måndag 29 december 2008

Bu eller bä

Sara Löwestam proklamerar att 2009 blir året då flator dejtar män. Jag är alltså före min tid. Älska att vara trendig! Eftersom man kan påstå att den grejen för min del har pågått ett år, mer eller mindre, så tänker jag härmed försöka mig på en summering/jämförelse av mina erfarenheter.

Några fördelar med att gå från kvinnlig till manlig partner:
  • Rak kommunikation. Inga övertolkningar, inga hintar, inga insinuationer. Jag kan säga saker rakt ut, utan att linda in dem i brasklappar. Jag kan lita på att han säger om det är nåt. Han litar på att jag menar det jag säger. Jag ägnar väldigt lite tid åt att analysera hans beteende, för det behövs inte, vi snackar om det. Det är en jävla lättnad.

  • Hans strap-on sitter redan på plats. Några frågor på den?

  • Han har fixat saker. Han bor inte bland kartonger med en trasig bergsprängare som enda underhållning. Han har inte sladdar hängandes ut ur väggen, och toalettsitsen glider inte på sniskan när man sätter sig på den. Han köper hem storpack med glödlampor, så det alltid finns hemma.

  • Inga issues. Här kommer jag från rätt specifika förhållanden och alla flator är såklart inte trasiga, men jävligt många är det. M har inga självskadebeteenden, han har inte mörka månader, jag behöver inte släpa med honom in på psykakuten. När man öppnar hans badrumsskåp möter man inte en arsenal av psykofarmaka. Men även mindre dramatiska grejer, jag behöver inte bekräfta honom hela tiden, jag behöver inte ha överseende med hans dåliga humör, jag behöver inte pussa honom glad när han är kinkig. Jag behöver inte bära honom. Man ska bry sig om sina närmaste, men jag vill inte längre behöva kapa av en kroppsdel för att ta mig ut ur ett förhållande för att sedan utmattad kravla därifrån.

Några nackdelar med att gå från kvinnlig till manlig partner:

  • Inga bröst. Bröst är kanske det bästa som finns. Jag har alltid haft en svaghet för bröst. Istället möts man av en platt, lite hårig bringa. Nuförtiden gillar jag synen av den bringan, men det tog lite tid att vänja sig vid omställningen.

  • Ingen gemensam garderob. Mina ex har oftast varit i ungefär samma storlek som jag själv. Nu kan jag möjligtvis låna en skjorta då och då, och då räcker den mig till knäna.
  • Ett steg tillbaka in i heteronormen. Inte nog med att jag själv fick en smärre identitetskris, utan det finns en viss risk att vissa i omgivningen ser min homosexualitet som en "fas", som jag nu har lämnat bakom mig. Man man få cellskräck för mindre. Det är också väldigt lätt att identifiera sig själv utifrån sin sexualitet, att identifiera sig med utanförskapet. Den paradoxala tryggheten förlorar man, vilket i och för sig kan föra med sig positiva saker, som till exempel funderingar som "vem är jag bortsett från min sexualitet?".
  • M har inte brudgrejer liggandes hemma hos sig som jag kan låna av. Till exempel tamponger eller hårnålar.

Uppklädda dagar

Igår var jag med M på släktmiddag någonstans bland akademikervillorna i Lund. M hade klätt sin slanka gestalt i kostymbyxor med pressveck, väst och skjorta med uppkavlade ärmar, allt i äkta retrostil. Han var clutch, in the flesh. Och mina köttsliga lustar gick bärsärk. Det här är ingen modeblogg så mina kläder är icke av intresse, det räcker att nämna att vi matchade varandra ypperligt. Det var första gången jag träffade den sidan av M:s släkt, och de visade sig vara väldigt sympatiska, trots all sin övremedelklassiga prydlighet. I do so love to hear all about your newly installed golvvärme. Närå. De tog emot mig med öppna armar och jag hamnade i så många intressanta samtal att jag knappt la märke till vad maten smakade. När jag refererade till kvinnliga ex såg jag hur det glittrade till i deras ögon, heterosexuella småbarnsföräldrar är så svältfödda på spänning att en avvikande sexualitet (om än för närvarande icke utövad) räcker för att öka deras puls. Det är inte svårt att vara okonventionell i dessa kretsar, inte bara vad gäller sexualitet, och man finner sig själv så välkomnad att man knappt vet om man får gå hem. Jag är och förblir en stillsam clown.

Mitt förra nyår såg ut precis så här:
"Vid tolvslaget stod jag ute på gatan med den lilla champagneflaskan i ena handen, ett tomtebloss i andra, och syrran precis bredvid, hojtandes "Lions and tigers and bears, oh my!" om och om igen. Det var fyrverkerier överallt, folk som skålade i plastglas och små konstnärspojkar som försökte röka cigarill. Det var en bra början."

Det här nyåret kommer antagligen bli lite mer stillsamt och kännas lite mindre ensamt. Sådär ensamt som det kan vara mitt i en folksamling. I år drar jag med M till en liten kuststad, där vi ska trycka i oss en svulstig och dyr nyårssupé, uppklädda till tänderna. Sen sover vi på ett opersonligt motell, och vaknar morgonen därpå för att sömnigt intaga en hiskeligt stor hotellfrukost. Jag tror det blir en hit.

Gott nytt år!

måndag 22 december 2008

Allt lika, inget samma!

Jag är uppe i norr, ute på landet. Inte tillräckligt långt norrut för att få någon vit jul, apparently. Men elda i kamin, det får jag i alla fall göra tills hela jag luktar scout. Det är fint. Min mor berättar om alla gamla lekkamrater här utifrån som nu jobbar på bilmek och köper hus och krystar ur sig barn på löpande band och jag fnyser mitt elitistiska "is that the best you can do?", men egentligen, vad fan vet jag. Bebisar är tydligen det nya svarta och kanske kommer de här människorna ligga på sina dödsbäddar och tänka att de har levt ett färgstarkt och spännande liv. Allt är subjektivt, precis som vanligt.

Tänker på hur livet såg ut för ett år sen, för summering hör ju till årstiden. Jag hade läst en termin av Programmet. Jag och Amasonen hade nyss flyttat ihop, och slutligen kommit fram till att vi INTE skulle hoppa i säng med varandra igen. Både M och jag jobbade sent ibland, och delade en clementin då och då. Jag hånade mig själv för att jag ens sneglade åt hans håll, och bestämde mig för att alltihop handlade om lesbisk torka. Och ja, sen dess har det ju varit mer eller mindre TOTAL lesbisk torka, om man ser på det ur den synvinkeln. Och ett öppet flöde av obehagliga, onaturliga, obehärskade heterosexuella tendenser.

lördag 20 december 2008

Cornelia

Slår ett slag för denna vackra och talangfulla madam, som jag själv har en något obskyr koppling till.

tisdag 16 december 2008

Blod, svett och tårar

Om du i ditt liv kan undvika att gå på audition, GÖR DET. Jag testade det igår, och det är inget jag vill rekommendera. Hitta på en ursäkt, och skäms inte ens om den är totalt genomskinlig. Det kommer löna sig i slutändan, tro mig. Jag var alltså på teatern för att bli uttittad när jag sjöng, dansade och agerade. Lite som att bryta armen, med publik som ska avgöra om du bröt den bra. Att dessutom stå på scenen tillsammans med två brudar som bryter sina armar professionellt (och gör det med ett gnistrande leende), hjälpte inte direkt. Jag hade orden "förvirrad amatör" stämplade i pannan. Rösten sprack, mitt agerande var under all kritik. Dansen klarade jag åtminstone hyfsat, vilket var tur eftersom det var därför jag var där. Självklart sjabblade jag till det där med, och glömde bort steg och blev fnissig. Men jag SÖG inte, till skillnad från de andra bitarna. Dear me. Man ska nog vara något av en masochist för att uppskatta den här typen av lekar.

För att tala om nåt helt annat så tror jag att jag igår träffade en femårig ftm. Hen släntrade in i mitt behandlingsrum tillsammans med sin tvillingsyster, och hade hen inte haft ett mycket feminint klingande namn hade jag aldrig gissat att det var en fittfödd varelse. Och mamman hade låtit hen bevaka sin manlighet fullt ut, vilket gjorde mig alldeles varm om hjärtat. Systern var så tjejig som man kan bli, medan hen var en pojke både till utseende och beteende (spelar ingen roll om det beteendet, precis som systerns tjejighet, är en social konstruktion, hen hade anammat det). Något i blicken, sättet hen kramade om sin mamma, henoms sätt att bemöta omvärlden. En pojke, ingen tvekan om saken. Och i den familjen problematiseras det inte alls. En vacker syn.

tisdag 9 december 2008

Dä ba fortsätter

Det blev en kort paus från det evinnerliga bloggandet, knappt en fjärt i rymden! Det är nåt visst med att skriva ner brottstycken ur sin vardag, det är ett särskilt tänk. Jag gillar't och jag hatar't, men jag gillar't lite mer än jag hatar't.

Jobbet har flyttat till mycket tjusiga lokaler. Allt är designat, till och med mina pärmstöd. Från fikarummet har man panoramautsikt över vattnet och Öresundsbron. Jag satt nyss på vår fräscha toalett som luktar jasmin och tänkte på mina gamla anarkistpolare och vad de skulle säga. Som vanligt har jag en fot i vardera läger. Det är precis som vanligt.

Något som inte är precis som vanligt, är att det verkar som om jag kommer vara med i en musikal till våren. Det är inte vanligt, det är ganska sanslöst. Constantin The Entertainer, gotta swing those jazzhands.

M är tillbaka från Galapagos, och vi har knarkat varandra i dagarna tre. Jag har inte varit hemma. Batterierna i mobilen har dött, jag har inga rena underkläder, min linsvätska är slut, jag vet inte om min kombo fortfarande lever, mina grönsaker har antagligen odlat ben och sprungit iväg och det flyter antagligen omkring små atoller i mitt kvarglömda te. Jag har inte varit hemma. Faktum är att jag på sista tiden inte har velat åka hem, även innan M kom tillbaka. Mentalt har jag redan flyttat, och jag kommer på mig själv med att hitta på nödlögner för att svänga förbi M:s lägenhet på vägen hem från praktiken, och sen bara... bli kvar.

En gammal barndomskamrat som jag hade glömt bort har letat upp mig facebook. Hon skriver långa vackra och personliga mejl, och jag minns inte hur jag uppfattade henne när vi var små, men jag gillar henne instinktivt som vuxen. Lite roligt är att hon också sett sig som ett riktigt hårdhomo men nu har gift sig med en kille. Hon har till och med erkänt att hon var kär i mig när vi var kids. Så avancerad var inte jag, tror inte jag hade nån sexualitet över huvud taget förrän puberteten kickade in. I vilket fall som helst så är det roligt att bli uppletad, och roligt att klicka med någon så direkt.

onsdag 26 november 2008

Au revoir

Jag tar en liten paus ett tag. Jag har skrivit här kontinuerligt i mer än två år, det är dags för semester. Jag tror dessutom att jag tappade en del läsare när jag kom ut som icke-homo, och det är klart att man skriver en blogg för att bli läst, annars kan man ju lika gärna hålla sig till den klassiska dagboken i pappersform. Livet just nu handlar om mycket som inte platsar i en blogg, som till exempel min praktik. Men jag gillar att skriva av mig, och jag gillar bloggosfären, och jag gillar ni fina kommentatorer, så jag är med all säkerhet tillbaka om ett tag. Kanske om bara några dagar, kanske om några månader, inte vet jag. Ta hand om er, och glöm inte långkalsongerna.

tisdag 18 november 2008

Jag har skrivit en liten dikt...

Medan du snorklar med sköldpaddor
sitter jag och svär över Excel
Jag hällde för mycket balsamvinäger på min lunch
Mina händer behöver handkräm
Jag skäms för att ringa upp vänner
jag sen länge tappat kontakten med
Men jag tänker skylla på dig
De drar alltid upp luftkonditionering för högt här
Mina linser torkar och vill ramla ut
Och jag fryser.
Medan du dansar salsa med lokalbefolkningen
så behandlar jag min gastrit
och tar på mig jobb jag inte vill ha
Det är hål på mina strumpor och
en knapp lossnade precis i min tröja
På bussen imorse satte sig en man bredvid mig
Han luktade bensin och sa
att han ville bjuda mig på fika
"lev lite för fan"
Jag måste köpa mjölk på vägen hem
och kanske tre liter chokladglass
Jag har ont i ryggen
mina patienter lämnar återbud
Och vädret är också skit.

måndag 17 november 2008

Webcomics and I

Med M på andra sidan jordklotet har jag insett hur mycket tid jag på senaste tiden har tillbringat gnuggandes tidigare nämnda. Han har varit borta två dagar och jag fjortissaknar honom. Jag får bita mig själv i armen för att hindra mig själv från att skriva hans namn över hela mitt kollegieblock. Jag tänker att det lugnar ner sig när jag har vant mig vid att han är väck. För att underhålla mig själv tänker jag till helgen bege mig till en liten skitstad där jag en gång tillägnade mig en totalt oanvändbar kandidatexamen. Där ska jag spana in min gamla kombos nya lägenhet och därefter fylla och muntra upp en kär gammal flata som får skavsår av en dysfunktionell tvåsamhet. Men tills dess tänker jag på dagtid ägna mig åt allt det där jag inte är upplagd för just nu eftersom jag är Grinig, och på kvällstid tänker jag dränka mig i nätserier. En ny passion. Jag rekommenderar det varmt. Till exempel:
Om inte annat så för att de innehåller så svulstiga damer. (om man nu inte lockas av steampunk, fantasy, serier, eller underhållning i allmänhet)

onsdag 12 november 2008

Prylbögeri får bli mitt substitut

Äntligen är de här, min fina blanka vita Macbook och min fina kommuniströda Ipod Nano. Jag tvingades bombhota UPS och springa hysterisk i ösregnet över hela Lunds sjukhusområde, men det var det värt. Je suis uppdaterad, mitt liv är komplett, nu kan jag dö lycklig. Eller ja, ni förstår att jag tar i en aning i överkant, men vi kan väl kalla det ett stildrag.

På söndag åker M till Galapagos, där han ska göra allt det där som han gör, i tre veckor. Jag kan inte riktigt avgöra om jag tycker att det är jobbigt att han drar igen, eller om jag bara tycker att jag ska tycka att det är jobbigt. Jag har inga problem med att vara själv och göra min egen grej, föredrar det ofta. Jag har lite ensamvarg i mig, och så länge jag själv är upptagen så blir saknaden av flick-/pojkvännen aldrig överhängande. Men det är fan vad snabbt man vänjer sig vid att ha någon nära, rent fysiskt. Sova sked, med kinden mot hans rygg. Mötas upp efter jobb och plugg, hångla i hallen medan kläderna faller i en hög på golvet. Svara i mobilen och lyssna på hur han istället för hälsningsfras sjunger en liten egenkomponerad truddelutt till min ära. Han kan inte ta en ton. Äta en tyst frukost tillsammans, båda med tankarna långt borta, men med fötterna sammanflätade under bordet. Tre veckor är ingen tid alls, och att vi är ifrån varandra är inget nytt... men jo, jag kommer sakna.

tisdag 11 november 2008

Working girl

Jag är ju en form av medicinare, och nu har vi börjat praktik. Det ger otroligt många vuxenpoäng, har jag insett. Bara en sån sak som att jag har egna patienter, en namnskylt i borstat stål och en sekreterare som man får hunsa om man vill. Jag och Musikalartisten praktiserar tillsammans och får generande mycket beröm av vår handledare. Vi avslutar varje dag med en utmattad high five. Det är väldigt långa och intensiva dagar, och på pendeln hem sover jag praktiskt taget varje dag. Ja just det, det är jag som är den där bruden som nickar till och sakta sjunker ned med huvudet på din axel, bara för att vakna med ett ryck och lämna kvar en blöt fläck på din jacka. Don't tell me you don't love it.

torsdag 6 november 2008

Saker och tings bäst före-datum

Mina favoritmejl just nu är de som kommer från Apple. Där står det saker som att jag kommer få en ny dator och Ipod på posten imorgon. Det känns som att jag väntar på en present, trots att jag betalar den själv. Det är en mycket välkommen present. Igår la till exempel bokstaven E av på mitt tangentbord. Tryckte man på E stängdes istället musiken av. Mycket intressant. Andra pikanta personlighetsdrag: En fläkt som överröstar precis allt. Ett batteri som inte funkar ens en sekund. En USB-port som spottar ut min dongel (måste vi verkligen kalla den för det?) så fort datorn känner sig pressad. Startar man för många program blir Itunes chockrosa och hänger sig.

För övrigt så söker jag (och andra likasinnade) med ljus och lykta efter följande: Ett vuxet flatpar som hållt ihop längre än tre år (inte för att det finns ett egenvärde i det, utan för att jag önskar mig ett bevis för att lesbisk kärlek inte prompt har ett bäst före-datum), som inte analyserar sönder varandra, som ger varandra utrymme, som inte klänger sig fast varandra, som helt enkelt har ett sunt, roligt och välfungerande förhållande. Se hit! Vi behöver fler förebilder här borta. Förhållanden omkring mig faller som korthus, och visar en milt sagt avskräckande interiör.

fredag 31 oktober 2008

Foton

Jag och M lekte med min kameras makrofunktion häromdagen. Kolla kolla. Jag vet, vi är ena begåvade jävlar. Det är så man blir lite yr i huvudet när man tänker på det.



Avsked

Igår satt jag och Amasonen (och Kräket) i min röriga säng och pratade om allt som är viktigt (sex). Och det slog mig, på riktigt, att jag inte ska bo med henne längre. Jag kommer inte höra henne slamra i köket i ottan, jag kommer inte ropa "Du måste vara i samma rum om du ska prata med mig, jag hör inte!" (ett mantra i vårt hushåll), vi kommer inte tvätta varandras tvätt, vi kommer inte ha de här spontana samtalen som drar ut och blir en hel kväll. Den starkaste kopplingen jag har just nu till flatan i mig kommer dessutom klippas av, jag kommer inte längre bo med mitt ex. Det känns vemodigt.

På tal om ex. Jag vet inte varför jag skaffade Facebook. Alla hade ju redan tröttnat på det vid det laget, jag hade lika gärna kunnat låta bli. Istället loggar jag in, och det första jag får se är Fransyskans nya presentationsbild. Hon ser sjuk ut. Avmagrad, tärd, likblek. Två nya piercingar. De får henne att se hålögd ut, trött och uppgiven. Piercingar har alltid sett malplacerade ut i hennes dockansikte. Har man stått någon så nära så länge så ser man direkt vad som döljer sig på insidan, och jag ser att hon mår piss. Jag önskar jag kunde titta på bilderna utan att känna något, men så kommer det aldrig bli, jag kommer alltid ha en koppling till henne. Som att försöka förtränga en lillasyster, omöjligt. Men jag kontaktar henne inte, och svarar inte på hennes försök. Svårt att avgöra om det är rätt. Amasonen säger att jag inte har något ansvar för henne, och jag håller med. Men samtidigt... när har vi inte ansvar för varandra? Om jag kan hjälpa någon annan, ska jag inte göra det då? Jag tänker på saker som medmänsklighet, empati. Det här beslutet kommer nog aldrig kännas klockrent. Jag vet inte ens om jag egentligen har tagit något beslut.

måndag 27 oktober 2008

Huvudstaden och jag

När jag kommer till en större stad brukar jag alltid börja med att dra ett djupt andetag. Som om jag, utan att märka det, har haft remmar som spänner åt runt bröstkorgen, och helt plötsligt är de borta och jag kan andas ordentligt igen. Precis så. Och jag kastar mig glatt ut i trafiken och trängseln, och jag känner att jag lever. Men den här gången klev jag av flygbussen och krympte. Drog skalet tätt tätt tätt omkring mig, en skyddande barriär mot all betong. Jaget blev till en liten hård boll längst där inne, och lät autopiloten sköta allt det där med att gå, väja för andra människor, titta i skyltfönster och stanna vid rödljus. Allting kändes kallt och ogästvänligt och blött och grått. Inte förrän jag satt ner med en chokladdoppad biscotti och en kopp grönt körsbärste kunde jag slappna av igen. Fika är terapeutiskt. Jag har tillbringat ganska mycket tid i Stockholm och brukar oftast gilla läget, men på sista tiden har jag känt en förändring i mig.

Jag har alltid pratat mig varm om storstäder, älskat storstäder, levt storstäder, läst storstäder. Har alltid haft en stark känsla att jag inte kan bo i småstad, att det skulle göra mig för mjuk, för lat, för välanpassad, för tråkig, för opersonlig, för svennig. Storstäderna gav mig edge. Jag börjar inse att jag har haft jävligt fel. Storstäder ger mig ingen edge, de nöter ner mig, gör mig trött och stressad. Dödar kreativiteten, påhittigheten. Det är navet av ekorrshjulet, där snurrar det snabbast. I Frankrike säger man "boulot, metro, dodo", vilket betyder "jobb, tunnelbana, sova", alltså att det är det enda man gör, fram och tillbaka, dag ut och dag in. Gråa håglösa lilla människa i lysrörsbelysning, sitt i din lilla cubicle och gneta ihop till en veckas semester då du flyr betongen och trängseln och stressen. Bonjour tristesse.

Över huvud taget ogillar jag tunnelbanor. Det är praktiskt när man inte hittar i en stad, men det är jävligt ocharmigt. Får mig alltid att tänka på oss människor som råttor.

På söndagen var jag mer i fas med Stockholm och strosade förnöjt omkring i blåsten och regnet. Passerade Moderna och såg den nya Max Ernst-utställningen, och köpte mig ett par nya boxers med krokodiler på. Fikade på Café String och njöt av att vara själv. Försökte tänka på Cabaret som vi sett kvällen innan, men tänkte istället på den roliga bögen som vi tog en öl med efteråt. Han var 198 cm lång, det är väldigt långt. Han fick huka sig nästan överallt, och då var han ändå två centimeter för kort för att bli kallad till det där sällskapet vad det nu heter, där alla väldigt långa människor möts och konfererar. Han var från Örebro. Alla passerar Örebro någon gång i livet, det har vi sedan länge fastställt. Alla vägar kanske leder till Mecka, men först passerar de fasen Örebro.

fredag 24 oktober 2008

Min kropp är inget tempel

Ibland tänker jag att jag ska lägga hela fokuset i den här bloggen på mina krämpor. Riktigt vältra mig i medicinska termer, läkarbesök, smärta och kroppsvätskor. Det skulle bli så himla vackert (och framför allt spännande och intressant!). Men sen tänker jag inte det längre. Jag vill bara delge en av många fördelar med att vara en sån som jag: Jag mår just nu illa av nästan precis allt. Jag trodde jag var gravid, men det var jag inte. Och det är ju tur för på sistone har jag insett att jag inte alls är så barnkär som jag trodde. Men i alla fall, jag mår illa av allt, men framför allt dofter. Idag gick jag in på Östgöta Nation. Där stank det piss. Urin, pink, piss. Värre en offentlig toalett i Prag. Jag fattar inte hur de kan sitta där inne på deras sunkiga expe hela dagarna utan att kräkas. Min hals hade varit helt uppfrätt och mina tänder hade varit borta sen länge. Jag hade sett ut som den där grekiske gubben på youghurtförpackningen, minus brännan. Jag säger bara det.

Skrev tenta i morse. Min hjärna kändes som en väloljad maskin i hela två timmar, en ovan känsla. Ville utbrista i sång hela tiden, men lade band på mig själv. Vilken sång? Joshua med Dolly Parton så klart.

Kräket has to go. Han ylar tydligen när han lämnas ensam, grannarna klagar. Just nu bor han hos Amasonens tjej, där det inte är lika lyhört, men sen ska han tillbaka till kärringarna i Oslo som inte kan ett piss om hur man tar hand om ett husdjur. Han kommer glömma allt vi har lärt honom och gå tillbaka till att vara den egoistiska och osäkra knähund han var. Å ena sidan känns det surt, å andra sidan känns det skönt, eftersom det är rätt tärande att ha en så dysfunktionell hund hemma. För dysfunktionell är han, om ändock fruktansvärt söt emellanåt.

Amasonen har åkt till Krakow och M drar till sin stuga. Kvällen är min, lägenheten är min, tiden är min. Gud jag är en sån jävla sucker för egentid. Jag ska ägna kvällen åt följande: Frossa i boken "Graffitti Women" som visar upp verk av graffande kvinns från hela världen, så mycket snyggt att man drunknar i sitt eget dreggel. Fixa håret. Äta chop suey med tofu och böngroddar. Dricka en Bishops Finger till. Avsluta med enorma mängder glass. Se en så fånig film som möjligt (tänk "Chicken Little"). Knöla runt i soffan och stöna av välbehag.

tisdag 21 oktober 2008

Min dator. Och Stockholm.

Min laptop börjar sakta dö. Jag har rebootat den för första gången på fem år, men efter det så blev den om möjligt ännu värre. När man sätter in något i skivläsaren så säger den "TJONK TJONK", och när man sätter in den externa hårddisken i USB-porten så säger den svagt "wwwwiiin wwwiiiin" och sen vägrar den hitta den. Den tycker heller inte om att kopiera eller klistra in saker. Till exempel. Ibland tänker jag att den kanske är som Wall-E och helt enkelt har utvecklat en excentrisk personlighet, men oftast tänker jag att det är en sur gammal skitmaskin som ska döden dö. Om man ska fortsätta att dra referenser till Wall-E så tänker jag nu köpa hans brutta. Jepp, nu är det slut på PC-tjafset, jag konverterar. Vitt, stilrent och virusfritt. Min brutta kommer visserligen inte utrustad med vare sig vapen eller flygförmåga (vad jag vet), men jag är säker på att hon ändå kommer tillfredställa mig till fullo.

Annars är den här veckan rätt trist och skum. Trist för att jag tentapluggar, jobbar, och tentapluggar. Skum för att jag till helgen ska till Stockholm med en bög som jag ligger i någon slags kvasikonflikt med. Jag har fått biljetter till Cabaret (åh Rickard Wolf, åh!), så det är klart det ska bli kul, men ändå skumt. Ska dessutom antagligen bo hos den majestätiska rysktalande sadoflatan som jag inte träffat på evigheter. Hon har förmågan att få mig att känna mig intellektuell och dvärglik. En mycket sympatisk varelse. Jag vet att det är lite stockholmsfolk som läser den här bloggen, någon som har nåt tips om nån pågående utställning eller så som man bör se när man ändå är där?

fredag 17 oktober 2008

Vuxenpoängen bara haglar

När en tanke väl har dykt upp i mitt huvud så är det en rätt snabb process sen. I förrgår låg jag och M på golvet, rufsiga och flämtandes efter ett längre kittelkrig, och då frågade jag om han ville flytta ihop med mig. Och det ville han. Det känns lite overkligt, jag menar jag har aldrig varit så nära att bli sambo med en partner av det motsatta könet förut och det innebär ju trots allt ett litet annorlunda samboskap än det jag är van vid. Vi kommer till exempel inte att ha ett gemensamt förråd av bindor. Det kommer bli jättelätt att sortera strumpor (alla är svarta men hälften är i storlek 40-45). Ja herregud det är mycket man ska förhålla sig till. Vi tänker ta god tid på oss att hitta en lägenhet vi verkligen gillar. Här är vår helt realistiska önskelista:
  • centralt
  • minst en trea
  • gärna äldre hus
  • högt i tak
  • gamla trägolv
  • burspråk
  • balkong
  • stuckaturer
  • kakelugn (M vill ha två)
  • äldre badkar
  • ej markplan
  • juste kök

Så... om bostadsfén bara kommer och strör lite sånt där glitter på oss nu, så kommer det säkert gå hur bra som helst. Jag har tro.

För övrigt har jag varit och tittat på årets Boelspex. Skäms på er kvinnfolk! Det var nog ett av de sämsta spexen jag sett på länge, och inte bara för att ljudet var så kass att man inte hörde vad nån sjöng. Mycket synd, för jag hade ganska höga förväntningar. Musikalartisten satt bredvid mig med beklämd min och led. Ändå hörde vi tanter utbrista på vägen ut:
"Jao men geeeoood sao braaaoo de vao!"


De kan inte ha varit några bortskämda tanter.

tisdag 14 oktober 2008

That golden touch

Igår tvingades jag sitta åtta timmar instängd i en datasal tillsammans med Fröken Barnrumpa. Det var dags för dataanalys i grupp, no less. Fröken Barnrumpa drev mig till vansinne med sitt gnäll om hur jobbigt allting var och hur lång tid allting tog och hur hungrig hon var och hur trött hon var. Jag önskade henne döden. Den ondaste brådaste döden. Så på väg därifrån var jag på ett helvetiskt humör, och började dessutom grubbla på en pågående konflikt jag har med en bög, och hur ledsen och upprörd den gjorde mig, och när jag väl var hemma kände jag mig som ett flåsande, stinkande, hårigt monster, redo att sluka vem som än kom i min väg. Som tur var så var ingen hemma, så jag fick ta ut mina aggressioner på klädhögar och disk. Det hjälpte dock inte, för jag är fan inte huslig och sånt ger mig ingen "inre ro". Jag försökte hitta någon slags sinnesfrid genom att dricka en balja Lapsang och läsa i min spännande bok, men allt jag ville var att stampa omkring och vråla, som ett urtidsdjur. Började frenetiskt rensa svamp (vi plockade 2 kg trattkantareller i helgen, yeah baby). Hittade flera större spindlar som jag med ett illvilligt flin krossade. Tänkte på Fröken Barnrumpa. Sen ringde det på dörren, och där stod M och var glad. Sen gjorde han det där magiska, jag vet inte riktigt hur det går till, men han är en jäkel på det. Han liksom bara stryker mig lite på ryggen, pussar mig på halsen, och gör något litet lyckoljud. Och så står jag där och fånflinar, utan något vettigt att säga. Han skrattar och frågar hur dagen har varit, och jag utbrister glatt:
"Hur bra som helst!"

torsdag 9 oktober 2008

Ett trist inlägg om pågående processer

Jag processar lite grejer just nu. Trevliga grejer, så jag tänkte processa dem ett tag till för nöjes skull.

  1. Jag funderar på att flytta från Malmö. Jag är förbannat trött på allt det negativa, och de positiva delarna skulle jag inte förlora för jag skulle inte flytta så långt bort. Denna flytt skulle innebära samboskap med M, något som känns lustigt odramatiskt men samtidigt inte är något jag går och suktar efter. Saker och ting är rätt bra som de är. En faktor är också min nuvarande lägenhet, som verkligen har blivit mitt hem. Hmm. Nej, jag är inte redo att flytta just nu. Men jag tror det kommer. Som sagt, jag processar.
  2. Tanken var att jag skulle bli dansare. Det var vad jag levde för, när jag var ung och oförstörd. Sen kom alkohol och pojkar i kajal och störde min koncentration, och det var inte förrän jag var i Frankrike som drömmen poppade upp igen. Jag anar att det hade något att göra med en viss lockig ballerina som jag inte längre minns namnet på. Kanske Claire. Vilda planer om dansskola i Toulouse smiddes, men någonstans där insåg jag att jag saknar tävlingsinstinkt och hårda armbågar, så jag åkte snällt hem och pluggade Media- och kommunikationsvetenskap istället. 20 poäng down the drain. Men i alla fall. Jag har börjat dansa igen, och det gör mig tamejfan extatisk. Det i kombination med en musikal som sågs häromdagen har fått scendrömmarna att blossa upp. Jag saknar verkligen scenen. Jag vill inte jobba med det, men jag vill kanske pyssla med det. Bakom scenen eller framför, spelar egentligen inte jättestor roll just nu. Fast helst vill jag såklart dansa.
  3. Jag tror inte jag vill ha den inriktningen inom mitt yrke som jag tänkt mig, och allt det nya som har släppts in i och med den tanken får mina tår att krulla sig. Även där kommer scenen in i bilden, på sätt och vis. Förbannat spännande.

torsdag 2 oktober 2008

Kvällen före & dagen efter

Det blev helt klart en lyckad fest. Jag tror aldrig vi har haft en så stor förfest förut, jag visste inte ens var hälften av dem kom ifrån. Kräket blev helt hysterisk av alla alkoholiserade främlingar som ville gosa så han fick till slut stängas in i ett sovrum. Mössan var där och var snygg men hade precis blivit nobbad av en nätflirt, stackarn. Till råga på allt var hennes gamla ex där (inte jag alltså, ett annat ex), och verkade väldigt obekväm i hennes närhet. Trist. Mitt ex (inte Mössan då alltså, utan Amasonen) var däremot väldigt bekväm och drack tills hon var alldeles rufsig och mest sprang omkring emellan rummen och hojtade om tequila. En halft redlös eletrobrud kom och sa att hon hade kastat bajs på en bil och la sen ansiktet i min balkonglåda och sa att det kändes som grus. Vi tappade bort flasköppnaren så jag fick för en gångs skull visa upp mitt enda partytrick (öppna flaskor med tänderna). Ett folkmusikmiffo imiterade blekingska så M kiknade av skratt, och själv satt jag mest och försökte följa med i någon av alla högljudda konversationer, tills jag gav upp och ägnade mig istället åt min fina australiensiska ale som jag hade köpt speciellt för tillfället. Ja och sen gick vi ut och klubbade men det är ju en helt annan historia.

Morgonen därpå gick jag ut i vardagsrummet och hittade en okänd söt flata som låg och sov på soffan, som inte hade varit med på förfesten. Hon vaknade och förklarade för mig, sakta och välartikulerat så jag skulle förstå, att hon hade varit på något som kallas "p r i d e f e s t". Tog helt enkelt för givet att jag var hetero, vilket gjorde mig stött och skitirriterad så jag var tvungen att plocka fram min basröst och förklara att jag också var där, och sen dränka henne i all min insatthet i Malmös queerklubbliv, varpå jag puttade ut M genom dörren och halvt fräste ett hejdå. För precis så mogen är jag. Men vad fan, hur kul är det att ständigt behöva förklara för sin krets att man är med i kretsen, att de man känner tillhörighet med inte känner tillhörighet med en själv? Jag har upptäckt ett hav av självhävdelsebehov hos mig själv, och däri vältrar jag mig och tjatar om hur många flickvänner jag minsann har haft och hur många gånger jag har sett Better Than Chocolate och hur jävla gött det är med en butterfly som man kan fästa på insidan av harneset till min strap-on. För precis så mogen är jag.

torsdag 25 september 2008

Som sig bör

M har återvänt från Russkipusski, och det är ljuvligt. Att se honom komma springande, gänglig och blek med ett stort flin på läpparna... Det är som om hela insidan förvandlas till honung. Inga tankar, bara intensiv känsla. Vi stod en lång stund, panna mot panna, och bara höll om varandra. Kunde inte prata. Höll på att bli överkörda av en sur bilist som inte hade nåt överseende med översvallande romantik. Vi nästan sprang hem till honom, och kom inte upp till ytan igen på flera timmar. Vi har träffats i ett halvår, och jag ser inget slut på det här. Jag vågar egentligen inte vare sig tänka det eller skriva det, men det här är fan personen jag vill leva med.

Är för övrigt uppe ur min kroppsliga svacka. Magen verkar på något mirakulöst sätt ha tagit sig i kragen och ryckt upp sig, den är inte frisk men inte så akut sjuk heller. Och då känns ryggen på något sätt mer hanterbar, och efter ett träningspass är den så uppmjukad att jag nästan kan få en försmak för hur det måste kännas att leva utan ryggproblem. Och så är det ju dessutom HÖST, min årstid. Himlen är lite högre, lite blåare, luften lite friskare, världen lite färggladare, Constantin lite piggare.

I helgen är det fest, som alla queers i Malmö säkert är väldigt medvetna om. Det är ju Regnbågsfestivalen här, som jag som vanligt inte besöker. Jag är ett dåligt queer. Men vi ska i alla fall ha en bombastisk förfest, där ex och ex och ex som vanligt tvingas dansa sida vid sida. Som sig bör.

måndag 22 september 2008

Pizza och återträffar

Igår hade jag, Amasonen och hennes tjej en framisdag. Det är som en bakisdag, utan att man är bakis. Man äter stor och långsam frukost, man tittar på väldigt mycket film, äter glass och godis, går på promenad och köper pizza. Förutom att när jag är bakis så är jag alltidalltidalltid så illa däran att jag bara ligger i sängen och pysslar om min dödslängtan, alternativt sitter inne i badrummet och hulkar. Men ni förstår. Jag och Amasonen visste inte ens var närmaste pizzeria låg, så bortkopplade från verkligheten är vi. Tjejen bara tittade på oss och skakade på huvudet. Men vi hittade ett ställe, och man kan säga att våra val av pizzor säger ganska mycket om oss:
Jag: Beställer en skum pizza med bizarra ingredienser.
Tjejen: Beställer en vanlig jävla pizza, no fuss.
Amasonen: Beställer en gourmetpizza och byter ut hälften av ingredienserna.
Kräket: Äter allt som han får, så länge han får äta ur handen.

Det har skickats ut inbjudningar till stor återträff i hemstaden för alla som gick ut nian för tio år sen. Jag återträffsvägrar. Kalla mig för en jävla gnällig nej-sägare, men jag vill fan inte åka dit bara för att sitta och käka sladdrig trerätters med folk jag inte har nåt gemensamt med, för att sen se på när alla super sig dyngraka och återgår till sina gamla roller, och dansar extatiskt till Gyllene Tider.

lördag 20 september 2008

Smärta och ond bråd död

Det finns de som är engagerade och peppade och hänger på European Social Forum dessa dagar. Volontärarbetar, fixar föreläsningar, DJ:ar, är sådär fint duktiga. Sån är tydligen inte jag. Jag väljer att tillbringa min lördag med att glo på akvariefiskar. En stor och platt randig sak har fått nåt fel på sin flytsäck eller vad det kan heta, så nu ligger han bara på botten och dör så sakteliga. De andra fiskarna ser inte ut att bry sig ett smack, men jag har varit med förut, jag vet att de har stenkoll på exakt hur levande han är. För så fort han har dött så börjar de mumsa på honom. Det är en makaber värld, där i akvariet. Jag kan inte låta bli att tänka på Hitta Nemo, så jag känner mig konstant iakttagen. Tysta kalla fiskögon som följer mig när jag hasar mellan skrivbordet, kopiatorn, skrivaren och fikarummet. Vicious bastards.

I övrigt är jag som i en svacka. Eller nej, jag har varit i svackor, det här är ingen svacka. Det här är mer som en liten grop, ett litet gupp. Jag är less på min kropp som är så trasig. Jag har sagt till mig själv på skarpen att jag inte ska bli sån där gnällkärring som bara pratar om sina krämpor, men det känns som om min kropp har gett upp, allt rasar. Inklusive vikten, på ett inte helt positivt sätt. Känner mig trött och klen. Min kiropraktor säger att han inte förstår varför min kropp inte svarar på behandlingen. Nu får vi se vad läkarna har att säga. Jag har fan ont jämt.

Fick ett fint sms från M igår: "Du bor i mitt huvud konstant, lite som ett tredje öra eller andra näsa, fast på insidan."

onsdag 17 september 2008

Så går en dag...

Igår var en trevlig dag, så den tänkte jag berätta om. Jag förstår att det är olidligt spännande att få en sån häringa Inblick I Min Vardag.

Först rastade jag Kräket. Han var som vanligt skitglad, vädret var soligt. Sen kastade jag mig iväg till biblioteket och fixade samtliga böcker till min nya kurs, och lunchade sen med Rockbruden. Hon var som vanligt dödligt cool och snygg. Hon är definitionen av cool, och jag förstår inte hur hon gör det. Hon ser ut som att hon hänger med Juliette Lewis, och det gör hon antagligen också. Sen hade vi gruppmöte angående en ny fallstudie i kursen. Som vanligt förundrades jag över hur dynamisk min grupp här, hur alla bidrar och fixar och tycker till. Det är jävligt kul. Sen drog jag hem och storhandlade och gick med i Friskis & Svettis. Jo men visst serru. Och efter det gick jag och Kräket på långpromenad och han var överlycklig för det var så många hundar ute som han kunde hälsa på. Några av dem ville äta upp honom, men han var lika glad för det. Det där med sociala koder är inte riktigt hans grej. Han markerade så många träd att kisset tog slut, men jag vet inte ens om han märkte det. M ringde och berättade att han antagligen kommer hem tidigare än beräknat, och sen hoppsade jag och Kräket hela vägen hem. Efter det lagade jag en helt ny maträtt efter recept och bakade biscotti. Vi har en adlig operasångare boende hos oss just nu så jag hängde lite med honom och vi bondade över sånt som Vadstena och porter. En fruktansvärt trevlig prick. Någonstans där medan biscottin var i ugnen så hann jag även plugga lite och Kräket låg på rygg bredvid med nosen inkörd under min tröja, och sov så tungt att jag nästan trodde han hade dött. Ja och det var min dag det.

lördag 13 september 2008

En lördag som denna

Rakt genom S:t Petersburgs går det en sån där lång gigantisk klassisk kommunistgata. Centrum utgår från den, så jag antar att den är som en rysk Oxford Street, fast bredare. Där bor M just nu. Han ringde igår och berättade glatt att i Ryssland så är det så att om en person börjar köra mot rött så gör alla andra det också. En "det var han som började!"-regel. Ett underbart land. Hittills verkar han ha spenderat runt tre dygn i tullen men verkar inte ha behövt muta någon än.

Eftersom de flesta som läser den här bloggen är flator, eller i alla fall queers av något slag, så behöver jag kanske inte ge märket Frank Dandy någon större presentation. Räcker kanske att säga att säga att de tillverkar grymt snygga boxertrosor. Så snygga att du inte vill ha dem runt underlivet utan snarare på huvudet, så alla kan se dem. Jag inhandlade ett nytt gäng igår, och ett par orangea och svarta fick sen bo på mitt huvud hela kvällen. Fast man vill ju bära dem på det traditionella sättet också, eftersom de dessutom är fruktansvärt bekväma.

Kräket ligger och busar i min säng. Han visar ögonvitorna och är hur farlig som helst, och ibland morrar han så mycket att han måste hosta lite. Sen gnor han vidare, tills överkastet är alldeles skrynkligt. Nu fes han dessutom, så nu luktar det majs. Han är ett litet svin, och så charmig att det gör lite ont i hjärtetrakten.

fredag 12 september 2008

Barnskådisar och döden

Han den där lille killen, Toby, i Tim Burtons Sweeney Todd... Visst har han varit med i något förut? Första gången jag såg filmen och han dök upp så tänkte jag direkt "nämen där är ju han". Men när jag kollade upp honom på Imdb så angav de bara den här filmen, och de brukar ändå vara ena jäklar på att nosa fram varenda liten grej skådespelare någonsin har varit med i. Jag är säker på att jag har sett honom förut, inte någon som är lik honom, utan just den killen. Men vaaaaaar, var var var var var vaaaar? Förslag emottages tacksamt.

Jag filar på en ny tatuering. Äntligen har jag hittat ett motiv som inte är del av nån pågående trend, som inte är klassisk tatueringsstil, och som har justa konnotationer. Det ska smäckas upp på höften, är tanken.

Det är mycket nu. Det är en förkylning, det är en tenta, det är en bög, det är en mage, det är ett jobb, det är en granne, det är en saknad kärlek, det är en borttappad tvättstugenyckel och ett tvättberg, det är en resa, det är ett beställningsjobb, det är separerande flator. Och så vidare. När jag gick upp i morse stod en kursare och rökte på balkongen mitt emot. Hon såg sliten ut. Två våningar upp i mitt hus stod vaktmästaren och kastade ut möbler genom fönstret. Jag undrar om någon har dött där. Och på tal om det så var jag och Rockbruden på väg genom Lund häromdagen när helt plötsligt en duva föll ner framför fötterna på oss. Den tittade upp på oss med obehaglig blick, ryckte ett tag, och sen dog den. Det var döden det. Jag kände mig skakad och tvingade mig själv att tänka på Little Brittain hela vägen hem. Ja herregud det är så dramatiskt mitt liv.

tisdag 9 september 2008

Oh the agony!

Jag är sjuk som en hund och M har dragit på nästan obestämd tid till Ryssland. Jag missar massvis i skolan som jag sen måste kompensera för, och vi har tenta på måndag. Jag har precis tittat på filmen Tideland och gråtit lite, för förkylningar gör mig alltid extra emotionell och vem fan gråter inte när det handlar om utsatta barn och uppstoppade pappor? Jag tror dessutom jag har feber för jag svettas och fryser hela tiden. Som alltid när jag blir sjuk så blir jag grinig också för det känns som om livet passerar utanför fönstret och jag ligger i sängen och ruttnar bort till ett ingenting. Jag riktigt hör hur alla skrattar och sjunger och studsar runt där utanför, som familjen von Trapp på picknick. De jävlarna.

måndag 8 september 2008

Hussug

Jag och M spenderade helgen i hemstaden. Han träffade min familj och tycke uppstod. Vi kokade äppelmos och läste Vi, och pappa och M bondade över långfärdsskridskor, fotografering och mycket små alpblommor. M lyckades till och med kasta fram samma Tom Waits-citat samtidigt som oss andra. Jag hade hoppats på en stund själv med systeryster, men det hanns inte. Det var hemskt harmoniskt alltihop och skiljde sig inte så mycket från de gånger jag har tagit med mig flickvänner hem. Generellt sett har jag nog alltid dragits till de sociala kameleonterna, som trivs lika bra med att diskutera buttplugs som pelargoner. Vi träffade även mina morföräldrar, som åldras i hyperspeed och det gör mig nervös. Morfar har fyra löständer i överkäken som han måste ta ut när han äter, och mormor, den briljanta keramikern, börjar bli vimsig och tappa ord. Jag känner att jag vill ha en ordentlig relation till dem innan de försvinner, men jag vet inte riktigt hur det ska gå till när de bor så långt bort.

Vi besökte en gammal vapendragare till mig som gift sig och skaffat bebis, och hon hade färgat sina dreads knallröda och det var fruktansvärt snyggt. I övrigt pratade vi mest husbygge och bebis, och det hade kanske varit roligare om man hade kunnat styra in samtalet på något med lite mindre vuxenpoäng, men då hade vi antagligen mest pratat om gamla minnen eller World Of Warcraft. Det händer ibland när vi inte har hörts av på länge, att vår relation behöver en spark i arslet för att vi ska ha något att prata om igen. Nya gemensamma minnen behövs.

Sen har jag utvecklat en platonisk crush. Det är ett par som jag lärt känna genom M, och som vi besökte på hemvägen. De har ny bebis och är i full gång att renovera sitt stora hus, hon är civil ingenjör och han är gymnasielärare och de skulle kunna vara hur heteronormativa som helst. Men det är de inte. De är varken maskulina eller feminina någon av dem, de flyter där mitt emellan, och de är varma och roliga och öppensinnade och skarpa, och de kan laga mat så man blir alldeles matt i benen. De gav mig en rundtur av deras röriga, underbara hus, och hela jag uppfylldes av ett sug, ett hussug, för de bor precis så som jag vill bo. Vackra trägolv, högt i tak, stort kök, böcker precis överallt, vindlande sneda trätrappor, djupa garderober, hemtrevlig röra snarare än avskalad modernism, ett hus med ett eget namn, med historia. Man kan tycka vad man vill om vuxenpoäng och konformitet, men nog fan är det gött att ha tillgång till ett helt hus med tillhörande trädgård i ett vackert område vid havet istället för en sketen liten hyreslägenhet i ett bostadsområde där knarklangare skjuter varandra i huvudet. Det får vara hur borgarbrackigt och kulturpretto det vill, så vill jag ha det, så småningom.

onsdag 3 september 2008

Tillbaka i ekorrhjulet

Terminen har startat, och det är precis så packat som jag kom ihåg det men samtidigt lite trevligare. Nu ska vi bara läsa sånt som är helt inriktat på vad vi ska jobba med, och har klarat av alla övergripande och intetsägande grundkurser. Gött. Min kropp är trasig och verkar inte alls bli bättre, men själen skuttar och trallar, hoppedihoppedihopp. Vi diskuterar fallstudier i grupp och jag förvånas som vanligt av hur dominant jag verkar. Jag ser inte mig själv som sån, jag tänker att jag är en sån där som mest håller mig i bakgrunden och gör min egen grej, och när jag säger det till Amasonen en kväll så skrattar hon högt och anklagar mig för att ha en "skev självbild". Tydligen är jag alltså dominant. Det är å andra sidan de flesta jag umgås med, så jag antar att jag är i gott sällskap.

Igår var Kräket hos veterinären och fick tänderna skrapade, och åtta satt löst så de drog de ur. När han kom hem var han fortfarande alldeles drogad, och halkade omkring på parketten ett tag som Bambi på hal is. Till slut kravlade han sig upp i soffan där jag satt och jobbade och slocknade med en liten svullen nos i mitt knä. Stackars lilla snöret. Om Kräkets riktiga ägare var här så skulle jag ha ett och annat att säga dem, jävla norska kärringar. Kan man inte ta hand om sitt husdjur så ska man inte ha det.

måndag 1 september 2008

Galej

I helgen var jag på ett helt enormt evenemang arrangerat av och för företaget jag jobbar på. Anställda från hela världen samlades på ett slott utanför Köpenhamn och åt god mat och testade en massa olika aktiviteter och festade. Jag testade fäktning, och visade mig helt sakna talang. Stomp var jag bättre på, samma med flugfiske och Segway. Jag rockade när det var dags för salsan, men sög totalt vad gällde att bli nerslagen på ett naturligt sätt när man skulle leka stuntman. På kvällen samlades vi i ett tält så stort att man inte såg slutet på det, och där åt vi sjukt god mat, drack sjuka mängder vin och där uppträdde bland annat Andrew Strong, min gamla favorit. Han har rakat av sig håret. I ett annat tält spelade nån känd DJ klubbmusik, eller så kunde man hänga i salsatältet eller Sinatratältet. Ja herregud, det var enormt, sanslöst, gigantiskt, lyxigt, överdrivet, vackert...och förbannat roligt. Vi lärde även känna kollegor från andra länder. Jag och en dragen engelsman hade till exempel detta insiktsfulla meningsutbyte när ABBA-imitatörerna skulle uppträda:
Han: Hello.
Jag: Hi.
Han: Do you like ABBA?
Jag: No, not really.
Han: So why are you standing here?
Jag: I want to see their intro.
Han: Go home.
Jag: Thank you.

fredag 29 augusti 2008

Kosta gratis

Igår gick jag ut från Åhléns med varor för 300 pix utan att passera plånboken. Men jag hade gått med i Åhléns klubb, fått en värdecheck på 50 spänn och jag gick alltså ut med alla grejerna i en alldeles ny och fräsch Åhlénspåse i äkta plast. Det var inte förräns jag satt på bussen på väg till Pleasantville, a.k.a. Förorten Där Vännen Temporärt Bor Hos Sin Mamma, som jag insåg att jag aldrig betalade. Jag har inte en tillstymmelse till dåligt samvete över att råna jätten Åhléns på några futtiga krämer, tvärtom fyllde insikten mig med en djup tillfredsställelse. Jag är Den Tankspridda Piraten, Den Omedvetna Rånerskan.

Jag gjorde en ny bekantskap härom kvällen. En energisk och snygg flata från Amerikat. Hon var utsvulten på gaysammanhang efter en sommar bland lundensiska heterosar, och var överlycklig över att få träffa "a Swedish queer". Ju senare kvällen blev, desto mer fixerade hon mig med sin blick, lutade sig fram emot mig, pillade i mitt hår, gav mig komplimanger. Det går inte att värja sig mot sådant, jag kan inte låta bli att smickras av sån rättfram uppmärksamhet, även om det antagligen har mer att göra med min sexuella läggning än med mig som person. Jag är väldigt lättsmickrad. Men jag kan inte gå och hångla upp varenda flata som jag tycker är attraktiv, så i kväll ska jag introducera henne till Malmös flatliv och där kommer hon träffa en hel hög Swedish queers som hon kan rulla runt med.

Londonweekend börjar diskuteras, londonvänner kontaktas, kalendrar konsulteras. Nu ska jag bara hitta mitt pass, som verkar ha gått upp i rök.

onsdag 27 augusti 2008

Flyga bort eller hetsäta

Det är grått ute och jag saknar mitt London. Jag önskar jag satt på ett sunkigt Ryan Air-plan på väg dit, just nu. Flygvärdinnorna pratar en helt obegriplig dialekt och luften är dålig, men känslan av frihet som resandet ger ligger ändå där och gör mig lite fnissig. Jag har inte varit där och hälsat på på länge nu, ett och ett halvt år sen. Att jag vill åka dit just nu är självklart sammankopplat med det faktum att nästa termin börjar på måndag. Hej pluggstress, hejdå fritid. Jag går in i det här med helt fel attityd, men jag lyckas fan inte uppbåda någon entusiasm just nu, jag vill bara vara klar med skiten. Få min legitimation, säga bye bye till universitetsvärlden. Minnas den med värme och sen vända den ryggen. För jag tycker inte det är så jävla upphetsande, jag vill hellre vara där ute, i verkligheten. Njeeee. Jag är gnällig, rastlös och trött. Jag sover dåligt just nu, vaknar hela tiden, rullar ihop lakanet till en skrynklig korv mellan mig och M. Vaknar med huvudvärk. Drömmer mardrömmar där jag alltid måste bevisa något som är omöjligt. Tradigt. Vill hetsäta en chokladkaka och skölja ner det med en chai latte te från Barista. Exakt så.

måndag 25 augusti 2008

Taskigt

Det är inte riktigt rättvist av naturen att låta en människa vara bakis i två dagar. EN (1) kväll betalas med EN (1) dag, så var dealen. Och ändå sitter jag här på jobbet med svullna ögon och ömmande hud. Vill lägga ner ansiktet på tangentbordet och sova bort resten av dagen. Mitt Yogi-te är slut också så jag måste dricka kontorets gröna te som smakar beskt hö. Ja ni hör ju hur fruktansvärt synd det är om mig.

Jag har dessutom för lite att göra på jobbet. Man kan inte låtsasjobba hur länge som helst. Jag planerar vår personalresa som ska ske i oktober. Vi ska till Mallorca och vandra och klättra i grottor. Det är jävligt gött att vara den som planerar resan för då får man göra allt på sitt eget sätt. Mallis luktar charter tycker jag, men researrangören Perra försäkrar mig om att stället är väldigt annorlunda off season. Perra älskar Mallis, och det förklarar han via telefon på en riktigt utpräglad stockholmska. Jag tror Perra är homosexuell, så jag känner gemenskap med honom och tar honom därför på hans ord.

Ouf, har lite bakisångest över lördagen. Jag pladdrar för mycket när jag är full. Normalt sett är jag inte särskilt babblig, men när jag är full går min käft in i någon slags overdrive, och jag blir alldeles för ärlig och en aningens överdriven. Och min redan låga moral flyger ut genom fönstret. Tror jag ska ta en bunt papper och hasa runt i byggnaden en stund.

söndag 24 augusti 2008

Je suis un fyllesvin

Well, jag ville ha en praktfylla, och jag fick det. Först en förfest med en galen värdinna med stark dragning åt nudism och där någon övertatuerad snubbe hällde öl över mig och vi satt på ett kladdigt golv och diskuterade fan vet vad. Amasonen blandade drinkar som kunde ha frätt sönder stål och snart var vi alla kalas och jag skrålade Standing In The Way Of Control hela vägen till klubben, genom ösregnet. Väl där lärde jag känna en bög från Göteborg och vi blev varandras bihang hela kvällen. Eller nej, inte hela, för mitt i allting tog jag tag i så kallad "unfinished business", som nu kan klassas som finished.

Efter det dansade jag en sväng med bögen igen, krockade med en tjej som jag aldrig hade sett förr men som visste vem jag var genom nåt gammalt ragg, och cyklade sedan hem. Vinglade in i lägenheten, högljutt pratandes med mig själv, och däckade fullt påklädd på sängen. Vaknade i morse och hade gnott ut ena linsen och mådde som ett svin.

fredag 22 augusti 2008

Jag minns dig naken

När du en gång har haft regelbundet sex med någon, och det sexet var bra, glömmer din kropp någonsin det? Jag träffar Mössan över en lunch. Med solen i ögonen kastar vi oss över våra bakpotatisar samtidigt som vi uppdaterar varandra om det som har hänt sen sist. Hon ger mig komplimanger för mitt hår. Jag smeker henne lätt över armen och säger att hon är len. Det finns ingen sexuell spänning mellan oss, men kroppen minns ändå. Hon är vacker, på ett sånt där okonstlat och självklart sätt. Hennes svarta täta ögonfransar har blekts av solen och är bruna längst ut. Hon berättar om en tjej som hon pratar med på QX som hon har blivit förtjust i, jag pratar om hur stort och underbart allt känns med M, och samtidigt ser jag framför mig hur jag lutar mig fram över bordet och kysser de där läpparna. För jag har varit där förut, jag vet hur mjuka de är, jag tycker så mycket om henne och jag vet hur bra hon kysser. Min kropp minns. Men vi är inte där nu, det är passerat, och det gör inget. Vi pratar tills hon måste rusa iväg för att hinna till ett möte. Jag traskar glatt tillbaka till kontoret, uppfylld av tillgivenhet och allmän livsglädje.

onsdag 20 augusti 2008

Kräket

Den här hunden som var här. Ja den har blivit kvar, temporärt. Och jag har orerat om den här hunden, jag har spytt galla över den här hunden... Men helt plötsligt börjar jag gilla den! Jag och Amasonen börjar till och med mumla lite om att behålla den. Skicka den till tandläkaren och sen träna upp den. För det är en smart hund som har lätt för att lära, att få ordning på den skulle nog gå rätt snabbt. Så sitter vi där, på en picknickfilt, lyssnar på konsert och kräket ligger och halvsover i mitt knä. Amasonen har sin tjej med och jag har min grabb. Äter plockmat och retas och pussas och skrattar. Hunden försöker sno åt sig lite parmaskinka när han tror ingen ser. Lilla familjen.

måndag 18 augusti 2008

Mrs M

Igår träffade jag M:s mamma för första gången. Hennes halvdöva skitstöriga tant till rumskamrat på sjukhuset öppnade toalettdörren och brölade "Jag är så kissig!" (på bred skånska), och där stod hon halvnaken, i full färd med att klä på sig. En själv är ju van att se nakna kvinnfolk i alla möjliga situationer, men mamman var ytterst generad.
"Jahaja, det var ju också ett sätt att bli introducerad på", mumlade hon när hon kom ut.
"He he", sa jag i brist på klatschig kommentar.

Sen körde vi hem henne, och hon ursäktade sig för sin stökiga lägenhet som var mer städad än min egen någonsin har varit. Eller nej, det var lögn. Jag bor ju ihop med Amasonen. Hon är pedant och torkar ibland av vårt golv med hushållspapper. Men i mitt rum härjar kaos. Vilket egentligen är att föredra, för när jag väl städar så städar jag undan precis allt, och jag har så få möbler i mitt sovrum att det då ser ut som en munkcell. M:s mamma mår förresten bra, men de har inte hittat felet än. Det är i alla fall inte hjärtat, det är bra.

I väntan på att hämta M:s mamma så gjorde vi en social studie och begav oss till ett stort köpcentrum. Man ser tydligt vilka som spenderar varje söndag där, som vet precis var toaletterna och bankomaterna är placerade. Av princip hatar jag köpcentrum. Folk som hasar hålögt omkring med sina snoriga och skräniga barn i stora luftkonditionerade korridorer och äter flottig skräpmat. Det är som en icke-tillvaro, det kan vara krig utanför dörrarna men inne i den enorma byggnaden är Rix FM allt man hör. Brrrr. Ändå var vi där, och hade faktiskt väldigt kul. Och shoppade gjorde vi, särskilt M. Han blir lite mer metrosexuell för varje dag, och det är faktiskt helt utan min inblandning.

fredag 15 augusti 2008

Det får vara nog!

Kan vi inte enas om att inga mer kroppar ska gå sönder? Kan vi inte göra det? Bestämma det en gång för alla, så kan vi avskaffa det här med akuten och sånt?

Just nu sitter M med sin mamma på akuten, det har hänt nåt med hennes hjärta. Det verkar lugna ner sig nu men de väntar på svaren från en sån där titthålsröntgen eller vad det heter. M låter skakig på rösten när jag pratar med honom, och jag tänker på imorse när jag vaknade av att han pussade mig på ryggraden, ända uppifrån och ner. Saker förändras alldeles för snabbt, allting är för skört, vi behöver mer pansar. Om en timme skulle vi vara på väg mot min hemstad, men det känns ju jävligt sekundärt helt plötsligt. Vet inte riktigt var jag ska göra av mig själv.

torsdag 14 augusti 2008

Banal och svennig

Jag behöver en sup, eller tio. Nu är det för städat, nu är det för ordnat, nu kryper det i kroppen. Jag behöver en högljudd och trång förfest, en vinglig och skränig cykling till klubben, en klubb med en bra dj där vi hela tiden tappar bort varandra men är glada ändå och spiller öl på oss själva och utbyter kärleksförklaringar, fyllemat som jag inte märker hur den smakar, men ingen efterfest för det pallar jag inte. Jag behöver rumla av mig, jag behöver stinka cigg och ha smink utsmetat i halva ansiktet, jag behöver vakna upp hemma hos någon jag aldrig varit hemma hos och sen lunka hem med behån i fickan. Just nu kan jag ju inte dricka alkohol, men sen, sen, åh, sen. Jag pallar inte när det blir såhär rentvättat och propert, det tråkar ut mig, jag tråkar ut mig själv. Och det är kanske banalt och svennigt att önska sig en tillfällig fylla för att lösa det, men då får det väl vara så, då får jag väl vara banal och svennig. Och i helgen är det Velas Female Pride Party i Köpenhamn, åk dit om ni har möjlighet för jag vet ett helt gäng supersnygga flator som ska dit. Ska jag dit? Nej. För jag är banal och svennig och har magkatarr. Istället ska jag ta med mig M till hemstaden och introducera honom för min galna familj. Det tycker jag känns lagom banalt och svennigt.

onsdag 13 augusti 2008

Indie är det nya svarta

Jag har gjort något helt nytt. Jag har beställt kläder från USA. Det finns ju en hel uppsjö med små e-butiker som säljer indiedesigners hemmagjorda grunkor, och är det något jag gillar så är det plagg som är gjorda hemma i någons kök, med egendesignade tryck som fixats på nåt lokalt litet tryckeri. Sånt är bra, sånt främjar mångfald, sånt ska man stödja, och det brukar jag försöka göra. Men det här var första gången jag beställde nåt från USA, och grejerna kom häromdagen. Jag köpte ett plagg som skulle ha ett stort svart tryck på sidan, ett djur. Fick plagget, rätt färg, rätt storlek... men ett helt annat djur! Det ena bor i havet, det andra i luften. Inte alls samma. Jag stod och stirrade på det en lång stund, och enades sen med mig själv om att jag gillade det ändå. Det kanske till och med är coolare, möjligtvis.

Jag köpte även en t-shirt till M. Min första riktiga present till M. Jag hoppas han gillar den, och INTE tar det som att jag vill uppdatera hans garderob. Jag föraktar heterobrudar som ska hålla på och forma sina pojkvänner, det är respektlöst och ger mig eksem. Just därför vill jag INTE att han ska tolka det på det sättet, så denna t-shirt kommer ges med en brasklapp. Men den är väldigt fin och precis hans stil. Kom hem karl, så ska du få se på fan!

måndag 11 augusti 2008

Amöba med flit

Jag har haft en riktig nej-sägarhelg. Jag har tackat nej till nästan allt. Istället har jag suttit på balkongen och tittat på regnet, eller legat i soffan och läst bok, eller diskat. Med undantag för en bögpicknick och en filmkväll har jag inte varit utanför lägenheten. Skönt. Att inte kunna dricka alkohol eller äta vanlig mat gör en till något av ett socialt missfoster, men det måste vara världens bästa detox. Jag har sen en vecka tillbaka levt på Proviva, yoghurt, frukt och kokta grönsaker. Och jag har hällt i mig stora mängder grönt te. Jag har antagligen bättrat på både formen och karman och min aura har antagligen bytt färg från jakaranda till åtminstone senapsgul.

Amasonens sladdissyrra är på besök. Hon är 17, storväxt, blond och tyst, och ser ut att vara gjord av sockervadd. Amasonen mobbar henne stenhårt, och menar att "det är så det är mellan syskon". Jaså det säger du. Sockervadden har med sig sin lilla pudel, ett obehagligt djur. Han luktar kloak ur munnen, en stank som dröjer sig kvar långt efter att han har lämnat rummet. Visserligen inte hans fel, men ändock. Han morrar och bits och skäller så fort han inte får som han vill. Igår skulle han attackera min mobil, så då röt jag till och daskade till honom på nosen. Sen dess pendlar han mellan att hata mig intensivt och fjäska för mig så jag blir illa till mods.

Att inte kunna dricka öl leder obevekligen till tristess. Och en partner i andra änden av landet leder till sexuell frustration. Tristess och sexuell frustration är nyttigt. Det leder till kreativitet, och plötsligt kommer jag på mig själv med skissblocket i handen för första gången på flera månader. Jag är mycket nöjd.

fredag 8 augusti 2008

Island

Okej, här är mitt något oorganiserade reserepportage. Jag har försökt plocka ut några godbitar, men det blev ändå rätt långt. Man kan hoppa till slutet där jag har skrivit lite generella intryck.

Resan inleddes med att mitt bagage försvann. Så de första fyra dagarna lufsade jag runt i M:s stora kalsonger, något jag först var väldigt förtjust i men sen tröttnade på ganska snabbt. Vi fick tag på vår hyrbil, vilket verkligen är bästa sättet att resa på Island, i alla fall om man har tänkt ta sig hela vägen runt. Det går bussar, men för att få åka med så tror jag egen rullator eller i alla fall käpp är obligatoriskt. Det finns även de som cyklar runt. Vi såg till och med en snubbe som gick. Men betänk att det är en ö med väldigt ostadigt väder, och även i bil kommer du att spendera X antal timmar med att köra långa spikraka vägar och inte se något annat än platt lava, lava och lava. Framför allt på den östra sidan.


Vi körde motsols och utgick från Keflavik. Vi tog ett överdrivet långt kvällsdopp i Blå Lagunen, som är kommersiellt men inte alls så turistigt som folk säger. I alla fall inte nio på kvällen. Det var hemskt... gött. Det sägs att man ska bli väldigt len, men vi blev som gummi. Jag tror vi var i för länge. I alla fall, åk dit. Dagen därpå såg vi Geysir, eller ja, Geysir är typ igenkloggad för att idiotturister kastade ner sten i den. Men Stokkur ger besökarna ett sprut sisådär var tioende minut. Det ser väldigt bisarrt ut när uppåt hundra människor står i tystnad, minut efter minut, med kamerorna riktade, i väntan på sprutet. Jag tyckte det kändes som en turistfälla, men det fanns fina små dammar runt omkring.


I Vik red vi islandshäst med Einar och hans son. Einar pratade inte engelska, men han satt som gjuten i sadeln trots träskor och hade snygg riddarfrilla. Vi fick följa med dem ut till en lavastrand, vilket kändes helt surrealistiskt och coolt på alla sätt och vis.


På väg österut passerade vi Jökulsàrlòn, en lagun fylld av isberg. Där var det, så klart, svinkallt. Men det kändes majestätiskt, och tystnaden där var nästan tryckande.


På östsidan finns det inte jättemycket. Men där finns Seydisfjördur, en liten by längst in i en fjord som är känd för att locka till sig konstnärer och musiker. Där var vi på en fotoutställning, men det var nästan roligare att bara traska runt och titta på byn, för den var söt.


I nordöstra delen ligger Mývatn, dit många åker för den vulkaniska aktiviteten, det rika fågellivet och de vackra vandringslederna. Vi campade nere vid den vackra sjön, och det var alldeles tyst och stilla tills det dundrade igång en metalkonsert i ladan intill. Den vackra utsikten i kombination med brölet blev faktiskt riktigt lyckad! Dagen efter vandrade vi uppför kratern Hverfell. Det var skitjobbigt, och väl uppe insåg vi att vi nog var lurade för det såg mest ut som ett stort grustag. Men utsikten var häftig så trots blåst och regn så vi var ändå tvungna att gå runt hela skiten.


I Husavik firade vi min födelsedag och tittade på valar och lunnefåglar (sötnosar!). Vi åkte ut med en stor fin segelbåt och vi fick se lite knölval, men tyvärr har jag inga bilder från den turen för sjögången var rätt rejäl trots fint väder och jag blev sjösjuk och satt mest i aktern och stirrade på horisonten. M tog en hel hög vackra bilder med sin paparazzikamera, men jag har inte fått dem än. Kanske slänger jag in några fler bilder när jag har fått dem. Det hade verkligen varit häftigt att få se mer val, men det var ändå en kul grej. I Husavik besökte vi även världens enda snoppmuseum, där man kunde titta på allt från valsnopp till hamstersnopp. Det var lite kväljande om jag ska vara ärlig, men ändå intressant att få se att en blåvalssnopp ser ut som en stor strut med en knorr i spetsen.

Strax innan Vestfjordarna hittade vi ett litet ställe som hette Orsa. Det var egentligen bara en gård, där en bonde hyrde ut några timmerstugor. Där stannade vi en natt, men hade kunnat stanna en vecka. Naturen var vacker, det kändes vilsamt långt från civilisationen, stugan var verkligen charmig, och precis nedanför slänten fanns det en stor sälkoloni, precis på andra sidan det smala sundet. Runt 400 stycken låg där och slöade, men några gled faktiskt ner i vattnet och kom och spanade på oss när vi satt på stranden och spanade och viskade. Det kändes stort. Jag tror Orsa var min favorit, det fanns en sån stillhet där att vi kom på oss själva med att viska till varandra hela tiden.

Jag fick en grottklättring i födelsedagspresent av M, han vet att jag är svag för det. Det var fruktansvärt kul och vi fick se lavatak som detta:


Det häftigaste med att åka runt Island var ändå landskapet. Att verkligen kunna se hur lavan har runnit utmed bergen, att se glaciärerna torna upp sig, så otroligt större än jag hade tänkt mig. Det var magiskt, och ibland kändes det verkligen som om man hade hamnat mitt i grådvärgarnas rike.


I Reykjavik trivdes jag som fisken. En småstad med storstadskänsla, med en "happening" kulturscen, med roliga små indiedesignbutiker och bohemiska caféer, med bra restauranger och vackra gator. Det är en salig blandning av färgglada trähus och morderna stenhus, och det är superhippt och superdyrt. Vi vandrade runt, förälskade oss, och åt god mat. Några bilder därifrån:


Generella intryck: Två veckor är precis lagom för att bila runt ön och hinna se det mesta man bör ha sett. Ön är faktiskt vackrast när det är molnigt, och då är den magisk. Det går får överallt, och när man kommer till de bördigare delarna så är det hästar hästar hästar. Island överlever på sin turism, men gör det faktiskt på ett smakfullt sätt. Det är inte förstört av exploatering. Islänningar är vänliga men reserverade, rätt lika svenskar. Fast blondare. Och de är moderna, trendiga, de har koll. Reykjavik är ju känt för sitt uteliv, men vi gick bara ut och tog några öl. Ska man klubba ska man se till att vara dressed for success, och vara beredd på att islänningarna dricker tills de stupar. Bokstavligen talat. Stora delar av Island har avbefolkats, särskilt Vestfjordarna, men ekonomin går uppåt just nu och det märks.

Jag rotade lite bland isländsk musik när jag var där, och det fanns en del kul (t ex Hafdis Huld), men nej, jag gillar Björk. Hennes musik passar dessutom väldigt bra in i landskapet, känslan jag fick av ön. Jag skulle egentligen kunna radera hela inlägget och istället bara lägga upp den här videon:

Mitt i naturen


Fick precis denna bild skickad till mig från M. Han kom körandes någonstans i närheten av Västerås, och mötte den här lille ormvråksungen. Antagligen fått sig en smäll av en bil och blivit groggy, satt bara mitt på vägen och blängde. M satte den i gräset intill vägen, så sen satt den där och blängde istället. Jag kan så väl relatera.

Aggro!

Helvete vilket roligt inlägg, jag sitter på jobbet och fnissar så jag guppar:
http://www.qx.se/samhalle/debatt/7666/att-vara-vanlig-ar-att-slicka-makten-i-roven

För övrigt har jag lyssnat på Göran Hägglunds sommarprat. Gör inte det. Han häver ur sig tomma klyschor tills han storknar, om människors lika värde och yada yada, och jag undrar i mitt stilla sinne hur hans världsbild ser ut eftersom han faktiskt, på allvar, verkar tro att han lever som han lär.

torsdag 7 augusti 2008

"och då e re som att det ropar kom"

Fikade nyligen med en vän som couchsurfat sig igenom delar av USA. För ni som inte är bekanta med fenomenet couchsurfing, så handlar det helt enkelt om att man genom ett nätverk får kontakt med människor som lånar ut sin soffa/extrasäng helt gratis. Det finns till exempel den här sajten: http://www.couchsurfing.com/. Genom att både gäst och värd lämnar utlåtanden på varandras sidor, och diverse andra finesser, så får man en slags garanti på att den andra människan är vettig. Mer inkastad i den lokala kulturen kan man knappast bli, man träffar en massa nya människor, och det är hur fiffigt som helst. Min vän berättade om otippade gruppmeditationer, engelsmän som trillade in genom ett fönster, en whiskeydrickande stor svart bög som skrämde livet ur en liten råttfärgad svensk, galna fester, vackra städer, och en sommarfling. Jag blev sjukt pepp. Vill också åka. Själv. Jag har aldrig semestrat själv, på samma sätt som jag aldrig har bott själv. Jag har flyttat till nya städer och länder på egen hand, men det är ju såklart inte samma sak. Bara tanken på att driva runt som en luffare, med en lätt ryggsäck, helt själv, obunden och fri att göra precis vad jag känner för i just den stunden, får mina tår att krulla sig. Det vill jag.

onsdag 6 augusti 2008

Om och om igen

Fan vad less jag är på att höra mig själv diskutera min sexuella identitet. Det finns viktigare saker att avhandla. Men jag är inne i en period då jag springer in i många nya människor, och det blir alltid frågor, oavsett om jag pratar med en genderbender i mohikan eller en straight tvåbarnsmamma. Vilket betyder att även om det faktiskt inte är så stor grej för mig nu, så vill jag ändå få fram några vettiga svar i dessa diskussioner. Jag brukar säga nåt i stil med:
"Nä, ha ha, det är inte så stor skillnad, det handlar väl egentligen mest om etiketter. Jag antar att jag får kalla mig bi nuförtiden!"

De som känner mig väl, och ni som har följt den här bloggen ett tag, vet däremot att det faktiskt har varit, och är ibland fortfarande, en issue. En mild identitetskris kanske. Jag har aldrig önskat att jag var hetero, jag har aldrig känt mig bi. Men jag har hittat det som får mig att känna mig bekväm i allt detta:
  1. Öppna samtal med M. Så länge jag pratar med honom om hur jag ser på allt det här, och får höra hur han tänker och resonerar, så känns allt så enkelt och problemfritt. Han är en av de mest öppensinnade människor jag känner, så trygg i sig själv, så lyhörd och tillåtande.
  2. Se till att jag håller mig kvar i HBT-världen. Det är där jag trivs, det är där jag hör hemma. Den senaste tiden har jag hållt mig mycket i de miljöerna, och det får mig som alltid att känna mig... normal.

Jag skulle kunna sova 12 timmar om dygnet just nu, så otroligt trött. Tur att jag jobbar flex, eftersom jag ramlar in på kontoret vid tio varje morgon. Jag beklagade mig över detta för Amasonens tjej igår kväll. Hon tittade på mig med höjda ögonbryn och sa:

"Eeeh, du tror inte att möjligtvis kan ha något att göra med att du låg på akuten förra veckan och att din kropp har pajjat?"

Lite väl dramatiskt formulerat, men ändå. Jag hade verkligen inte gjort den kopplingen.

fredag 1 augusti 2008

Hatbrott!

Jag känner mig så förbannat arg och kränkt, biter ihop käkarna tills det gör ont. Satt på pendeltåget från Lund i morse. Helt plötsligt kommer det in en afrikansk man med en bibel i handen och börjar predika om hur "Sweden will be vomited out of the mouth of Jesus" och fan vet vad. Slutar aldrig. Jag sitter precis framför honom. Folk skriker åt honom att hålla käften, han bara ler och fortsätter. Redan då kände jag mig jävligt provocerad, och våldförd på, för jag vill inte bli påtvingad din förvridna världsbild tack så jävla mycket. På ett tåg dessutom, man är fast, kan inte gå därifrån. Så börjar han prata om våra synder. Svenskar skiljer sig för mycket. Svenskar låter homosexualitet härja fritt. Denna "abomination". Jesus kommer kräkas ut oss ur sin mun. Där går jag ut ur vagnen, jag klarar inte mer. Mina händer skakar och pulsen dunkar, jag vill bara komma av tåget. Konduktören försöker få honom att sluta, han bara skakar av sig henne och fortsätter, ständigt leende. Han är oemottaglig, gått in i någon slags frenzy, och vad kan egentligen hända honom? Att polisen kommer, håller honom häktad i tre timmar, så är han inte svensk medborgare utan kanske dansk, och de skriver ett protokoll och så får han gå. Precis lagom för att hinna med ett nytt pendeltåg.

Jag är inte troende, men jag säger som Jonas Gardell: "Vi ska vrida Gud ur händerna på idioterna." Om vi är skapade i hans avbild, då är vi ALLA skapade i hans avbild. Och ändå står du där, och proklamerar hat. Jag tror inte Jesus hade hållt med.

M kollar på internet vad man kan göra. Tydligen får man som civil person gripa en individ om straffet kan innefatta fängelse. Hets mot folkgrupp kan ge fängelse upp till två år. Så om du stöter på en idiotpredikare på tåget nån gång, håll fast den jäveln tills polisen kommer. Han kanske inte blir straffad, men han blir i alla fall instängd en stund och det blir ett poäng i statistiken. Den här mannen gick lugnt av tåget när det kom fram till Malmö, ingen stoppade honom, han strosade bara lugnt iväg längs med perrongen.

onsdag 30 juli 2008

Som E.R., fast alla talar svenska!

Herrejävlar. Om du lider av brist på dramatik så ser livet till att fixa det och trycker ner dig under ytan innan du ens hinner dra efter andan. Igår var dagen då jag bokstavligen talat föll isär.

Det började i förrgår kväll. Fick plötsligt jätteont i ryggen, så ont att M praktiskt taget fick putta ner mig raklång i sängen. Sov nästan ingenting på grund av smärtan. På morgonen skulle jag ta mig upp igen och då gjorde det så ont att jag varken kunde sitta, ligga eller stå still. Vankade runt och kved. Ringde vårdcentralen, inga tider. Ringde kiropraktorn och bokade tid. M ringde till sitt ex som är läkare och hon tyckte jag kunde ta en av M:s morfintabletter som han fick utskrivet för nån inflammation nån gång. Hade ingen som helst verkan. Sa också att jag skulle försöka röra på mig, så jag åkte till jobbet, höjde skrivbordet och praktiskt taget hängde mig på bordet hela dagen. Kiropraktorn sa att en kota hade hamnat helt snett, knäckte mig rätt och lät mig gå. Studsade därifrån, öm men helt rörlig.

På kvällen började det smärta igen. Tog två Ipren och började laga mat. Då började jag helt plötsligt få världens magvärk, så jag fick ställa allt åt sidan och försöka "vila bort det", men det blev bara värre. Skulle gå och lägga mig, tänkte att det nog skulle gå över. Amasonen var orolig. Sen blev det snabbt värre, kändes som om någon hade hällt syra i mig. Började trampa runt i lägenheten, på gränsen till hysterisk. Kunde inte sitta, kunde inte andas normalt, kunde inte ligga. Till slut ropade jag på Amasonen, hon ringde 112, och vid det laget hyperventilerade jag, svettades floder och låg i en boll på golvet, inte längre kontaktbar. Det fanns inga ambulanser så hon och hennes tjej fick bära in mig i en taxi. Jag minns bara att Amasonen klappade mig över ryggen och upprepade att jag skulle fokusera på andningen. Kom till akuten, måste ha sett väldigt dramatiskt ut med mig som höll på att svimma och låg på golvet och kved. Av den anledningen kom jag in ganska snabbt, och fick en tjusig särk och en kanyl i armen där de pumpade in en massa saker som gjorde att jag inte riktigt kunde artikulera, men kroppen ville inte riktigt sluta hyperventilera trots att magvärken nästan hade släppt. Kunde inte tänka klart, hade svårt att svara på frågor. Amasonen och flickvännen hade försvunnit, och helt plötsligt låg jag ensam i en sjukhussäng i en korridor. Började till slut andas normalt. Jag höll nästan på att somna när M dök upp, och jag tyckte han var det vackraste jag någonsin sett. Till slut fick jag ett rum och Amasonen och flickvännen kom dit, och de berättade skrattande att taxichaffisen trott jag skulle föda eftersom jag flåsade så, och ropat saker som "Jag ska inte köra över några gupp! Jag tar den här vägen istället, den har inga gupp!". Jag hängde inte riktigt med i samtalen, men de gick efter en stund och M var kvar och pysslade om mig och kallade mig för Knyttet. Det tog inte så lång tid så kom en läkare och pratade och klämde, och det var helt enkelt så att min mage hade reagerat på de starka medicinerna. Konstigt att en sån skitsak kan ställa till med sån kalabalik. Fick utskrivet medicin, jag har visst magkatarr igen. Halv två var vi hemma, drösade i säng och somnade nästan direkt.

Vad har vi då lärt oss av detta?
Har du magbesvär är Alvedon den enda värktabletten du rör. Basta.

fredag 25 juli 2008

Jag gillar dina fläckar

Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om vädret, och om att vara i den här stan när det är sånt här väder. Sand i håret, stilla kväll på balkongen, konsert i parken, cykeltur i flipflops. Men en väderblogg, det vill jag inte ha. Så jag ska istället skriva om lite funderingar jag hade igår kväll när jag trampade hem från stranden, blöt och saltig. Bäst att varna redan nu att det här kan bli något av en predikan, och att jag knappast kommer med något revolutionerande.

Jag tänkte på att jag räknas som vuxen nu, kanske framför allt att JAG räknar mig som vuxen nu, till slut. Och som vuxen vill jag vara tillfreds med mig själv, sams med min kropp, förlåtande mot min själ. Det dyker upp tillräckligt mycket skit ändå för att man ska gå omkring som en halv människa fylld av bitter självkritik och ängsligt navelskådande.

Jag tänker börja med att rensa ut mina kroppsliga komplex. Sånt förbannat slöseri med tid och energi att granska sina kroppsliga skavanker i detalj, kroppen är ju ändå den man ska ha med sig hela livet. Breda fötter? Sned näsa? Platt rumpa? So be it. Lär dig att acceptera det, älska det, för att sedan släppa taget om det. Det här är din kropp, en del av din individualitet. Så här ser den ut. Ta hand om den, var stolt över den, men låt den vara ett verktyg, inte ett fängelse. Våga se hela dig i spegeln, och våga tycka om din kropp för att den är DU. Ta fram dina komplex, syna dem ett efter ett, och släpp sedan taget om dem. De begränsar dig. De bildar murar, eller åtminstone vägbommar. Och när jag skriver "dig" och "du", då menar jag självklart "mig" och "jag". Mina komplex är relativt små och lätthanterliga, men jag vill inte hantera dem över huvud taget, jag vill utrota dem. Jag är inte tonåring längre, mina idéer om mig själv ska inte längre styra. Mitt vuxna vet bättre än så. Jag vet att det är att praktiskt taget omöjligt att inte spegla sig i medias kroppssyn, men nog fan måste vi allihop inse att media är en freakshow, att vi måste distansera oss, stänga av teven och se verkligheten omkring oss istället. Folk är fan så mycket finare här ute, där saker och ting är på riktigt.

Så igår kväll, när jag satt på balkongen med en kopp Yogi-te och tittade på mina stackars balkongväxter som Amasonen nästan har haft ihjäl medan jag var borta, så plockade jag i huvudet fram ett aktuellt komplex. Jag synade det i all sin futtighet, såg hur irrelevant det var, hur det kan begränsa mig... och släppte taget om det. Lät det fladdra iväg i kvällsbrisen. Som att hålla andan och sen sakta andas ut. Kände mig lite lättare, lite luftigare, lite friare. Och så tänker jag fortsätta, ett komplex i taget.

torsdag 24 juli 2008

Det där med stolthet

Det är så jävla fint väder där ute! Jag var helt oförberedd och har klätt på mig alldeles för mycket kläder. När jag och Evert (min cykel) väl kom fram till jobbet så dröp jag av svett. Fattar inte varför jag inte kan strosa på cykel. Jag är sjukt bra på att strosa till fots, men så fort jag får upp rumpan på en cykel så måste jag leka Tour de France. Men i alla fall. Fint väder.

Igår kväll hade jag första lugna och ensamma kvällen sen jag kom hem från Island. Tillbringade den tillsammans med en öl och en mycket nördig fantasybok, version tegelsten. Man kan aldrig läsa den liggandes på rygg för då får man kramp i armarna efter tio sekunder. Opraktiskt. Å andra sidan tar det jättelång tid innan den tar slut, och sånt gillar jag. Amasonen och hennes flamma tittade på Shortbus och det vet man ju vad det leder till. Jag pluggade in I-poden och läste vidare. Det är väldigt spännande, jag menar vem är egentligen förrädaren i hjältarnas grupp och hur gaggig är egentligen trollkarlen Fizban, är det månne en fasad för att verka ofarlig? Så många frågor!

Jag ska inte till Europride. Det är antagligen ett mycket korkat beslut, men jag känner helt enkelt inte att det är värt pengarna. Senaste gångerna jag har varit där har det ändå mest varit dryga bögar, revirpinkande flator, schlager och ösregn. I och för sig var det då bara vanliga Pride, men ändå. Och visserligen hade jag skitkul. Men ändå. Jag är inget jävla regnbågshomo, som nån sa nån gång. Surt sa räven, har nån också sagt, men det örat lyssnar jag inte på.

Annars har jag tänkt lite på det där med homogrejen. Det finns en stolthet i att tillhöra en minoritet, i alla fall HBTQ-minoriteten. Jag har alltid gillat det, jag har aldrig velat ha det annorlunda, aldrig önskat att jag var "normal". Vad händer med den stoltheten och känslan av tillhörighet när man helt plötsligt väljer att kliva ur den minoriteten? När vi stötte på flator under semestern ville jag mest peka på mig själv och ropa "Jag med! Egentligen! Jag lovar!". Och så skämdes jag lite. Skämdes för att jag inte riktigt ville stå för att jag hade pojkvän, skämdes för att... för att jag stod där med all min heteronormativitet, tillhörande den stora massan, var en "Breeder", höll min stora starka pojkvän i handen och inte var en av dem. Jag vet inte om jag kan förklara det bättre. Det känns inte alltid så jävla gött, helt enkelt. Och det har ingenting att göra med mina känslor för M, det är bara det att mitt liv hade varit så mycket enklare om han var en tjej.

Islandsreportaget är fortfarande på väg.

tisdag 22 juli 2008

Lunn lunn

Jag filar på ett fint reserepportage, komplett med bilder och allt, av de två veckorna på Island. Men det tar ju lite tid, och tid är nåt jag har ont om. Kom tillbaka till jobbet med ett skrivbord täckt av bastanta högar med papper, och ovanpå varje hög sitter en färgglad post-it som bokstavligen skriker ut mitt namn. Lovely. Ovanpå det har vi huset fullt av gäster och partners och hundar, svårt att få till ensamtid med den anonyma bloggen då. Fast hundarna skulle ju aldrig avslöja mig förstås, de är lojala små krabater. Ja och sen är det en vän som är under isen, så jag försöker spendera så mycket tid jag kan med honom (läs: proppa i honom godis).

Om semestern kan man i korthet säga detta: Den raderade all osäkerhet jag kände innan inför mig och M. Vi hade hur kul som helst, han är en darling. Island var underbart med massor häftiga natur- och djurupplevelser, och jag blev lite kär i både lunnefåglar och Reykjavik (där det för övrigt vimlade av flator).

Rolig info om lunnefåglar: De är som svanar, en partner hela livet. Deras normala livslängd är runt 20 år. När de flyger flaxar de med vingarna nåt helvetiskt för att över huvud taget hålla sig i luften, och är skitkassa på att landa. Ramlar ofta av klippan och får börja om, eller dråsar rätt in i nån buske eller andra fåglar. De är lika dåliga på att lyfta, särskilt från vattnet. De får liksom springa på vattnet, som albatrossar, och ger ofta upp. Under vattenytan är de dock snabba som pilar och smidiga som fiskar. De är väldigt nyfikna djur, och börjar två fåglar slåss så samlas ofta stora mängder runt omkring och tittar på. De bryr sig inte nämnvärt om människor, kan möjligtvis uppvisa en svag nyfikenhet, så du kan komma väldigt nära. De kommunicerar inte med ljud, vilket gör att du kan vara mitt i en kolonni och det är alldeles tyst. Istället använder de sig av kroppsspråk, lägger huvudet på sned eller vänder ryggen till.

söndag 6 juli 2008

Nu drar jag till Island och puttar på lunnefåglar och badar i källor som luktar fjärt.
Vi ses om två veckor!

torsdag 3 juli 2008

Stäng av mig

Är jag helt jävla oförmögen att vara i ett förhållande och bara vara nöjd?
Det är dagens fråga. Jag är jävligt less på mig själv idag. Inget särskilt har hänt, jag är bara en jävligt störig människa som irriterar mig på skitsaker. En dag ska jag också lära mig att älska förbehållslöst.

Den emotionella delen av mig får fan ta en paus. Fokus riktas istället på praktiska saker. På måndag åker vi till Island, saker ska införskaffas. Idag ska jag köpa ett par bra vandringsskor (ej kängor), en varm tröja och ett paket plåster. Eventuellt ett nytt underställ. Det är högsommar och vi planerar att åka på semester till kallaste stället i Europa. Jesus fucking krajst.

Igår kväll simmade jag rakt in i en manet.

onsdag 2 juli 2008

Lilla solstrålen

Precis som alla andra är jag rätt irrationell. Sån är människan, det är bara att luta sig tillbaka och gilla läget. Och igår var jag såinihelvete irriterad på M. Jag vet inte riktigt varför, han var jobbig, jag var grinig. Eller nej, jag var ilsken. Och när jag är på dåligt humör så kompenserar han det genom att vara superkäck och dra en massa dåliga skämt, istället för att låta mig vara i fred som han borde göra om han var mån om sitt eget bästa. Resultatet blir en väldigt förbannad Constantin som kokar av elaka tankar och tänker på hur det skulle kännas att vältra sig i onenightstands nu, just nu, dricka sig aspackad och vara ett svin. Men eftersom jag är en väluppfostrad människa och har tillräckligt mycket självinsikt för att inse när jag är irrationell, så håller jag käften och kallar honom inte för alla elaka saker jag känner för att kalla honom för. Istället säger jag sammanbitet saker som "jag är på lite dåligt humör just nu", och "jag ber om ursäkt, min blodsockernivå är lite låg", fast jag egentligen mest vill slå. Då kramar grabben mig, och säger saker som "vi går och köper glass", och jag vill inte alls bli kramad just då och vill inte alls gå och köpa nån jävla glass, men så gör vi det och så får jag sitt tyst i skuggan med min glass en stund, och det gör mig lite mindre taggig i kanterna men fortfarande sjuder det under ytan. Vi går hem till honom, och jag fräser ifrån och är sarkastisk, men sen får jag utrymme att ventilera min uppdämda aggression i en hårdhänt akrobatik på hans soffa, och det har samma effekt som om man skulle ha hällt en spann kallt vatten över mig, den kokande ilskan blir ett stilla hav och snart ligger vi lojt och pillar varandra i håret och skrattar och pratar om ditten och datten. Vi tystnar, och sen säger han:
"Nu tittar du mig i ögonen igen. Det är bra, det måste vara ett gott tecken."
Och jag tänker att jag ska försöka förklara mig, men det finns inget att förklara, jag är irrationell och jag tror fan inte det finns någon bot mot det.