torsdag 29 december 2011

Kastrerad

I dag blev Sigge av med sina pungkulor. Jag var lite nervig hela dagen, det finns ju trots allt vissa risker med narkos. Hönsig, moi? På eftermiddagen hämtade vi honom, och medan djurskötaren gick igenom alla detaljer så hörde vi honom gny i rummet intill. Han lät precis som ett stort hungrigt marsvin, mycket märkligt. Han är nu rakad och groggy, och väldigt kinkig. Han snubblar omkring, sätter sig på rumpan, gnyr och verkar ha ganska ont. Vi distraherar med riktigt goda tuggben och mycket gos, det funkar.

måndag 26 december 2011

Årets jullåt

Vi hade en omröstning, ni var inte med, men det blev den här.

söndag 25 december 2011

God fortsättning

Jag är i mellansverige och firar jul med släkt och vänner. Det är precis lagom av allt, och jag har det lugnt och trevligt. Jag äter hela tiden. Sover tungt om nätterna. Har det bra, helt enkelt. Hoppas att ni har det bra. Jag rekommenderar glitterspray.

torsdag 22 december 2011

Delad glädje osv

Igår när Brainy kom över så blev det rejäl utrensning. Först blev det utrensning av kylskåpet och jag bjöd på en "ny spännande rätt", som kunde ha blivit katastrofal men som faktiskt blev riktigt god. Sen rensade jag ut garderoben, eftersom Brainy är en av få nära vänner häromkring som har samma klädstorlek som jag (och ungefär samma smak). Jag hade sen innan rensat ut bokhyllan, så det stod travar med böcker som ska lämnas till loppis nån dag. Brainy dök in med huvudet före och kom upp till ytan med Goethes Faust och andra hisnande pageturners. Jag skakade förbryllat på huvudet men var glad över att få dela med mig av mina grejer och glad över att högarna minskade. Sen kom hennes rumänske snubbe som ska ta över vår lägenhet, och jag visade honom runt och mös åt hans glittrande ögon. Det känns ofantligt bra att kunna lämna över kontraktet till någon, särskilt i en stad som Lund där förstahandskontrakt är ungefär lika sällsynta som enhörningar. Mitt i alltihop dök Fixar'n upp och vi bytte julklappar, och sen kom M hem och huset var fullt av folk och det var musik och det var babbel och det var skratt och jag tänkte att så här borde det vara jämnt.

tisdag 20 december 2011

Besvikelsen

Jag är fortfarande jävligt kinkig och lite allmänt livskrisig. Vad är egentligen problemet? Jo jag tror att jag har lyckats summera det ganska bra i mitt huvud, och här kan du sluta läsa för det här är nog fullständigt likgiltig information för alla utom mig. Förutom en överbelastad tillvaro som sakta eskalerat de senaste åren så är det nu detta: Jag hoppade av mina journaliststudier. Ville inte längre. Hamnade i livskris för att jag inte visste vad jag skulle ersätta den drömmen med. Började jobba på kontor. Tyckte att det var helt okej, drägligt, men jag ville jobba med något som engagerade mig. Jag ville ha mer än ett kneg. Så jag började en ny utbildning. Slet som ett djur för att få ihop ekonomin när studiemedlet tog slut, men det var värt det, för nu skulle jag få jobba med något riktigt engagerande. Utbildningen sög bitvis, och stressnivån var för hög, men det var det värt för när jag väl kom ut på andra sidan så skulle det bli riktigt bra. Sen kom jag ut på andra sidan. Började jobba. Det började bra, jag gillade det. Sen blev min arbetssituation allt sämre, och de senaste månaderna så har varje nytt besked innebärt en försämring av mitt jobb. Allt är turbulent, allt är förvirring, och jag får inte behålla några av de patientgrupper som jag känner mig engagerad i. Jag har ingen möjlighet att påverka min arbetssituation, och alla är överens om att det fullständigt SUGER för oss som är vikarier här nu. Jag tvingar mig själv att sänka mina förväntningar, att bara pressa mig igenom det. Jag vaknar varje dag och tänker "kan jag sjuka mig idag?". Jag vill inte gå till jobbet. Jag försöker förlika mig med det faktum att jag måste se på det här som ett kneg. Fast det var precis det som det inte skulle vara. Jag slet inte som ett djur i alla dessa år för att få ett jobb som är SÄMRE än det jag hade innan. Problemet är också att det här är ett jobb som inte går att genomföra på slentrian. Det kräver närvaro, engagemang och intresse. Annars går det inte att genomföra. Så varje dag handlar om att pressa ut den sista lilla klutten entusiasm som går att uppbåda i den tub som är jag. Förbannade jävla skit. Det är inte utan att man känner sig som en idiot.

torsdag 15 december 2011

Grown ups do this all the time

Personalmöten på mitt jobb får mig nuförtiden att längta efter att kasta saker i marken, bara för att få höra det underbara ljudet av saker som krossas.

Och jag tänker: Det här är inte rätt. Jag ska inte vara här.

Men jag har inte kommit på nåt alternativ.

I kväll är det dags för julfest på jobbet. Jag har nerverna på utsidan, vill bara vira in mig i min vita rock (som faktiskt inte alls ger mig en känsla av pondus utan mest får mig att känna som om jag hade på mig pyjamas), krypa in under ett skrivbord och sova. Alternativt plugga in lite musik, exempelvis Andrew Bird - Candy Shop, och låtsas att jag är någon helt annanstans.

tisdag 13 december 2011

Jag är inte grinch, jag är bara inte pysslig

Jag lyssnar en del på Charlie Winston nuförtiden. I kväll till exempel. Så här inför fjärde advent har jag bestämt mig för att börja julpynta lite hos oss. Crazy, eller hur? Men jo, en liten julstjärna ska vi väl kunna skaka fram ur gömmorna. Förra året, när vi inte heller hade lugnet att njuta av julen utan tog fram julsakerna nån vecka innan Le Grand Finale, så enades vi om att vårt julpynt var apfult och att vi skulle köpa nytt nästa år. Ja, nu är vi där igen. Kanske bara låter det ligga kvar i lådorna trots allt. Men nästa år, ...



Edit: Det som inte var kräkfult var trasigt. Så vad är årets julpynt i det här hemmet? En liten liten trätomte på köksbordet. Ho ho ho!

Citat på kollegas anslagstavla

"Don't look back
unless you want to know
who's gaining on you."

Och jag får ännu en pusselbit till varför jag har så svårt för den här kollegan.
Vi är helt enkelt från olika planeter.

måndag 12 december 2011

När man kavlar upp ärmarna så...

Min beniga röv har om möjligt blivit ännu plattare efter helgens soffsittande. Två dygn som har sett ut exakt så här: Jag i bäddsoffan på kontoret med laptop i knät. Sigge tungt sovandes bredvid, utfläkt så att han tar upp resten av soffan (han har blivit stor!). M med ostbågerygg framför sin dator, ca en meter bort. Vi har jobbat. Och jobbat. Och jobbat. M agerade drill sergeant och satte upp deadlines för oss båda. Jag höll min. Det gjorde inte han. Det är synd om M, för hur mycket han än jobbar så kommer det alltid mer jobb. Mig är det däremot inte lika synd om, för jag har skrivit klart första utkastet till uppsatsen. Nu väntar den på att bli granskad av min handledare. Det är bara diskussionen som hon inte har läst förut, förhoppningsvis sågar hon den inte fullständigt så jag måste skriva om skiten. Med lite tur är det bara mindre ändringar, och sen är jag klar. KLAR! Skiten som jag har haft hängande över mig sen i maj, KLAR! Jag är William Wallace, och jag skriker FREEDOM så det studsar mellan husväggarna.

lördag 10 december 2011

vikten av att få smakprov

Vi sitter i bilen, på väg hem efter en trevlig glöggkväll hos några äldre vänner som vi träffar alldeles för sällan. Deras hus var fullt av småbarn och äldre barn och deras föräldrar, och jag och M är sockerstinna och barnskriksstinna och alldeles alldeles fyllda av inblickar i småbarnslivet. Jag tittar på M och frågar hur han känner när han kliver in i den världen. Känner han att han vill vara med? Jag har ingen aning om vad jag vill att han ska svara. Han funderar en stund. Det gillar jag verkligen med M, att han tar tid på sig att fundera igenom hur han känner för att kunna ge ett så ärligt svar som möjligt. Till slut svarar han att det nog är både och. Han känner det där föräldrasuget som bara dyker upp som en sporadisk ryckning hos mig, men samtidigt ser han hur mycket det förändrar livet. Och han gillar det livet vi lever nu (förutom arbetsbelastningen). Det är tydligt att vi båda processar det här ganska mycket nu, och att det är en långdragen och långsam process som får ta tid. Vi vet vart vi är på väg, men vi är inte framme än, och det är rätt skönt.

fredag 9 december 2011

Alla vackra FTM

Det händer att jag passerar väntrummet på jobbet och liksom hajar till. Utan en medveten tanke stannar jag upp, kanske bara en bråkdels sekund, och tittar på det som fångat min uppmärksamhet. Och det slår aldrig fel... det är, utan undantag, alltid en transsexuell person, FTM. Det tog mig ett tag att se det här mönstret.

Det är kanske inte världens mest proffsiga reaktion, men jag kan inte hjälpa det, när jag ser dem så viftar min libido lite med fingrarna, krullar tårna och viskar ett litet "yey!". Jag vet att det är en helt missvisande klassificering och inte alls särskilt PK, men min reptilhjärna registrerar dessa individer som den ultimata butchen, och de senaste åren har jag dragits mer och mer åt butchar. Min sexualitet är inte lika intresserad av femme längre, och jag har ingen aning om varför. Är det månne kopplat till att jag har sex med en snubbe? Vet ej. Visa mig spetsunderkläder och jag ska visa dig precis hur stort jag kan gäspa.

Nåväl. Den senaste tiden har det varit en transperson hos oss som jag reagerat på lite extra. Hen är helt enkelt något av det snyggaste jag sett på länge. Precis rätt mängd butchighet, hårdhet och exotiska drag. Gången. Blicken. Jag kommer på mig själv med att låtsas ha en massa anledningar att passera väntrummet, om och om igen, när hen sitter där och väntar. Jag går alltid väldigt raskt, så att det inte ska se ut som om jag bara dräller omkring utan att jag faktiskt har ett syfte och att jag faktiskt är en väldigt upptagen och viktig person. Hen ser inte imponerad ut. Ibland ler jag mot henom när jag passerar. Ibland ler hen tillbaka, på ett väldigt neutralt och artigt sätt. Efter en stund brukar jag sansa mig, och gå och ta mig an allt det jobb som tålmodigt ligger och väntar på att jag ska börja tänka med skallen igen.

onsdag 7 december 2011

Med en enkel tulipan

I dag smög jag upp tidigt i morgonmörkret och fixade frukost på sängen till M. Inget fansy pants, utan hans vanliga flingor med banan och mjölk, och så till det ett glas proviva och en chokladtomte. Födelsedagar är inte kompletta utan frukost på sängen, så är det bara. Det är en av de viktigaste traditionerna som jag har med mig hemifrån, och den håller jag benhårt på. Den som fyller år ska bli uppvaktad så fort den vaknar. Sigge var yrvaken och lullade runt med mig i köket och lyckades med mycket möda och stort besvär sedan kravla sig upp i sängen för att ge M den födelsedagsslick i näsan som han förtjänade.

I födelsedagspresent så fick han nåt så svennigt och heteronormativt som en ny rakapparat. Han har gnölat länge om att hans är dålig och jag är trött på att se honom stå och gno sig i ansiktet med den där mojängen som är ungefär lika vass som en tvål. Att inhandla denna nya apparat, som är smart som en liten robot och antagligen kommer reproducera sig snart och ägna all sin fritid åt world domination, var en intressant upplevelse. Jag gillar att få en inblick i nya världar, och manlig rakning var helt klart en sån. Jag visste till exempel inte att många män upplever att området under hakan är ett "problemområde" för att det är svårt att komma åt och att håren där ofta växer i olika riktningar. Jag visste heller inte att det fanns ett uttryck som "kontorsfint". Som i: "en hyvel rakar mer kontorsfint". Det är sånt onödigt vetande som är i princip det enda min hjärna verkar ha någon fallenhet för, och den suger i sig det som om det vore kokain och lagrar det på ett lämpligt ställe, for future reference.

måndag 5 december 2011

Avföring

I dag kom jag hem till en hund som hade bajsat ner hela röven. Det har varit nån slags rännskita i görningen, tänker jag mig. Det hade sedan torkat in på hela bakdelen, inklusive svansen. M hade inte "märkt nåt". Hur kan man missa att ens hunds hela arsle är täckt av bajs? Det vara bara att ställa honom i badkaret och börja löddra. Tur att man har jobbat på ålderdomshem för gravt dementa och jobbat upp en rejäl tolerans mot doften av de flesta kroppsliga funktioner. Sigge tyckte som vanligt att det var gött att bli gnodd i röven och lyfte tjänstvilligt på svansen samtidigt som han höjde sin lilla nos mot taket av njutning. Kändes lite ekivokt, men vadå, tidelag är ju faktiskt inte förbjudet och dessutom var det han som började.

söndag 4 december 2011

Myror i brallan

Drabbas plötsligt av hyperaktivitet. Märklig känsla, som att min kropp vill ut och springa ett maraton. Det kryper i kroppen, kan inte sitta still, kan inte komma till ro. Rensar ut bokhyllorna. Mer än halva staplas i högar på golvet. Ganska många med tanke på att vi har sex breda bokhyllor. De ska bort. Ska sluta flytta med mig böcker jag aldrig läser eller har nån relation till. Till exempel Tåbb med manifestet. Who am I kidding? Viftar med händerna som för att skaka av mig oron i kroppen. Fortsätter med att maniskt rensa lådor och pappershögar. Går snabbt fram och tillbaka i lägenheten. M säger att det är precis så här det känns när man har druckit för mycket kaffe. Jag får lita på hans ord, jag gillar inte kaffe. Sigge följer efter mig, tränger sig fram där mina händer är, slickar på böckerna, kör ner nosen i lådorna. Försöker förstå vad det är för lek vi leker nu. Människor är så obegripliga varelser.

lördag 3 december 2011

Alkoholiserade ord i natten

"Fuckable".

Från en trevlig person som man känner är det en rätt göttig komplimang, för vem vill inte vara lite fuckable? Trots allt? Hade en hört det från en främling hade det nog känts lite... obekvämt. Provocerande. Tror jag.

Och det här med raggning. Vad är en lyckad raggning? Jag skulle säga en ärlig raggning. Där man säger rakt ut vad man tycker om någon och sen frågar om man ska hångla, typ. Enkelt, effektivt. Att ploppa upp som gubben i lådan, häva ur sig något kryptiskt och sen dra innan personen ens är säker på vad en sa... Det är som vuxenversionen av att dra någon i håret. Mest förvirrande.

Vaknade i Malmö. Kände LIVET. Redo för flytt.

Dagens låt: Going Up The Country - Kitty Daisy & Lewis

fredag 2 december 2011

Letar efter suget

I förrgår kom M hem och hade precis hälsat på en ny liten bebis i vår bekantskapskrets. Ungen ska heta Signe, och en lång stund gick M omkring med tindrande ögon och viskade "Signe", som om det var ett magiskt ord. Han beskrev hur han fick hålla den sovande lilla kroppen tätt mot sitt bröst, och hur Signe hade sin lilla mjuka näsa mot hans hals. Jag såg hans längtan, och för en kort liten stund smittade den av sig på mig. Inte ända in, men ändå så det kändes. Sen försvann den igen.

I går var vi hos några vänner och hängde och åt mat. Deras dotter är nu 2,5 år, och har humörssvängningar som skulle få den mest inbitna drama queen att ta sig för pannan. Ena stunden glad som en lärka, ett fantastiskt litet charmtroll, nästa stund är allt åt helvete och det går inte att laga. Skriker och slåss, och det kan pågå i timmar. Så är inte alla barn, förstås, och jag gillar ändå det här lilla barnet. Jag är generellt sett rätt barnkär. Men det göder inget sug i min livmoder.

Jag är som svenneheterosnubben som lite måste tvingas in i det, och sen gillar läget. Jag tror verkligen det. Någonstans, inte just nu, men ändå ganska snart, måste en kompromiss ske mellan min tveksamhet och M:s längtan.

Ja herregud. Just dealing with things way beyond my maturity level. När blev alla frågor så här stora? Jag är en förvuxen tonåring. Men visst, även tonårsgraviditeter blir ju lyckade ibland.