Fransyskan

Jag vill inte bära dig. Jag har burit dig i åratal, som vän, som älskarinna, som livspartner. Bara för att du nu kallar mig din storasyster ger det dig inte rätten att fortfarande kasta din ångest över mig, att hänga på mig med hela din tyngd. Du är för tung för att bli buren, du är vuxen nu. Jag är så trött på att leverera de rätta orden när du behöver dem, du är ett egocentriskt litet barn som är van att bli uppassad på, att bli tröstad när livet är dumt, att bli förlåten när du gör något fel, att aldrig behöva reda ut din egen röra. Bara blinka med dina stora rådjursögon så kommer någon stor och stark och lyfter dig upp ur ditt eget helvete, någon du kan luta dig mot, någon som bekräftar dig närhelst du behöver det, någon som aldrig släpper taget som du och tillåter sig att vara liten och hjälplös. Någon som jag. För jag gör det, varje gång. Jag kör ner fötterna ordentligt i din sörja tills den går mig upp till armhålorna, jag tar tag om din midja och lyfter upp dig, högt över allt det som känns jobbigt. Och du ler ner mot mig, tacksam till bristningsgränsen över att jag fortfarande finns där. Och jag ler tillbaka där jag står, med armarna uppsträckta och täckt av din skit.