Det är alltid föräldrarnas fel

Jag kommer nog aldrig lära mig att inte ropa hej förrän jag kommit över ån. Jag kommer alltid stå där vid strandkanten och gasta hejsan hejsan hejsan hejsan, totalt säker på att nu går allt vägen. Inte för att jag nu står inför en katastrofsituation, inte alls. Ett i-landsproblem, får man nog ändå säga. Det handlar om karriärsval, inkomst, tid och självkännedom. Men framför allt handlar det nog om den ständiga slitningen i mig mellan det rationellt praktiska och det estetiskt kreativa. Innerst inne vet jag att det ena inte prompt måste utesluta det andra, men jag måste ändå tänka fatalistiskt och höra domedagsrösten inuti mig runga det val du gör nu, det kommer sätta tonen på resten av ditt liv. Jag vill helst säga till den där rösten att hålla käften, men domedagsröster har en tendens att vara omöjliga att inte lyssna på under processens gång, för att sedan reduceras till något skrattretande melodramatiskt. Jag är helt enkelt inte säker på att jag vill göra det jag har bestämt mig för att göra, och om det över huvud taget är genomförbart. Jag gör som jag brukar göra när jag har livsångest, jag ringer min kära mor. Hon svarar som alltid:
"Gör det som du blir glad av och som betalar hyran."
Jo men det är väl fint, men varför kan ni inte för en gångs skull sätta press på dottern och säga till henne vad hon ska göra så hon kan uppfylla alla era förväntningar och bli allt det där ni alltid drömt om? Jaså ni drömde bara om lyckliga barn och barnbarn?
Det ska vara fan att växa upp i ett gröna vågenhem.
Hade jag vuxit upp i en mer strikt familj hade jag kanske varit en framstående violinist nu, och då hade jag inte behövt tänka på allt det här.