tisdag 30 oktober 2007

What's the colour of love?

Ena stunden stod jag med bögen mitt bland alla flyttkartonger och åt kinamat och tjatade om spotlights och ridpiskor och andra husliga ting, och i nästa stund satt jag på en förfest och tittade på när en liten butch dansade till Lilli & Sussie. Det var vackört, jag var drunken, hon var drunken, och alla hade likadana frisyrer så jag sa fel namn hela tiden. Men snygga var de, och glad var jag, och så helt plötsligt var vi på Chokladfabriken och jag blev återigen attackerad av exet till exet som verkar pendla mellan att gilla mig och hata mig. Jag förstår inte riktigt vad hon vill mig, så jag har valt denna strategi: Vara snäll. Så jag är snäll, och ler förvirrat när hon kör sina krumbukter. Jag hänger ändå inte med.

I alla fall. Det var roligt med en så stor fest. Det var mindre roligt med den kassa musiken (och då pratar jag inte bara om Lilli & Sussie). Det var mindre roligt att behöva slåss för att få hänga in jackan. Det var dock mer roligt att se mitt gamla superfemmiga span igen, åh om hon bara visste hur mycket jag har handlat hos henne bara för att få titta in i de där glittriga ögonen. Extrem och bländande vacker som vanligt. Det var också roligt att några nya span introducerades, det känns som om det var länge sen nu, och för en gångs skull flirtade flatorna vilt! Det var skoj. Men i slutändan var det jag och falafelen som gick hem tillsammans, gnolandes "bara du och jag, en sista gång, håller om varann och dansar tillsammans, wööööööööh..."

Dagen därpå vaknade jag utan att vilja kräkas, vilket kändes nytt, spännande och fräscht. Skuttade ut i höstsolen med Amasonen och hamnade på Café Banjo och Del LaGrace Volcanos vernissage. Den människan har en sån speciell utstrålning att man inte kan bli annat än väl till mods, och hen är verkligen en tillgång för HBT-världen. Eller ja, för världen över huvud taget så klart. Jag skulle vilja måla av henom nån gång. Efter vernissaget gick jag hem och rastade världens gladaste hund, och vi skrämde nästan livet ur en ful pit bull med ett så fånigt och opassande namn som Lady, vilket gjorde oss på så bra humör att vi studsade hela vägen hem. (yes, jag sitter djurvakt IGEN, jag borde börja ta betalt)

fredag 26 oktober 2007

Avsked, inflytt och Erna min Erna.

Sitter på jobbet, oinspirerad till att jobba, ersätter det med blogg. Att blogga mitt i ett kontorslandskap är inte världens mest diskreta skolkning, men det är så vitt jag vet min sista dag (det har en tendens att ändras). Sista dagen på jobbet är lite som sista veckan i skolan innan sommarlovet, man är där fysiskt men inte mentalt. Det känns otroligt skönt att få slippa kombinera jobb med plugg för det har verkligen inte funkat, det kan min magkatarrsmage skriva under på. Samtidigt känns det så konstigt att lämna ett jobb som jag alltid har trivts med, jag blir odelat glad bara jag närmar mig byggnaden. Hur ofta känner man så inför ett jobb?

Mötte upp med hyresvärden i morse och besiktigade lägenheten inför inflytt. Vi har ett bra samarbete han och jag, jag säger till honom vad jag vill att han ska göra, och så gör han det, som en förtjust robotman. Ibland gör det mig så glad att jag vill klappa honom på huvudet, men han är så mycket längre än mig och dessutom så skulle han antagligen ta lite illa upp.

Läste i tidningen om kyrktanten i Lund som funderar på att gå ur Svenska Kyrkan i protest om samkönade par får rätt att gifta sig i kyrkan. Erna hade många roliga argument, men roligast var den gamla "om alla blev homosexuella så skulle det inte födas några barn"! Det argumentet är så roligt ur så många olika aspekter så det går inte ens att bemöta! Erna gör mig varken arg eller ledsen, nej om jag bara kunde hålla mig för skratt tillräckligt länge så skulle jag ta den lilla dinosaurien i min famn, stillsamt smeka hennes hårdpermanentade hårsvall och förklara för henne om överbefolkning, procentsatser, och människans historia. Men det örat skulle Erna självklart stänga av hörapparaten på. Man lever längre om man skrattar, så om Erna bara fortsätter att hålla fast vid sina älskvärda värderingar så kommer jag bli ett väldigt långlivat homo.

onsdag 24 oktober 2007

För att fira att...

den överjävliga hemtentan är klar, så slänger jag in lite Ditty Bops!

Åh, Jill!

Ibland tar man ledigt från tentastress och drar med sig sin Amason på gala. Att skrida fram i högklackat över marmorgolv med en kurvig donna vid sin sida är inte helt fel, särskilt inte när man dessutom får ett glas skumpa i handen, får frottera med kändisar och går hem med ett munspel i fickan! Jag testade i morse att spela "We shall overcome" för de vaktade katterna, men de tyckte mitt tutande var det läskigaste som hade hänt sen den rosa nakenhunden kom på besök och åt upp deras torrfoder. De förstår helt enkelt inte att uppskatta en medfödd talang. Och på tal om talang, så måste jag nu krypa till det kors som Amasonen satte upp innan kvällens början, då hon vänligt men bestämt informerat mig om att "Jill Johnson sjunger faktiskt inte bara schlager, hon är jättebra och dessutom är hon sanslöst snygg". Jag skakade på huvudet som den musiksnobb jag är, men fann mig senare sitta där, med hakan i knät och dregel på klänningen och händer som applåderade så mycket de orkade. Storbandsjazz! På vägen hem enades vi: Jill Johnson har en stående inbjudan hem till oss. Vi kan dock inte lova henne att vi inte kommer tafsa.

söndag 21 oktober 2007

Klarifikation

Jag inser nu att mitt senaste inlägg var lite otydligt. Jag skulle alltså INTE ut och ragga manligt kött. Heteroerotiken är endast ett symptom på allmän torka, har jag någonsin med mig en snopp hem har det varit rent slumpmässigt cch resultatet av X antal tequilashots. Nej, jag blev beordrad att gå på tjejfesten på Indigo. Och gick gjorde jag. Men tappade helt fokus och blev en drinkare, en dansare, en flamsare. But not a lover. Alla söta tjejer flöt liksom ihop till en opersonlig massa, tror jag behöver en förfest där massan blir ansikten, som blir namn, som blir personer, som blir personligheter. Det där dansgolvsraggandet... det passar nog inte mig. Inte ens när jag är så drunken att jag dansar moonwalk offentligt.

fredag 19 oktober 2007

Skamligt är ordet

Ägglossning i kombination med ett väldigt avstannat kärleksliv är livsfarligt. Under normala omständigheter är jag as gay as they come, men nu drabbar den mig med full kraft:

Heteroerotiken.

Jag vaknar mitt i natten med bultande hjärta och minnen av drömmar som man inte behöver vara Freud för att förstå vad de handlar om, tåg som kör in i tunnlar, simturer med ålar, och rakt på sak heterosex. På jobbet kommer jag på mig själv med att flirta med en manlig kollega (rödhårig senig bergsklättrare, can't beat the feeling).
Jag berättar om mitt sinnestillstånd för bögen. Han höjer på ett ögonbryn, beordrar mig att gå ut och supa så jag "får mig nåt", erbjuder sig till och med att bidra med en flaska vin. Jag smyger med svansen mellan benen till Systemet och köper en egen flaska (undviker smidigt Fairtrade-vinet, det enda rödvin jag någonsin ratat), och drar sedan staden runt för att försöka hitta något fuckable att ha på mig. Jag är en skamsen kvinna, styrd av mina köttsliga drifter.

måndag 15 oktober 2007

Lite torr, lite samlad, lite pop

Jag är väldigt tråkig och välmående just nu. Sköter mig, sköter livet.
Har påbörjat ett nytt konstprojekt. Jag kallar det "konst" i brist på ett mer ödmjukt begrepp.
Rekommenderar filmatiseringen av "Fingersmith" av Sarah Waters.
Är helt besatt av matvete. Vill.Bara.Äta.Matvete.Hela.Tiden.
Tog i lördags paus från allt vad köer, blaskig öl och armbåge i ögat heter (a.k.a. klubblivet), och låg hemma och tittade på "Tre män och en bebis" följt av "Tre män och en liten tjej". Katterna låg på rygg och sov ovanpå mig, helt utslagna efter att ha jagat mina fingrar över tangentbordet hela dagen (skrev pm), och jag kände mig mycket lesbisk. Jag drack även örtte.
Igår var jag och Amasonen och rev bland våra grejer i källaren och spanade in hur renoveringen av vår lägenhet går. Vi kom fram till att hallen kommer bli outhärdligt snygg, men att vi kunde ha valt lite mer vågade färger till resten av lägenheten. Insåg även att alla var dvärgar på 50-talet, eftersom alla bänkar, handfat och så vidare är i höfthöjd. Vi väljer att kalla det "charm".
Funderingarna kring butch/femme fortsätter, och jag har fått ett utlåtande av Amasonen:
"Jag är femme, min tjej är butch, och du är pop."
Det är en etikett jag kan leva med.

onsdag 10 oktober 2007

Out with the old, in with the new

Rösten är fortfarande tappad, men humöret har stigit betydligt. Har varit och klappat på lägenheten, de hade hunnit grunda alla väggar och skicka skåpsluckorna på sprutlackering. Stället känns redan som hemma, trots att det är täckt av spackeldamm och målarens prylar är utspridda överallt. Jag stod ute på balkongen en lång stund och myste för mig själv. Amasonen har visserligen varit en riktig gnällspik på sista tiden, inte vad gäller mig och faktiskt inte så mycket vad gäller hennes tjej heller, men allt annat. Jobbet. Tvättmedel. Främmande hundar. Håret. Utseendet på våfflorna de äter till frukost i Desperate Housewives. Årstiden. Bristen på sojalatte runt Värnhem. Jag tänker att det är ett uttryck för något helt annat, kanske en allmän livsångest. Oavsett vilket hoppas jag att det är en fas hon har passerat när vi väl flyttat ihop, annars kommer jag bli tvingad att låsa in henne på hennes rum. Utan en endaste droppe rödvin. Ett hårt straff som borde ha önskad effekt.

Dagarna börjar genomsyras av en känsla av KOLL. Plugg bemästras och struktureras, jobb avslutas och packas ihop. Tur att jag kommer tillbaka, jag tror jag lider av lite separationsångest. Har ju suttit i det här kontorslandskapet ganska länge, och nu ska plötsligt någon annan sitta här. Jag hoppas de säger fel namn till henom i början. "Jo du Constantin, nej jag menar Kurt-Gunvor förstås, förlåt mig." Det skulle kännas fint.

söndag 7 oktober 2007

Surpuppa

Efter gårkvällens bravader är jag mer än lovligt trött på tjejer. Aggressivt trött, skulle man kunna säga. Och att jag ovanpå all den redan existerande tröttheten fick reda på att jag gjort mig känd i för mig helt okända flatkretsar, på grund av något som inte har något som helst med mig att göra egentligen, men som knappast är till min fördel... gjorde mig inte gladare. Jag fick visserligen dansa lite, och prata med lite trevliga nya ansikten. Men jag saknar min anonymitet, och jag önskar att jag inte skulle behöva ta hand om den skit som mina ex lämnar efter sig. Det är ju inte ens min skit! Allt jag ville var att få dricka lite vin, snacka lite skit och spana på lite tjejer (i mitt snoriga tillstånd är allt annat ute ur bilden, man får inse sina begränsningar). Men icke! Klampade hem mitt i natten, spik nykter och arg som ett bi, försökte få tag på Amasonen så hon kunde lyssna på mig när jag spydde min galla över Allt Det Som Är, men hon och tjejen var visst ute och handlade fyllekäk, så jag fick nöja mig med att sparka på lite ölburkar och nynna "Paint It Black" mellan sammanbitna tänder. Vaknade upp i morse och hade tappat rösten. På riktigt, puts väck, kan bara väsa eller kraxa. Var det månne en pik från Gud om att Rolling Stones guldålder är förbi sen länge, eller visar Gud barmhärtighet mot min omgivning genom att på så sätt rädda dem från mitt ilskna orerande? Klurigt det där. Men jag måste erkänna att det ändå är ganska skönt att hålla käften.

fredag 5 oktober 2007

Kalsongfunderingar och snorpapper

Det framgår mer och mer tydligt för var dag som går. Jag lider av ett litet butchkomplex. Vilket i sig är något bisarrt, då jag sett mig som ganska tydlig femmeaktivist sen... ja, sen jag kom ut. Men på senaste tiden har jag kommit på mig själv med att tänka och säga saker som "ser jag för brudig ut i det här?". Jag tycker om att inbilla mig själv att jag är lite butch ibland, något som alltid, utan undantag, möts av skrattsalvor från omgivningen. En av mina bögar sa häromdagen: "Möjligtvis är du androgyn ibland, men butch? Herregud Constantin, du har för fan rosa Converse och boxers med ugglor på." The man's got a point.

Djupare funderingar än så har jag inte att bjuda på idag (har jag det någonsin?). Min hjärna är full med snor, min näsa är full med snor, min hals är full med snor, jag är en stor jävla vattenballong med snor som bara väntar på att bli kastad.

tisdag 2 oktober 2007

Hitta på en egen rubrik

Idag har vi skolkat. Det är inte alls lika spännande nu när man är vuxen. Många ajabajor behöver en förälders vakande öga. Men vi såg ett rätt kinky avsnitt av Star Trek, och jag gjorde av med obehagligt mycket pengar som nästan inte var mina alls, i en butik där killen bakom disken faktiskt lyckades med konststycket att få sin skånska att låta som Östermalm.

Idag har jag även lärt mig följande.
När man håller på att bli strypt passerar man tre stadier:
  1. Man blir medvetslös.
  2. Man tappar kontrollen över kroppsfunktioner.
  3. Man dör.

En mycket läskig historia som ligger bakom det där, men jag kan ändå inte låta bli att fascineras över den där lilla biten av ny information.

Annars är jag mer trött än något annat. Och lite oinspirerad. Om två veckor slutar jag på ett jobb jag verkligen gillar trots den omåttligt torra titeln, och då kommer jag ha all tid i världen att fokusera på mina studier, som jag just nu känner mig rätt likgiltig inför. Helt jävla underbart. Och just nu, när jag springer mellan olika måsten, passerar jag ständigt vackra förälskade flatpar, och önskar att jag kunde springa in i någon snart. Jag är ju till och med sams med mitt hår nuförtiden, det är ju som upplagt för lite romantik!

måndag 1 oktober 2007

Den gamle och havet

Mitt jobb ligger vid havet. Det fanns en tid för inte jättelänge sen, tänk något år mer eller mindre, som jag var väldigt trött. Väldigt sliten, utarmad, bitter och ledsen. Då cyklade jag till jobbet varje morgon, och när jag passerade bron så brukade jag stanna upp, stå en stund och titta ut mot havet, och föreställa mig att jag flöt ut på vattnet, raklång på rygg. Guppandes på vågorna, bara flöt ut i havet, bort mot något annat, isolerad, utlämnad, tyst. Det fanns inget destruktivt i den tanken, inte egentligen. Min mamma gav mig ett avslappningsband, och där bad en släpig röst mig att för min inre syn frammana en trygg plats där jag kände mig lugn och harmonisk. Det blev alltid samma plats, mitt ute på ett iskallt och stålgrått hav, guppandes stillsamt mot ingenstans. Stirrandes upp mot en smutsgrå himmel.

Jag är inte så sliten, utarmad, bitter och ledsen längre. Eller jo, möjligtvis lite bitter. Men mycket har hänt sen de där mornarna, livet ser rätt annorlunda ut nu och jag har fattat en del som jag inte hade fattat då. Men idag var en konstig morgon, en stel och yrvaken och spänd morgon, med trött kallprat för sakens skull, och osagda förklaringar och hår som över natten verkar ha förvandlats till halm. Och en fullproppad buss med människor som alla var längre än mig och som alla verkade lite piggare, lite fräschare. Så jag stannade upp och glodde på det där havet en stund, och faktum är att det fortfarande verkar ha precis samma effekt.