Låt mig vara

Jag försöker verkligen att impa så mycket jag orkar på min nya chef, inte bara för att hon är min chef utan också för att hon är så jävla cool och kunnig, men det är inte helt lätt. Särskilt inte när hon ringer upp mig mitt i frukosten och frågar ut mig om mitt anställningskontrakt och säger "du kommer väl ihåg att jag behövde att du jobbar hela juli? Det kan nog bli mer än 60% då om du vill det.". Och jag måste svara "eh, ja... har kanske nåt svagt minne av det (ljuger)... det är så att vi ska köpa valp... (hör på hennes tystnad hur hon inte bryr sig)... och jag vill absolut jobba, det vill jag, det måste bara funka praktiskt du vet, vi måste ju eh he he få valpen att he he inte pissa inne och så he he... he...". Hon säger diplomatiskt att vi får ta det när det kommer och så lägger vi på, och jag tänker en liten tanke om att det hade varit rätt praktiskt om jag får sparken lagom till att valpen ska hämtas. Och sen får jag dåligt samvete, och sen går jag och fikar istället. Nu orkar jag inte stressa över det här jobbet mer den här veckan. Jag åker med föräldrarna till stugan, och tänker fokusera på att sola, äta, gräva och paddla. Så det så.

How much is that doggy in the window? (waff waff)

Folk sa till oss att vi var för sent ute, att man måste stå i kö i månader för det är sånt tryck och att det inte fanns en chans att vi skulle hinna få en valp till sommaren. Så jag ägnade en halv dag åt att mejla alla uppfödare jag kunde hitta, med känslan av att det var ett dödfött projekt. Efter några timmar började svaren ploppa upp i min inbox, och nu verkar det som att vi kommer ha flera valpar att välja mellan! In your face, naysayers! Väldigt lyxigt. Så nu läser jag in mig på valpförsäkringar och vad som gäller inför ett köp, och i helgen ska jag till M:s pappas antikvariat och se vad han har för valpböcker. Jag var redo att köpa mig ett lass från Adlibris när M påminde mig att det fanns en rätt stor chans att jag skulle kunna få tag i samma böcker gratis. FÅ BÖCKER GRATIS. Jag kommer aldrig vänja mig vid den lyxen. Men tänk, i juli... då kommer kanske vårt golv vara nerkissat och våra skor söndertuggade! Lycka!

Borttappad sambo sökes

Jag har tappat bort M! Vi stack till våra jobb ungefär samtidigt i morse, och sen har han inte svarat på mail på hela dagen, han glömde sin mobil hemma, och nu är klockan halv elva och fortfarande inte ett pip. Var fan är han? Om han kommer hem och är rånmördad så sparkar jag honom på pungen.

Edit: Jag är en idiot. Hade helt enkelt glömt bort att han skulle roa ett gäng ryssar på stan. Måste. Börja. Lyssna. Mer. När. Han. Talar.

Förträngning

Mitt nya jobb ger mig sån sjuk prestationsångest att jag pendlar mellan två lägen:

Antingen vill jag träna tills jag kräks.

Eller så vill jag äta socker och fett tills jag svimmar.

Så här på kvällskvisten har jag lyckats pricka in båda, det ena efter det andra.

A healthy body and a healthy mind, det är mitt motto.

Ute i skogen

Jag och M har vaktat hund över påsken, och tog med den ut till stugan. Tre dygn av kravlöst leverne, av spring hela dagen utan koppel, av sjöbad, av spännande nyfångade gäddor, av läskiga orienterare, av planterade växter som man inte får gräva upp, av stekande värme, av tung sömn under buskar, av bus och lek, av sovande fladdermöss som man inte får äta upp. Ute i skogen är det lika fint att vara hund som människa, och jag tror att vi hade kunnat stanna där i några veckor. Vakna upp i ottan medan morgondimman fortfarande ligger över sjön, koka lite frukost på gasolspisen, bära ut den i trädgården under äppelträden och sen sitta där och lyssna på när skogen vaknar. Småprata lite om de projekt man vill ägna dagen åt, men inget är bråttom. Det finns hela tiden gott om tid att bara sitta och göra precis ingenting.

Dagens sociala studie

1. Åk till Plantagen i Lund.
2. Gör slut på alla dina pengar. Köp en glass på vägen ut, för det är skitvarmt.
3. Sätt dig på bänken utanför och ät upp glassen.
4. Titta på människorna som passerar.
5. Skratta inombords. Alternativt le i mjugg.

Människor är så mycket märkligare än man tror.

Adieu

Jag skulle tippa att 70% av alla inlägg i den här bloggen har skrivits från mitt jobb. Det jobb som jag har haft de senaste fem åren, mitt prydliga, priviligerade kontorsjobb. Inte för att jag har haft en särskilt priviligerad position, utan för att orden "företaget betalar" är så vanligt förekommande. Mina kollegor har utgjorts av ingenjörer (mestadels män) i chinos och rutiga välstrukna skjortor, och på fikarasterna har vi pratat om husrenovering och segling. Trots att vi bor på olika planeter så tycker jag väldigt mycket om många av dem. De är snälla, lågmälda och har en torr, smygande humor.

Så i dag, min sista jobbdag här, ska jag bjuda dem på tårta från Café Hollandia. För er som inte är införstådda med tårtkulturen i Malmö, så är Hollandia ett av Malmös äldsta konditorier, och gör de absolut godaste tårtorna du kan tänka dig. Jag har beställt en chokladmoussetårta, men den ultimata klassikern är annars passionfrukt och choklad. En tårta för 15 pers kostar en halv förmögenhet, så jag hoppas att de kommer äta den i andakt, uppfyllda av den djupaste känslan av tacksamhet. Och sedan sorg förstås, hjärtskärande sorg, över att jag slutar. Jag tänker fontäner av tårar, jag tänker slitande av hår, jag tänker bankande på golv med knutna nävar. Det kommer bli en härlig eftermiddag.

Har heller ingen butch frilla

Fick i dag reda på att jag påminner om "nurse Jackie". Jag visste inte vem det var, men nu har jag jootoobat henne och fått koll. Hon ser sliten ut, så vet inte riktigt om det är en bra sak. Å andra sidan kanske det är en sann sak, för härom veckan upptäckte jag att jag börjar få en permanent bekymmersrynka mellan ögonbrynen. Snart kommer det se ut som om jag blänger, dygnet runt. Bloody brilliant.

Jag har alltid sagt att jag inte har något emot att pendla. Men jag har aldrig sagt att jag inte har något emot att INTE pendla. Jag har nog inte tänkt så mycket på möjligheten, av samma anledning att jag inte har tänkt så mycket på möjligheten att äga en takvåning med pool. Det har liksom inte verkat särskilt realistiskt. Men nu är det ett faktum, jag jobbar skitnära mitt hem, och det är fantastiskt lyxigt. I går strosade jag direkt från jobbet ner på stan och tog en öl med Brainy. I kvällssolen pratade jag om hur lovande mitt jobb verkar, och hon pratade om sitt nya forskningsprojekt. Och så pratade vi en hel del om manlig fåfänga. Livet är väldigt snällt just nu, och jag börjar ana formen av ett lite annorlunda liv än det jag levt de senaste åren. Det känns rätt fint, tror jag.

Prestationsångest galore

Jag har ägnat helgen åt att läsa in mig på området jag nu ska jobba inom. Igen. Jag har ju läst det förut, förstås, men jag har minne som en guldfisk. En mycket liten guldfisk. En mycket liten guldfisk med alzheimers. Varför har jag fått jobb inom det tyngsta området inom mitt yrke? Det är på dödligt allvar, det är skitviktigt, och jag får inte fucka upp. Jag kan, på riktigt, förstöra människors liv om jag inte vet vad jag håller på med. Och just nu... har jag ingen aning. Jag är rädd, nervös och oroad. I morgon är det dags för de första patienterna. Jag hetsäter.

Paff

Man får aldrig glömma att saker och ting kan förändras precis när som helst. Och att det oftast går väldigt snabbt. Jag var ute i vårvädret och promenixade med några tanter och en sprallig hund. Då ringde telefonen. Sen gick jag på ett möte. Sen hade jag helt plötsligt ett jobb. Ett sånt jobb som jag är utbildad till. Som jag egentligen inte ens ville ha. Men som jag nu har tagit, och som jag tror kan bli väldigt bra. Och arbetsvillkoren är perfekta. Och jag börjar i morgon. Jag är för förstummad för att palla att känna någon stress inför att jag börjar i morgon. Det bara är. Nu sitter jag som ett vakuum i soffan, bläddrar i tidningar och lyssnar på en snarkande hund. Inväntar verkligheten.

Anna von Hausswolff

Hon spelar på Ladyfest på Palladium i Malmö på lördag. Kan bli hur magiskt som helst.

Put Baby in the corner

Vi har bestämt oss för att köpa hund och imorgon kommer min mor och hennes bästis på besök. Då ska jag låna en hund och testa om min superallergiska mor reagerar på den. Jag vet inte varför egentligen, för vi har, med hennes välsignelse, bestämt oss för den rasen i vilket fall som helst. Det är ett stort åtagande, och vi pendlar mellan glädje och oro. M för att han inte gillar förändring. Jag för att jag inte gillar att låsa upp mig.

I går kväll kom M hem med papper om sjukpenningsgrundande inkomst. Han hade läst in sig på hur det här med föräldrapenning fungerar. Han berättade länge och väl om allt han hade lärt sig, och jag blev sjukt stressad och var tvungen att gå på toa. Mamma pappa barn. Play house. Herregud. Vill lite packa resväskan och inte tänka på saker som hängpattar, moderkaka och bebisskrik. Jag är snart 30 och känner mig fortfarande som en tonåring. Tonåringar ska inte ha barn.

Efter en sansad och allvarlig frukost med Amasonen så bestämde jag mig för att inte presentera uppsatsen förrän i augusti. Jag vet att det inte är ett nederlag, men min magkänsla har inte fattat det än. Jag jobbar på det. Det viktigaste är att uppsatsen blir bra, och just nu är jag för splittrad för att kunna jobba på i 180 km/h. Jobbsökandet är i full gång, och jag känner mig pressad.

Hela jävla livet gör att jag känner mig pressad just nu.

Be Mine

(Först: Jag provar ut en ny design. Bare with me. Är den lite rörig kanske?)

Den här stretchade jag till på ett pass häromdagen. Ett fint exempel på att kommersiell musik inte behöver vara skit.

Och igår satt jag på en väldigt stor middag inträngd mellan två heterosnubbar. Till vänster om mig satt en kaospilot i stora hipsterglasögon som älskade att höra sin egen röst och berätta för alla hur jävla speciell han var. Till höger om mig satt en av de längsta killarna jag någonsin träffat, lätt över 2 meter. Han jobbade på IKEA och var så fin och glad att jag förvandlades från en surpuppa till en fnissmaja. Och i dag strålar solen och jag sitter ute på balkongen, dricker juice och lyssnar på Tom Waits. Varför inte You Can Never Hold Back Spring?

Det är okej att jag mest vill sova nu.

Alla fredagkvällar kan inte sluta i eufori.

Anställ mig snälla snälla

Jag skriver ett CV för första gången sen 2006. Det får mig att känna mig gammal och ringrostig. Dessutom har jag helt fel arbetserfarenhet. Väldigt vuxen och kvalificerad arbetserfarenhet, men helt fel. Tanken på det gör min mage upprörd, och så känner jag mig kissnödig och måste vanka av och an i lägenheten av oro. Däremot har jag hittat en väldigt fin font som heter "Baskerville", och den gör mitt CV fint och lite sådär tidigt 1900-tal. Alltid nåt.

Försökte bryta min negativa tankespiral genom att gå och träna. Brainy var där och det var månader sen vi sågs, så det var sjukt kul. Synd bara att instruktören var den sämsta jag någonsin har haft. Dålig koreografi, ingen taktkänsla, ofullständiga instruktioner. Sånt kan verkligen förstöra mitt humör fullständigt, jag vill bara göra en Tiina Rosenberg, skrika fuck you fuck you fuck you och gå ut. Men jag stannade kvar, bet ihop, och försökte att inte ge instruktören onda ögat oftare än var femte sekund. Vad fan människa, när majoriteten av din klass slutar göra rörelserna och bara står och tittar irriterat/förvirrat på dig, inse att något inte funkar!

Gud, vad skulle man göra utan sina i-landsproblem...

Make some noise

Det ska vara fan att jobba hemifrån när nya grannen ovanpå totalrenoverar sin lägenhet. Särskilt när den nya grannen även är min hyresvärd. Borra lite mer högljutt och orytmiskt! Kom igen hantverkare, jag har fullt förtroende för att ni kan göra det här lite mer olidligt!

Frisörskräck III

När man har hittat en frisör som man vågar gå till, då vill man att den frisören ska vara tillgänglig. Jämnt. Varje dag. Inte säga "jag har ingen tid förrän om tre veckor". Hur kan en sån liten sketen okänd frisör vara så uppbokad? Toppen av mitt huvud såg ut som kräks, det var kris. Fick gå till en annan, okänd frisör. Hon pratade om sin hund, drog mig i håret och sa (på riktigt) saker som "jag tror på att allt händer av en anledning" och "jag ringde mitt medium igår, och han sa...". Och hon hade bara skvallertidningar och Cosmo. Ingen Illustrerad Vetenskap, som min vanliga frisör. Och hon pratade så bred skånska att det verkligen var som ett annat språk. Jag var nog hennes tråkigaste kund den här veckan, för jag var irriterad och gav noll gensvar. Å andra sidan tjänade hon hutlöst mycket pengar på mig, så hon var säkert glad ändå. Jag gick därifrån, stirrade på mig själv i skyltfönster och kände mig lurad. Jag hatar frisörer.

I hope my pony knows the way back home

När planet lyfte från San Francisco International så var det ovanligt lite dimma i bukten och sikten var fri. Planet rundade halvön, och jag kunde faktiskt se mitt hus. I alla fall min gata, där precis intill Buena Vista Park. Solen gassade och staden var ett myller av vita hus, stora lummiga parker, och så ett kluster med skyskrapor nere i Downtown. Jag tryckte näsan mot rutan och kände mig så förbannat vemodig. Ett tryck över bröstet och en diffus känsla av förvirring. Det var meningen att man skulle sova stora delar av hemresan, vi fick middag, tandborstar, det släcktes ner, och när vi närmade oss London bjöds det på frukost. Jag var klarvaken hela resan och hjärnan gick på högvarv. Jag bäddade ner mig, satte på mig min sovmask, försökte intala mig själv att jag var trött, lyssnade på avslappningsövningar ("feel how your mind relaxes when you let go of all thoughts"), men inget funkade. Tittade på "The King's Speech" och "Burlesque". Satt sen och stirrade håglöst ut i mörkret, lyssnade på Röyksopp. Kändes som om jag var den enda vakna människan på hela flyget (förutom piloterna, hoppas jag). Tankar på framtiden (jobb, boende, barn, livsstil, vänner, självbild, förhållande) surrade i mitt huvud, och gör fortfarande. Jag antar att det är det här som de kallar "examensångest". Och nu är jag alltså tillbaka i Lund, och livet är lite mer tillrättalagt, lite stillsammare, lite mer medelklass. Och jag är alltså, som sagt... förvirrad.

Så var man hemma

Tillbaka i Sverige efter några sista dagar i Sanny Franny med stekande hetta. Jetlaggad och fortfarande sjukt förvirrad, men det är skönt att vara hemma. När jag vaknade i morse hade jag ett omåttligt sug efter denna, och det måste ju vara ett gott tecken: