fredag 30 september 2011

ElfQuest

Min syrra hängde intensivt med en kortvuxen och storbystad punkare när de både gick i högstadiet. När jag kom ut, många år senare, så haffade hon mig en gång på en klubb, drog med mig in på en toalett och tyckte jag skulle titta på medan hon slickade nån främmande brud på brösten. Jag visste inte vad som förväntades av mig, så jag sa artigt "he he" och gick ut igen.
Men i alla fall, det var inte min poäng. Poängen var att hon introducerade mig och min syrra till kultserien ElfQuest. Hon hade en nästan komplett samling, och vi slukade den, vi älskade den. Jag tror att vi dreglade en del också, alverna är trots allt lättklädda och snygga typ hela tiden. Sen har syrran försökt att under åren bygga upp en egen samling, men de är inte så lätta att hitta. Någon annan som har läst serien? Vet inte om den någonsin var så välkänd i Sverige. Härom dagen skickade hon i alla fall en länk, där de har lagt upp samtliga volymer online. How awesome is that!?


torsdag 29 september 2011

Det är sånt som händer

För det första så var ryggan felsydd. Det är viktigt att få sagt. Den måste returneras, och sånt tycker jag är jobbigt. Trots den väldigt tydliga felsyningen (felsyddningen? felsyddandet? felsnyddan?) så var den precis så snygg som den var på bild. Och levererades på två dagar. Min kärleksrelation med Sandqvist fortsätter.

För det andra så stod alla mina målargrejer i vardagsrummet när jag kom hem från jobbet. Ateljén är med andra ord tömd, och nu ska allting pressas in i ett rum som redan är överbelamrat. Jag blev dock alldeles varm om hjärtat när jag gick omkring och pillade på alla tuber, penslar och halvfärdiga pannåer. I somras kom det in duvor i ateljén en helg, och några av pannåerna har fågelskit på sig. Funderar på om jag ska låta det vara kvar? Kalla det konst? Dofter har ju blivit ett trendigt inslag, som de där plattorna på Louisiana som var indränkta i testosteronsvett? Träck är det nya svarta.

För det tredje vaknade jag i morse med en väldigt speciell liten truddelutt på hjärnan. Jag visste inte ens om att den hade lagrats där. När jag var liten komponerade jag en gång en sång till min pappa på Fars dag (yes, I'm a daddy's girl). Tydligen kommer min hjärna ihåg både melodi och text, trots att jag knappast kan ha tänkt på den sen dess. För er kulturella bildning vill jag dela med mig av detta häpnadsväckande mästerverk:

God morgon pappa
du har väl inte glömt det idag?
God morgon pappa
du har väl inte glömt det idag?
Det är Fars dag i dag
Det är Fars dag i dag
presenten kommer snaaaart
presenten kommer snaaaart

En liten sång
som du kan
sjunga på
dagen lååååååång!

Och så börjar den om från början. Runt, runt, in absurdum.
Jag förstår att jag nu har trollbundit er med min talang.

onsdag 28 september 2011

Så kan man ju inte göra

Nä. Jag tog mig i kragen, gav mig en örfil och lärde mig veta hut. Kommunicerade med min sambo. I timmar. Om precis allt. Eller nej inte ALLT, vi pratade ju till exempel inte om varför så många säger "pogram" när det heter "program", eller varför så många tittar på Idol. Vi pratade om oss, så klart. Och om vår respektiva mentala hälsa. Och väldigt mycket om kommunikation. Vi fegade inte ur, utan tog upp allt det där osagda. Vi pratade på allvar om monogami, hur vi tänker och hur vi vill ha det. Och var förvånansvärt överens (sjuk lättnad).

Nu kommer det lite smöriga. Jag har insett, att så länge jag och M har en öppen dialog, så klarar jag allt det här. Då kan jag andas och vara stor och stark.

Blörk. Nu är jag trött på att tänka på allt det här med relationer, framtid och identitet. Nu går jag och hämtar min rygga som kommit på posten.Sen ska jag gnida mig mot den i vällust. Tänker mig att det tar resten av kvällen.

tisdag 27 september 2011

Hell yes

Inuti mig sitter det en liten ledsen drama queen och vill ut. Men jag vill verkligen inte vara den tjejen, jag vill vara tuff och hårdhudad och bruden som fixar biffen. Så jag kör stiff upper lip, undviker min sambo, håller käften, trampar på gasen och kör ända in i kaklet. Det är nog en alldeles strålande strategi. Det är nog toppen. Alltihop är nog, när jag tänker efter, helt jävla fantastiskt.

måndag 26 september 2011

Bara det bästa är gott nog


I kväll får Sigge sin korv i lyxförpackning. Cuz that's how we roll.

söndag 25 september 2011

Here we go!

Behold, the wonders of wine

Ibland går en på fest med en massa snygga högljudda brudar. Där dricker en vin tills en blir lika högljudd, en äter en massa god mat, och sen går en på lokal. Där möts en av en helt annan typ av brudar, som Frun sa:
- Landskrona and Eslöv is coming to town.
En dansar och dricker de där ölen en aldrig behöver och borde låta bli, en sitter länge på dass och läser allt konstigt som folk skriver på toaväggar, en röker de där ciggen som bara kommer öka på baksmällan dagen efter men som smakar så bra. En blir alldeles överumplad och full i skratt av en mycket målmedveten, charmig och rolig raggning, och växer med cirka 40 cm. Det är något magiskt med välriktade komplimanger från främlingar. En vaknar upp morgonen därpå med två katter och en hund i sängen, solen lyser rakt in i ens skrynkliga nylle, och en vill dö lite grann. En hasar bort till köket, äter frukost med Amasonen och Frun, och känner att det var så jävla värt.

fredag 23 september 2011

Dubbelgångare väcker minnen

Vi trodde, som man gör, att vi alltid skulle finnas i varandras liv. Även när det hade tagit slut. Om inte som älskare, så som vänner, jag skulle vara din "grand soeur". Avsexualiserade, men under huden. Närmaste nära, för något annat gick inte med dig. Jag satte dig i halsen, fick klaustrofobi. Sen flyttade du från Sverige, och det räckte med en nekan från min sida så försvann du. Jag var så lättad, vågade inte tro att det kunde vara så enkelt. Jag väntade på att du skulle dyka upp igen, tränga dig på, kräva allt igen. Det gjorde du aldrig. I dag har vi sporadisk kontakt. När vi väl pratar håller jag dig på armlängds avstånd, för du är som alltid distanslös. Vi hörs väldigt sällan, och jag tror inte att du tänker mer på mig än jag tänker på dig. Men just nu ser jag dig överallt. Långhåriga blonda pygméer med grabbig gång och glasögon. De är aldrig du förstås, men de får mig att tänka tillbaka, och jag minns faktiskt de bra perioderna också.

onsdag 21 september 2011

The Sketchbook Project

Jag har behövt komma igång med skapandet igen. Stressen över Allt Som Är har skjutit det helt åt sidan, mina prylar står och samlar damm i ateljén. Ateljén som för övrigt är uppsagd, så jag måste dit snart och tömma den.Lite sorg i det, men samtidigt lite likgiltighet. Vad man än väljer att kalla det så var det ju bara ett rum, trots allt. Även om jag kommer sakna de sena nätterna när jag tassade i strumplästen genom den mörka tysta korridoren för att tvätta mina penslar.

Men. Men! För att komma igång igen så har jag anmält mig till The Sketchbook Project, som jag hittade tack vare Karin Granstrand! Det här är såna grejer jag går igång på. Som fan. Sen spelar det mindre roll om det jag lyckas krysta fram kommer vara av värde. Antagligen inte. Men jag har deltagit.

tisdag 20 september 2011

Tiden går

Sigge håller på att bli unghund. Börjar bli stor och tung. Han är just nu ett under av följsamhet och gos. Anpassar sig till alla nya situationer som om han inte hade gjort annat. Fin mot andra hundar, charmar alla människor han möter. Och jag känner att NU, när han lagom håller på att lämna valpstadiet, så förstår jag vad folk säger när de säger "njut av valptiden, den är så kort". När vi går tillsammans från hunddagiset och han går lugnt vid min sida och kisar i motvinden, då är han så fin att jag nästan blir tårögd.

måndag 19 september 2011

It All Starts With One

Det är en bra måndag. Jag får mycket gjort på uppsatsen, min handledare säger att jag gör ett bra jobb, det är en fantastisk höstdag (detbordejualltidvarahöstvarförärdetintedet), hon har släppt sitt nya album, när jag hämtade Sigge på hunddagiset så sa de att han i dag hade skött sig exemplariskt och jag blåste upp bröstet som en stolt hönsmamma och på fredag ska jag på fest med Amasonen och annat queert folk som jag inte har sett på evigheter. I kylen ligger en grapefrukt och väntar på att bli inhalerad.

Var är egentligen mina vattenfärger?

söndag 18 september 2011

fredag 16 september 2011

Sämsta vaccinet EVER

Putain de merde! Gick och blev TBC-vaccinerad (krav från jobbet) och fick reda på att det kommer bli ett sår som tar upp till tre månader att läka. Under den tiden får jag inte bada.

Vad visualiserar jag när jag är som mest stressad? Jo, turkosblått vatten. Jag är ett vattendjur, jag är som lyckligast när jag ligger i spa't, jag LÄNGTAR efter att få bada, jag vill alltid bada. Eftersom jag inte har haft någon semester i år så har chefen lovat att jag kan ta en vecka ledigt i höst. Jag och M hade planerat att åka till någon lugn och pittoresk liten håla där man kan äta god mat, läsa bok och framför allt: bada. Det är det enda jag vill göra, det är mitt mål i livet. Helvetesjävlaskit.

Detta ska jag "fira" genom att ta några timmar ledigt från uppsatsskrivande och gå ner på stan i mina nya Afrikamönstrade tights, hetsäta något chokladigt och läsa varulvsbok. Så det så.

torsdag 15 september 2011

Fjäsk lönar sig

Vi har haft ett helvete att hitta någon som kan passa Sigge på dagarna. Man skulle kunna tro (och det gjorde vi) att det skulle vara lätt i en stad som Lund med alla studenter och doktorander, men icke. Det har gjort att det lilla kräket har dumpats hos alla möjliga folk och varje vecka har det varit ett enormt jävla stressmoment att få ihop dagarna. Särskilt när M har varit bortrest, vilket han ju har varit den mesta av tiden den senaste månaden. Inte bara har jag haft problem att hitta någon de dagar jag jobbar (de dagar som M normalt jobbar hemifrån) utan också för att jag inte har något körkort. I'm a loser baby.

MEN. Vi har fjäskat för ett hunddagis. Alltså på riktigt fjäskat. Efter lite övertalning sa de till slut ja, och vi började nästan gråta av lättnad. Desperata? Say what? I dag börjar inskolningen, hela förmiddagen ska Sigge vara där och bekanta sig med sin nya flock. Det här MÅSTE funka, inte bara för att vi inte har något alternativ utan också för att det här dagiset är lite speciellt och verkar så förbannat bra. Nu börjar en månads prövotid, och jag håller tummarna så hårt att de vitnar för att Sigge ska bete sig som folk. Eller i alla fall som den väldigt normala valp han oftast är.

tisdag 13 september 2011

Återkomsten

M kom hem från Svalbard sent i går kväll. Han möttes av en alldeles salig Sigge som inte kunde sluta bita på honom, och en sambo som var bedövad i halva munnen och sluddrade. Kanske dreglade lite grann också, det vet man inte. Fina tänder hade jag i alla fall. Vi pratade/sluddrade i flera timmar trots att klockan var natt och jag skulle upp i ottan. Ändå hann vi bara snudda vid allt, allt som nu måste fram. Här ska det stötas och blötas.

Det känns som om M har varit borta i flera månader. Inte för att jag har saknat honom så, även om det hade varit det gulliga alternativet, utan för att a lot of shit went down när han var borta. Och nu är han tillbaka, och... nej jag vet inte hur jag känner inför nåt just nu. Jag är förvirrad, det får man väl vara?

Gud jag är verkligen inte okej, och den insikten gör mig mycket mer förvånad än ångestfylld.

måndag 12 september 2011

Jag = jordens avskum

Jag har bott i Lund i flera år nu, och inte vetat att vissa cykelvägar är enkelriktade. Märkligt.

Tack gode gud för främlingar som skriker det i ansiktet på mig. Hur hade det annars gått? Jag ryser bara jag tänker på det.

Fullständig anarki. Hade det blivit.

söndag 11 september 2011

Micmacs

Jag vet inte varför jag har dröjt så länge med att se den, jag har ju varit peppad på den sen jag såg trailern för första gången. Jag är helt klart ett fan av Jean-Pierre Jeunet, men tycker hans senaste filmerna har varit alldeles för... gulliga. Visst, första gången jag såg Amelie de Montmartre så tyckte jag den var fantastisk, men den våg som har följt den är så tröttsam att jag mest vill kräkas på den nu. Alla dessa brudar som nu också vill vara verklighetsfrånvända och flickaktiga och sådär härligt retro och helt utan stake, oh my fucking god. En långvarig förlovning var ju inte mycket bättre den, största skillnaden var väl att nu haltade hon. Nej, jag har saknat hans gamla stil, skitigheten, de bullriga karaktärerna, steampunken (om än light). Jag är ju generellt sett rätt svag för steampunk, hela estetiken. Och det verkade som att Micmacs lovade lite mer av dem gamla stilen. Jag blev inte besviken. Gillar också att han har gått och blivit politisk. Se den, om du inte redan har gjort det!

Home styling

fredag 9 september 2011

Skammen

Jag vill tro att jag inte håller på med sånt som skam. Det är i de flesta fall ett väldigt destruktivt fenomen, och det skapar mycket skit. Men jag har en egenskap som jag faktiskt skäms över. Eller rättare sagt, jag skäms över min avsaknad av denna egenskap. Jag suger på att trösta. Jag är ingen tröstare.

Det är väldigt få människor som jag är spontant fysisk med, inte för att jag har problem med fysisk närhet, utan för att... ja hur säger man, det faller mig inte in? Vidrör jag dig medan vi snackar så är det alltid en medveten handling. Jag önskar jag var en sån som tog mina vänner i min famn och vaggade dem tills gråten hade stillnat. Men jag är mer typen som sitter bredvid och klappar dem tafatt på armen. Fy fan.

Jag vet heller aldrig vad jag ska säga. Mitt huvud blir tomt när jag möter kris, vare sig det är min egen eller någon annans. Jag vill inte säga något som låter slitet eller corny, så jag säger ingenting. Frågar om ofarliga praktiska detaljer. Försöker alldeles för snabbt hitta en silver lining, istället för att våga gå på djupet av det hela. Usch.

Med mig försöker vännen hålla uppe fasaden. Vara stor och stark, hålla känslorna under kontroll. När en tredje vän kommer så faller allt samman, vännen gråter och blir omsluten i den där stora och varma famnen som den behövde. Och jag har oftast inte ens fattat att det var så allvarligt förrän då. Står bredvid och skäms.

Jag har än så länge bara hittat en strategi att hantera min fullständiga oförmåga att trösta. Jag matar. Jag fokuserar på att se till att alla blir mätta. Det ger mig något att göra, jag känner att jag hjälper till på något sätt, men det värsta av allt... jag slipper sitta ansikte mot ansikte med min vän i kris. Det är inte det att jag inte känner empati. Jag lider med min vän, jag vill göra allt jag kan för att allt ska bli bra igen. Men jag blir så jävla tafatt. Stel.

Som sagt, skammen. Ta bort mig en stund.

Nu jävlar

HA! Revansch!
Stram tofs, nördglasögon, skinnpaj, slitna baggyjeans och skumma sneakers var tydligen allt som krävdes.
Jag har dykt upp på Lundaflatornas gaydar igen. I'm back!
Att det ska vara så svårt att bli stämplad.

torsdag 8 september 2011

Som en hårig vetekudde

När kroppen är trött och huvudet känns urblåst, när jag har majskolv mellan tänderna och värk i ena örat, när min mamma har åkt hem och jag inte har vett att sakna min partner, när jag känner oro i själen och behöver tvätta håret... då är jag i alla fall varm om fötterna. För på dem ligger en lurvig valp och sover. Nästan jämt.

Förutom när jag går omkring. Då vill han av någon anledning inte ligga kvar. Ingrate.

Medan Sigge sover på mina fötter ser jag Your Highness. Den känns lite som en 10-talets version av Bleka dödens minut, och det kan ju inte vara helt fel. När jag har sett klart på den så går vi ut och kissar i kors utanför grannens vardagsrumsfönster som sitter suspekt lågt. Sen går vi in, kryper ner i sängen och läser Warm Bodies av Isaac Marion. Sigge stakar sig lite när han ska läsa högt, men jag låtsas som att jag inte märker det.

onsdag 7 september 2011

Att ha henne här

Det är nåt visst med mammor. Vissa har en skitknepig och ofta krävande relation med sina mammor, men sen så har några av oss tur och har mammor som man kan sitta uppe halva natten och diskutera könsroller med. Jag har sån tur. Det har inte alltid varit så mellan oss, men nu när vi båda är vuxna så har vi på något sätt funnit varandra. Min mamma är liten, rund och lite av en tomboy. Hennes avsaknad av feminitet har gjort att jag och min syster ofta famlar i mörkret vad gäller konventionellt kvinnliga sociala koder och att vi fått experimentera oss fram vad gäller allt som har med utseende att göra. Med mycket varierat resultat... Med andra ord har hon varit en alldeles strålande kvinnlig förebild, och låtit oss odla vår galenskap i fred. Hon är på besök i några dagar, passar Sigge medan jag jobbar. När man alltid bor långt ifrån sina föräldrar, då är det något nästan hjärtknipande att komma hem till en lägenhet som luktar mamma (dvs kaffe).

måndag 5 september 2011

När allting skaver

Har ni trånga dagar? Jag har trånga dagar. Då allt känns litet och trångt och jag bara vill slita sönder saker och sätta mig på ett tåg utan packning. Trånga dagar vill jag inte göra något av det här, inget av det jag håller på med nu. Det är som om jag har vuxit ur alla mina kläder och allting skaver. Allt är futtigt, tråkigt och fegt. Jag är snart 30 och har fortfarande inte kommit på hur man hanterar de trånga dagarna. Tips emottages tacksamt.

Dagens soundtrack är Boy With A Coin - Iron And Wine

söndag 4 september 2011

Jag vill ge utslag!

Jag skulle kunna skriva ett inlägg och berätta om mig och vänner och hundar vid havet och en känsla av indiansommar och sena kvällar på balkongen (och vin såklart), men det finns viktigare saker att avhandla.

Jag ger tydligen inga utslag på någons gaydar längre! Jag har senaste veckan mött främmande flator i flera olika sammanhang, och jag får inte längre den där igenkännande blicken! Vad får jag? Total ignorans! Jag ofinns! När blev jag förpassad till facket "okänd heterobrud" och hur gick det till? Jag ser väl likadan ut som innan, eller? Fast visst, det är sant att jag inte känner samma behov av att bära min sexualitet på utsidan nu. Inte för att jag är ihop med en snubbe, utan för att jag är i ett fast förhållande och har ju faktiskt varit det i 3,5 år. Jag behöver inte visa att jag är "raggbar". Men det är ju heller inte så att jag har bytt ut min garderob, så skillnaden kan inte vara enorm... Jag vet inte vad det är, men jag gillar det inte. Inte!

lördag 3 september 2011

Tillsammans

When in doubt
run in circles
scream and shout

Ångeststresssyndrom dämpas enklast med två doser rödvin och tre doser vänner. Den metoden tillämpar jag nu dagligen och återhämtar mig lite grann. Det här med att isolera sig när man har för mycket att göra, det fungerar säkert för en del... men tydligen inte alls för mig. Det gör mig inte mer produktiv. Det gör mig inte glad. No sir.

Jag tycker bäst om mitt hem när det känns som ett kollektiv. Köket fullt av folk, vi lagar mat, vi pimplar vin. Skratten studsar mellan väggarna och ljudnivån är hög. Det står musik på i bakgrunden, någon dansar ut i matsalen med grytunderlägg under armen. Vi äter, någon säger "det blir nåt fel på mig när jag kommer hem till dig, jag kan inte sluta äta". Jag hittar en gammal cigg i en byrålåda som vi njutningsfullt röker upp. Vi blir sittande länge med våra kladdiga vinglas, och Sigge ligger under bordet, inslingrad mellan våra ben, och sover tungt. När alla har gått går jag och Sigge ut i natten. Han är groggy av sömn så vi går alldeles sakta, sida vid sida. Det är alldeles tyst och stilla ute. Vi sniffar i luften, och det luktar höst.

En sak till. Det brukade vara heligt för mig att jag fick sovmorgon i alla fall en dag i veckan. Sova till typ 11. Jag är inte den morgonpigga typen, även om jag alltid önskat att jag vore. Sen vi fick Sigge har jag i princip aldrig sovmorgon, och jag har inte ens reflekterat över det. Jag saknar det inte. Jag är inte i behov av det. Är inte det märkligt?

torsdag 1 september 2011

Mirakelkur

Amasonen sms:ade och frågade hur det var. Jag svarade att jag kände det som att jag håller på att gå in i väggen. Då ringde hon upp och sa till mig att dricka vin. Så jag gjorde det.

Ett glas senare var jag salongsberusad och harmonisk. Sigge såg bajsnödig ut, så vi gick ut. Kvällssolen log mot mig, och jag log bladigt tillbaka. Medan Sigge krystade ut en steamer gick Tiina Rosenberg förbi. Nej alltså inte en look-a-like, utan Tiina. Jag log lite simmigt. Tiina log inte tillbaka. Sen kom en kossa på en cykel. Hon var nog också lite dragen, men inte sådär harmoniskt dragen som jag var, utan på det mer sammanbitna sättet. Och när jag skriver "kossa", så är det inte en omskrivning för bitch. Det var en kossa, med juver och allt. Fast blond.

Det kändes lite som att jag och Sigge hade hamnat i Underlandet, så jag blandade ihop mina populärkulturella referenser och mumlade:
"Toto, I dont think we're in Kansas anymore."

Sen gick vi en tur i parken. Sigge åt lera och jag nynnade på någonting som jag inte minns längre. Sen gick vi hem. Jag fyllde på mitt glas.

If there was a God

Jag kan inte gå upp med uppsatsen när jag hade tänkt. Vilket först kändes skithelveteskukbajs, eftersom jag redan har skjutit på det och min chef räknar med att jag blir klar typ... igår, och så länge jag inte tar examen plockar jag ut en skitlön. Sen när det hade känts skit en stund, så tittade jag upp, såg mig omkring, och började andas. Ända längst ner i lungorna. Har ni testat det? Det är groovy alltså.

Mitt ofrivilliga uppskov, som beror på både mig själv och min handledare, blir min mentala räddning. Galenskapen håller sig på armlängds avstånd en liten stund till. Och ute skiner solen. Tiddelipom.