Jag har nu åkt hem till familjen. Där får man sitta framför brasan med ett glas rött och läsa bok, och det kan man göra nästan helt utan avbrott. Ibland sitter vi dock i köket och citerar Monty Python, som de brittnördar vi är, och så fnissar vi så vi måste lägga pannorna mot köksbordet. Så töntiga är vi. Så nöjda är vi att vara samlade.
Innan jag kom ut hit har jag dock träffat en vän som är höggravid, på det där glittrande sättet. Förutom magen har hon inte lagt på sig ett smack, och hon verkar bara lugn och välmående. Tyckte till och med att hennes dreads såg ovanligt prydliga ut. Sen mötte jag upp med systern och hennes kreativa cirkel, där alla ser ut som små artistiska popprinsessor. De är så motiverade och företagsamma att det inte går att ogilla dem, även om de är så hjärtskärande gymnasiala. Gott vin fick jag också.
Annars tycker jag det är ganska obehagligt att återvända till hemstaden. Det är fint med storstäder, där får man vara anonym. Jag är praktiskt taget aldrig på humör att springa in i nån gammal klasskamrat från -97, så hemstaden gör mig något... paranoid. Inte för att jag har en massa hemska minnen därifrån, eller för att jag har några obehagliga spöken som jag vill undvika, jag trivs helt enkelt väldigt bra med att... inte vara där. Inte vara delaktig. Att vara glömd. Men så är det väl kanske för många. (?) Trots detta har jag faktiskt tänkt vara lite mer out and about det här besöket, höra av mig och sånt där som jag hör folk gör. Det är nyttigt att rubba mönster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar