Mitt jobb ligger vid havet. Det fanns en tid för inte jättelänge sen, tänk något år mer eller mindre, som jag var väldigt trött. Väldigt sliten, utarmad, bitter och ledsen. Då cyklade jag till jobbet varje morgon, och när jag passerade bron så brukade jag stanna upp, stå en stund och titta ut mot havet, och föreställa mig att jag flöt ut på vattnet, raklång på rygg. Guppandes på vågorna, bara flöt ut i havet, bort mot något annat, isolerad, utlämnad, tyst. Det fanns inget destruktivt i den tanken, inte egentligen. Min mamma gav mig ett avslappningsband, och där bad en släpig röst mig att för min inre syn frammana en trygg plats där jag kände mig lugn och harmonisk. Det blev alltid samma plats, mitt ute på ett iskallt och stålgrått hav, guppandes stillsamt mot ingenstans. Stirrandes upp mot en smutsgrå himmel.
Jag är inte så sliten, utarmad, bitter och ledsen längre. Eller jo, möjligtvis lite bitter. Men mycket har hänt sen de där mornarna, livet ser rätt annorlunda ut nu och jag har fattat en del som jag inte hade fattat då. Men idag var en konstig morgon, en stel och yrvaken och spänd morgon, med trött kallprat för sakens skull, och osagda förklaringar och hår som över natten verkar ha förvandlats till halm. Och en fullproppad buss med människor som alla var längre än mig och som alla verkade lite piggare, lite fräschare. Så jag stannade upp och glodde på det där havet en stund, och faktum är att det fortfarande verkar ha precis samma effekt.
1 kommentar:
Vad bra du är på att beskriva känslan.. känner igen mig precis.
Havet för mig representerar friheten.. sen om det är frihet bort från något eller frihet till något har jag inte lyckats klura ut ännu;)Kram M
Skicka en kommentar