fredag 31 oktober 2008

Foton

Jag och M lekte med min kameras makrofunktion häromdagen. Kolla kolla. Jag vet, vi är ena begåvade jävlar. Det är så man blir lite yr i huvudet när man tänker på det.



Avsked

Igår satt jag och Amasonen (och Kräket) i min röriga säng och pratade om allt som är viktigt (sex). Och det slog mig, på riktigt, att jag inte ska bo med henne längre. Jag kommer inte höra henne slamra i köket i ottan, jag kommer inte ropa "Du måste vara i samma rum om du ska prata med mig, jag hör inte!" (ett mantra i vårt hushåll), vi kommer inte tvätta varandras tvätt, vi kommer inte ha de här spontana samtalen som drar ut och blir en hel kväll. Den starkaste kopplingen jag har just nu till flatan i mig kommer dessutom klippas av, jag kommer inte längre bo med mitt ex. Det känns vemodigt.

På tal om ex. Jag vet inte varför jag skaffade Facebook. Alla hade ju redan tröttnat på det vid det laget, jag hade lika gärna kunnat låta bli. Istället loggar jag in, och det första jag får se är Fransyskans nya presentationsbild. Hon ser sjuk ut. Avmagrad, tärd, likblek. Två nya piercingar. De får henne att se hålögd ut, trött och uppgiven. Piercingar har alltid sett malplacerade ut i hennes dockansikte. Har man stått någon så nära så länge så ser man direkt vad som döljer sig på insidan, och jag ser att hon mår piss. Jag önskar jag kunde titta på bilderna utan att känna något, men så kommer det aldrig bli, jag kommer alltid ha en koppling till henne. Som att försöka förtränga en lillasyster, omöjligt. Men jag kontaktar henne inte, och svarar inte på hennes försök. Svårt att avgöra om det är rätt. Amasonen säger att jag inte har något ansvar för henne, och jag håller med. Men samtidigt... när har vi inte ansvar för varandra? Om jag kan hjälpa någon annan, ska jag inte göra det då? Jag tänker på saker som medmänsklighet, empati. Det här beslutet kommer nog aldrig kännas klockrent. Jag vet inte ens om jag egentligen har tagit något beslut.

måndag 27 oktober 2008

Huvudstaden och jag

När jag kommer till en större stad brukar jag alltid börja med att dra ett djupt andetag. Som om jag, utan att märka det, har haft remmar som spänner åt runt bröstkorgen, och helt plötsligt är de borta och jag kan andas ordentligt igen. Precis så. Och jag kastar mig glatt ut i trafiken och trängseln, och jag känner att jag lever. Men den här gången klev jag av flygbussen och krympte. Drog skalet tätt tätt tätt omkring mig, en skyddande barriär mot all betong. Jaget blev till en liten hård boll längst där inne, och lät autopiloten sköta allt det där med att gå, väja för andra människor, titta i skyltfönster och stanna vid rödljus. Allting kändes kallt och ogästvänligt och blött och grått. Inte förrän jag satt ner med en chokladdoppad biscotti och en kopp grönt körsbärste kunde jag slappna av igen. Fika är terapeutiskt. Jag har tillbringat ganska mycket tid i Stockholm och brukar oftast gilla läget, men på sista tiden har jag känt en förändring i mig.

Jag har alltid pratat mig varm om storstäder, älskat storstäder, levt storstäder, läst storstäder. Har alltid haft en stark känsla att jag inte kan bo i småstad, att det skulle göra mig för mjuk, för lat, för välanpassad, för tråkig, för opersonlig, för svennig. Storstäderna gav mig edge. Jag börjar inse att jag har haft jävligt fel. Storstäder ger mig ingen edge, de nöter ner mig, gör mig trött och stressad. Dödar kreativiteten, påhittigheten. Det är navet av ekorrshjulet, där snurrar det snabbast. I Frankrike säger man "boulot, metro, dodo", vilket betyder "jobb, tunnelbana, sova", alltså att det är det enda man gör, fram och tillbaka, dag ut och dag in. Gråa håglösa lilla människa i lysrörsbelysning, sitt i din lilla cubicle och gneta ihop till en veckas semester då du flyr betongen och trängseln och stressen. Bonjour tristesse.

Över huvud taget ogillar jag tunnelbanor. Det är praktiskt när man inte hittar i en stad, men det är jävligt ocharmigt. Får mig alltid att tänka på oss människor som råttor.

På söndagen var jag mer i fas med Stockholm och strosade förnöjt omkring i blåsten och regnet. Passerade Moderna och såg den nya Max Ernst-utställningen, och köpte mig ett par nya boxers med krokodiler på. Fikade på Café String och njöt av att vara själv. Försökte tänka på Cabaret som vi sett kvällen innan, men tänkte istället på den roliga bögen som vi tog en öl med efteråt. Han var 198 cm lång, det är väldigt långt. Han fick huka sig nästan överallt, och då var han ändå två centimeter för kort för att bli kallad till det där sällskapet vad det nu heter, där alla väldigt långa människor möts och konfererar. Han var från Örebro. Alla passerar Örebro någon gång i livet, det har vi sedan länge fastställt. Alla vägar kanske leder till Mecka, men först passerar de fasen Örebro.

fredag 24 oktober 2008

Min kropp är inget tempel

Ibland tänker jag att jag ska lägga hela fokuset i den här bloggen på mina krämpor. Riktigt vältra mig i medicinska termer, läkarbesök, smärta och kroppsvätskor. Det skulle bli så himla vackert (och framför allt spännande och intressant!). Men sen tänker jag inte det längre. Jag vill bara delge en av många fördelar med att vara en sån som jag: Jag mår just nu illa av nästan precis allt. Jag trodde jag var gravid, men det var jag inte. Och det är ju tur för på sistone har jag insett att jag inte alls är så barnkär som jag trodde. Men i alla fall, jag mår illa av allt, men framför allt dofter. Idag gick jag in på Östgöta Nation. Där stank det piss. Urin, pink, piss. Värre en offentlig toalett i Prag. Jag fattar inte hur de kan sitta där inne på deras sunkiga expe hela dagarna utan att kräkas. Min hals hade varit helt uppfrätt och mina tänder hade varit borta sen länge. Jag hade sett ut som den där grekiske gubben på youghurtförpackningen, minus brännan. Jag säger bara det.

Skrev tenta i morse. Min hjärna kändes som en väloljad maskin i hela två timmar, en ovan känsla. Ville utbrista i sång hela tiden, men lade band på mig själv. Vilken sång? Joshua med Dolly Parton så klart.

Kräket has to go. Han ylar tydligen när han lämnas ensam, grannarna klagar. Just nu bor han hos Amasonens tjej, där det inte är lika lyhört, men sen ska han tillbaka till kärringarna i Oslo som inte kan ett piss om hur man tar hand om ett husdjur. Han kommer glömma allt vi har lärt honom och gå tillbaka till att vara den egoistiska och osäkra knähund han var. Å ena sidan känns det surt, å andra sidan känns det skönt, eftersom det är rätt tärande att ha en så dysfunktionell hund hemma. För dysfunktionell är han, om ändock fruktansvärt söt emellanåt.

Amasonen har åkt till Krakow och M drar till sin stuga. Kvällen är min, lägenheten är min, tiden är min. Gud jag är en sån jävla sucker för egentid. Jag ska ägna kvällen åt följande: Frossa i boken "Graffitti Women" som visar upp verk av graffande kvinns från hela världen, så mycket snyggt att man drunknar i sitt eget dreggel. Fixa håret. Äta chop suey med tofu och böngroddar. Dricka en Bishops Finger till. Avsluta med enorma mängder glass. Se en så fånig film som möjligt (tänk "Chicken Little"). Knöla runt i soffan och stöna av välbehag.

tisdag 21 oktober 2008

Min dator. Och Stockholm.

Min laptop börjar sakta dö. Jag har rebootat den för första gången på fem år, men efter det så blev den om möjligt ännu värre. När man sätter in något i skivläsaren så säger den "TJONK TJONK", och när man sätter in den externa hårddisken i USB-porten så säger den svagt "wwwwiiin wwwiiiin" och sen vägrar den hitta den. Den tycker heller inte om att kopiera eller klistra in saker. Till exempel. Ibland tänker jag att den kanske är som Wall-E och helt enkelt har utvecklat en excentrisk personlighet, men oftast tänker jag att det är en sur gammal skitmaskin som ska döden dö. Om man ska fortsätta att dra referenser till Wall-E så tänker jag nu köpa hans brutta. Jepp, nu är det slut på PC-tjafset, jag konverterar. Vitt, stilrent och virusfritt. Min brutta kommer visserligen inte utrustad med vare sig vapen eller flygförmåga (vad jag vet), men jag är säker på att hon ändå kommer tillfredställa mig till fullo.

Annars är den här veckan rätt trist och skum. Trist för att jag tentapluggar, jobbar, och tentapluggar. Skum för att jag till helgen ska till Stockholm med en bög som jag ligger i någon slags kvasikonflikt med. Jag har fått biljetter till Cabaret (åh Rickard Wolf, åh!), så det är klart det ska bli kul, men ändå skumt. Ska dessutom antagligen bo hos den majestätiska rysktalande sadoflatan som jag inte träffat på evigheter. Hon har förmågan att få mig att känna mig intellektuell och dvärglik. En mycket sympatisk varelse. Jag vet att det är lite stockholmsfolk som läser den här bloggen, någon som har nåt tips om nån pågående utställning eller så som man bör se när man ändå är där?

fredag 17 oktober 2008

Vuxenpoängen bara haglar

När en tanke väl har dykt upp i mitt huvud så är det en rätt snabb process sen. I förrgår låg jag och M på golvet, rufsiga och flämtandes efter ett längre kittelkrig, och då frågade jag om han ville flytta ihop med mig. Och det ville han. Det känns lite overkligt, jag menar jag har aldrig varit så nära att bli sambo med en partner av det motsatta könet förut och det innebär ju trots allt ett litet annorlunda samboskap än det jag är van vid. Vi kommer till exempel inte att ha ett gemensamt förråd av bindor. Det kommer bli jättelätt att sortera strumpor (alla är svarta men hälften är i storlek 40-45). Ja herregud det är mycket man ska förhålla sig till. Vi tänker ta god tid på oss att hitta en lägenhet vi verkligen gillar. Här är vår helt realistiska önskelista:
  • centralt
  • minst en trea
  • gärna äldre hus
  • högt i tak
  • gamla trägolv
  • burspråk
  • balkong
  • stuckaturer
  • kakelugn (M vill ha två)
  • äldre badkar
  • ej markplan
  • juste kök

Så... om bostadsfén bara kommer och strör lite sånt där glitter på oss nu, så kommer det säkert gå hur bra som helst. Jag har tro.

För övrigt har jag varit och tittat på årets Boelspex. Skäms på er kvinnfolk! Det var nog ett av de sämsta spexen jag sett på länge, och inte bara för att ljudet var så kass att man inte hörde vad nån sjöng. Mycket synd, för jag hade ganska höga förväntningar. Musikalartisten satt bredvid mig med beklämd min och led. Ändå hörde vi tanter utbrista på vägen ut:
"Jao men geeeoood sao braaaoo de vao!"


De kan inte ha varit några bortskämda tanter.

tisdag 14 oktober 2008

That golden touch

Igår tvingades jag sitta åtta timmar instängd i en datasal tillsammans med Fröken Barnrumpa. Det var dags för dataanalys i grupp, no less. Fröken Barnrumpa drev mig till vansinne med sitt gnäll om hur jobbigt allting var och hur lång tid allting tog och hur hungrig hon var och hur trött hon var. Jag önskade henne döden. Den ondaste brådaste döden. Så på väg därifrån var jag på ett helvetiskt humör, och började dessutom grubbla på en pågående konflikt jag har med en bög, och hur ledsen och upprörd den gjorde mig, och när jag väl var hemma kände jag mig som ett flåsande, stinkande, hårigt monster, redo att sluka vem som än kom i min väg. Som tur var så var ingen hemma, så jag fick ta ut mina aggressioner på klädhögar och disk. Det hjälpte dock inte, för jag är fan inte huslig och sånt ger mig ingen "inre ro". Jag försökte hitta någon slags sinnesfrid genom att dricka en balja Lapsang och läsa i min spännande bok, men allt jag ville var att stampa omkring och vråla, som ett urtidsdjur. Började frenetiskt rensa svamp (vi plockade 2 kg trattkantareller i helgen, yeah baby). Hittade flera större spindlar som jag med ett illvilligt flin krossade. Tänkte på Fröken Barnrumpa. Sen ringde det på dörren, och där stod M och var glad. Sen gjorde han det där magiska, jag vet inte riktigt hur det går till, men han är en jäkel på det. Han liksom bara stryker mig lite på ryggen, pussar mig på halsen, och gör något litet lyckoljud. Och så står jag där och fånflinar, utan något vettigt att säga. Han skrattar och frågar hur dagen har varit, och jag utbrister glatt:
"Hur bra som helst!"

torsdag 9 oktober 2008

Ett trist inlägg om pågående processer

Jag processar lite grejer just nu. Trevliga grejer, så jag tänkte processa dem ett tag till för nöjes skull.

  1. Jag funderar på att flytta från Malmö. Jag är förbannat trött på allt det negativa, och de positiva delarna skulle jag inte förlora för jag skulle inte flytta så långt bort. Denna flytt skulle innebära samboskap med M, något som känns lustigt odramatiskt men samtidigt inte är något jag går och suktar efter. Saker och ting är rätt bra som de är. En faktor är också min nuvarande lägenhet, som verkligen har blivit mitt hem. Hmm. Nej, jag är inte redo att flytta just nu. Men jag tror det kommer. Som sagt, jag processar.
  2. Tanken var att jag skulle bli dansare. Det var vad jag levde för, när jag var ung och oförstörd. Sen kom alkohol och pojkar i kajal och störde min koncentration, och det var inte förrän jag var i Frankrike som drömmen poppade upp igen. Jag anar att det hade något att göra med en viss lockig ballerina som jag inte längre minns namnet på. Kanske Claire. Vilda planer om dansskola i Toulouse smiddes, men någonstans där insåg jag att jag saknar tävlingsinstinkt och hårda armbågar, så jag åkte snällt hem och pluggade Media- och kommunikationsvetenskap istället. 20 poäng down the drain. Men i alla fall. Jag har börjat dansa igen, och det gör mig tamejfan extatisk. Det i kombination med en musikal som sågs häromdagen har fått scendrömmarna att blossa upp. Jag saknar verkligen scenen. Jag vill inte jobba med det, men jag vill kanske pyssla med det. Bakom scenen eller framför, spelar egentligen inte jättestor roll just nu. Fast helst vill jag såklart dansa.
  3. Jag tror inte jag vill ha den inriktningen inom mitt yrke som jag tänkt mig, och allt det nya som har släppts in i och med den tanken får mina tår att krulla sig. Även där kommer scenen in i bilden, på sätt och vis. Förbannat spännande.

torsdag 2 oktober 2008

Kvällen före & dagen efter

Det blev helt klart en lyckad fest. Jag tror aldrig vi har haft en så stor förfest förut, jag visste inte ens var hälften av dem kom ifrån. Kräket blev helt hysterisk av alla alkoholiserade främlingar som ville gosa så han fick till slut stängas in i ett sovrum. Mössan var där och var snygg men hade precis blivit nobbad av en nätflirt, stackarn. Till råga på allt var hennes gamla ex där (inte jag alltså, ett annat ex), och verkade väldigt obekväm i hennes närhet. Trist. Mitt ex (inte Mössan då alltså, utan Amasonen) var däremot väldigt bekväm och drack tills hon var alldeles rufsig och mest sprang omkring emellan rummen och hojtade om tequila. En halft redlös eletrobrud kom och sa att hon hade kastat bajs på en bil och la sen ansiktet i min balkonglåda och sa att det kändes som grus. Vi tappade bort flasköppnaren så jag fick för en gångs skull visa upp mitt enda partytrick (öppna flaskor med tänderna). Ett folkmusikmiffo imiterade blekingska så M kiknade av skratt, och själv satt jag mest och försökte följa med i någon av alla högljudda konversationer, tills jag gav upp och ägnade mig istället åt min fina australiensiska ale som jag hade köpt speciellt för tillfället. Ja och sen gick vi ut och klubbade men det är ju en helt annan historia.

Morgonen därpå gick jag ut i vardagsrummet och hittade en okänd söt flata som låg och sov på soffan, som inte hade varit med på förfesten. Hon vaknade och förklarade för mig, sakta och välartikulerat så jag skulle förstå, att hon hade varit på något som kallas "p r i d e f e s t". Tog helt enkelt för givet att jag var hetero, vilket gjorde mig stött och skitirriterad så jag var tvungen att plocka fram min basröst och förklara att jag också var där, och sen dränka henne i all min insatthet i Malmös queerklubbliv, varpå jag puttade ut M genom dörren och halvt fräste ett hejdå. För precis så mogen är jag. Men vad fan, hur kul är det att ständigt behöva förklara för sin krets att man är med i kretsen, att de man känner tillhörighet med inte känner tillhörighet med en själv? Jag har upptäckt ett hav av självhävdelsebehov hos mig själv, och däri vältrar jag mig och tjatar om hur många flickvänner jag minsann har haft och hur många gånger jag har sett Better Than Chocolate och hur jävla gött det är med en butterfly som man kan fästa på insidan av harneset till min strap-on. För precis så mogen är jag.