En annan stämning

Musiktips nu igen

Son Of Dave. Lyssna, se, dansa och lär.

Whatever you say boss

Fan vad lack jag blir när man hamnar i situationer då man måste lära sig att "hantera" någon. I en perfekt värld ska sånt inte behövas, då ska alla bara vara lyhörda och kloka och snälla. Det är som att den här människan är felprogrammerad och har blivit alldeles krum. Hör du det, lilla sketna människa!? Jag tänker reboota dig! Sen ska allt bli bra ska du se lilla tantaslanta! *ler maniskt som hela världens lilla Galna Professor*

Ja ja. Just nu blir saker och ting bättre, varje timme. Jag ser till att omge mig med bra människor, och de ser till att mata mig med rödvin och choklad. Det gör mig snäll och harmonisk.

Det flörtas med mig. Jo, det är sant, det här skriver jag inte bara för att det har varit så sjukt dåligt med flataction i den här bloggen de senaste, öh, snart två åren. Det är någon som smygande kommer och klämmer på mig så fort hon fått i sig ett glas eller två. Inte alls på något påträngande sätt, och hon är ju så väldigt snygg, trevlig och rolig. När man är i ett förhållande så tycker jag att man snabbt tappar uppfattningen om ens "raggvärde", så det känns fint att veta att man fortfarande kan utgöra nån slags lockelse för det egna könet.

Och så den lilla dikten:
Kråkor flyger fritt
Ibland hittar de en pommes frites

Bistra insikter

Generellt sett är jag inte en babblig person. I vissa situationer kan jag vara direkt tystlåten. Men jag har inga problem med att prata med folk, jag är ganska oblyg och jag har inga svårigheter att vara öppenhjärtig mot främlingar. I vissa grupper har jag insett att jag lätt uppfattas som lite dominant även när jag är tyst, och jag har kompenserat detta med att öppet erkänna mina svagheter. Jag har varit rätt nöjd med att vara sån. Men de senaste veckorna har jag befunnit mig i situationer där allt detta har varit till min nackdel, på ett rätt brutalt sätt. Jag har inte varit the main dog, jag har varit den som legat på backen med blottad strupe. Och jag har hanterat det som jag är van vid, men det har bara lett till att jag har sparkat på mig själv, blottat mig ännu mer, mått ännu sämre, framställt mig själv i dålig dager. Det har tvingat mig att inse att jag måste lära mig att göra något som känns helt främmande för mig: Jag måste anpassa mina uttalanden. Jag måste vara taktisk när jag snackar. Begränsa mig. Hålla inne med saker. Inte bli personlig. Inte börja mina svar med "Jag känner att...". Tänka igenom vad jag säger innan jag öppnar käften, för helt plötsligt måste jag kämpa för att hålla huvudet över ytan och då gäller det att hålla på stoltheten. Göra mig själv untouchable, om bara för ett tag. Ta ett stadigt tag om alla spretiga känslor som hotar att välla över, dra dem tätt intill mig och och noggrant välja vilka jag vill prata om dem med.

Vara taktisk för sin mentala hälsas skull? Suck. Men jo. Så ser det ut just nu. Det är en ovänlig och hård höst.

Alkohol du ger mig vad jag tål

Jag har varit så sanslöst bakis idag. Allt som har kommit in i mig, har direkt kommit ut igen. Och inte på det naturliga smärtfria sättet. Jag skulle ha åkt hem på förmiddagen för att förbereda mig för morgondagens seminarium, men min kropp stabiliserades inte förrän runt sex på kvällen. Så jag har legat i Amasonen och tjejens soffa och tittat på "Vem vet mest" hela dagen. Jag har aldrig tittat på ett helt frågesportsprogram förut, av förklarliga skäl. Idag såg jag fem. På raken. Det var action på lagom nivå för min söndermanglade hjärna. Visste du att Porla brunn ligger i Närke? Eller att Japans kronprinsessa heter typ Massako? Människor som jag ska nog egentligen inte dricka alkohol. Människor som alltid, utan undantag, blir löjligt bakis. Människor som har ett ständigt hotande magsår. Människor som inte slutar dricka vid midnatt.

Det positiva är att jag sen jag fick i mig första glaset vin inte har ägnat en tanke åt plugg och praktik. Och det känns. En själslig rensning, av det positiva slaget. Det är kanske ändå värt en kroppslig rensning, av det negativa slaget?

Äh, vete fan. Det där lät för förnuftigt och käckt för att vara sant.

Morgonstund har nästan aldrig guld i munnen

Jag har alltid varit missunnsamt avundsjuk på morgonpigga människor. Såna som vaknar självmant klockan sju en lördagmorgon och känner sig utvilade. Jag är aldrig utvilad. Jag vet inte hur det känns. När jag vaknar gör jag det nästan alltid på grund av väckarklockan och jag vill alltid sova mer. Jag kan snooza i en timme utan att någonsin vara vid medvetande. Hela min familj är morgonpigg, vilket såklart betyder att jag alltid blir pikad. Folk säger att sånt där blir bättre med åren, men än så länge har ingen förbättring skett. Jag är och förblir en trött människa, och i dag är inget undantag. Kom till jobbet tre timmar senare än beräknat, men jag tycker ändå jag förtjänar en stående ovation för att jag kommer in och jobbar en lördag. Så här sitter jag återigen, den enda människan i ett stort kontorskomplex. It's just a little bit of history repeating. Känner lite för att göra en Weapon of Choice. Ja du vet, Fatboy Slim. Videon. Kunde jag youtuba från jobbet skulle jag lägga upp den här. Istället ska jag plugga in Ipoden, kasta mig upp från mitt skrivbord, och så ska jag och das überschnyggen kängen ut och svassa i korridorerna.

Senare: Trots svassande, trots tedrickande och trots bra musik så börjar jag bli kall och grinig. Hade gärna kramat på M just nu, men det kan ju bli lite svårt att få till. I kväll är det fest så jag har en vinare i väskan. Kanske ska korka upp den redan nu? Om ingen ser dig dricka på jobbet, har det då verkligen hänt?

Less kinky

I dag är en bättre dag. Vaknade utsövd, var på praktiken redan innan handledaren hade kommit. Hade tre patienter på förmiddagen, och om jag får säga det själv så sparkade jag rumpa. Utifrån den erfarenhet jag har. Det jag förlorar på teorin tar jag igen i patientkontakt, det blir min räddning. Jag fick till och med en överarmskläm av Patienten Surpuppan. Det är en otrolig lättnad att behandla patienterna ensam, utan en handledare som tittar på och bedömer. Fattar inte att jag låter den kvinnan påverka mig så mycket.

När jag kom till jobbet låg ett stort och sjukt snyggt paket från Allsaints och väntade på mig. Vad är det med det här märket, de till och med FÖRPACKAR sina grejer på ett sätt som slår an precis alla strängar i mig?! I paketet låg mina skor. Das überschnyggen kängen. Äntligen har de kommit till mig, mina androgyna älsklingar. "Whatever" säger ni, men blir lycka mindre lycklig för att den är materiell? I think not. Nu sitter de stadigt på mina fötter, och vi ler lite i mjugg tillsammans.

M är i Libyen. Är jag en dålig partner som inte ens håller reda på vilken dag han kommer hem igen? Jag är för uppe i mitt eget för att ens oroa mig för att min sambo befinner sig i en militärdiktatur. "Vadå tortyr?? Kom inte här och snacka om tortyr, har du sett mitt schema!?!" Ungefär så. Jo, jag erkänner det villigt, jag kan vara en riktigt självupptagen jävel. Och jag ler lite i mjugg.

Sad and kinky

Det skulle ju hända någon gång. När man läser så onödigt länge som jag gör så är det klart att det måste hända. Universitetet är ju fan upplagt så att sånt ska hända, det är satt i system. Så vad fan. Jag kuggade en tenta för första gången i mitt liv. Det var inte ens en riktig tenta, och jag kuggade med ett poäng. Big fucking deal. Men shit vad det drar ned mitt humör idag. Sekunden efter jag fick reda på det kastades jag in i en patientsituation jag inte alls visste hur jag skulle hantera, och fick sedan "konstruktiv" kritik av min handledare som jag inte alls var i läge för att ta emot. Ovanpå det så gick jag i försvarsställning, vilket var så sjukt onödigt och som jag skämdes som fan över efteråt. I did not take it like a man, som man ska. Om man är cool. Idag har jag inte varit cool. Det finns mer, men jag vill inte ens skriva det i min kvasianonyma blogg.

Satt på bussen hem och stirrade hålögt ut genom fönstret medan mörkret föll. Kände mig 270 kg tung av all ledsamhet, inte för att jag har kuggat en tenta för det fattar jag också att det är en skitsak, utan av kontentan av idag. Allt som inte har gått bra i dag. Alla situationer som jag hanterat på ett kasst sätt. Jag lyssnade på Johnny Flynn och tänkte:

If you're having girl problems I feel bad for you son, I got 99 problems but the bitch ain't one.

Min valda familj

Jag tackade inte nej till allt. I lördags kom Amasonen, hennes tjej och deras lurviga lilla valp. Vi åt middag som blev en härlig trerätters, och vi pratade i timmar. Hasade omkring i myskläder. Drack vin. Jag och Amasonen snöade in på våra yrkessnack, som vi gör ibland. M och tjejen låg på golvet och lekte med valpen. Ljusen brann ner, musiken plinkade. Vi gick och la oss. På morgonen hittade vi inte våra gäster, för de var ute och köpte frukost. Sen åt vi en långdragen och stor frukost som tog upp hela vårt gigantiska matsalsbord och det kändes som ett litet kollektiv och det var sådär sömndrucket lugnt och harmoniskt. Valpen bara somnade hela tiden. Så gick de, och jag skickade ett sms:

"Ska inte ni komma och sova över snart?"

"Ja det måste vi nog. :)"

Ren och skär familjelycka, som balsam för en stressad själ!

As we speak

Just i denna stund så kliver någon in på ett kontor i Kent. Sätter på datorn, kollar i systemet vilka ordrar som har kommit in sen igår. Hittar en från Sverige, vidarebefordrar den till lagret. Där tar de emot den, ögnar snabbt igenom den och plockar ihop varorna. Paketerar dem och skickar dem till Sverige. Kanske pussar de paketet innan de postar det, jag hoppas nästan det, jag hade gjort det om jag tvingades skiljas från så vackra saker. Kanske gnott mig lite mot paketet också, kanske lite för våldsamt men jag hade inte kunnat besinna mig. Och sen... ja sen är det bara att vänta. Snart kommer den här bruden gå runt i das übersnyggen kängen. Och Gud såg att det var gott.

Annars är jag faktiskt mest trött. Jag tackar nej till allt just nu, förutom plugg. Jag fullkomligen drunknar i plugg. Tenta på gång, och en praktik som kräver mer av en än någonsin. Min kropp gör ont, mitt huvud gör ont. Just nu är jag på rätt plats i rätt tid, och känner det starkare än jag gjort på åratal, men det hindrar mig inte från att ha samma energinivå som en utsketen skurtrasa. Och regnet vräker ned utanför.

I korthet

En av männen i mitt liv har fått sitt ömtåliga hjärta stampat på, så i kväll bjuds han på potatis- och purjolökssoppa och så ska vi prata om hur grymma alla alla alla kvinnor är. Jo alla. Det är alldeles för tidigt i processen för gråzoner.

I morse satt jag på föreläsning i ett sånt där djupt auditorium som får en att hallucinera om obduktioner och hysterikor. Jag kände historiens vingslag, men mest av allt kände jag nog ändå av sitsarna utan stoppning och den allmänna syrebristen.

I morgon inleds nästa praktikperiod, och jag ska tillbringa den hos en liten kruttant som är en definitiv auktoritet inom området i Sverige. Hon kan allt, och är den som har skrivit alla böcker och utformat allt material. Hon är dessutom vår kursansvarige och håller de flesta föreläsningarna. Det är hon som piskar oss sömnlösa just nu. Känner jag någon press? Över huvud taget? Skiter björnen i skogen?

Slutligen så har jag precis nyligen insett att jag är en vuxen människa som får göra vad jag vill med mina pengar, även om det är något onödigt och ansvarslöst. Jag behöver inte ens ha dåligt samvete över det. Därför har jag bokat en flygbiljett till Bryssel och bestämt mig för att beställa de där sanslöst snygga och dyra kängorna som jag försökte övertyga mig själv om att jag inte ville ha. Basta.

Dagsläget

Att få rätta till

I går var jag ute och åt middag tillsammans med Mössan, denna fina lilla människa. När jag inte har sett henne på länge så slås jag alltid av hur sjukt snygg hon är, så även denna gång. Korpsvart hår, vackert leende, mörka mjuka ögon och den där muskliga tuffa lilla kroppen. Hon är vacker, utan ansträngning.

För första gången på länge hade vi tid att riktigt prata, inte bara uppdatera varandra om våra respektive liv, utan prata på riktigt. Om allt och inget som poppade upp i våra hjärnor, men en hel del om sex. Hon ser mig som en människa man kan prata om vad som helst med för att jag är "ogenerad", men alla har så klart sina spärrar. Mina spärrar har dock inget med sexsnack att göra, jag ser det inte som ett särskilt laddat ämne. Ett ämne som dock har varit ganska laddat är vårt uppbrott. Först var det för nära inpå, sen har det aldrig varit läge. Igår var det läge, och medan vi traskade genom höstmörkret i Malmö fick jag chans att förklara mig. Förklara varför det kom så plötsligt, varför jag var så icke-kommunikativ, förklara varför jag försvann efteråt. Jag har aldrig skött ett uppbrott från en partner på ett bra sätt, och Mössan är verkligen inget undantag, och det skäms jag för. Jag tänker alltid "jag lärde mig ändå nåt av det här, och nästa gång kommer jag sköta det bättre", men än så länge har det inte hänt. Då är det tur att mina ex trots det väljer att finnas kvar, så jag två år senare kan få säga allt det jag borde ha sagt, laga allt det som inte längre är trasigt. Det är inga livsräddande ingrepp, det är plastikkirurgi, men det gör det ändå inte betydelselöst.

I det tysta

Det är knäpptyst i lägenheten. I ett rum sitter M framför sin dator med hörlurarna på. Han går en distanskurs i Photoshop och de får alla föreläsningar streamade. Själv sitter jag i ett annat rum och skriver om vissa utvalda delar inom neurologi. Då och då hör man nån av oss snörvla lite. Det luktar lasagne sen middagen och chaite. Ibland passerar vi varandra och ger en distraherad puss på pannan, eller har med oss nytt te eller ett päron.

"Går det bra för dig?"

"Ja, och du då?"

"Jorå."

Och så fortsätter det, tills det är sent och dags att sova. Och det är vardagligt och inte alls något speciellt, men ändå värt så sjukt jävla mycket.

Snork

Idag är det tredje dagen som jag ligger i soffan, snorar och kollar på film. Du vet hur man brukar säga att det skulle vara så skönt att ligga hemma och vara sjuk? Och så är det aldrig så skönt eftersom man är sjuk och lider, man har migrän och feber och kräks, och så säger man att man skulle vilja vara sådär lagom sjuk, med rätt så behagliga symptom men tillräckligt jobbiga för att man ska vara hemma? Och så säger man att det händer ju aldrig? Johorrå. Det gör det visst. Precis så är läget just nu. Rejäl förkylning, men ändå inte fruktansvärt plågsamt. Jag har tittat på bland annat "The Brothers Bloom", se den. Jag har också sett Bourne-triologin för första gången, och tuggade nästan sönder min filt av upphetsning. Och precis nu, i denna stund, tittar jag på Extreme Home Makeover. Så är det att leva jetsetliv, spänningen är olidlig, mitt liv är som en dröm, varje dag är en gåva, jag är bra på att hålla många bollar i luften och efter regn kommer solsken.

Modernt svett

Styrketräning är ju helt absurt. Du går in i en proppfull lokal som luktar tåbira och där alla mest verkar driva omkring och snegla på varandras kroppar. Sen går du fram till en snubbe med namnskylt, och så hjälper han dig utforma ett träningsschema. Du får sätta dig i konstiga maskiner och utföra bisarra rörelser samtidigt som denna främling står och inspekterar din kropp. Du försöker skämta till det, men det är innan du har förstått att styrketräning är inget man skämtar om och det här är på blodigt allvar ända in i döden amen. Det enda du kan tänka på är varför du inte lever ett liv där dina muskler tränas på ett mindre konstruerat sätt, liksom av sig själva, av till exempel vedhuggning eller bärande av vatten. Ni förflyttar er genom gymmet och får stå och vänta en lång stund på att två rödansiktade stekare med njurbälten ska stånka färdigt vid de fria vikterna, alternativt att en av deras utstickande ådror i pannan ska spricka. Du hoppas lite på det sista. Sen är det dags att "mjuka upp" på en maskin där du en alldeles för lång stund ska pendla med armar och ben, nästan som om du var ute och åkte skidor, fast det är du såklart inte för då hade du kunnat andas riktigt syre och sluppit se alla dessa testosteronstinna pojkar och flickor. Antingen eller. För tro mig, här finns inget utrymme för något könsneutrum, här lär vi oss att veta hut och sitta fint i korgen. Eller i det här fallet: svettas prydligt i trappmaskinen med välflätat hår.

Igår struntade jag i sjukgymnastens order, struntade i styrketräningen och tränade istället spinning. Det var precis lika absurt som det kändes för tio år sen, och precis lika långtråkigt. Det som var behållningen var ju att man kunde paxa en maskin och sen inte lämna ifrån sig den på en timme utan att det bildades kö bakom en. Det må vara den mest effektiva träningsformen du kan hitta på ett gym, men jag såg mitt liv passera revy framför mina ögon och jag såg att den sista timmen av det var lika själadödande som fem sekunder av det där programmet med hon Anka.