I helvete heller

Varför ska jag springa efter någon som bara ser till sitt eget bästa? I helvete heller att jag tänker vara någons hund, jag har nog med mitt. Jag har nog med att pussla ihop mina dagar, få ihop allting som ska fås ihop, fixa allt som ska fixas. I helvete heller att jag tänker lägga ner mer energi på det här, jag är fanimej värd bättre. Jag är inte dummare än att jag ser att min uppmärksamhet smickrar, att du trivs med att hålla igång det där kittlande otillåtna, en blick i förbigående med henne i samma rum, en hand på mitt ryggslut. Men det handlar inte om att det är mitt ryggslut, eller hur? Det handlar om att det inte är hennes. Hon som våndas, som förargas, som gråter, som sliter och drar, som ser alltihop men inte tydligt nog att hon känner att hennes reaktion är berättigad. Det är den. Klart den är berättigad. Och ändå avvisar vi den som tramsig, överkänslig, gång på gång. Jag tror jag har varit med och skapat det här spelet. Men jag har tröttnat på det kittlande otillåtna, det får vara nog nu. Jag kliver av. Jag vill leka två och två, är trött på att inte veta min plats. Så jag definierar själv min plats, och den är bestämt utanför. Vår fruktlösa triangel har stagnerat och börjar lukta ruttet. Jag ska ta tillbaka allt jag sagt, dra in alla känsloströmningar, behärska mig, sansa mig, dra mig ur, återgå till den vänskap som egentligen aldrig, i praktiken, har varit något annat än just det. Jag ska. Disciplin måste kunna appliceras även när det inte ligger i ens natur, om inte annat så genom ren jävla envishet.