fredag 29 augusti 2008

Kosta gratis

Igår gick jag ut från Åhléns med varor för 300 pix utan att passera plånboken. Men jag hade gått med i Åhléns klubb, fått en värdecheck på 50 spänn och jag gick alltså ut med alla grejerna i en alldeles ny och fräsch Åhlénspåse i äkta plast. Det var inte förräns jag satt på bussen på väg till Pleasantville, a.k.a. Förorten Där Vännen Temporärt Bor Hos Sin Mamma, som jag insåg att jag aldrig betalade. Jag har inte en tillstymmelse till dåligt samvete över att råna jätten Åhléns på några futtiga krämer, tvärtom fyllde insikten mig med en djup tillfredsställelse. Jag är Den Tankspridda Piraten, Den Omedvetna Rånerskan.

Jag gjorde en ny bekantskap härom kvällen. En energisk och snygg flata från Amerikat. Hon var utsvulten på gaysammanhang efter en sommar bland lundensiska heterosar, och var överlycklig över att få träffa "a Swedish queer". Ju senare kvällen blev, desto mer fixerade hon mig med sin blick, lutade sig fram emot mig, pillade i mitt hår, gav mig komplimanger. Det går inte att värja sig mot sådant, jag kan inte låta bli att smickras av sån rättfram uppmärksamhet, även om det antagligen har mer att göra med min sexuella läggning än med mig som person. Jag är väldigt lättsmickrad. Men jag kan inte gå och hångla upp varenda flata som jag tycker är attraktiv, så i kväll ska jag introducera henne till Malmös flatliv och där kommer hon träffa en hel hög Swedish queers som hon kan rulla runt med.

Londonweekend börjar diskuteras, londonvänner kontaktas, kalendrar konsulteras. Nu ska jag bara hitta mitt pass, som verkar ha gått upp i rök.

onsdag 27 augusti 2008

Flyga bort eller hetsäta

Det är grått ute och jag saknar mitt London. Jag önskar jag satt på ett sunkigt Ryan Air-plan på väg dit, just nu. Flygvärdinnorna pratar en helt obegriplig dialekt och luften är dålig, men känslan av frihet som resandet ger ligger ändå där och gör mig lite fnissig. Jag har inte varit där och hälsat på på länge nu, ett och ett halvt år sen. Att jag vill åka dit just nu är självklart sammankopplat med det faktum att nästa termin börjar på måndag. Hej pluggstress, hejdå fritid. Jag går in i det här med helt fel attityd, men jag lyckas fan inte uppbåda någon entusiasm just nu, jag vill bara vara klar med skiten. Få min legitimation, säga bye bye till universitetsvärlden. Minnas den med värme och sen vända den ryggen. För jag tycker inte det är så jävla upphetsande, jag vill hellre vara där ute, i verkligheten. Njeeee. Jag är gnällig, rastlös och trött. Jag sover dåligt just nu, vaknar hela tiden, rullar ihop lakanet till en skrynklig korv mellan mig och M. Vaknar med huvudvärk. Drömmer mardrömmar där jag alltid måste bevisa något som är omöjligt. Tradigt. Vill hetsäta en chokladkaka och skölja ner det med en chai latte te från Barista. Exakt så.

måndag 25 augusti 2008

Taskigt

Det är inte riktigt rättvist av naturen att låta en människa vara bakis i två dagar. EN (1) kväll betalas med EN (1) dag, så var dealen. Och ändå sitter jag här på jobbet med svullna ögon och ömmande hud. Vill lägga ner ansiktet på tangentbordet och sova bort resten av dagen. Mitt Yogi-te är slut också så jag måste dricka kontorets gröna te som smakar beskt hö. Ja ni hör ju hur fruktansvärt synd det är om mig.

Jag har dessutom för lite att göra på jobbet. Man kan inte låtsasjobba hur länge som helst. Jag planerar vår personalresa som ska ske i oktober. Vi ska till Mallorca och vandra och klättra i grottor. Det är jävligt gött att vara den som planerar resan för då får man göra allt på sitt eget sätt. Mallis luktar charter tycker jag, men researrangören Perra försäkrar mig om att stället är väldigt annorlunda off season. Perra älskar Mallis, och det förklarar han via telefon på en riktigt utpräglad stockholmska. Jag tror Perra är homosexuell, så jag känner gemenskap med honom och tar honom därför på hans ord.

Ouf, har lite bakisångest över lördagen. Jag pladdrar för mycket när jag är full. Normalt sett är jag inte särskilt babblig, men när jag är full går min käft in i någon slags overdrive, och jag blir alldeles för ärlig och en aningens överdriven. Och min redan låga moral flyger ut genom fönstret. Tror jag ska ta en bunt papper och hasa runt i byggnaden en stund.

söndag 24 augusti 2008

Je suis un fyllesvin

Well, jag ville ha en praktfylla, och jag fick det. Först en förfest med en galen värdinna med stark dragning åt nudism och där någon övertatuerad snubbe hällde öl över mig och vi satt på ett kladdigt golv och diskuterade fan vet vad. Amasonen blandade drinkar som kunde ha frätt sönder stål och snart var vi alla kalas och jag skrålade Standing In The Way Of Control hela vägen till klubben, genom ösregnet. Väl där lärde jag känna en bög från Göteborg och vi blev varandras bihang hela kvällen. Eller nej, inte hela, för mitt i allting tog jag tag i så kallad "unfinished business", som nu kan klassas som finished.

Efter det dansade jag en sväng med bögen igen, krockade med en tjej som jag aldrig hade sett förr men som visste vem jag var genom nåt gammalt ragg, och cyklade sedan hem. Vinglade in i lägenheten, högljutt pratandes med mig själv, och däckade fullt påklädd på sängen. Vaknade i morse och hade gnott ut ena linsen och mådde som ett svin.

fredag 22 augusti 2008

Jag minns dig naken

När du en gång har haft regelbundet sex med någon, och det sexet var bra, glömmer din kropp någonsin det? Jag träffar Mössan över en lunch. Med solen i ögonen kastar vi oss över våra bakpotatisar samtidigt som vi uppdaterar varandra om det som har hänt sen sist. Hon ger mig komplimanger för mitt hår. Jag smeker henne lätt över armen och säger att hon är len. Det finns ingen sexuell spänning mellan oss, men kroppen minns ändå. Hon är vacker, på ett sånt där okonstlat och självklart sätt. Hennes svarta täta ögonfransar har blekts av solen och är bruna längst ut. Hon berättar om en tjej som hon pratar med på QX som hon har blivit förtjust i, jag pratar om hur stort och underbart allt känns med M, och samtidigt ser jag framför mig hur jag lutar mig fram över bordet och kysser de där läpparna. För jag har varit där förut, jag vet hur mjuka de är, jag tycker så mycket om henne och jag vet hur bra hon kysser. Min kropp minns. Men vi är inte där nu, det är passerat, och det gör inget. Vi pratar tills hon måste rusa iväg för att hinna till ett möte. Jag traskar glatt tillbaka till kontoret, uppfylld av tillgivenhet och allmän livsglädje.

onsdag 20 augusti 2008

Kräket

Den här hunden som var här. Ja den har blivit kvar, temporärt. Och jag har orerat om den här hunden, jag har spytt galla över den här hunden... Men helt plötsligt börjar jag gilla den! Jag och Amasonen börjar till och med mumla lite om att behålla den. Skicka den till tandläkaren och sen träna upp den. För det är en smart hund som har lätt för att lära, att få ordning på den skulle nog gå rätt snabbt. Så sitter vi där, på en picknickfilt, lyssnar på konsert och kräket ligger och halvsover i mitt knä. Amasonen har sin tjej med och jag har min grabb. Äter plockmat och retas och pussas och skrattar. Hunden försöker sno åt sig lite parmaskinka när han tror ingen ser. Lilla familjen.

måndag 18 augusti 2008

Mrs M

Igår träffade jag M:s mamma för första gången. Hennes halvdöva skitstöriga tant till rumskamrat på sjukhuset öppnade toalettdörren och brölade "Jag är så kissig!" (på bred skånska), och där stod hon halvnaken, i full färd med att klä på sig. En själv är ju van att se nakna kvinnfolk i alla möjliga situationer, men mamman var ytterst generad.
"Jahaja, det var ju också ett sätt att bli introducerad på", mumlade hon när hon kom ut.
"He he", sa jag i brist på klatschig kommentar.

Sen körde vi hem henne, och hon ursäktade sig för sin stökiga lägenhet som var mer städad än min egen någonsin har varit. Eller nej, det var lögn. Jag bor ju ihop med Amasonen. Hon är pedant och torkar ibland av vårt golv med hushållspapper. Men i mitt rum härjar kaos. Vilket egentligen är att föredra, för när jag väl städar så städar jag undan precis allt, och jag har så få möbler i mitt sovrum att det då ser ut som en munkcell. M:s mamma mår förresten bra, men de har inte hittat felet än. Det är i alla fall inte hjärtat, det är bra.

I väntan på att hämta M:s mamma så gjorde vi en social studie och begav oss till ett stort köpcentrum. Man ser tydligt vilka som spenderar varje söndag där, som vet precis var toaletterna och bankomaterna är placerade. Av princip hatar jag köpcentrum. Folk som hasar hålögt omkring med sina snoriga och skräniga barn i stora luftkonditionerade korridorer och äter flottig skräpmat. Det är som en icke-tillvaro, det kan vara krig utanför dörrarna men inne i den enorma byggnaden är Rix FM allt man hör. Brrrr. Ändå var vi där, och hade faktiskt väldigt kul. Och shoppade gjorde vi, särskilt M. Han blir lite mer metrosexuell för varje dag, och det är faktiskt helt utan min inblandning.

fredag 15 augusti 2008

Det får vara nog!

Kan vi inte enas om att inga mer kroppar ska gå sönder? Kan vi inte göra det? Bestämma det en gång för alla, så kan vi avskaffa det här med akuten och sånt?

Just nu sitter M med sin mamma på akuten, det har hänt nåt med hennes hjärta. Det verkar lugna ner sig nu men de väntar på svaren från en sån där titthålsröntgen eller vad det heter. M låter skakig på rösten när jag pratar med honom, och jag tänker på imorse när jag vaknade av att han pussade mig på ryggraden, ända uppifrån och ner. Saker förändras alldeles för snabbt, allting är för skört, vi behöver mer pansar. Om en timme skulle vi vara på väg mot min hemstad, men det känns ju jävligt sekundärt helt plötsligt. Vet inte riktigt var jag ska göra av mig själv.

torsdag 14 augusti 2008

Banal och svennig

Jag behöver en sup, eller tio. Nu är det för städat, nu är det för ordnat, nu kryper det i kroppen. Jag behöver en högljudd och trång förfest, en vinglig och skränig cykling till klubben, en klubb med en bra dj där vi hela tiden tappar bort varandra men är glada ändå och spiller öl på oss själva och utbyter kärleksförklaringar, fyllemat som jag inte märker hur den smakar, men ingen efterfest för det pallar jag inte. Jag behöver rumla av mig, jag behöver stinka cigg och ha smink utsmetat i halva ansiktet, jag behöver vakna upp hemma hos någon jag aldrig varit hemma hos och sen lunka hem med behån i fickan. Just nu kan jag ju inte dricka alkohol, men sen, sen, åh, sen. Jag pallar inte när det blir såhär rentvättat och propert, det tråkar ut mig, jag tråkar ut mig själv. Och det är kanske banalt och svennigt att önska sig en tillfällig fylla för att lösa det, men då får det väl vara så, då får jag väl vara banal och svennig. Och i helgen är det Velas Female Pride Party i Köpenhamn, åk dit om ni har möjlighet för jag vet ett helt gäng supersnygga flator som ska dit. Ska jag dit? Nej. För jag är banal och svennig och har magkatarr. Istället ska jag ta med mig M till hemstaden och introducera honom för min galna familj. Det tycker jag känns lagom banalt och svennigt.

onsdag 13 augusti 2008

Indie är det nya svarta

Jag har gjort något helt nytt. Jag har beställt kläder från USA. Det finns ju en hel uppsjö med små e-butiker som säljer indiedesigners hemmagjorda grunkor, och är det något jag gillar så är det plagg som är gjorda hemma i någons kök, med egendesignade tryck som fixats på nåt lokalt litet tryckeri. Sånt är bra, sånt främjar mångfald, sånt ska man stödja, och det brukar jag försöka göra. Men det här var första gången jag beställde nåt från USA, och grejerna kom häromdagen. Jag köpte ett plagg som skulle ha ett stort svart tryck på sidan, ett djur. Fick plagget, rätt färg, rätt storlek... men ett helt annat djur! Det ena bor i havet, det andra i luften. Inte alls samma. Jag stod och stirrade på det en lång stund, och enades sen med mig själv om att jag gillade det ändå. Det kanske till och med är coolare, möjligtvis.

Jag köpte även en t-shirt till M. Min första riktiga present till M. Jag hoppas han gillar den, och INTE tar det som att jag vill uppdatera hans garderob. Jag föraktar heterobrudar som ska hålla på och forma sina pojkvänner, det är respektlöst och ger mig eksem. Just därför vill jag INTE att han ska tolka det på det sättet, så denna t-shirt kommer ges med en brasklapp. Men den är väldigt fin och precis hans stil. Kom hem karl, så ska du få se på fan!

måndag 11 augusti 2008

Amöba med flit

Jag har haft en riktig nej-sägarhelg. Jag har tackat nej till nästan allt. Istället har jag suttit på balkongen och tittat på regnet, eller legat i soffan och läst bok, eller diskat. Med undantag för en bögpicknick och en filmkväll har jag inte varit utanför lägenheten. Skönt. Att inte kunna dricka alkohol eller äta vanlig mat gör en till något av ett socialt missfoster, men det måste vara världens bästa detox. Jag har sen en vecka tillbaka levt på Proviva, yoghurt, frukt och kokta grönsaker. Och jag har hällt i mig stora mängder grönt te. Jag har antagligen bättrat på både formen och karman och min aura har antagligen bytt färg från jakaranda till åtminstone senapsgul.

Amasonens sladdissyrra är på besök. Hon är 17, storväxt, blond och tyst, och ser ut att vara gjord av sockervadd. Amasonen mobbar henne stenhårt, och menar att "det är så det är mellan syskon". Jaså det säger du. Sockervadden har med sig sin lilla pudel, ett obehagligt djur. Han luktar kloak ur munnen, en stank som dröjer sig kvar långt efter att han har lämnat rummet. Visserligen inte hans fel, men ändock. Han morrar och bits och skäller så fort han inte får som han vill. Igår skulle han attackera min mobil, så då röt jag till och daskade till honom på nosen. Sen dess pendlar han mellan att hata mig intensivt och fjäska för mig så jag blir illa till mods.

Att inte kunna dricka öl leder obevekligen till tristess. Och en partner i andra änden av landet leder till sexuell frustration. Tristess och sexuell frustration är nyttigt. Det leder till kreativitet, och plötsligt kommer jag på mig själv med skissblocket i handen för första gången på flera månader. Jag är mycket nöjd.

fredag 8 augusti 2008

Island

Okej, här är mitt något oorganiserade reserepportage. Jag har försökt plocka ut några godbitar, men det blev ändå rätt långt. Man kan hoppa till slutet där jag har skrivit lite generella intryck.

Resan inleddes med att mitt bagage försvann. Så de första fyra dagarna lufsade jag runt i M:s stora kalsonger, något jag först var väldigt förtjust i men sen tröttnade på ganska snabbt. Vi fick tag på vår hyrbil, vilket verkligen är bästa sättet att resa på Island, i alla fall om man har tänkt ta sig hela vägen runt. Det går bussar, men för att få åka med så tror jag egen rullator eller i alla fall käpp är obligatoriskt. Det finns även de som cyklar runt. Vi såg till och med en snubbe som gick. Men betänk att det är en ö med väldigt ostadigt väder, och även i bil kommer du att spendera X antal timmar med att köra långa spikraka vägar och inte se något annat än platt lava, lava och lava. Framför allt på den östra sidan.


Vi körde motsols och utgick från Keflavik. Vi tog ett överdrivet långt kvällsdopp i Blå Lagunen, som är kommersiellt men inte alls så turistigt som folk säger. I alla fall inte nio på kvällen. Det var hemskt... gött. Det sägs att man ska bli väldigt len, men vi blev som gummi. Jag tror vi var i för länge. I alla fall, åk dit. Dagen därpå såg vi Geysir, eller ja, Geysir är typ igenkloggad för att idiotturister kastade ner sten i den. Men Stokkur ger besökarna ett sprut sisådär var tioende minut. Det ser väldigt bisarrt ut när uppåt hundra människor står i tystnad, minut efter minut, med kamerorna riktade, i väntan på sprutet. Jag tyckte det kändes som en turistfälla, men det fanns fina små dammar runt omkring.


I Vik red vi islandshäst med Einar och hans son. Einar pratade inte engelska, men han satt som gjuten i sadeln trots träskor och hade snygg riddarfrilla. Vi fick följa med dem ut till en lavastrand, vilket kändes helt surrealistiskt och coolt på alla sätt och vis.


På väg österut passerade vi Jökulsàrlòn, en lagun fylld av isberg. Där var det, så klart, svinkallt. Men det kändes majestätiskt, och tystnaden där var nästan tryckande.


På östsidan finns det inte jättemycket. Men där finns Seydisfjördur, en liten by längst in i en fjord som är känd för att locka till sig konstnärer och musiker. Där var vi på en fotoutställning, men det var nästan roligare att bara traska runt och titta på byn, för den var söt.


I nordöstra delen ligger Mývatn, dit många åker för den vulkaniska aktiviteten, det rika fågellivet och de vackra vandringslederna. Vi campade nere vid den vackra sjön, och det var alldeles tyst och stilla tills det dundrade igång en metalkonsert i ladan intill. Den vackra utsikten i kombination med brölet blev faktiskt riktigt lyckad! Dagen efter vandrade vi uppför kratern Hverfell. Det var skitjobbigt, och väl uppe insåg vi att vi nog var lurade för det såg mest ut som ett stort grustag. Men utsikten var häftig så trots blåst och regn så vi var ändå tvungna att gå runt hela skiten.


I Husavik firade vi min födelsedag och tittade på valar och lunnefåglar (sötnosar!). Vi åkte ut med en stor fin segelbåt och vi fick se lite knölval, men tyvärr har jag inga bilder från den turen för sjögången var rätt rejäl trots fint väder och jag blev sjösjuk och satt mest i aktern och stirrade på horisonten. M tog en hel hög vackra bilder med sin paparazzikamera, men jag har inte fått dem än. Kanske slänger jag in några fler bilder när jag har fått dem. Det hade verkligen varit häftigt att få se mer val, men det var ändå en kul grej. I Husavik besökte vi även världens enda snoppmuseum, där man kunde titta på allt från valsnopp till hamstersnopp. Det var lite kväljande om jag ska vara ärlig, men ändå intressant att få se att en blåvalssnopp ser ut som en stor strut med en knorr i spetsen.

Strax innan Vestfjordarna hittade vi ett litet ställe som hette Orsa. Det var egentligen bara en gård, där en bonde hyrde ut några timmerstugor. Där stannade vi en natt, men hade kunnat stanna en vecka. Naturen var vacker, det kändes vilsamt långt från civilisationen, stugan var verkligen charmig, och precis nedanför slänten fanns det en stor sälkoloni, precis på andra sidan det smala sundet. Runt 400 stycken låg där och slöade, men några gled faktiskt ner i vattnet och kom och spanade på oss när vi satt på stranden och spanade och viskade. Det kändes stort. Jag tror Orsa var min favorit, det fanns en sån stillhet där att vi kom på oss själva med att viska till varandra hela tiden.

Jag fick en grottklättring i födelsedagspresent av M, han vet att jag är svag för det. Det var fruktansvärt kul och vi fick se lavatak som detta:


Det häftigaste med att åka runt Island var ändå landskapet. Att verkligen kunna se hur lavan har runnit utmed bergen, att se glaciärerna torna upp sig, så otroligt större än jag hade tänkt mig. Det var magiskt, och ibland kändes det verkligen som om man hade hamnat mitt i grådvärgarnas rike.


I Reykjavik trivdes jag som fisken. En småstad med storstadskänsla, med en "happening" kulturscen, med roliga små indiedesignbutiker och bohemiska caféer, med bra restauranger och vackra gator. Det är en salig blandning av färgglada trähus och morderna stenhus, och det är superhippt och superdyrt. Vi vandrade runt, förälskade oss, och åt god mat. Några bilder därifrån:


Generella intryck: Två veckor är precis lagom för att bila runt ön och hinna se det mesta man bör ha sett. Ön är faktiskt vackrast när det är molnigt, och då är den magisk. Det går får överallt, och när man kommer till de bördigare delarna så är det hästar hästar hästar. Island överlever på sin turism, men gör det faktiskt på ett smakfullt sätt. Det är inte förstört av exploatering. Islänningar är vänliga men reserverade, rätt lika svenskar. Fast blondare. Och de är moderna, trendiga, de har koll. Reykjavik är ju känt för sitt uteliv, men vi gick bara ut och tog några öl. Ska man klubba ska man se till att vara dressed for success, och vara beredd på att islänningarna dricker tills de stupar. Bokstavligen talat. Stora delar av Island har avbefolkats, särskilt Vestfjordarna, men ekonomin går uppåt just nu och det märks.

Jag rotade lite bland isländsk musik när jag var där, och det fanns en del kul (t ex Hafdis Huld), men nej, jag gillar Björk. Hennes musik passar dessutom väldigt bra in i landskapet, känslan jag fick av ön. Jag skulle egentligen kunna radera hela inlägget och istället bara lägga upp den här videon:

Mitt i naturen


Fick precis denna bild skickad till mig från M. Han kom körandes någonstans i närheten av Västerås, och mötte den här lille ormvråksungen. Antagligen fått sig en smäll av en bil och blivit groggy, satt bara mitt på vägen och blängde. M satte den i gräset intill vägen, så sen satt den där och blängde istället. Jag kan så väl relatera.

Aggro!

Helvete vilket roligt inlägg, jag sitter på jobbet och fnissar så jag guppar:
http://www.qx.se/samhalle/debatt/7666/att-vara-vanlig-ar-att-slicka-makten-i-roven

För övrigt har jag lyssnat på Göran Hägglunds sommarprat. Gör inte det. Han häver ur sig tomma klyschor tills han storknar, om människors lika värde och yada yada, och jag undrar i mitt stilla sinne hur hans världsbild ser ut eftersom han faktiskt, på allvar, verkar tro att han lever som han lär.

torsdag 7 augusti 2008

"och då e re som att det ropar kom"

Fikade nyligen med en vän som couchsurfat sig igenom delar av USA. För ni som inte är bekanta med fenomenet couchsurfing, så handlar det helt enkelt om att man genom ett nätverk får kontakt med människor som lånar ut sin soffa/extrasäng helt gratis. Det finns till exempel den här sajten: http://www.couchsurfing.com/. Genom att både gäst och värd lämnar utlåtanden på varandras sidor, och diverse andra finesser, så får man en slags garanti på att den andra människan är vettig. Mer inkastad i den lokala kulturen kan man knappast bli, man träffar en massa nya människor, och det är hur fiffigt som helst. Min vän berättade om otippade gruppmeditationer, engelsmän som trillade in genom ett fönster, en whiskeydrickande stor svart bög som skrämde livet ur en liten råttfärgad svensk, galna fester, vackra städer, och en sommarfling. Jag blev sjukt pepp. Vill också åka. Själv. Jag har aldrig semestrat själv, på samma sätt som jag aldrig har bott själv. Jag har flyttat till nya städer och länder på egen hand, men det är ju såklart inte samma sak. Bara tanken på att driva runt som en luffare, med en lätt ryggsäck, helt själv, obunden och fri att göra precis vad jag känner för i just den stunden, får mina tår att krulla sig. Det vill jag.

onsdag 6 augusti 2008

Om och om igen

Fan vad less jag är på att höra mig själv diskutera min sexuella identitet. Det finns viktigare saker att avhandla. Men jag är inne i en period då jag springer in i många nya människor, och det blir alltid frågor, oavsett om jag pratar med en genderbender i mohikan eller en straight tvåbarnsmamma. Vilket betyder att även om det faktiskt inte är så stor grej för mig nu, så vill jag ändå få fram några vettiga svar i dessa diskussioner. Jag brukar säga nåt i stil med:
"Nä, ha ha, det är inte så stor skillnad, det handlar väl egentligen mest om etiketter. Jag antar att jag får kalla mig bi nuförtiden!"

De som känner mig väl, och ni som har följt den här bloggen ett tag, vet däremot att det faktiskt har varit, och är ibland fortfarande, en issue. En mild identitetskris kanske. Jag har aldrig önskat att jag var hetero, jag har aldrig känt mig bi. Men jag har hittat det som får mig att känna mig bekväm i allt detta:
  1. Öppna samtal med M. Så länge jag pratar med honom om hur jag ser på allt det här, och får höra hur han tänker och resonerar, så känns allt så enkelt och problemfritt. Han är en av de mest öppensinnade människor jag känner, så trygg i sig själv, så lyhörd och tillåtande.
  2. Se till att jag håller mig kvar i HBT-världen. Det är där jag trivs, det är där jag hör hemma. Den senaste tiden har jag hållt mig mycket i de miljöerna, och det får mig som alltid att känna mig... normal.

Jag skulle kunna sova 12 timmar om dygnet just nu, så otroligt trött. Tur att jag jobbar flex, eftersom jag ramlar in på kontoret vid tio varje morgon. Jag beklagade mig över detta för Amasonens tjej igår kväll. Hon tittade på mig med höjda ögonbryn och sa:

"Eeeh, du tror inte att möjligtvis kan ha något att göra med att du låg på akuten förra veckan och att din kropp har pajjat?"

Lite väl dramatiskt formulerat, men ändå. Jag hade verkligen inte gjort den kopplingen.

fredag 1 augusti 2008

Hatbrott!

Jag känner mig så förbannat arg och kränkt, biter ihop käkarna tills det gör ont. Satt på pendeltåget från Lund i morse. Helt plötsligt kommer det in en afrikansk man med en bibel i handen och börjar predika om hur "Sweden will be vomited out of the mouth of Jesus" och fan vet vad. Slutar aldrig. Jag sitter precis framför honom. Folk skriker åt honom att hålla käften, han bara ler och fortsätter. Redan då kände jag mig jävligt provocerad, och våldförd på, för jag vill inte bli påtvingad din förvridna världsbild tack så jävla mycket. På ett tåg dessutom, man är fast, kan inte gå därifrån. Så börjar han prata om våra synder. Svenskar skiljer sig för mycket. Svenskar låter homosexualitet härja fritt. Denna "abomination". Jesus kommer kräkas ut oss ur sin mun. Där går jag ut ur vagnen, jag klarar inte mer. Mina händer skakar och pulsen dunkar, jag vill bara komma av tåget. Konduktören försöker få honom att sluta, han bara skakar av sig henne och fortsätter, ständigt leende. Han är oemottaglig, gått in i någon slags frenzy, och vad kan egentligen hända honom? Att polisen kommer, håller honom häktad i tre timmar, så är han inte svensk medborgare utan kanske dansk, och de skriver ett protokoll och så får han gå. Precis lagom för att hinna med ett nytt pendeltåg.

Jag är inte troende, men jag säger som Jonas Gardell: "Vi ska vrida Gud ur händerna på idioterna." Om vi är skapade i hans avbild, då är vi ALLA skapade i hans avbild. Och ändå står du där, och proklamerar hat. Jag tror inte Jesus hade hållt med.

M kollar på internet vad man kan göra. Tydligen får man som civil person gripa en individ om straffet kan innefatta fängelse. Hets mot folkgrupp kan ge fängelse upp till två år. Så om du stöter på en idiotpredikare på tåget nån gång, håll fast den jäveln tills polisen kommer. Han kanske inte blir straffad, men han blir i alla fall instängd en stund och det blir ett poäng i statistiken. Den här mannen gick lugnt av tåget när det kom fram till Malmö, ingen stoppade honom, han strosade bara lugnt iväg längs med perrongen.