Åh, Jill!

Ibland tar man ledigt från tentastress och drar med sig sin Amason på gala. Att skrida fram i högklackat över marmorgolv med en kurvig donna vid sin sida är inte helt fel, särskilt inte när man dessutom får ett glas skumpa i handen, får frottera med kändisar och går hem med ett munspel i fickan! Jag testade i morse att spela "We shall overcome" för de vaktade katterna, men de tyckte mitt tutande var det läskigaste som hade hänt sen den rosa nakenhunden kom på besök och åt upp deras torrfoder. De förstår helt enkelt inte att uppskatta en medfödd talang. Och på tal om talang, så måste jag nu krypa till det kors som Amasonen satte upp innan kvällens början, då hon vänligt men bestämt informerat mig om att "Jill Johnson sjunger faktiskt inte bara schlager, hon är jättebra och dessutom är hon sanslöst snygg". Jag skakade på huvudet som den musiksnobb jag är, men fann mig senare sitta där, med hakan i knät och dregel på klänningen och händer som applåderade så mycket de orkade. Storbandsjazz! På vägen hem enades vi: Jill Johnson har en stående inbjudan hem till oss. Vi kan dock inte lova henne att vi inte kommer tafsa.