Rösten är fortfarande tappad, men humöret har stigit betydligt. Har varit och klappat på lägenheten, de hade hunnit grunda alla väggar och skicka skåpsluckorna på sprutlackering. Stället känns redan som hemma, trots att det är täckt av spackeldamm och målarens prylar är utspridda överallt. Jag stod ute på balkongen en lång stund och myste för mig själv. Amasonen har visserligen varit en riktig gnällspik på sista tiden, inte vad gäller mig och faktiskt inte så mycket vad gäller hennes tjej heller, men allt annat. Jobbet. Tvättmedel. Främmande hundar. Håret. Utseendet på våfflorna de äter till frukost i Desperate Housewives. Årstiden. Bristen på sojalatte runt Värnhem. Jag tänker att det är ett uttryck för något helt annat, kanske en allmän livsångest. Oavsett vilket hoppas jag att det är en fas hon har passerat när vi väl flyttat ihop, annars kommer jag bli tvingad att låsa in henne på hennes rum. Utan en endaste droppe rödvin. Ett hårt straff som borde ha önskad effekt.
Dagarna börjar genomsyras av en känsla av KOLL. Plugg bemästras och struktureras, jobb avslutas och packas ihop. Tur att jag kommer tillbaka, jag tror jag lider av lite separationsångest. Har ju suttit i det här kontorslandskapet ganska länge, och nu ska plötsligt någon annan sitta här. Jag hoppas de säger fel namn till henom i början. "Jo du Constantin, nej jag menar Kurt-Gunvor förstås, förlåt mig." Det skulle kännas fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar