man bor mitt på Möllan. Kärlekslivet kickade igång och resulterade i en hel del hjärtekrångel med Amasonen och Mössan, men igångkickat var det i alla fall. Och trots alla misstag så fick jag behålla Mössan som vän, något av ett mirakel. Jag fick vidareanställning på världens bästa jobb. Jag kom in på Programmet, årets största överraskning. Mina tavlor började sälja. Stressmagen tog ner mig på jorden igen, som sig bör, och jag fick lära mig att hantera den här nya tillvaron där fritid är en lyx, pengarna är surt förvärvade och vänner ett andningshål. Jag flyttade ihop med Amasonen och skapade ett hem, så där på riktigt, och lärde mig att vår vänskap kan vara intim, enkel och stark så länge vi inte hoppar i säng med varandra. I korthet så var 2007 året då jag landade, slog rötter, och det var verkligen dags.

Om jag ska lita till min magkänsla så kommer 2008 bli ett upptaget år. För första gången någonsin så vet jag precis vad jag ska göra det här året, var jag kommer vara. Jag ska jobba halvtid, plugga heltid, utnyttja mitt träningskort, ägna mig åt föreningsverksamhet, måla (har fått tre nya beställningar, wohoo!), resa, hålla igång det däringa sociala. Och kanske möjligtvis hitta en trevlig tjej som tycker att jag är toppen. Det kommer bli ett starkt år, ett roligt år, men stressmagen kommer antagligen följa med som en liten apa på min rygg, och jag kommer fortsätta mitt Novalucolberoende. Det finns värre öden.

Vid tolvslaget stod jag ute på gatan med den lilla champagneflaskan i ena handen, ett tomtebloss i andra, och syrran precis bredvid, hojtandes "Lions and tigers and bears, oh my!" om och om igen. Det var fyrverkerier överallt, folk som skålade i plastglas och små konstnärspojkar som försökte röka cigarill. Det var en bra början.