Fukk it.

Lider av uppdämd frustration. Ute och springer långa turer i vintermörkret för att lätta på trycket som tystnaden skapar, inte en faktisk tystnad för pratas gör det ju hela tiden, men bara om det som är neutralt. Vad gör man med en kombo som inte kommunicerar? Ständigt undanglidande, förvirrar mig med luddiga resonemang som inte visar sig mynna ut i något annat än ihåligt ordbajs. "Men herregud kvinna, ha en åsikt!", vill jag ropa. Men det gör jag inte. Jag kastar på mig lager av träningskläder och ger mig ut och springer, och kommer hem igen, lugnare och gladare. Det är alldeles strax dags för jullov, och som vanligt dyker det upp med en otrolig timing för då får jag åka hem till hemstaden och ta paus från Det Här Som Inte Är. Jag har en känsla av att jag är den enda som vill ta tag i den här situationen och reda ut den, men varför är det alltid jag som ska axla den rollen? Jag känner mig som en trulig femåring, vill krypa upp i ett hörn med armarna i kors och pluta med underläppen. "Nä!"

It's not all bad. Jag har köpt ett par tjusiga svarta skinnhandskar (äkta lamm, orka vara PK) med små vita porslinsknappar utmed sidorna. De får mig att vilja bära krinolin. Jag har även fått en officiell inbjudan till ett konstnärskollektiv där jag möjligtvis skulle passa in. Yay!