Äntligen själv igen. Fransyskan är något av det käraste jag har, men det är skönt när hon åker. Då slipper jag lyssna på hennes förbannade elektro, och jag kan mödosamt börja städa upp efter henne. Ingen kan beskylla mig för att vara pedant, men Fransyskan har en tendens att lämna skit efter sig, var hon än är. Man skulle inte behöva en indian för att spåra henne, om man säger så, det är bara att följa strömmen av skräp. Jag har dessutom dragit på mig en riktig mastodontförkylning, lagom till att det faktiskt är sommar ute, så jag är extra kinkig där jag ligger, utslagen och febrig, och lyssnar på Livet som pågår där ute i solen. Det är hemskt synd om mig. Hemskt hemskt hemskt. För att pigga upp mig själv läser jag Birgitta Stenberg, min älskling. Är det någon annan där ute som gillar henne? Ingen i min bekantskapskrets verkar förstå min kärlek till denna frisläppta, skrupellösa människa. Hade jag träffat henne där på 50-talet på Capri, då hade hon charmat brallorna av mig på två sekunder.
Köpenhamn var för övrigt en hit. Danska flator är ett väldigt högljutt släkte, men jag gillar dem. Vi hamnade i ett gäng av varierande åldrar, bara det känns ovanligt, här verkar flatlivet ta slut någon gång runt 35 och sen så försvinner de. Så icke i Köpenhamn. I sällskapet fanns den ack så vackra Hera. Ja så hette hon ju inte, men jag fortsätter på hela anonymitetsgrejen. Hera var dokumentärfilmare, var 26 år, hade väldigt långt lockigt naturligt rött hår och fräknar i hela ansiktet. En liten pärla i näsan. Vi startade ett litet dansgolv på puben där vi var, och hon var fruktansvärt söt när hon stuffade runt. Fransyskan var övertygad om att hon gillade mig, men det kändes på något sätt tillräckligt att bara vara där. Jag gillar min frihet, och frihet innebär även möjligheten att INTE göra något. Men jag har hennes telefonnummer, och vi ska festa ihop igen. Vem vet. När puben stängde fortsatte vi till nästa ställe, och där blev Fransyskan flirtad med av en liten liten blyg blondin från Vitryssland, medan jag fann mig omringad av blinkande butchar. Jag blinkade tillbaka så gott jag kunde, men till slut tog huvudvärken över, vi bestämde oss för att hasa hemåt, blev kyssta på hand och travade iväg till stationen. Hera hävdar bestämt att svenskar är gladare än danskar, och om det vet jag inget om, men danska flator är helt klart mer välkomnande än svenska. Jag är charmad, och när jag ligger i sängen och häver i mig Panodil och sprutar nässpray, då tänker jag på Heras spensliga figur, där hon stod vid sin cykel och leende följde oss med blicken när vi försvann i folkhavet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar