Bu eller bä

Sara Löwestam proklamerar att 2009 blir året då flator dejtar män. Jag är alltså före min tid. Älska att vara trendig! Eftersom man kan påstå att den grejen för min del har pågått ett år, mer eller mindre, så tänker jag härmed försöka mig på en summering/jämförelse av mina erfarenheter.

Några fördelar med att gå från kvinnlig till manlig partner:

• Rak kommunikation. Inga övertolkningar, inga hintar, inga insinuationer. Jag kan säga saker rakt ut, utan att linda in dem i brasklappar. Jag kan lita på att han säger om det är nåt. Han litar på att jag menar det jag säger. Jag ägnar väldigt lite tid åt att analysera hans beteende, för det behövs inte, vi snackar om det. Det är en jävla lättnad.


• Hans strap-on sitter redan på plats. Några frågor på den?


• Han har fixat saker. Han bor inte bland kartonger med en trasig bergsprängare som enda underhållning. Han har inte sladdar hängandes ut ur väggen, och toalettsitsen glider inte på sniskan när man sätter sig på den. Han köper hem storpack med glödlampor, så det alltid finns hemma.


• Inga issues. Här kommer jag från rätt specifika förhållanden och alla flator är såklart inte trasiga, men jävligt många är det. M har inga självskadebeteenden, han har inte mörka månader, jag behöver inte släpa med honom in på psykakuten. När man öppnar hans badrumsskåp möter man inte en arsenal av psykofarmaka. Men även mindre dramatiska grejer, jag behöver inte bekräfta honom hela tiden, jag behöver inte ha överseende med hans dåliga humör, jag behöver inte pussa honom glad när han är kinkig. Jag behöver inte bära honom. Man ska bry sig om sina närmaste, men jag vill inte längre behöva kapa av en kroppsdel för att ta mig ut ur ett förhållande för att sedan utmattad kravla därifrån.

Några nackdelar med att gå från kvinnlig till manlig partner:

• Inga bröst. Bröst är kanske det bästa som finns. Jag har alltid haft en svaghet för bröst. Istället möts man av en platt, lite hårig bringa. Nuförtiden gillar jag synen av den bringan, men det tog lite tid att vänja sig vid omställningen.


• Ingen gemensam garderob. Mina ex har oftast varit i ungefär samma storlek som jag själv. Nu kan jag möjligtvis låna en skjorta då och då, och då räcker den mig till knäna.
• Ett steg tillbaka in i heteronormen. Inte nog med att jag själv fick en smärre identitetskris, utan det finns en viss risk att vissa i omgivningen ser min homosexualitet som en "fas", som jag nu har lämnat bakom mig. Man man få cellskräck för mindre. Det är också väldigt lätt att identifiera sig själv utifrån sin sexualitet, att identifiera sig med utanförskapet. Den paradoxala tryggheten förlorar man, vilket i och för sig kan föra med sig positiva saker, som till exempel funderingar som "vem är jag bortsett från min sexualitet?".
• M har inte brudgrejer liggandes hemma hos sig som jag kan låna av. Till exempel tamponger eller hårnålar.

Uppklädda dagar

Igår var jag med M på släktmiddag någonstans bland akademikervillorna i Lund. M hade klätt sin slanka gestalt i kostymbyxor med pressveck, väst och skjorta med uppkavlade ärmar, allt i äkta retrostil. Han var clutch, in the flesh. Och mina köttsliga lustar gick bärsärk. Det här är ingen modeblogg så mina kläder är icke av intresse, det räcker att nämna att vi matchade varandra ypperligt. Det var första gången jag träffade den sidan av M:s släkt, och de visade sig vara väldigt sympatiska, trots all sin övremedelklassiga prydlighet. I do so love to hear all about your newly installed golvvärme. Närå. De tog emot mig med öppna armar och jag hamnade i så många intressanta samtal att jag knappt la märke till vad maten smakade. När jag refererade till kvinnliga ex såg jag hur det glittrade till i deras ögon, heterosexuella småbarnsföräldrar är så svältfödda på spänning att en avvikande sexualitet (om än för närvarande icke utövad) räcker för att öka deras puls. Det är inte svårt att vara okonventionell i dessa kretsar, inte bara vad gäller sexualitet, och man finner sig själv så välkomnad att man knappt vet om man får gå hem. Jag är och förblir en stillsam clown.

Mitt förra nyår såg ut precis så här:
"Vid tolvslaget stod jag ute på gatan med den lilla champagneflaskan i ena handen, ett tomtebloss i andra, och syrran precis bredvid, hojtandes "Lions and tigers and bears, oh my!" om och om igen. Det var fyrverkerier överallt, folk som skålade i plastglas och små konstnärspojkar som försökte röka cigarill. Det var en bra början."

Det här nyåret kommer antagligen bli lite mer stillsamt och kännas lite mindre ensamt. Sådär ensamt som det kan vara mitt i en folksamling. I år drar jag med M till en liten kuststad, där vi ska trycka i oss en svulstig och dyr nyårssupé, uppklädda till tänderna. Sen sover vi på ett opersonligt motell, och vaknar morgonen därpå för att sömnigt intaga en hiskeligt stor hotellfrukost. Jag tror det blir en hit.

Gott nytt år!

Allt lika, inget samma!

Jag är uppe i norr, ute på landet. Inte tillräckligt långt norrut för att få någon vit jul, apparently. Men elda i kamin, det får jag i alla fall göra tills hela jag luktar scout. Det är fint. Min mor berättar om alla gamla lekkamrater här utifrån som nu jobbar på bilmek och köper hus och krystar ur sig barn på löpande band och jag fnyser mitt elitistiska "is that the best you can do?", men egentligen, vad fan vet jag. Bebisar är tydligen det nya svarta och kanske kommer de här människorna ligga på sina dödsbäddar och tänka att de har levt ett färgstarkt och spännande liv. Allt är subjektivt, precis som vanligt.

Tänker på hur livet såg ut för ett år sen, för summering hör ju till årstiden. Jag hade läst en termin av Programmet. Jag och Amasonen hade nyss flyttat ihop, och slutligen kommit fram till att vi INTE skulle hoppa i säng med varandra igen. Både M och jag jobbade sent ibland, och delade en clementin då och då. Jag hånade mig själv för att jag ens sneglade åt hans håll, och bestämde mig för att alltihop handlade om lesbisk torka. Och ja, sen dess har det ju varit mer eller mindre TOTAL lesbisk torka, om man ser på det ur den synvinkeln. Och ett öppet flöde av obehagliga, onaturliga, obehärskade heterosexuella tendenser.

Cornelia

Slår ett slag för denna vackra och talangfulla madam, som jag själv har en något obskyr koppling till.

Blod, svett och tårar

Om du i ditt liv kan undvika att gå på audition, GÖR DET. Jag testade det igår, och det är inget jag vill rekommendera. Hitta på en ursäkt, och skäms inte ens om den är totalt genomskinlig. Det kommer löna sig i slutändan, tro mig. Jag var alltså på teatern för att bli uttittad när jag sjöng, dansade och agerade. Lite som att bryta armen, med publik som ska avgöra om du bröt den bra. Att dessutom stå på scenen tillsammans med två brudar som bryter sina armar professionellt (och gör det med ett gnistrande leende), hjälpte inte direkt. Jag hade orden "förvirrad amatör" stämplade i pannan. Rösten sprack, mitt agerande var under all kritik. Dansen klarade jag åtminstone hyfsat, vilket var tur eftersom det var därför jag var där. Självklart sjabblade jag till det där med, och glömde bort steg och blev fnissig. Men jag SÖG inte, till skillnad från de andra bitarna. Dear me. Man ska nog vara något av en masochist för att uppskatta den här typen av lekar.

För att tala om nåt helt annat så tror jag att jag igår träffade en femårig ftm. Hen släntrade in i mitt behandlingsrum tillsammans med sin tvillingsyster, och hade hen inte haft ett mycket feminint klingande namn hade jag aldrig gissat att det var en fittfödd varelse. Och mamman hade låtit hen bevaka sin manlighet fullt ut, vilket gjorde mig alldeles varm om hjärtat. Systern var så tjejig som man kan bli, medan hen var en pojke både till utseende och beteende (spelar ingen roll om det beteendet, precis som systerns tjejighet, är en social konstruktion, hen hade anammat det). Något i blicken, sättet hen kramade om sin mamma, henoms sätt att bemöta omvärlden. En pojke, ingen tvekan om saken. Och i den familjen problematiseras det inte alls. En vacker syn.

Dä ba fortsätter

Det blev en kort paus från det evinnerliga bloggandet, knappt en fjärt i rymden! Det är nåt visst med att skriva ner brottstycken ur sin vardag, det är ett särskilt tänk. Jag gillar't och jag hatar't, men jag gillar't lite mer än jag hatar't.

Jobbet har flyttat till mycket tjusiga lokaler. Allt är designat, till och med mina pärmstöd. Från fikarummet har man panoramautsikt över vattnet och Öresundsbron. Jag satt nyss på vår fräscha toalett som luktar jasmin och tänkte på mina gamla anarkistpolare och vad de skulle säga. Som vanligt har jag en fot i vardera läger. Det är precis som vanligt.

Något som inte är precis som vanligt, är att det verkar som om jag kommer vara med i en musikal till våren. Det är inte vanligt, det är ganska sanslöst. Constantin The Entertainer, gotta swing those jazzhands.

M är tillbaka från Galapagos, och vi har knarkat varandra i dagarna tre. Jag har inte varit hemma. Batterierna i mobilen har dött, jag har inga rena underkläder, min linsvätska är slut, jag vet inte om min kombo fortfarande lever, mina grönsaker har antagligen odlat ben och sprungit iväg och det flyter antagligen omkring små atoller i mitt kvarglömda te. Jag har inte varit hemma. Faktum är att jag på sista tiden inte har velat åka hem, även innan M kom tillbaka. Mentalt har jag redan flyttat, och jag kommer på mig själv med att hitta på nödlögner för att svänga förbi M:s lägenhet på vägen hem från praktiken, och sen bara... bli kvar.

En gammal barndomskamrat som jag hade glömt bort har letat upp mig facebook. Hon skriver långa vackra och personliga mejl, och jag minns inte hur jag uppfattade henne när vi var små, men jag gillar henne instinktivt som vuxen. Lite roligt är att hon också sett sig som ett riktigt hårdhomo men nu har gift sig med en kille. Hon har till och med erkänt att hon var kär i mig när vi var kids. Så avancerad var inte jag, tror inte jag hade nån sexualitet över huvud taget förrän puberteten kickade in. I vilket fall som helst så är det roligt att bli uppletad, och roligt att klicka med någon så direkt.