Avslut

Jag har avslutat alla mina patienter. Jag har städat ordning i mitt behandlingsrum. Jag har gett fina handdrejade muggar till mina handledare och nästan börjat gråta av tacksamhet. Jag har fått världens finaste vitsord. De vill ha mig kvar. Hade de kunnat ge mig en större bekräftelse? Svar nej. Jag vandrar genom olika skånska städer och känner mig alldeles varm inuti. Känner mig kompetent, stark och enkel. Nog så.

My finest hour

Jag och M har aldrig varit fulla tillsammans. Märkligt, efter 2,5 år, men så är det. Det hände inte igår heller. För M var ju nykter. JAG däremot, var ett dregg. Först var jag på samma fest som M, och då var vi båda nyktra. Sen gick jag på en annan fest. Några timmar senare var jag tillbaka, vinglig, rufsig, drinkkladdig, vindögd och babblig. M var lugn, samlad och ganska snart täckt i sin drink som jag hällde ut över honom. Som den gentleman han är så tog han ändå väl hand om mig och gick med mig på långpromenad runt centrala Malmö för att jag behövde gå av mig ruset innan jag skulle sova. Så jag inte skulle bli bakis. AS IF. Har varit oheligt bakis hela dagen, som vanligt. Spydde inte i bilen, good for me. M har varit en riktig hjälte och låtit mig vara ifred och inte tvingat mig att svara på tilltal. Han väntade till och med tills kvällen innan han började mobba mig för att jag igår ropade:

"Jag skulle bli en sån sjukt bra porrstjärna, jag har typ INGA kräkreflexer!!"

Always take the long way home

Just nu är det en exakt kopia av Simpsonhimlen ute. Surrealistiskt. Nästan höst. Fina grejer.

Vaknade med ett ryck mitt i natten, kallsvettig och med hjärtklappning. Drömde mardröm. Önskade att M hade varit hemma. Vi har köpt en större säng så vi ska slippa sova ovanpå varandra, och det är ju bra, men när han är bortrest känns den ibland enorm. Som vakna mitt i en ödslig öken. Jag drömde om Fransyskan, hon förvandlades till ett blodsugande skelett klätt i blodiga köttslamsor och tarmar. Inte särskilt kreativt kanske, men i drömmen var jag lamslagen av skräck för jag visste, det var ett faktum, att jag skulle dö. Det är konstigt, jag har inte tänkt på Fransyskan på väldigt länge. En gång i tiden styrde hon hela min vardag, och nu existerar hon bara i periferin. Eller som monster i mina mardrömmar, tydligen. Tur för mig att jag drömmer mardrömmar så sällan.

Jag har haft två dagar i studion. Det känns enormt lyxigt. Har börjat ta med mig mat dit, så att jag inte ska behöva avbryta och gå därifrån när magen börjar skrika. Är snart klar med en beställning som jag har jobbat med ganska länge. Det är roligt att se hur jag hela tiden utvecklas, att jag blir lite bättre. Jag är en sån jävla amatör. Det är ett långsamt jobb att undervisa sig själv, men bilden jag får ut på duken börjar i alla fall, faktiskt, likna den bild jag har i huvudet. Jag är ganska nöjd med den jag jobbar med nu. Den är inte helt åt helvete. Sorgligare än jag hade tänkt mig, men den har i alla fall karaktär. Mycket av det jag gör blir poserande, och jag försöker bryta mig loss från det. Försöka göra det mer intressant, mer nära mig själv. Josåatteh.

Och så är jag lite kär i det här:

Över en fika

Jag: ... ja och då dejtade ju jag och Amasonen igen så...

Tatueraren: Jag har aldrig förstått det där med dig och Amasonen, jag har så svårt att se er ihop.

Jag: Ja jag vet, det säger alla.

Tatueraren: Hon verkar liksom inte din typ.

Jag: Jag vet inte om jag har-

Tatueraren: JAG är ju mer din typ, eller hur?

Jag: Pja, du är i alla fall kort! Amasonen är längst av mina ex, och då är hon bara nästan samma längd som jag.

Tatueraren: Jamen det är ju mer än så, vi är ju liksom mer... samma skrot och korn.

Jag: Javisst, men du är ju så hopplöst straight, det är inte alls nån turn-on för mig.

Tatueraren: Det är jag ju inte!

Jag: Jo.

Tatueraren: Inte i teorin!

Jag: Jag hade nog varit mer intresserad av praktiken.

Tatueraren: Oh bite me.

fick present av patient!

Svammel

Jag såg väldigt lite av Pride Köpenhamn. Mest såg jag "Meat Packing District", eller Flaesketorvet som det heter. Danska är så vackert. Jag vet, för jag ska läsa det i höst och har börjat bläddra i min kurslitteratur. I alla fall. Vi drack väldigt många cocktails. Och blev väldigt uppspelta över det. Sen gick vi till en bar där det stod "This is not a FUCKING cocktailbar". Så där drack vi öl istället. Sen drack vi ännu mer alkohol på andra ställen. Sen hamnade vi faktiskt på en Pridefest. Synd bara att den sög. Det fanns absolut ingen luftkonditionering, och klubben var packad med dansande svettballar. Och så uppfanns Bikram Disco. Vi var inte dom som var dom, utan dansade så kroppsvätskorna sprutade i kaskader. Sen lessnade vi och stack hem till Amasonen. Då var det gryning, och jag la mina linser i två snapsglas med vatten och somnade. Mycket smärtsamt att trycka in dem igen på morgonen, men då har man i alla fall prövat det. Note to oneself: linsvätska är inte samma sak som vatten.

Sen var vi slitna och såg Pippa Lees hemliga liv. Det är inte en porrfilm. M ringde, och så fick jag springa iväg med bakisfrillan käckt på svaj för att äta på restaurang med nån främlings barn. Bland annat. Sen såg vi "Singin' In The Rain", födelsedagspresent från M. Jag är en sucker för musikaler, spelar ingen roll hur cheezy de är. När jag växte upp var dessutom Karl Dyall min stora hjälte, jag vet inte om jag bara ville kunna dansa som han eller om jag också ville bli hans mycket minderåriga fru. Det är oklart. Vad som är desto tydligare är att han inte har lagt av sig. Dansnumrena, även de Kalle inte var med i, var perfekta. Vem bryr sig om regin vacklar eller om det ibland blir för buskis, när man har såna guldnummer? Jag och M struttade hela vägen hem.

Nu är jag nyss hemkommen från praktikdag, och så slut i huvudet att tanken på att göra något annat än att sitta och glo in i väggen känns övermäktig. Upprepar högt för mig själv: "Gå. Och. Laga. Mat. Gå. Och. Laga. Mat." The end.

Hej Pride Köpenhamn!

Sorg och nytändning

Så var Tatuerarens pappa begravd. Det var första gången jag var på en borgerlig begravning, och jag måste säga att jag gillar konceptet. Istället för en massa religiöst dravel som ingen kan relatera till så pratades det om den avlidne. Istället för opersonliga psalmer så spelades det hans favoritjazzlåtar. Det var personligt, respektfullt och äkta. Efteråt åkte jag och M i förväg till samlingslokalen och ställde i ordning fikat. Sedan kom alla, och många valde att berätta om några av sina bästa minnen av pappan. Stämningen lättade och alla skrattade och småpratade, mindes mannen som en gång var, alla hans bus och alla hans prestationer. Jag kände nästan ingen där och tyckte att det var rätt skönt att få fokusera på såna saker som att koka kaffe och ställa fram fler mackor. När folk skulle gå så kom de därför fram till mig och M och tackade oss för att vi hade "gjort ett sånt bra jobb". Jag förklarade för de första att Tatueraren hade hyrt en cateringfirma och att vi bara packade upp sakerna, men sen tröttnade jag och nöjde mig med att säga "tack tack" och le.

På kvällen var jag på möte för uppstarten av något mycket spännande och mycket queert. Nu stör det mig som fan att jag har valt att hålla bloggen anonym, för nu kan jag ju inte skriva om det här. Jag får nöja mig med att skriva att det kan bli hur coolt som helst.

Sorgeband

I dag ska jag på begravning. Jag tar på mig min svarta klänning från All Saints och går ner till blomsterhandeln för att köpa ängsblommor.

Common sense can slap me in the face

Sitter på kontoret, glor håglöst ut på ett regnigt Malmö. Så trött. Känns som om jag säger det jämt. Trött, trött, trött, tjat, tjat, tjat. Känner alla så här, går alla omkring och är trötta? Jag ser ut som en utsketen banan.

Trots min nyvunna passion för mitt yrke så har det i flera dagar krypit i kroppen på mig. Trots allt flängande mellan människor som inspirerar mig. Den underbara rastlösheten, min ständiga vapendragare genom livet. Hur fan man kan vara rastlös och trött på samma gång? Skit i det. Drömde i natt att jag satt på ett hustak i kvällssolen i en stad som kan ha varit San Francisco. Bredvid mig satt Skin och såg underbar ut. Vi drack någon slags sprit ur väldigt små gröna glas, pratade om livet tror jag, och Skin sa:
"We should come here more often. Things just tend to fall into place around here, don't they?"
Jag log och boxade till henne på axeln. Hon boxade tillbaka. Sen satt vi tysta och tittade på solnedgången. Hur ofta sitter man tyst och bara njuter i drömmar?

Jag vaknade med en känsla av solvärme, höga himlar och frihet, som hade tynat bort redan när jag satte mig vid frukostbordet. Det känns lite som att jag håller på att måla in mig själv i ett hörn, för att jag av ren lathet (och feghet) väljer att följa ustakade stigar, dvs konventioner. Mina beslut är icke-beslut, eftersom jag inte gör ett aktivt val utan bara följer med strömmen. Hela tiden återkommer den stora frågan: Hur Vill Jag Leva Mitt Liv?

Det som är skönt med att ha patienter är att man inte kan tänka på sig själv. Fokus flyttas till människan som sitter mitt emot, och det är bra. Jag borde ha patienter jämnt.

Livet på en pinne

Till middag: två kronärtskockor och Pippi på rymmen. Ja?

Den mystiska pölen

I går kväll var jag i studion hela kvällen och kom hem sent. M är bortrest. När jag kom hem var jag aldrig inne i köket. Men i morse när jag gick upp så var det en pöl med vatten mitt på golvet i köket. Inte i närheten av något som hade kunnat rinna, utan verkligen mitt i rummet. När jag torkade upp det så lämnade det en fläck efter sig, men jag är rätt hundra på att det var vatten. Var kom det ifrån? Jag kollade alla möjligheter, jag undersökte till och med om det hade droppat från taket. Men nej. Vad fan? Det är mycket mystiskt.

Jag vill vara som Amanda Palmer

Praktik

Nu måste jag skriva lite om praktiken. Vi kan kalla det här en inre monolog (som om inte alla mina inlägg är det), för jag har svårt att tro att det här skulle intressera någon annan än mig själv. Känner ändå att det behöver skrivas.

Jag var orolig inför den här praktiken. Jag har haft så dåliga erfarenheter av praktik de senaste 1,5 åren, så nu kom jag dit som ett orosmoln nedtyngt av prestationsångest och stress. Detta trots att jag alltid fått så positiva utlåtanden från mina tidigare handledare. Men det är just det där med handledare. Det är inte lätt, det är så mycket som ska stämma. Eller vad fan, om handledaren bara är trevlig, kan sitt yrke och har ett någorlunda pedagogiskt sinnelag så brukar det mesta lösa sig. Men jag har inte riktigt haft den turen, och mycket av min tidigare praktik har handlat om att bara hantera handledaren. Men så blev det inte den här gången! Jag har två handledare och de är underbara, arbetsplatsen är skitbra, arbetet med patienterna går strålande, och jag har skitkul. De låter mig jobba på i fred, och arbetstempot är högt, men de finns samtidigt där som bollplank när jag behöver. Det passar mig perfekt.

Området jag praktiserar inom just nu har inte intresserat mig alls... förrän nu. Skulle nog kunna tänka mig att jobba inom detta, i alla fall ett tag. Jag har så kul med mina patienter! Jag är absolut inte typen som älskar alla människor, men det är något magiskt som händer när människor blir mina patienter. Jag tycker om dem direkt. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag ser dem, jag vill ta dem under mina vingar och skydda dem från allt ont i världen. Bara för att de är mina patienter. Så har det alltid varit, och jag undrar om alla känner så, och om det är något som går över med tiden eller om jag alltid kommer vara så här emotionell i kontakten med dem. Det vore rätt fint om det håller i sig, för det mjukar upp mig lite i kanterna, gör mig snällare och mindre blyg. Herregud, får man skriva nåt så klyschigt som att de gör mig till en bättre människa!? Har jag blivit frireligiös? Bäst att avsluta inlägget innan jag börjar stapla pekoraler på varandra som en annan nykter alkoholist.

Fransk musik

Camilla, du ville ha fler tips om fransk musik! So here goes.

Den franska musikindustrin är enorm, och det är inte mycket av det som lanseras utomlands. Det kan vara rätt svårt att hitta guldkornen i den ström av dålig melodramatisk kitsch och slemmig r'n'b som fransmännen verkar så förtjusta i, men de finns! Det jag själv verkligen gillar med fransk musik är det arbete som de lägger ned på sina texter, till skillnad från svenska artister som allt som oftast sjunger nåt slentrianmässigt om hjärta och smärta och nödrimmar utan att skämmas. Fransmän vårdar sin berättarkonst, och gör det med humor. Det gillar jag.

Här är några av de artister som jag har fastnat för:

Dionysos, här med Olivia Ruiz. "Song For Jedi" är sen många år en av mina favoritlåtar.


Bénabar. Superkänd, kanske framför allt för sina briljanta texter.


Caravan Palace.


Emily Loizeau.


Tryo.


Mathieu Chedid, eller "M" som han också kallas. Ser ut som en seriefigur. Bara det liksom.


Keren Ann. Sjunger även på engelska!


Camille. Det här var den enda videon jag lyckades bädda in, det finns andra som är bättre.


Ytterligare tips: Anaïs, La Rue Kétanou, Sanseverino, Thomas Dutronc, Jeanne Cherhal.

Hoppas du hittar nåt du gillar!

Hittade en ny möbel i studion!

L'amoureuse

Så ser sommaren ut nu

M och jag har en pakt, som handlar ganska mycket om att jag vill vara med och lära mig att bygga saker. Jag vägrar att vara flickvännen som sköter "markservicen". Vidrigt uttryck, men flera av M:s kompisars tjejer använder det själva om det som de gör. Dvs bjuder på fika när grabbarna behöver vila. Det är de nöjda med. Fy fan. Nej tack. Jag och M har en stuga tillsammans, och den bygger vi tillsammans. Inget jävla skitsnack. Men jag har aldrig lärt mig sånt där, för jag är ingen grabb uppvuxen i den grabbiga kontexten där man liksom per automatik lär sig praktiska grejer som hur en motor funkar eller hur man gjuter en grund. Och mina ex är så hopplöst femme. Så nu lär jag mig av M, och pedagogik är kanske inte hans starkaste sida, men kul har vi. Och jag lär mig. Jag blir bättre. Handlaget kommer. I helgen var vi i stugan och snickrade på förrådet. Det är en stor komplicerad byggnad, och vi bygger den själva. Det är häftigt. Och det är nåt visst med kroppsarbete. Till och med Tatueraren fick tag på en hammare och började banka, och höll med om att det var en jävligt göttig känsla. Lite som att boxas, fast man har något konkret att visa upp efteråt (förutom svällande biceps).

I dag började jag min praktik. Av olika anledningar fick jag min praktik under sommaren i år, med två olika handledare. Efter mina två senaste urusla upplevelser med handledare är jag mycket försiktig med positiva uttalanden, men än så länge verkar det lovande. Och jag är i en liten Skånsk kuststad som jag knappt har varit i förut, och när jag hade lämnat praktiken strosade jag runt lite i stadens pittoreska centrum och blev småkär. Skåne är så jävla fint.

Var inte på Pride i år heller. Skulle ha åkt på musikfestivalen i Krokstrand, men vänner i sorg fick gå före. Tittade på QXs bilder från paraden, och blev nostalgisk. Jag minns när jag gick med Indie i paraden, och det började regna så vi försökte skydda oss med min regnbågssarong. Vattnet rann rätt igenom och sarongen färgade av sig, så vi var fläckiga i regnbågens färger. Det var fint. Jag minns också att någon kastade grus på oss.