Ständigt denna vessla, som vesslar sig in, som vesslor gör, och lämnar fotspår och doftmarkeringar i hörnen, och hur mycket jag än skrubbar så förnimmer jag vesslan och kan inte låta bli att le men det är en bitterljuv känsla för jag kanske vill ha de där rönnbären som räven kallar sura. Jag säger kanske, för här har vi minnsann känslorna i schack, för stolthet går före fall och jag tänker hålla hårt i min stolthet även långt efter jag har ramlat över kanten och i snabb takt singlar ner mot den förhoppningsvis mjuka marken.
Jag är ingen tävlingsmänniska utan ställer mig prydligt längst bak i kön som en duktig medborgare, jag kan vänta, det kan jag visst det, jag tänker visst inte alls särskilt ofta på ögonfransar och knäveck, jag tänker hellre på avfrostning av frysen och obetalda räkningar. Allt värdsligt, praktiskt, påtagligt, sakligt och neutralt, det ska jag göra till mitt, som livlinor som binder mig, håller mig kvar i den fälla jag har gillrat för mig själv, inte för att jag trivs där utan för att jag försöker att bete mig som folk. Jag lurar inte mig själv genom att säga att det är så man fångar en vessla, men hoppas innerst inne att mitt beteende ska vara tillräckligt genomskinligt för att inte passera obemärkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar