Avsked, inflytt och Erna min Erna.

Sitter på jobbet, oinspirerad till att jobba, ersätter det med blogg. Att blogga mitt i ett kontorslandskap är inte världens mest diskreta skolkning, men det är så vitt jag vet min sista dag (det har en tendens att ändras). Sista dagen på jobbet är lite som sista veckan i skolan innan sommarlovet, man är där fysiskt men inte mentalt. Det känns otroligt skönt att få slippa kombinera jobb med plugg för det har verkligen inte funkat, det kan min magkatarrsmage skriva under på. Samtidigt känns det så konstigt att lämna ett jobb som jag alltid har trivts med, jag blir odelat glad bara jag närmar mig byggnaden. Hur ofta känner man så inför ett jobb?

Mötte upp med hyresvärden i morse och besiktigade lägenheten inför inflytt. Vi har ett bra samarbete han och jag, jag säger till honom vad jag vill att han ska göra, och så gör han det, som en förtjust robotman. Ibland gör det mig så glad att jag vill klappa honom på huvudet, men han är så mycket längre än mig och dessutom så skulle han antagligen ta lite illa upp.

Läste i tidningen om kyrktanten i Lund som funderar på att gå ur Svenska Kyrkan i protest om samkönade par får rätt att gifta sig i kyrkan. Erna hade många roliga argument, men roligast var den gamla "om alla blev homosexuella så skulle det inte födas några barn"! Det argumentet är så roligt ur så många olika aspekter så det går inte ens att bemöta! Erna gör mig varken arg eller ledsen, nej om jag bara kunde hålla mig för skratt tillräckligt länge så skulle jag ta den lilla dinosaurien i min famn, stillsamt smeka hennes hårdpermanentade hårsvall och förklara för henne om överbefolkning, procentsatser, och människans historia. Men det örat skulle Erna självklart stänga av hörapparaten på. Man lever längre om man skrattar, så om Erna bara fortsätter att hålla fast vid sina älskvärda värderingar så kommer jag bli ett väldigt långlivat homo.