When in Visby...

Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig. Eller hur?
Bröllopet var ju sjukt kul, och fantastiskt, och vackert, och fint på alla sätt. Det var traditionellt men glatt, överdådigt men med värme. Talen var lagom många, och hjärtknipande äkta. I dagarna tre åt vi god mat, drack god champagne, dansade till god musik och flamsade med goda människor. Alla gamla rävar från those dancing days i London var där, varenda liten kotte, och jag insåg hur mycket jag har saknat dem, hur mycket jag tyckte om det livet. Särskilt i sällskap av min bordsherre, Brunei, en av mina absoluta favoritmänniskor alla kategorier. Han har precis köpt sig ett hus i Amsterdam och ett besök dit börjar redan planeras. Över huvud taget blev det så klart mycket snack om att åka och hälsa på folk, så i kombination med allt annat så lär väl min och M:s höst bli ungefär lika lugn som våren och sommaren har varit.

En lite rolig grej var att killen till höger om mig vid middagen var Joakim, en speciell men trevlig snubbe som jag inte har sett på åratal. Han var dagen till ära iklädd en rosa 70-talskostym med svart glitterskjorta och väldigt stora solglasögon. HBT-kuriosa: Det är han som driver tidningen Dorian, och det är även han som designade dogtagen till Europride, ni vet radbandet som det blev lite rabalder om. Första gången jag träffade honom var på en Halloweenfest, och han kom som en av de där snubbarna ur Clockwork Orange. Ni vet, vit sparkdräkt, suspensoar, lösögonfransar, plommonstop och en stor knölpåk. Han däckade på festen, vaknade någon gång tidigt på morgonen bakis som ett as och hasade helt sonika ut genom dörren och tog tunnelbanan till andra sidan av London, fortfarande iklädd sin mycket iögonfallande outfit. En härlig syn för det nyduschade kontorsfolket på väg till jobbet, kan en tänka sig.

Det här med att gänga sig...

I helgen gifter sig en av mina gamla vapendragare från London. Hon har levt i synd med sin bleke britt i många år nu, och på lördag skapas ordning och reda i Visbys slottsruin. Ja ruinen kommer väl vara lika... ruinerad som innan, men det kommer vara ett mindre par i världen som lever i otukt, gudskelov. Det blir ett stort jippo i dagarna tre, och jag jobbar på att bli friskare snabbt för just nu känner jag mig mest som en värkande, snorig trasa. Folk som jag inte har träffat på åratal flyger in från hela världen, och det är verkligen härliga människor som jag har tänkt mycket på under åren, så det ska bli sjukt roligt. Min kropp har inte fattat det, men min hjärna är fullt medveten. Jag har heller aldrig varit på ett sånt här stort och uppstyrt bröllop förut, och jag känner mig skeptisk och upprymd på samma gång.

Bröllop som grej är för mig helt meningslöst, även om jag kan tänka mig att själv ha ett nån gång, jag menar om man ändå ska skaffa sig de juridiska fördelarna så är det väl juste att slänga ihop en fest samtidigt? Men något symboliskt värde har det inte för mig. Kanske kommer min krassa bild av det från mina föräldrar, som gick in i rådhuset en gång när jag och syrran var små, skrev på papprena och fortsatte sen sin julshopping. Jag vet bara att min bröllopsdag aldrig någonsin kommer vara en av de viktigaste dagarna i mitt liv, de där traditionsbundna händelserna är aldrig det, de är bara sånt som passerar. Jag minns att nån sa till mig på studenten att den dagen var en sån dag och jag tänkte "åh herregud, jag hoppas verkligen inte det". Jag tycker heller inte att livslång monogami har något egenvärde, och då tappar ju giftermålet hela sin poäng på nåt sätt. Men festen kan vara kul, och man skulle ju kunna se det som en hyllning till kärlek i allmänhet?

Om jag ska gifta mig, så kan jag tänka mig att det skulle kunna gå till så här: En enkel borgerlig vigsel med bara de allra närmaste, som hålls på kvällen. När den är slut åker man direkt till nån vacker lokal där en rolig maskerad redan är i full gång, med alla släktingar och vänner. Inga tal, inga presenter, möjligtvis lite plockmat så folk inte svälter. Annars bara bra musik, seriös utklädning och dans dans dans. Det hade jag kunnat tänka mig.

Är jag en smittohärd?

Enda sen det här med svininfluensan tog fart har jag varit en av dem som tyckt att vi ska ta det jävligt lugnt. Inte skapa nån masshysteri, inte överdriva situationen. Det är en influensa. Senast i måndags fick vi ett utskick på jobbet från ledningen med direktiv, bland annat att handsprit skulle göras tillgängligt på alla toaletter. Jag muttrade "det var ett jävla tjat" och kastade mejlet. När jag har nyst har jag på skämt bannat mig själv för att jag återigen inte gjorde det i armvecket, utan höll för med handen, hemska hemska människa. Men nu när jag sitter på jobbet, snorig och med svullen hals, så kommer paranoian smygande. Tänk om? Tänk om jag nu sprider smittan vidare till en kollega, som sedan sprider smittan vidare till nåt av sina urgulliga barn som sen blir sjuk och dör? Eller tänk om nån kollega har ett dolt hjärtfel och så smittar jag honom och så blir han sjuk och hans hjärtfel kickar igång och så dör han? Jag ser scenarion framför mig där jag står snörvlande mitt i en folkhop, och de singlar ner till marken omkring mig. Ungefär som i den där filmen Parfymen, fast det nu skulle handla om Ond Bråd Död, inte Extatisk Sexorgie. Som vanligt styrs jag av mitt dåliga samvete, och planerar att gå hem tidigt. Under tiden spritar jag händerna så mycket jag orkar och försöker att hålla mina utandningar för mig själv.

P.S. Kära dagboken, jag kan inte fatta att jag börjar skolan igen om en vecka. Jag har ju en massa sommargrejer jag inte har hunnit göra än, jag har inte lekt av mig! Tittade på terminsöversikten och fick ångest när jag insåg att Satan själv står som kursansvarig på de flesta kurserna. Hon hatar hela världen och hela världen hatar henne right back. Jag vill inte umgås med Satan, jag vill umgås med kor i hagar och plocka smultron och trä dem på strån och allt det där. D.S.

Roten till allt ont

M har börjat med en störig grej. Han har de senaste månaderna försökt införa high fiven i samtal, och kastar in dem lite då och då. Det behöver inte finnas någon logisk anledning. Jag svarar nästan aldrig på hans high five för jag tycker inte vi ska uppmuntra sånt oanständigt beteende, varefter han ger mig ett uppmuntrande/vädjande/desperat leende och utbrister "Don't leave me hangin'!". Jag lämnar honom alltid hängande. Nu har han börjat ta saken i egna händer, bokstavligen talat, för när jag inte high fivear tillbaka ropar han "high one!" och klappar till mig i pannan.

Nu har hans ständiga bitchslappande av min pannlob gett mig svininfluensan. Möjligtvis. Det är i alla fall inte uteslutet. För att inte riskera att smitta mina småföräldrar till kollegor så ligger jag idag hemma och sunkar, med min potentiella svininfluensa som antagligen bara är en förkylning. Men man vet aldrig, fadern min fick en släng av den för ett tag sen. Han hade visserligen INTE blivit bitchslappad i pannan av min sambo, men det bevisar ingenting. Ingenting.

Min frisör

Jag har skrivit om det förut, men jag tycker verkligen det är knepigt det här med frisörer. Det är svårt att hitta någon som jag kan gå till utan att känna mig som en idiot. En frisör som inte höjer på ett välansat ögonbryn åt mitt slitna hår, som inte kallpratar med mig på rutin om saker ingen av oss bryr oss om, som inte får mig att skratta nervöst och känna mig som ett skabbigt nöt, som inte frågar mig tjugo gånger om jag verkligen vill ha den frisyren jag har bett om (det har hänt), som inte har i så mycket produkter i håret att det är som om jag doppat skallen i en hink med lim. Men jag har hittat en. Hon snackar Rosengårdsskånska, hon lusläser skvallertidningar, hon har nån slags usel Enyamusik i högtalarna, och hon är en jävel med saxen. Hon lyssnar på mina frisyridéer, gillar dem, förbättrar dem, och utför dem sen samtidigt som hon säger "kul att få klippa nåt annat än städade kontorsfrisyrer!". Nu sitter jag på kontoret och ser allmänt rock ut, långhårig och snaggad på samma gång, och den enda produkten jag har i håret är nån slags glanskräm. Om hon inte var så gravid och tung skulle jag ha lyft upp henne i luften och svingat henne några varv, kvinnan är fanimej fantastisk.

Så görs en svensk sommar

Igår satt jag vid en å och tittade på en tjock man som utklädd till padda körde runt i en go-kart som i sin tur var utklädd till en gammal sportbil. Sen kom det hem folk till oss och åt kräftor. Jag fick en stor spann som det bor en kronärtskocka i. Den ser mycket ledsen ut, men om den överlever så skulle jag bli en väldigt happy camper, för kronärtskocka är ju något av det godaste som finns. Jag hade gjort en väldigt fin västerbottenostpaj, som jag sedan hällde ut inne i ugnen. När den väl var tillbaka i formen igen såg den mer ut som nån slags äggröra, men gästerna hade vänligheten att kasta sig i den. Om det var för att slippa känna smaken, eller för att de faktiskt gillade den, det låter jag vara osagt. Amasonen dök upp och var olycklig. Sen blev hon full på snaps, men var nog fortfarande lite olycklig, om än något distraherad. Distraktion ska man inte underskatta, det kan göra under för en emotionellt slitsam situation. Jag kan inga snapsvisor, men jag viftade glatt med armbågarna medan de andra sjöng, och jag drack så det stod härliga till. Måste ha glömt bort att jag egentligen hatar snaps. Mörkret föll, Dexy's Midnight Runners sjöng, stearinljus tändes. Ja och så gick en dag i våra liv och kommer aldrig åter.

Öl, sås, kiss och andra kroppsvätskor

Igår var jag och M på afterwork på en konsultbyrå där en av hans kompisar jobbar. Det var brats i mängder, men ölen och musiken flödade (vem kan motstå "My Sharona"?), så vi var nöjda. Hittade en balkong och drack oss fnissiga i kvällssolen. Babblade om allt från vedspisar till burleskdans, och allmänt njöt av varandras sällskap. Det stavas nytändning, damer och eventuella herrar. Inte för att det har framgått i den här bloggen att det har behövts, men det har det. Inte så att vi har stått och vacklat, men... vi tappade bort varandra lite den här sommaren, det har varit så mycket att fixa med hela tiden. Nu är vi tillbaka i full swing. När bratsen hade tröttnat och ville gå hem så gick vi ut på stan och spanade in Malmöfestivalen. Köpte oss varsin kinalåda och jag hällde hela innehållet i min över mig själv. Skrattade så vi fick ont i magen och jag faktiskt, på riktigt, höll på att kissa på mig lite grann. Jag klär inte alls i jordnötssås. Sen åkte vi hem och lekte Discovery Channel. Aaaah, the glory of it all.

Je suis une stekare.

Då har man alltså avverkat ens livs första charter. Nu hade vi visserligen ansträngt oss för att hitta nåt som var så lite charter som möjligt, men ändock: charter. Och det var långt över förväntan. Hotellet var vackert, utsikten var otrolig, ön var charmig och inte alls särskilt turistig, vattnet var turkosblått och kristallklart, fiskarna var nyfikna, tomaterna var sjukt goda och grekerna var snälla. 35-40 grader i luften, 25 grader i vattnet. Hade med mig massor av kläder men gick oftast inte i mer än bikini och en tunn tunn ärmlös linneskjorta. Vi hade planerat att dricka paraplydrinkar men det var för varmt för alkohol. Istället hävde vi i oss cola, som vi brukar på våra resor.

Trots att vi skakade på huvudet och rynkade våra ögonbryn så hamnade vi på en grekisk afton, och blev mycket förvånade när vi helt plötsligt, tillsammans med några grekiska dansare, dansade grekisk folkdans inför hela hotellet och hade hur kul som helst. Under veckans gång pratade vi om att hålla ett öppet sinne, testa saker man egentligen anser "inte vara ens grej", säga ja till livet, som min vän så dramatiskt beskriver det. Och den kvällen blev ett praktexempel på hur två aviga cyniker kunde förvandlas till två tindrande, gapskrattande livsbejakare.

En dag gav vi oss ut på en stor segelbåt och spenderade en sagolik dag med att kryssa mellan öarna, snorkla, besöka små byar, äta god mat, jobba på brännan. För jag har faktiskt en bränna. Inte en röd, en brun. Ett smärre mirakel. Kanske inte nåt att skriva till påven om, men jag ska nog ändå berätta det för min bekant Diakonen.

Allt som allt, en fin resa. Blir det charter igen? Mjo. Det kan det bli. Men det får nog dröja ett tag, och kanske att fem dagar räcker. Sista dagen klättrade vi lite på väggarna, vana som vi är att åka på såna semestrar som man sen behöver vila upp sig ifrån. Ändå är det så, att när jag nu är tillbaka på jobbet, så vill jag bara bada, sola, äta god mat och sova. Charterdjävulen har ännu sina klor i mig.

Hållidej

Disken diskad: Check

Blommorna vattnade: Check

Solskyddskräm: Check

Nya flipflops: Check

Ipoden laddad: Check

Naglarna svartmålade: Check

Nu drar jag till Grekland. Yamas!

Kvinnor vid vatten

GAH! Bada för i helvete inte ute i Västra Hamnen just nu, där pågår en nyckelpigeinvasion och det kan ju låta jävligt gulligt men det är det inte! De kravlar överallt, precis överallt, och de jävlarna BITS och PISSAR på en. De kommer i svärmar av hundratals och har den dåliga smaken att ligga krossade på gångbanorna tills hela asfalten är en svartröd sörja. Jag, Amasonen, hennes tjej och deras nya underbara lilla valp tog ett snabbdopp, fick panik och tog oss snabbt därifrån. Jag som hade sett fram emot att ligga på min handduk och läsa min nya filmtidning och käka choklad med havssalt. Framför allt hade jag sett fram emot att få umgås med mina favoritflator (som visserligen bråkar ibland men annars faktiskt är ett bra exempel på sunda och kåta tjejer, med tanke på föregående inlägg), men vi fick ägna all vår uppmärksamhet åt att överleva nyckelpigearmageddon och att förhindra den underbara lilla valpen från att äta alla servetter och glasspapper som låg slängda på marken.

Hade väldigt lite att göra på jobbet idag och ägnade mig åt något så egocentrerat som att läsa igenom gamla blogginlägg, och satt och log för mig själv när jag läste mina innerliga beskrivningar av både Mössan och Amasonen. Det där med ex alltså. På något sätt lämnar jag dem aldrig bakom mig. Jag bär dem med mig som pärlor på ett pärlband, och då och då tar jag fram minnet av någon av dem och suger på det njutningsfullt. Jag verkar aldrig glömma. Eller jo, detaljerna bleknar. Men det som verkligen var viktigt, det förblir. Jag har turen att omge mig med väldigt fina ex som har gett mig väldigt många fina minnen, trots det kaos som oftast har skapats. Jag kommer aldrig riktigt över dem. De tunga och stickande känslorna har sedan länge lagts åt sidan, men det där lilla pirret av attraktion dör nog aldrig. Kroppen minns, och den njuter av att minnas. Det är inte en attraktion som kräver handling, det är bara en glad och enkel känsla som ligger där och myser för sig själv, som en katt i solen.

Ska det vara så?

Fikade igår med Mössan, och hon berättade om sin senaste förälskelse. Som vanligt hade tjejen visat sig vara emotionellt handikappad, labil och tillknäppt, och Mössan hade blivit rånobbad igen. Hur flatvärlden kan låta bli att kyssa hennes fötter är för mig obegripligt, men då glömmer jag smidigt att jag har varit en av de tjejer som tackade nej, och att jag gjorde rätt. Men hon som söker så aktivt, som vågar kasta sig ut, som är snygg och smart och rolig och har koll på sitt liv... snart måste det bli jackpot. Rent statistiskt sett så måste det vara hennes tur väldigt snart.

Jag sitter där mitt emot Mössan, och jag suckar tungt inombords. Jag har varit i homovärlden i ca tio år nu, och jag har sett väldigt få intressanta lesbiska relationer. Antingen så är de destruktiva på något sätt, med mycket bråk/otrohet/svartsjuka, som inte sällan har att göra med tjejernas egna psykiska problem, eller så har de avstannat och framstår som direkt tråkiga. Man har bytt kåthet mot tillgivenhet och de romantiska upptågen mot skogspromenader med hundarna. Min egen historia kantas av den första kategorin och har aldrig ens fått chansen att avstanna innan de har urartat totalt.
Det lesbiska livet känns helt enkelt inte särskilt attraktivt just nu, även om tjejerna är precis lika attraktiva som vanligt. För att vara banal: Det lesbiska livet känns inte kul, inte roligt, inte spännande. Inte just nu. Och jag saknar det inte. Som vanligt saknar jag positiva förebilder. Jag önskar jag kände en stor och stark butch som drog runt på sin Harley och slätade över brudar och bara var tuff och välmående och vid sina sinnens fulla bruk.

Behöver tjänstledigt

Jag tror jag är en dålig sambo just nu. Jag är en sån sambo som sitter tyst och tittar ut genom fönstret, en sån sambo som inte vill gosa, en sån sambo som inte hjälper till när garderober ska sättas ihop och som inte visar intresse för hur de ska organiseras inuti. Jag är sambon som lagar mat men vill äta tyst framför teven. Jag är sambon som inte väntar så man kan ha sällskap hem från jobbet. Jag nappar inte på internskämten, jag möter de vanliga tramsigheterna med ett höjt ögonbryn. Jag är sambon som suckar och stönar högt när saker tar för lång tid, som ibland låtsas att hon inte hör. Turligt nog är jag tillräckligt gammal för att känna igen mina egna mönster, och kan med viss säkerhet i rösten säga att det inte beror på att jag är en hemsk människa och en elak sambo... (eller?)
Jag behöver andas lite, få lite utrymme, göra mina egna grejer. Sen lovar jag att vara snäll och mjuk igen, inte alls hård och kantig och taggig. Samboskapet har varit lite väl intensivt på sistone, och jag pallar bara intensivt umgänge i perioder. Så en solsemester i Grekland med själsfränden J kommer som ett brev på posten, och jag räknar ner dagarna. Nya shorts är inhandlade, nu saknar jag nån slags solhatt och nya flipflops. Min allra första solsemester, och jag hallucinerar om skuggade solstolar framför den azurblå poolen, utsikten över skärgården, vita klippor, den sömniga fiskebyn, de på kvällen varmt upplysta tavernorna nere vid hamnen... I sinnet är jag redan där. Om jag på jobbet ses vifta med handen i luften, så hoppas jag mina kollegor har överseende, det är bara jag som vill fånga servitörens uppmärksamhet och be om en till fruktfylld paraplydrink.

Spännande grejer

Sitter på jobbet och känner mig oinspirerad. Vill inte jobba, bloggar hellre, men är en aningens trött på att älta mitt bajs. Snor en lista från Lepoop i stället:

Brukar du komma i tid? Till det mesta utom jobbet. Turligt nog jobbar jag flex.

Har du bra kondition? Nja. Kör mest på ren träskallighet.

När blev du fotad senast? På sämästärn, iklädd långfillingar och bonnakeps.

Hur känner du dig nu? Grinig.

Vanligaste färg på dina kläder? Finns ej. Kanske grön? Grå? Nej jag vet inte. Har inget tema.

Kan du laga mat? Ja, men det roar mig inte nåt nämnvärt.

Vad pluggar du? Något medicinskt, typ.

När och varför grät du senast? Det var nära på sämästärn, när jag var så utmattad att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Men på riktigt? Nån månad sen. Jag låg hemma i soffan med mensvärk och tittade på nåt amerikanskt romantiskt dravel. Jag är väldigt lättrörd när jag har mens.

Hade du en bra kväll igår? Nej, inte riktigt. Kände mig trött och sliten och irriterad på M. Han hade inte gjort nåt, men jag hade behövt vara själv en kväll. Satt ute på balkongen och rökte, åt tomater (vår tomatplanta är stor som en ek) och läste tidning.

Din favoritdryck på morgonen? Te. Helst från Celestial Seasons, helst örtte, helst starkt.

Är du nyttig? Ja. Förutom en viss glassfetish så är jag nog rätt noga med vad jag stoppar i mig tror jag.

Är du blyg? Ja, fast jag framstår nog inte som det, så jag tror det oftast tolkas som ointresse eller nonchalans.

Vilken tid gick du upp idag? 07.21

Vilket tv-spel spelade du senast? Grand Theft Auto, nån version.

Vilket tv-spel är ditt favoritspel? Fransyskan hade ett X-boxspel som utspelade sig i nån slags asiatisk fantasyvärld. Minns inte vad det hette, men jag snöade in på det totalt och spelade det från början till slut, om och om igen.

Hur mycket krävs för att du ska bli full? En vinare och en starköl. Eller om jag är trött/hungrig/speedad: två tequila.

Var du på festival i somras? Alas, no.

Vem ringer du när du är arg/ledsen? Ringer oftast ingen när jag är mitt uppe i det, men sen när jag har lugnat ner mig lite har jag turen att ha en hel liten arsenal med folk som oftast är villiga att lyssna på mitt orerande.

Vad skulle du behöva nu? En fika med nån som känt mig länge. Och lite tunna plagg till nästa veckas solsemester.

Vad var det första du sa i morse? "Jaaaa, nu är jag det."

Har du sovit i din egen säng inatt? Ja.

Har någon annan sovit i din säng inatt? Ja, eller... tekniskt sett så var det jag som sov i HANS säng. Min har vi (gulp) kastat.

Vad ser du fram emot mest denna vecka? Det är en vilovecka. In between things. Det räcker bra så.

Nu är listan slut.

Grottfolket

Tillbaka från vildmarken. Jag är inte direkt nån naturmupp, men det är nåt särskilt med att på morgonen åla sig ut ur tältet och mötas av ett bombastiskt landskap som är helt orört av människan, högt uppe på en fjälltopp. Inte någon bebyggelse i sikte, inga vägar, inte ens en sketen jävla stig. Ja, förutom renstigarna förstås. Efter 24 timmar på tåg och en halvtimmes båttur var vi på plats. Eller ja, vi var i rätt landskap, nu skulle vi bara ta oss till den första grottan. Det var lite av ett helvete att ta sig dit, brant uppförs i kilometer efter kilometer, med 35 kg packning och ett kompakt moln av insekter runt kroppen. Även utan kringproblemen har jag insett att vandring inte är min grej. Verkligen inte min grej. Grottklättring däremot, det är definitivt min grej, och svenska grottor ligger nästan alltid oländigt till. Antingen får jag lära mig att gilla vandring, eller så får jag börja använda mig av helikopter. Värt pengarna? Kanske ändå lite tveksamt.

När jag under resans gång har träffat folk och berättat om grottorna så har jag mötts av noll förståelse, samt en viss fascination. Folk har undrat varför i hela friden man väljer att lägga sin lediga tid på att åla sig ner i trånga, kalla, blöta och mörka hål. På tåget dit delade jag kupé med fem förtjusande medelålders damer, och en av dem tittade på mig med glittrande ögon och kallade mig "extrem". Det känns inte ett dugg extremt. Jag försökte förklara, visa kartor, bilder, berätta hur det känns. Något om fascinationen för en parallell värld, underjordiska gångar, det solida och sterila... och samtidigt ett sätt att lära känna sig själv, se vad man går för.
"Kan jag klättra över den här djupa sprickan?"
"Ja."
"Kan jag pressa mig igenom det här lilla hålet?"
"Ja."
"Kan jag dyka ner i det här hålet fyllt med iskallt vatten utan att veta vad som väntar på andra sidan?"
"Ja."
Det är ingen som kommer applådera en för att man gör de här sakerna, ingen ser en, ingen tycker att det är vettigt, ingen som inte varit där själv kan förstå hur det är där nere. Det spelar ingen som helst roll. När vi kom ut ur den andra grottan, efter 4,5 timmar av mörker och iskallt vatten, så fylldes jag av en nästan hysterisk eufori. Jag kunde inte sluta gapskratta där jag stod, uppe på några stenar mitt ute i en fors, med håret på ända och lera i ansiktet, och hällde vatten ur mina stövlar och skalade av mig min dyngsura och skitiga utrustning. Lycka. Oavsett anledningen, så är jag hooked. Det här ska jag fanimej bli bra på, jag ska utbilda mig, jag ska uppgradera min utrustning, jag ska skaffa mig erfarenheten... Ge mig mer!

I lördags morse passerade jag Stockholm på vägen hem, och insåg att det var paraddag. Insåg att jag inte hade haft en tanke på Pride. Undrade en kort stund vem jag har blivit. Sneglade fundersamt på min skäggiga och trötta slusk till pojkvän. Insåg sedan att jag inte har varit på Pride på åratal, långt innan jag kom ut som icke-homo. Lugnade raskt ner en hotande identitetskris, satte mig tillrätta på X2000, pluggade in Florence & The Machine i öronen och somnade två minuter senare. Min inneboende drama queen är så väldigt sävlig nuförtiden.