Ni vet alla de där människorna som aldrig bjuder igen, som aldrig hör av sig? Jo, jag hade bestämt mig för att skita i dem och söka upp grönare gräs. Det resulterade i absurda ölsnack och inspirerande vernissage och rent ut sagt übertråkiga promenader, men vad hände sen? De började ringa. Och hade dåliga ursäkter. Och ville ses. Och jag som hade bestämt mig för att vara den som är den, visade sig INTE vara den som är den, utan utbrast glatt "kör i vind!" och skrev febrilt i min lilla kalender. Och kände mig varm i magen. Det är väldigt lätt att bekräfta andra människor, och jag är inget undantag.
I övrigt har jag varit jävligt finkulturell och julig. Ibland samtidigt. Jag och Amasonen har bytt julklappar, och de som hon gav mig var faktiskt helt underbart personliga och genomtänkta. Det hade jag verkligen inte trott. Jag trodde på nåt sätt inte att jag blev sedd på det sättet. Och så visade det sig att det var just det som jag blev. Min egen present till henne framstod som hopplöst fantasilös i jämförelse. Presenter är viktiga, oavsett om ens relation är tydlig eller luddig. Vår relation är något av det luddigaste jag sett på länge. Hur kan den då samtidigt kännas direkt, enkel och trygg? Varför försöker jag ens analysera det här? Dags för ännu en skopa glögg. Mer glögg åt folket!
P.S. Kära jultomten, i år önskar jag mig inget speciellt. Förutom hela Nümphs senaste kollektion. Du vet vart du ska skicka den. Tack. D.S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar