måndag 30 november 2009

Tappar kontakten

Varför är det så svårt att knyta människor till sig i vuxen ålder? Varför slutar man vara som ler och långhalm med sina vänner? Varför har vi inte längre tid med det? Vi springer förbi varandra på väg mot nästa "måste", vi strör några komplimanger och försöker bekräfta varandra i förbifarten för vi vill ju att de viktiga människorna ska veta att de är viktiga, men vi har egentligen inte tid att njuta av varandra. Vi har inte tid att göra något viktigt tillsammans. Alla kalendrar är fullbokade, alla helger redan uppbokade, och jag känner att vi gör FEL, fel fel fel. Vi har fått vuxenlivet om bakfoten, det var inte så här vi skulle göra, vi skulle inte bli isolerade öar, vi skulle bli vidsträckta landskap av rullande kullar. Vi skulle röra oss i trygga varma flockar, sova nos mot nos, tass mot tass. Springa sida vid sida, inte springa in i varandra då och då över en jävla latte. Ni rinner mellan mina fingrar och jag känner mig sorgsen över att jag inte kan stanna och fånga upp er.

fredag 27 november 2009

Screw solidaritet

Det är klart att jag blev sjuk. Jamen det är väl för fan självklart. Med min mesiga lekamen var det väl inget annat att vänta. Det är priset man tydligen betalar för att få vara lite solidarisk och fin, En God Medborgare. Eller så är det priset jag betalar för att jag fick gå före hela långa kön av Goda Medborgare som också skulle vaccinera sig (en lång historia). Jag har feberfrossa och har så många lager kläder att jag ser ut som Michelinmannen. Ligger nedbäddad i soffan och lyssnar på Melissa Horns "Jag kan inte skilja på" för den är fin. Jag har även sett filmen 9, men den var lite av en besvikelse. En sån där film där konceptet är strålande och man vill gilla den bara därför, men så kan man inte det eftersom den är dålig. Och detta trots att den är riktigt fint animerad. Nörden i mig suckar, och fortsätter med några avsnitt av "Skins".

I kväll hade jag två val: Dricka öl med diverse flator, eller dricka drinkar med diverse heterosar. I shall do neither. Jag ska ligga här, som en darrande larv i sin kokong, och lida med mig själv. M är självklart "bara lite öm i armen", och ger sig därför ut i novembernatten, vilket förstås är mycket klokt av honom. Han är en klok man. Och jag är en sissy.

torsdag 26 november 2009

Solidaritet

För övrigt ska jag vaccinera mig idag. Mot baconfebern, så klart. Med en viss insikt i den medicinska världen känner jag mig något skeptisk. Jag hade egentligen tänkt vänta lite längre med min solidaritetsgärning (som direkt framstår som mindre solidarisk men what the hell) för jag kan tycka att det är rätt vettigt att ställa sig vaksam till läkemedel som framställs under sån tidspress. Hur många korrekt utförda vetenskapliga studier tror ni har gjorts på detta vaccin? Jag bryr mig inte ett skit om löpsedlarna och deras domedagsprofetior, men jag bryr mig om metodiska tillvägagångssätt. Jaja. Nu får jag skjuts till stället där smacket ges ut, så det är bara att snällt sätta sig i bilen och tuta och köra. Eller, jag varken tutar eller kör eftersom jag inte har något körkort. Möjligtvis hade jag kunna sträcka mig över ratten och tuta lite, men det känns oartigt på nåt vis.

Screw självinsikt.

"No emotion is the final one."
Det är egentligen ett rätt banalt citat. En ganska självklar grej, en ganska fånig mening. Men det citatet har följt mig i åratal. Det har blivit som en påminnelse, som jag självmant plockar fram ibland. Varje känsla passerar, varje läge är föränderligt. Det kanske känns som skit nu, men det är övergående. This too shall pass. Sen kommer jag se tillbaka på det och inte förstå varför jag inte kunde distansera mig från det, så jävla farligt var det väl inte.

Nu är ett sånt läge. Näst sista praktikdagen. Avslutande samtal med handledarmonstret, som utvecklats till en fullt mänsklig människa. Allting känns positivt, praktiken känns plötsligt kul. Handledaren är "ovanligt nöjd", och öser lovord över mig och min kursare. Och det är klart att man glir glad av att höra det. Ingenting känns dramatiskt, inget känns stort. Det bara är, i all sin vardaglighet. Och jag undrar vad det var jag egentligen låg sömnlös över. Känner mig som en drama queen, även om jag egentligen inte har skapat något drama. Silly rabbit.

tisdag 24 november 2009

Humor mitt i allt mörkrött

Precis så här känner jag idag, efter en heldag med föreläsaren Herr Urusel, a.k.a. Herr Opedagogisk Gubbjävel, och med ilande molande mens som fyller hela jävla bäckenet.

Tack J.

måndag 23 november 2009

Take this waltz

Det var en lyckad fest, intim och dekadent. Mitt i natten dansade jag runt barfota i aftonklänning, lullig på ungersk champagne. Allt kändes varmt och glittrigt i det fladdrande skenet av stearinljus nedtryckta i slitna kandelabrar, och jag dansade för dansandets skull, för att musiken var så bra, för att allting just då var i harmoni. Runt omkring mig dansade andra aftonklänningar och några smokings och en frack, och vi sjöng och vi skålade men egentligen dansade jag alldeles alldeles själv, utan hämningar och bara för min egen skull. Som om ingen såg, du vet. Det kändes väldigt vackert, och jag såg att min syster är som allra vackrast när hon kastar sig runt, uppklädd till tänderna men med frisyren på sniskan och rosiga kinder, och sjunger med i musiken och pekar rakt på en som för att säga "kom igen lillsyrran nu kör vi". Klick. Ögonblicksbild.

Det är också väldigt vackert att återse gamla vänner och känna att hur mycket det än kränger och svänger i livet så förblir vissa saker konstanta. Att vi inte längre är tonåringar som tror att timslånga häng på ett visst café ska definiera oss som coola spelar ingen som helst roll. Det grundläggande kvarstår. Heja dig V.

fredag 20 november 2009

Rude awakening

Vaknade i morse med denna mening ekandes i huvudet:
"Så länge jag darrar går det inte att strypa mig."
Mysig start på dagen? Lite som att vira in sig i en mjuk filt med en kopp varm choklad?
Sen kom M inskuttandes i underställ och såg väldigt mycket ut som Kalle Stropp.

Jag hade häromdagen ett stort genombrott med en av mina patienter. Det är såna saker som får vågskålen att tippa över, som får en att sluta tvivla och bara gilla läget. För senaste tiden har jag tvivlat lite. Det har inte känts hundra. Nu är jag i alla fall uppe i 85% igen.

Helgen spenderas i hemstaden. Det är dags för galej, och jag har packat min stass och mina smycken och den stora grejjimojjen jag ska klämma dit i håret. Bloody brilliant.

En halvtimme senare: Försökte mig på det här med att mingla med okända kollegor på lunchen. Fick höra någon använda uttrycket "finkultur" utan ironi. Alls. Jag visste inte ens att det var möjligt.

torsdag 19 november 2009

Sånt jag ser

Igår såg jag Lo Kauppi och Anna Vnuk på en scen. Enda sen jag såg Kauppis "Bergsprängardottern som exploderade" så har jag haft en liten pyrande crush på henne, hon tar plats på ett så förbannat skönt sätt. Hon har scennärvaro. Hon är självklar. Hennes uppträdanden gör mig nervig och glad på samma gång. Jag älskar hur hon ställer sig bredbent, drar fingrarna genom håret och bara... äger.

Anna Vnuk gjorde en dansant hyllning till kvinnan som barnaföderska, och jag är ledsen men jag tycker det är ett rätt ointressant tema. Att få sitt första barn är säkert precis så häftigt så att man vill göra en hel föreställning om det, men det betyder inte att det är intressant att titta på. Och med en uppväxt inom dansvärlden är jag en kräsen publik, jag impas inte lätt. Det var skön musik och bitvis fick de till det bra, men annars... det kändes gymnasialt. Väldigt ungt.

På väg därifrån var det storm och jag fick en sten rätt i tinningen. Det var kanske Guds bestraffning för att jag inte tycker att kvinnor är överjordiska varelser som ska dyrkas bara för att vi kan bli på smällen. Guds vägar är ju, som alla vet, outgrundliga. Jag åkte hem och åt kakor.

måndag 16 november 2009

torsdag 12 november 2009

Lös(släppt) och ledig

Jag packar min (ser jag nu) mycket skitiga kabinväska, och drar iväg till Bryssel över helgen. Här ska drickas trapistöl!
A la semaine prochaine...

måndag 9 november 2009

Jag modebloggar

Det var nån som läser min blogg som sa att jag överanalyserar allting hela tiden, och det lät ju fan sjukt långtråkigt att vara en sån... Så för att bevisa för mig själv (och eventuella läsare) att jag inte alls är så grubblig eller i alla fall inte så ofta eller i alla fall inte hela tiden, så är det i dag dags för: Modebloggande. Det känns sjuk ute, men där är mina tankar i dag.

Jag har fått en hangup på det androgyna. Det avskalade. Jag är mycket less på det puffiga söta och färgglada. Jag vill ha svart, grått, brunt, marinblått. Jag vill ha rejäla gamla mckängor och en strikt svart vinterrock med ståkrage. Inga krusiduller. Och det har jag köpit, ja det har jag minsann. Men jag vill ha mer. Jag vill ha kroppsnära men inte figursytt, jag vill ha kraglösa skjortor, jag vill ha slitstarka rejäla material som är vackra i sig själva, jag vill ha välskräddat. Jag vill ha herrsmycken. Jag vill ha ett fickur, inte att hänga runt halsen utan att ha i västfickan, med tillhörande kedja. Jag vill ha retro, à la 30-tal. Det raka, okonstlade. Uppkavlade ärmar och välputsade skor. Jag vill behålla mitt långa hår men klippa det ännu mer asymmetriskt. Framför allt har jag för första gången reflekterat över det, och insett det, att jag har en kroppsform som ofta passar sig bättre i herrkläder. Jag har köpt herrkläder förut och alltid förundrats, men aldrig kommit till någon egentlig insikt. Jag vill blanda mer. Jag har ingen önskan om att bli butch. Jag kommer aldrig vara butch, det är inte jag. Men som alltid, är det inte just kontrasterna man vill åt? Är det inte där det blir intressant?


söndag 8 november 2009

Han är som en rök

Så har M åkt till Libyen igen. Han må vara där borta och bada i medelhavet, shoppa på exotiska små marknader insprängda i trånga gränder och vräka i sig underbar libanesisk mat, men jag har fortfarande hans teckning på foten. Lite suddig visserligen, men jag tar vad jag får.

fredag 6 november 2009

Dagens fredag

Dagens aktivitet: Några timmar jobb, några timmar auskultation hos en människa i min yrkesgrupp, någon timme inne på nya Entré, trots att jag hatar köpcentrum men jag måste ju se hur åbäket ser ut inuti plus att jag är i krokarna ändå och verkligen behöver en ny vinterjacka. Sedan vernissage eller filmkväll. Kanske en liten whiskey på det. Jag SKA bli en whiskeydrickande människa.

Dagens känsla: Halsinfektion. Och en puttrande glädje inför känslan av att allting vänder.

Dagens outfit: Das überschnyggen kängen, mörka jeans, slinkig topp med nån slags specialkrage och grå väst. Och Amasonens tjejs armbandsur. Varför går jag omkring med det på mig? En stor tung och klumpig sak.

Dagens musik: Florence & The Machine. Tröttnar aldrig.

Dagens Jenny Holzer: Slipping into madness is good for the sake of comparison.

Dagens läsning: Tidningen Ful. Mycket nöjd när den dimper ner i brevinkastet.

Dagens frustration: Kontoret har slut på tejp.

Dagens längtan: Drömde i natt att jag var i Köpenhamn och alla mina gamla rävar var där. Du var där Jenny! Och du med Vicky! Vi gick på hårdrocksklubb och det var fest och det var bärs och det var långhåriga snubbar i kajal.

Dagens mindfuck: Att för första gången ha råd att kosta på sig nån av de där dyra prylarna man har suktat efter, och sen inse att de tappar sin dragningskraft så fort man äger dem. Konsumtionssamhället är en bluff, who would have thought? *s*

Dagens citat: I must become a lionhearted girl

onsdag 4 november 2009

Allt som påverkar

Såja. Då var vi på rätt köl igen. Inte för att skryta (eller jo) men jag fick full pott på den där jävla omtentan. Sen hade jag praktik och impade på min bitchiga handledare. Jag börjar förstå hur hon funkar, börjar knäcka koden. Vi satt en lång stund i fikarummet och bondade, hon och jag, och jag kände nästan att jag kunde tycka om henne lite grann. Tantaslanta. Dessutom väger mötet med patienterna upp precis ALLT. Jag knyter alltid an till dem som fan, och den här gången är inget undantag. Vill stoppa ner dem i väskan och ta med dem hem, bjuda dem på kakor.

Jag har fått taxfree-parfym av M och blev skitglad. Jag har alltid önskat, i hemlighet, att få parfym av en partner, men det har aldrig hänt förut. I hemlighet har jag alltid önskat mig de där svenniga presenterna, men jag tror jag skickar ut vibbar som säger att jag skulle bli besviken på sånt. Att jag bara vill ha genomtänkta, smarta och personliga presenter. Det är inte sant, i verkligheten hade jag tyckt det vore rätt fint att få ett kit från Body Shop eller en biobiljett. Just kanske för att jag aldrig får det. Men nu har jag alltså fått en parfym, och jag sprutar den på mig medan kårar av vällust löper utmed min rygg.

Det virvlar omkring snö där ute. Inte konstigt att det är så kallt att man blir lätt hysterisk. Det var snö på väg. Den är tidig. Det är som att allt den här terminen har lite bråttom. Ingen tid till att invänta rätt stund, ingen tid för reflektion, ingen tid till att finnas kvar i de där oförglömliga men tysta ögonblicken, för vi måste hela tiden vidare och allt som vi en gång har passerat har vi glömt. Och det är okej, det kan vara så, så länge det inte är permanent. Det här är inte mitt tempo.

måndag 2 november 2009

Grå måndag

Måndag eftermiddag tillbringas i ett berg av stenciler. Vi drunknar i papper i den här kursen, vilket papper du än letar efter så hittar du det aldrig. Ute regnar det, och jag sörjer att alla löv trillar av så fort. Men hösten är bäst, ändå. När jag tröttnar på tentaplugg så pimpar jag datorn med nya ikoner på min dock. Min dator börjar se ut som om den tillhör en nördig tonårspojke, med monster och Kill Bill-referenser. När jag tröttnar på det så njuter jag av att M är hemma några dagar, han löser upp många knutar i mig. Mer än något annat så gör han mig flamsig och får mig att prutta med armhålan och starta kittelkrig som jag nästan alltid förlorar och måste springa därifrån och låsa in mig på toaletten. Nyttigt i dessa allvarliga tider.