måndag 31 mars 2008

Och ja just det

För att ytterligare vika ut mitt kärleksliv på nätet så har jag och M samtalat om det där med min sexuella läggning. Han hade visserligen redan någorlunda bra koll, men jag tänkte att han inte skulle behöva fylla i luckorna själv när det ändå inte är nån hemlis. Så jag satte mig tillrätta och berättade alltihop från början till slut, med vissa skönskrivningar visserligen men ändå ganska sanningsenligt. Han sa att han hade trott det var nåt åt det hållet, och hade trott sig vara ett experiment i början. Nu kände han sig däremot rätt hedrad när han förstod vilket steg det var. Good man.

Döden och P

Idag är jag och M på jobbet samtidigt för första gången sen allt det här nya kickade igång. Vi har enats om att inte "komma ut" förrän vi känner att vi har något mer uttalat, så helt plötsligt sitter vi där i varsin heterosexuell garderob, och det är se men inte röra för hela slanten. Frustrerande, men samtidigt kanske lika bra eftersom jag har förvandlats till en vandrande snorblobb. Försökte återigen i helgen att supa bort min förkylning, och återigen gick det åt helvete. Eller nja, några timmar där på kvällen/natten var jag helt frisk, och praktfull som en kastrull. Bögen var ännu värre och jag fick hela tiden hålla i hans skjortkrage för att han inte skulle ramla omkull. Vi var väldigt graciösa där vi studsade fram, sjungandes gamla musikaldängor. Jag vet inte riktigt hur det blev så, men det KAN ha något med att vi drack shots på tom mage. Amasonen var i ett marginellt bättre tillstånd, och mitt ibland alla söta flator var det helt klart en toppenkväll.
Sen vaknade jag morgonen därpå och ville dö. Döden dö.
Känslan satt i hela dagen.
Dunderförkylning och baksmälla är inte en livsbejakande kombination helt enkelt.
Hasade upp vid sex och åt en halv avocado. Gick och la mig igen.

P var på besök, icke att förglömma! Jag skulle kunna skriva en milslång hyllning till denna älskvärda varelse, men det tänker jag inte göra för jag tror att jag redan har sagt allt. Tyckte vi hade ovanligt många bra samtal den här gången, ser fram emot att träffa dig snart igen älsklingen! Kan fortfarande inte riktigt greppa att vi har känt varandra i 20 år.

onsdag 26 mars 2008

Det normgivande sexet

Tack för alla fina kommentarer! Det låter kanske corny, men det gör skillnad. Även om jag på något sätt förstår reaktionen så blir jag irriterad på folk i min omgivning som nu måste "ta ställning" till M, som om han är ett koncept som de måste processa innan de kan godta det. Och det är väl just det som han är. Men det var fan ingen som sa att de behövde "smälta alltihop" när jag kom ut som flata för 140 år sen, då var det glada hejarop och all kärlek är bra kärlek och regnbågsflaggor och fan och hans moster. En bög envisas med att beskriva mig som "normgivande", nu när jag "tagit klivet tillbaka i fållan", vilket gör mig rent ut sagt förbannad, även om jag samtidigt vet att han i slutändan är glad om jag är glad. Men i alla fall. Det är skönt att hänga här på sajberspejs och känna stödet. Fina är ni.

Jag har tänkt en hel del på det här med sexet. För det konstiga är att det verkligen funkar. Jag är lika mycket flata som innan, jag kommer aldrig attraheras av en manskropp som jag attraheras av en kvinnokropp och jag ser liten poäng med snoppar och en helt enorm poäng med bröst. Och trots det så funkar det verkligen. Jag har kommit fram till att det måste bero på detta:

När jag hade sex med killar senast var jag runt 20, och det var de också. Vilket betydde att ingen vågade säga hur de ville ha det, och ingen visste heller exakt hur de ville ha det. Ingen av oss hade hunnit vara i några längre förhållanden, och onenightstands lär man sig fan inte mycket på. Jag tror också att flatsex tvingar tjejer att bli subjekt mer än heterosex gör, man tvingas klura ut hur man funkar, på riktigt, och man lär sig att ta initiativ på ett annat sätt. Men framför allt så har man blivit äldre, man har blivit lite mer säker i sig själv, lite mer trygg i sin kropp, lite mer erfaren. Och om då kvinnor har sin sexuella peak runt 45, då måste det ju vid det laget vara helt enormt.

tisdag 25 mars 2008

I all sin enkelhet

Du sitter där i hans femtiotalssoffa mitt i natten, med en kopp te i handen, och för någon slags konversation om du-vet-inte-vad, och du tänker att den här killen är blyg och försiktig och att det inte finns någon anledning till varför han ska göra allt jobb så du borde ta initiativet, när du helt plötsligt är halvt avklädd och på väg att bäras bort till sovrummet. Och ni skrattar åt klyschan i det hela och du försöker att inte verka så nervös, även om du har förklarat. Och när du långt senare ligger på rygg med hans huvud på din mage och ni skrattar åt alla corny filmcitat som ni har memorerat, då ter sig allt vad kön och sexualitet heter väldigt långt borta. Det är inte bisexuellt, det är inte queer, det är inget så teoretiserat. Det är ett möte mellan två nördar som håller på att kära ner sig.

torsdag 20 mars 2008

Vänner och svettiga böjelser

Visste ni att dejter med mig ger "mersmak"? Det visste inte jag heller, förrän igår, för då stod det i ett sms. Jag firade det hela med att studsa runt en liten stund och pipa på ett sätt som nog mest får en att tänka på hungriga marsvin. Fruktansvärt graciöst, I assure you. Sen ringde käraste P och förklarade för mig att jag nu stod vid inkörsporten till Total Svennighet (tack P), skrattade rått åt M:s svenniga namn, och utstötte de bevingade orden:
"Jag hade i alla fall vett att ligga med en kurd."
(herregud P, när ska vi egentligen ingå sån däringa partnerskap du och jag, väntar jag förgäves eller finns det en chans?)

Jag kan inte tänka på något annat än en viss pojkspoling just nu, men jag försöker i alla fall att PRATA om annat. Igår hade jag till exempel en diskussion om Bikram Yoga med Amasonen, något som jag har tänkt på länge och som skulle vara perfekt för både ryggen och löpningen. Synd bara att medlemsavgiften är ca 40 miljoner per år, och jag är student. Jag kommer vara fattig student tills jag är 29. Känns jävligt gött om jag får säga det själv.

onsdag 19 mars 2008

Dejten

Innan dejten igår var jag och fikade med Mössan. Hon var sjukt söt, som vanligt. Mina ex är de bästa exen. I alla fall, hon har följt historien med M, kollegan, från början och ville ses för lite pepptalk. Hon är en av de få som inte ser några som helst problem med att jag skulle ha ihop det med en grabb, jag menar till och med min mamma är skeptisk, så att fika med henne innan var nog det bästa jag kunde ha gjort, för att lugna min skenande hjärna.

Det var kanske en av de mest lyckade dejterna jag har varit på. Den slår inte den gången jag hoppade i sängarna på Harrods, men den hamnar absolut på topp fem-listan. Vi åt på en mysig liten restaurang, och pratade och skrattade så mycket att jag fick kramp i kinderna. Inte en enda stel tystnad. Vi pratade så mycket att jag inte registrerade hur maten eller vinet smakade, jag vet inte hur de andra gästerna såg ut, jag har ingen aning om vad de spelade för musik. Vi satt i vår lilla bubbla, och praktiskt taget pratade omkull varandra. Helt plötsligt hade vi suttit där i tre timmar, och vännerna ringde och undrade vart vi hade tagit vägen. Så vi babblade oss bort till puben där det var konsert, och det var trångt och svettigt och stökigt och vi fick inga sittplatser, men han bara stod där, i sin kofta och med den obligatoriska bohemhalsduken virad 20 varv runt halsen, och såg glad och nöjd ut. Han hälsade glatt på mina vänner och de hälsade glatt tillbaka, och han verkade trivas som fisken och sånt gör mig så otroligt glad. Så satte husbandet igång, spanskt i bästa Manu Chao-stil, och vi babblade vidare och gungdansade lite och jag bjöd på Hobgoblin. Sen tog konserten slut, vännerna rumlade vidare, och vi blev kvar till stängning. Vi gick lulliga genom det tysta snöfallet, sa hejdå med en lång och fumlig kram, och så stod jag kvar och såg på när han vinglade iväg på sin cykel, och försökte bestämma mig för om jag borde ha kysst honom eller inte, men för en första dejt kanske det räckte så. Inget blev sagt, men ändå är det något som har satts i rullning. En stund senare pep mobilen. Han kallar mig "en fascinerande varelse".

måndag 17 mars 2008

Dessa spöken

När jag skulle dra till jobbet idag övervägde jag solglasögon. Nu är det snöstorm. Putain de merde fait chier. Så jag jobbvägrar och facebookar istället. Får en mindre hjärtattack när jag ser ett meddelande ploppa upp från ett gammalt spöke.
Min första tanke: "Åh nej hon har hittat mig."
Min andra tanke: "Fast det kan ju kanske vara kul att se vad hon gör nu. Det var ju evigheter sen."
Det här spöket var den första tjejen jag förälskade mig i. Jag var kär i henne på ett sånt där luddigt, förvirrat och hoppfullt sätt som man har när man inte har en aning om vad man kan vänta sig, men hoppas på att det är något bra. Det var mycket obesvarat, och jag blev också rätt besviken på henne när hon visade sig vara så där hopplöst heteronormativ. Jag hade på något sätt hoppats att hon skulle vara mer än nån brud som levde livet tills hon hittade en kille, för att sedan krypa in i en förutsägbar och händelselös tvåsamhet. Att hon skulle vara för cool och självständig för att vilja bli buren och ompysslad av nån tråkig hockeykille. Jag hade fel, och det tog väl på något sätt död på min förälskelse. Dock inte min attraktion eftersom tjejen var urtypen för min typ (om man nu kan säga att jag har en typ), en slank rockbrud med rufsigt långt blekt hår och en mun lika stor som Julia Roberts. Så jag tittar på hennes bilder på facebook. Hon är lika slank och har samma mun och är snygg på alla sätt och vis, men numera på ett prydligt och ofarligt sätt, med välkammat brunt hår och färgglada små toppar. Jag andas ut en lättnadens suck och svarar på hennes meddelande.

so be it

Imorgon kväll ska jag alltså på date med Den Manliga Kollegan. Det är verkligen inte en okomplicerad grej, och jag önskar jag kunde säga att jag inte har analyserat sönder det här i bitar, men det vore en stor fet lögn. Mina homovänner hjälper INTE.

Bögen: Blir det nåt så tar du liksom ett kliv tillbaka in i normen. Det heterosexuella förhållandet är ju en social institution.
Jag: Tack.

Amasonen: Jag måste vänja mig vid tanken på att din karl kommer springa omkring här i kalsonger.
Jag: Käften.

Indie: Jag visste inte att läget var så desperat.
Jag: Lägg ägg.

Samtidigt, när jag sitter där och sliter mitt hår över fysikböckerna på lördagseftermiddagen och får sms där han citerar en av mina absoluta favoritromaner, då spelar det inte så stor roll att han krockar med stora delar av min identitet. Hur jag än försöker verkar livet inte gå att strukturera upp i fina och prydliga färgkoordinerade mappar, och romantikern i mig vrålar av glädje.

torsdag 13 mars 2008

Allt är inte skit

Alla runt omkring mig mår dåligt just nu. Och eftersom jag är en emotionell svamp, så mår jag också dåligt. Mitt eget liv går ganska bra just nu, men det blir på något sätt sekundärt när jag går omkring och bär på mina medmänniskors ångest. Men jag ska försöka bryta det mönstret genom att berätta några positiva saker:

1. Tack vare mina små yogaövningar börjar det träda fram triceps på mina armar. Det är mycket fascinerande och jag tittar på dem ofta.

2. Nästa vecka ska jag på dejt med kollegan. Jag tror egentligen det är en ganska dålig idé, men jag kan helt enkelt inte hjälpa det. Tanken gör mig glad i magen.

3. Systern däsajnörn börjar kunna arbeta nationellt, och det är råcoolt. Jag kommer bli famous by association.

4. Jag har klippt mig. Inte helt bra än för det är knepigt att göra något asymmetriskt till något symmetriskt, men nu ser jag i alla fall inte ut som en wannabesynthare.

5. Jag har köpt blanka svarta tights i lycra. Det säger sig självt.

(fundering: Är det bara jag som fortfarande säger "bauta" om saker? Ex "bautastor"? Jag har fått höra att det är jävligt passé.)

onsdag 12 mars 2008

Förlust

Det har hänt en tragedi i vår lilla familj. En som gör att Amasonen sitter alldeles tyst i soffan, stirrandes ut i ingenting, medan jag sitter bredvid och håller om. Hela lägenheten är knäpptyst.

I tre månader har det bott en hund hos oss, en hund som Amasonen delade med sitt ex. Det var deras bebis, bara två år gammal. Ett otroligt charmigt djur som har förändrat hela vår vardag och gjort lägenheten till sin. Hon var ofta med mig ut och sprang, eller kanske snarare så sprang hon med mig. Hon kunde fler kommandon än jag visste att det fanns, och hon var världens sötaste när äggklockan ringde och hon kom och hämtade en och pekade med nosen på klockan. Hon skrämde livet ur brevbäraren som sig bör, och åt en gång upp en halv sockerkaka som låg på diskbänken. Hon älskade att dra dragkamp. I måndags hämtade Amasonen henne hos dagmatten, hon var glad och busig och överlycklig över att se matte. Så helt plötsligt började hon krampa. En kort stund senare var hon död. Bara så där, borta. Som Amasonen sa senare: "Ena stunden var jag och köpte mjölk och bröd, i nästa stund satt jag med en död hund i famnen."

Jag är en tafatt tröstare, och gör det jag brukar göra i såna situationer: Jag matar. Lagar middag, fixar fika, kokar te. Och kramar om. Alla hundsaker ligger kvar där hunden har lämnat dem, vi inväntar exet. De ska slänga sakerna tillsammans, som en egen slags begravning antar jag. Jag hade inte insett hur stor del av vår värld hunden hade blivit förrän nu. Lägenheten känns alldeles för stor och tyst, jag kommer på mig själv med att gå runt och tända överallt och sätta på musik. Det är ingen längre som sitter och glor på mig när jag äter frukost, och det känns ödsligt.

måndag 10 mars 2008

I deserve getting wasted

En nygammal tendens har dykt upp i mitt liv: Jag blir pruttfull på lördagar. Jag super mig full i glada vänners lag, dyker upp sent till klubben, dansar järnet till musik som jag sen inte minns, och hånglar med konstiga människor, eller helt vanliga människor, vilket så klart är ännu konstigare. Sen krokar jag vanligtvis arm med Amasonen, och så vinglar vi hem, vilt babblandes om allt som har hänt under kvällen. Riktiga fjortisfyllor med andra ord, och det känns rätt gött om jag får säga det själv. Jag är så in i helvete trött på att vara försiktig och genomtänkt, så trött på att visa hänsyn och kliva åt sidan, och så förbannat less på halvdana kvällar som aldrig riktigt kickar igång, där jag av ren tristess placerar mig själv vid nån bardisk som en annan bitter Arne Anka. När jag till slut verkar ha fått ordning på de flesta andra komponenter i livet så behöver jag något som skakar om, och i väntan på något som sätter suget i magen och darret i knäna, så är jag där ute, för full hals skrålandes "demon running into my blood, spreading inside my veins, making me see things in different light thanks to the wine I'm building up this new thing thanks to you".

torsdag 6 mars 2008

Flatmat

Två dykedudes hävdar detta:
  • Flator har inte gröna fingrar. Har de växter, så är det något i kaktussläktet. Resten ser ut som plockepinn efter en vecka i en flatas vård.
  • Flator kan inte laga mat.

Det här har jag verkligen hängt upp mig på. Jag försvarade mig mot det första påståendet med att påpeka att jag har en helt gigantisk orchidé, varav jag fick svaret att orchidén är den nya kaktusen och dessutom blommar mitt exemplar nästan aldrig. Det andra påståendet gör mig faktiskt lite provocerad, särskilt när jag bjudit dessa dykedudes på middag ett flertal gånger OCH DE HAR SAGT ATT DET VAR GOTT. Jag vet kanske inte hur man gör en fluffig sufflé, men jag gör en vitvinsrisotto som sparkar elefantarsle. Men flator är väl som brudar i allmänhet, en del är matintresserade, andra inte. Ta till exempel Fransyskan, som skulle bjuda mig på mat för första gången när vi precis hade blivit ihop. Jag serverades nudlar med kryddpåse. Och ett glas vatten. Fick mig att känna mig speciell kan jag lova!

Alltså, om man sätter tjejer i allmänhet i jämförelse med bögar i synnerhet, så ja, kanske är vi ofta sämre på växter och mat. I mycket generella drag. Sen funderar jag vidare. Finns det nån klassisk flatig mat? Jag tänker mig att det skulle vara vegetariskt. Men i övrigt? Hemma hos oss blir det mycket bladspenat, matvete och kräm fräsch. Jag vet inte, jag funderar vidare. Har ni någon input, bidra gärna.

Små i-landsproblem i min vardag

Hunden trampade mig på foten när jag gick upp. Kom till jobbet och kände att det bultade, tog av stöveln och märkte att jag blödde igenom strumpan. Tänkte på rabies.

Hittade inget gott te i fikarummet (ett ständigt gissel). Fick testa Darjeeling Himalaya. Smakade som hö och jag fick flashbacks från lata barndomsdagar uppe på nån obestämd loge. Det där sista kan vara en efterkonstruktion, taget från Barnen i Bullerbyn. Den serien har förföljt mig sen jag var liten, på fler än ett sätt.

Jag och Amasonen har problem med våra periodare till grannar. Det är inte bara det att de spelar väldigt hög musik när som helst på dygnet, utan det jobbigaste är nästan att de spelar så fruktansvärt DÅLIG musik. Igår kom jag hem och tog av mig ytterkläderna till tonerna av "Får man ta med sig hunden in i himlen?", och ville lägga mig ner på golvet och skrika lite.

Jag ångrar något grymt att jag har tackat ja till de här extratimmarna på jobbet. Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte förstå vad tjejen som egentligen har det här jobbet gör hela dagarna. Jag har ägnat morgonen åt följande:
  • vikt en pappersloppa och skrivit förolämpningar under flikarna
  • serverat två koppar kaffe
  • ringt till universitetet och fixat tillgodoräkningen av en kurs
  • pillat bort nagellack
  • funderat på det där med penetration
  • häftat ihop alla sidor i en reklamtidning från ett tryckeri
  • släppt in tre personer

Tristess gör mig låg. Får mig att vilja springa genom korridorerna och skrika obsceniteter, bara för att det ska hända något. Hur kan det här vara en heltidstjänst? Hur? Huuuur?

Jag återkommer säkert.

onsdag 5 mars 2008

Var jag mer upptagen skulle jag vara en bajamaja på Hultsfred.

Idag har jag lärt mig mycket nytt om mig själv. Jag hoppar in extra för en tjej som är ledig, och hon har helt andra sysslor än jag. Så idag har jag till exempel lärt mig att jag är en utmärkt konferensvärdinna. Jag ler plasticfantastic, tar hand om rockar, bjuder på kaffe och säger saker som "Do you Sirs require anything else?". Vad jag däremot INTE verkar kunna är att beskriva vägen till toaletten, då en förvirrad tysk helt plötsligt dök och mumlade att han hade hamnat i städskrubben. Lita på tyskarna att vara dem som inte kan ta direktioner, hmpfh.
Däremellan finns det absolut ingenting att göra. Så jag låtsasjobbar, det vill säga slösurfar med en viktig min. Mejlsnackar med en av mina bögar tills ämnet inte består av annat än "RE:SV:SV:RE:SV:SV:SV:...". Gör alla testen som folk har skickat till mig på Facebook. Nu vet jag till exempel vilken Beatleslåt jag är: Let It Be. Och om jag skulle vara kriminell skulle jag vara rätt harmlös. Jag är Alice i L Word. Min stad är Tokyo. Om jag var en sexleksak skulle jag vara en vibrator. Det känns verkligen som om jag lär känna mig själv idag. Äntligen, som jag har väntat! Jag har även kört ett sånt där True or false quiz med mitt franska ex. Hon påstår att hon har kysst nån av tjejerna i CocoRosie. My lily ass att hon har gjort.

Alla reser. Qx-tjejen är ute och reser. Min nästa qx-dejt ska strax iväg. En av mina bögar är ute och reser ett år, senaste jag hörde ifrån honom var han i Bangkok. En annan bög är i Brisbane. En tredje bög ska snart till Tyskland. Amasonen planerar en långresa, så lång att jag antagligen måste hitta en inneboende. Själv var jag i Höör för ett tag sen, det var väldigt exotiskt. Jag kunde inte ens med säkerhet säga om vi fortfarande var i Sverige.

tisdag 4 mars 2008

En gammal klassiker


M - A tes souhaits

Plus i kanten för vackra Cécile de France som spelade världens snyggaste flata i Les Poupées Russes, som i sin tur får ett alldeles eget plus i kanten för ett skitbra soundtrack.

Saturday nights are never kind

Helgen har ägnats mycket åt att titta på fulla människor, dämpa fulla människor, styra upp fulla människor, dricka upp drinkar för fulla människor och hålla handen med fulla människor. Jag har även varit en full människa, något min kamera vittnar om. Inget säger classy lassie som pommes frittes inkörda i öronen. Mitt i vimlet hittade jag E, min gamla partner in crime som såg ut som en Monchichi i sin nya frisyr. Han hade med sig en brattig typ som kräktes genom näsan, mycket otrevlig vana tycker jag. Min gamla kompis Grafikern var på besök från goa Göteborg. Om jag skulle få omvända en av mina heterosexuella vänner, då skulle det vara hon. Suck. Sådant slöseri på en värld av pojkar som ändå inte förstår vilken diamant hon är. När hon utbrister "choklaaaad" så hon ser ut som ett litet marsvin, som jag ber henne göra varje gång vi ses, då smälter mitt hjärta.

Jag träffade inte min "blivande fru". Istället sprang jag in i min qx-dejt, och hon var snygg men jag var alkoholiserad och fokuserad på helt andra saker, och med mig får man köra ganska tydliga signaler för att jag ska nappa. Helst ska man nog klubba ner mig och dra hem mig i håret, men en menande komplimang funkar också bra. Synd då att tjejer är så dåliga på sånt. Uppvaktning och det där. Eller är det jag som rör mig i fel kretsar?