Tack Gud för ärlighetssyndromet.

Tjena september, fina lilla månad. Det du ser här är inte alls den förvirrade och grubbliga tjej som slutet av augusti fick stå ut med, nej det här är en tjej som har befriat sig lite med hjälp av vin och kommunikation. Just den kombinationen verkar vara magisk, det räcker med ett endaste glas vin för att den livsbejakande delen av mig ska kicka igång och strax sitter jag och är ärlig. Jag vet inte vad den där ärligheten kommer att leda till i långa loppet, men den fick ett positivt bemötande och i vilket fall som helst är det jävligt skönt att bara få ur sig grejer. Jag är inte "the silent type", jag bär inte omkring på mina hemligheter i en fin liten ask, jag är som hon den dära Pandora och öppnar asken och låter skiten sprida sig över världen. Eller ja alltså, det handlade inte precis om skit och det spridde sig bara till en enda människa, men ni förstår säkert. När jag väl har insett något viktigt kan jag hålla käften i... max en vecka. Sen tar ärlighetssyndromet över, och så sitter jag där med vinfläckade tänder och säger viktiga saker och försöker glittra med ögonen så gott det går. Och just den här gången räckte det liksom med det, att bara få säga det, även om det var ordentligt inlindat i brasklappar för att respektera och vara snäll mot precis alla alla alla i hela världen. Det blir många brasklappar, tro mig. Men det jag ville få sagt, det blev sagt, och nu flyter mina ord omkring där ute i höstvinden, som guppande små badankor, och går inte att ta tillbaka. Det är också skönt, nu när vinet har lämnat systemet och efterlämnat en tjej som inte ångrar, men som är alldeles för medveten om konsekvenserna för att vilja upprepa de där orden inom de närmaste dagarna.