...som trodde att jag visste hur kvällen skulle utveckla sig! För som vanligt, så blir ingenting som man tror. Hera kom och var trashigt snygg och skarp, men språkproblemen gjorde att det blev något stelt. Sen kom de andra gästerna, och när väl vinet hade mjukat upp våra språkreceptorer så satt vi i varsin ända av rummet, hon fullt upptagen med att diskutera invandrarpolitik med Amasonen och själv satt jag och jämförde tatueringar och fyllehistorier med några rockersbrudar i fönstret. Vi pratade knappt på hela kvällen, och när vi gjorde det var det fortfarande rätt stelt. Vi klickade inte alls, och även om jag kände ett visst ansvar som värdinna så kände jag samtidigt att vi bara tråkade ut varandra, och lämnade henne åt hennes öde.
Förfesten nådde precis rätt nivå av kaos och stimmighet lagom till att vi skulle dra vidare, humöret var på topp. Sen är minnet luddigt, men jag minns Smirnoff Ice, de två andra hörnen i Mössans triangeldrama, mycket dans och helt plötsligt en pytteliten tjej som stirrade intensivt på mig och log. Hon var med redan på förfesten, men då var jag så upptagen med allt annat, jag märkte henne knappt. Nu märkte jag henne, och dans och prat och drinkar följde. Hera var med men verkade trött och grubblig, har tydligen två ex som vill bli flickvänner som vill bli ex hemma i DK att hantera och det kan man ju tänka sig tar en del energi. Hon åkte hem efter ett tag. Vid ett tillfälle stod jag och den pyttelilla tjejen och skojade och fånade oss, när en bekant kom och knackade mig på axeln. Jag vände mig om och hälsade, men när jag sedan vände tillbaka till den här pyttelilla tjejen, då hade hon liksom glidit ner utmed väggen, och låg nu raklång på golvet. Helt väck. Är man bara en tvärhand hög ska man inte dricka som en hel arm. Vi fick till slut bära ut henne, och eftersom hon bodde långt bort och jag bodde närmast så skulle hon sova hos mig. "Du vill bara få mig i säng", sluddrade hon och blinkade till mig. Jag log och tänkte nåt i stil med "den här tjejen är nog väldigt söt och trevlig i nyktert tillstånd, men varför har jag tagit på mig rollen som knight in shining armour, har det gått så långt att det satt sig i ryggmärgen? Kasta en hjälplös liten tjej framför mina fötter och jag lyfter upp henne på axeln utan att blinka. Jag är verkligen inte på humör, jag som egentligen bara vill gå hem och sova. Ensam." Det gjorde jag nu då alltså INTE, utan tog med den pyttelilla tjejen hem och lyckades efter väldigt mycket om och men som det blir med någon som är så full att hon knappt vet vad som är upp eller ner, bädda ner henne i min bäddsoffa. Där låg hon sedan knäpptyst och sov i tolv timmar, medan jag hasade omkring i lägenheten och hinkade i mig Yogi-te, knaprade Panodil Zapp (det är fan inget Zapp i dem) och städade efter nattens bravader.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar