People are strangers

Jag har nya människor i mitt liv, och det gör mig alldeles glad i själen. Det där med att lära känna nytt folk, det är inte helt lätt. Särskilt inte när man är som jag, som alltid måste tacka nej till fika, bio, shoppingrunda och öl. Jag måste alltid vidare. Dessutom är jag dålig på att bli sådär spontant tjenis med folk, jag smyger gärna intill folk lite försiktigt, kastar ut några kommentarer som bete och om de nappar så närmar jag mig lite till. Och allt det där, ja det kräver tid. Jag har inte tid. Så vad krävs? Att jag strukturerar mitt sociala liv. Bokar in träffar innan något annat hinner före. Och det gör jag nu. Idag har jag attackumgåtts med flera främlingar, och de var så trevliga och fina och roliga att jag vill studsa upp och ner av tyst glädje. Och sen kanske hojta lite efteråt.

Det blir inget Stockholm till helgen. Amasonen bor ju fortfarande med sitt ex, som inte tål mig och som just nu är arg och sårad. (inte på grund av mig, jag är en hemlighet hysch hysch, och varför hon inte tål mig vet jag inte riktigt, jag är rätt harmlös) Och istället för att komma hem efter helgen kommer hon på lördag. Jag vet att Amasonen är något av en blottare, men att bli påkommen av ett olyckligt förälskat ex med betydligt fler muskler än jag... det är inget jag går igång på. I'm a lover not a fighter. Heh. Så istället för att glittra omkring i storstaden och visas upp som någon slags trofé (jo det är sant, det var tanken, och du förstår inte hur sexigt jag tycker att det är) så ska jag stanna här och vakta hennes bästa väns katter medan hon själv drar iväg på en romantisk weekend till Marseilles. Det här börjar bli lite av ett mönster, när andra människor åker iväg på roliga resor så passar jag deras katter. Mitt liv är så glamouröst, jag är en minsann en riktig jetset. Och inte ett dugg jävla bitter. Käften.

Vad bryr jag mig om knark och brudar?

Jag läser Rapport av Birgitta Stenberg och ser knarkare i alla jag möter. Häromdagen satt jag mitt emot en man i yngre medelåldern, och stackaren hade antagligen bara något syndrom av något slag, men jag blev stressad av hans flackande blick och ryckiga rörelser. Han satt aldrig still, och han stirrade på mig. Antagligen för att jag satt och låtsades att jag inte sneglade på honom. Han hade en sån där reseplånbok hängandes runt halsen som hela tiden gled ner så den hängde ut under hans tröja, så att han med darrande fingrar fick stoppa in den med jämna mellanrum. En äldre kvinna som antagligen var hans mamma sa till honom med att vi närmade oss Malmö Central, och han reste sig snabbt upp och sa att han skulle gå på toaletten och i mitt huvud blinkade direkt texten HAN SKA TA EN SIL med grälla neonbokstäver. Jag vet, jag är inte riktigt klok. Jag vet inte ens varför tanken gör mig så sjukt stressad, jag kan inte påstå att jag är så konservativ vad gäller knark. "People are just people, they shouldn't make you nervous, people are just people like you" Jag skyller på Birgitta Stenberg, hon har för stort inflytande på mig. Hennes böcker har en tendens att ta över tillvaron när jag är mitt uppe i dem.

Fortfarande inte ett ord från Mössan. Jag tänker tillbaka på lördagkvällen och inser att hennes förhållningssätt ändrades under kvällens gång, det hon sa i början stämde inte i slutet och jag tänker att det nog är bevis på att hon var lika förvirrad som jag. Hon sa det hon trodde hon kände i just den stunden, varje stund. Helt enkelt. Det gillar jag, det är ärligt. Det finns ingen poäng i att hålla käft i väntan på den Ultimata Sanningen, för det finns ingen. Allt är situationsbaserat. Jag såg henne från bussen igår. Hon gick med sitt ex, sin bästa vän, på väg mot stationen. De pratade, Mössan såg ner i backen och såg ledsen ut. Hennes ex såg upp, såg rakt in i bussen en tiondels sekund, vi såg varandra i ögonen. Så var ögonblicket förbi. Jag vet inte om hon hann registrera att det var jag.

Jag läser Brudens (http://bruden.blogspot.com/) inlägg om det fina i singellivet, och tänker "right on". Jag ska sluta vara Amasonens booty call och börja fokusera på mitt liv igen. Sen får hon väl flytta hit om hon nu måste, jag kan låtsas att det inte spelar nån roll för min del, visst, jag kan säkert spela casual om jag verkligen tar i. (är det någon som går på det här?) En vän påpekade häromdagen att jag måste vara stressad, och jag trodde direkt han syftade på min situation med Mössan och Amasonen, men han syftade på att jag enligt mitt schema inte har tid med sömn. Det hade jag helt glömt bort. Allt har liksom tagits om hand om, någonstans i periferin av mitt synfält. Kanske dags att lyfta blicken och faktiskt bli medveten om... livet. MITT liv, avskalat från allt vad tjejer heter. "There's more to life than love and being together"

Jag är en sucker för låtcitat. Bite me.

Hejdå Mössan

Kvällen med Mössan är förbi, och jag tror jag lider av emotionell baksmälla. (med tanke på hur mycket smirnoff jag hinkade i mig borde jag dock ha fått en släng av den mer traditionella varianten också, men för en gångs skull verkar det som om Gud Hör Bön) Jag är som ett lesbiskt wasteland, där man kan hitta spillror av frågor, kommentarer, känslor, ögonblick, utslängda lite huller om buller i väntan på... förmultning? Äh, det var ingen lyckad metafor. Åt helvete med omskrivningar, vi går rätt på den orakade sanningen istället:

Vi hade väldigt trevligt. Hon är så otroligt lätt att umgås med, samtalsämnena flyter in i varandra. Rolig är hon också, och de där mörkbruna glittrande ögonen är något av det snyggaste jag sett på länge. Men, för det kommer såklart ett men... Slutligen satte hon ner ölflaskan på bordet och frågade rakt ut vad som egentligen pågick. Jag förklarade, en aning luddigt, situationen med Amasonen, men också att jag känner mig kluven mellan de två. Och när jag sa det så kände jag verkligen hur sant det var, att jag faktiskt har känslor för dem båda två. Hur gammal är jag egentligen, 14? Det här är verkligen inte likt mig, jag som är så tunnelseende. Hur som haver... så har hon förklarat sitt intresse, och dragit sig ur. Hon vill inte utsätta sig, hon vill inte konkurrera, hon vill inte blandas in i något triangeldrama. För henne är det verkligen på blodigt allvar, och jag fattar. Jag gör verkligen det. Och antagligen är det bäst så.

Ändå sitter jag här nu, stirrandes framför mina kursböcker, och saknar henne. Hon sa att hon inte kommer att höra av sig. Nähä. Hur gör man för att bara radera någon? Jag har ingen lust alls att radera henne. Jag ville kyssa henne, men försökte inte ens. Hon vill inte utsätta sig, vill inte riskera något. Mina män tycker hon är mesig och säger att då kan ju hon "sitta och ruttna i sin perfekta, osårade ensamhet". Jag är kluven. Inte ens min vän vill hon vara.

Morran kapitulerar

Fan vad det är knepigt med kommunikation. Man går där i sin lilla bubbla, och tänker att de runt omkring en tänker i samma banor som en själv, eftersom det man själv har tänkt är så jäkla logiskt och självklart... Men så är det ju inte. Amasonen fungerar inte alls på samma sätt som jag, det har jag förstått idag. Det både irriterar och fascinerar mig, och insikten får mig att vilja träffa henne igen, nu. Komma under skinnet, smaka på där mystiska, det där jag inte förstår.

Tidigare idag satt jag på kontoret, stirrade håglöst på dataskärmen och kände avsmak inför hela historien och fantiserade tillbaka till gamla älskare från åratal sen, där allt nu i efterhand verkade så enkelt, så kul, så rätt ("varför förstod jag inte hur bra jag hade det?"). Jag ältade med en kollega och kallade henne "tjafskärring". Jag fantiserade om att hoppa i säng med Mössan.

Och nu.... Hon har bjudit in mig till Stockholm nästa helg. Det är klart att jag tackade ja, det är klart att jag åker. Fransyskan säger till mig att vara försiktig, men jag vill inte. Jag är så trött på att skydda mig. "One foot in sea and one on shore, to one thing constant never" Jag är så in i helvete trött på det.

Min kombo och hennes kompis super i köket och dansar till Joplin, och jag tänker att jag borde delta, men efter allt telefonsnack har jag kliat sönder sminket i smulor och gnott håret till konstiga tottar på huvudet. Jag ser ut som Morran, och Morran går inte på fest. Morran hasar omkring i dimman och visar tänderna. Det gäller att veta sin plats.

Rebecka

Jag har precis sett avsnitt 7, säsong 4, av L Word. (det är inte ett dugg nördigt, vad har du fått det ifrån?) Och så tänkte jag på det där med första gången man hade sex med en tjej, och jag tycker nog att det är en historia luddig nog att dela med världen. Med tanke på hur många som läser detta inser jag att det kommer ha en otrolig effekt på människors sinnen världen över. I alla fall, hon hette Rebecka. Ett knubbigt popsnöre från Göteborg, några år äldre än mig. Jag tror hon jobbade på en restaurang. På något sätt kände hon en av de jag delade lägenhet med i London, och hängde ibland hemma hos oss. Jag slampade vid den här tidpunkten runt med en jäkla massa män hit och dit och var allmänt ofokuserad, men hade ändå börjat se vart saker och ting lutade. Jag definierade mig som bisexuell och ville få in en fot i flatvärlden. Flera gånger hade jag dragit med mig min vapendragare, min glittrige bög, till olika flathak men vi var alltid så malplacerade och utanför att vi aldrig lyckades med något mer än att supa oss kalas på färgglada paraplydrinkar. Av ren överexaltering hade jag överdoserat på brudighet (glitter, urringning och högklackat), och blev antagligen inte sedd som något annat än en faghag. Jag kände inte till koderna, jag visste inte hur man gjorde.

En kväll är vi ute på en barklubb i östra London. Redan när Rebecka dyker upp börjar jag bli en aning suddig i kanterna, och diskussionerna flyger vilt över bordet. Vi är samtliga i vårt esse. Helt plötsligt inser jag att Rebecka flirtar med mig. "Äntligen!" piper det till inne i mitt berusade sinne, och sen är allt luddigt men så småningom sitter vi i en soffa en trappa upp och hånglar så de hormonstinna heteromännen tappar hakan. Sen är allt luddigt igen, tills jag helt plötsligt ligger ovanpå henne i vår soffa i lägenheten. Avklädda har vi också blivit. Jag djupdyker ner mellan hennes enorma bröst, hon säger något om att mina är fasta som silikontuttar och sen kör jag förförargrejen som om jag aldrig hade gjort något annat. Hon stönar som om hon var med i en porrfilm, vilket hon i sitt berusade tillstånd antagligen tror. Det gör jag också.

På morgon vaknar vi till en skitig och klibbig förfestlägenhet. Jag hasar ut i trädgården, invirad i en filt, och röker, kisande mot dagsljuset. Jag är bakis och vad jag minns så är jag inte särskilt dagen-efter-gosig. Så småningom går Rebecka hem, med en liten vink och det svarta håret stående åt alla håll. Jag säger att jag ska ringa. Min kombo avslöjar att Rebecka har varit intresserad av mig ett tag. Jag blir tafatt och vet inte hur jag ska tacka nej utan att hon ska ogilla mig. Så jag ringer inte. Några veckor senare ber jag om ursäkt för att jag var en bitch. Vi springer in i varandra igen, återigen på en klubb i östra London. Hon har på sig converse och en tyllkjol, och i klubben projicerar de gamla gymnastikfilmer på en vägg. Jag tar ett kort på henne, hon ser rätt in i kameran och ler glatt. Hennes tänder är lite sneda, och hon ser glad ut. Jag minns att vi inte hade så mycket att säga varandra. Jag var länge frustrerad över att jag inte mindes hur sexet verkligen hade varit, hur det hade känts. Allt jag hade var några få otydliga sinnesbilder.

Rebecka, vad gör du idag?

Blodig monogami

Oj, aj, oops, jag tror jag har försagt mig igen. Jag tror jag har flirtat. Med Mössan. Och jag tror hon nappade. Jag tror vi på lördag ska tillbringa kvällen ensamma med varandra. Jag tror jag nämnde något om Smirnoff-flaskan jag har stående. Attsikens om inte e-mail är farligare än att sniffa lim. Det går för snabbt att skriva, för snabbt att skicka!

Fast egentligen... varför inte? Mössan är nog rätt atletisk under den där prydliga klädseln. Och jag är ju trots allt singel. Ju mer jag tänker på det desto mindre kan jag skriva, för det finns så många "å ena sidan" och "å andra sidan" att jag blir alldeles snurrig. Om jag inte hade slutat röka hade det varit nu som jag hade gått ut och kedjerökt en halvtimme. Istället hetsäter jag solrosfrön och liknar mest en hysterisk hamster. En gång i tiden var jag en player. Sen hamnade jag i relationsträsket och sen dess har jag inte återhämtat mig. Nu är allt på blodigt allvar, och det kan helt enkelt inte vara sunt. Kanske skulle lite halmrullning med Mössan vara det som doktorn ordinerar.

Inga nya meddelanden

Har tillbringat kvällen i köket, bara jag och min laptop och en hög kurslitteratur. Det kan vara den mest ointressanta kursen jag någonsin läst. -Eller nej, det måste ha varit Media- och kommunikationsvetenskap. Den var nog värst. Som tur är så var det länge sen nu, jag har lyckats förtränga det mest skrämmande. Anywhoo... När jag hade klämt ur mig tillräckligt mycket text satt jag länge i fönstret med min fesljumma kopp te och glodde ut genom fönstret, ner i cafét mitt emot där folk satt med sina fesljumma koppar te och babblade sig hesa.

Och jag satt där i fönstret och tänkte att det ska nog inte vara så här komplicerat. Det ska nog inte ta emot så här mycket. När det är lätt så är det rätt, sa någon. Sen skickade jag ett rent vänskapligt sms. Som vanligt, inget svar. Och jag tänkte att om hon hade varit Rätt Tjej, då hade hon svarat direkt, skrivit något skruvat som fått mig att kikna och så hade vi spånat vidare, sms efter sms fyllt med fånigheter. Istället sitter jag där och fånglor på mobilen, och vet med all säkerhet att hon aldrig skulle göra något sånt.

ADQ, Anonyma Drama Queens

Jag chattade med mitt ex igår, Fransyskan. Hon har tagit sin kanadensiska fästmö under armen och flyttat hem till Frankrike igen, och ägnar nu dagarna åt att hänga på diverse flatpubbar (varför finns det inte flatpubbar i Malmö?), spela dataspel och söka diverse ströjobb. Fransyskan vet precis allt om mig. Hon läser mig som en öppen bok, och jag läser henne. En gång i tiden var vi stadiga sambos med en planerad framtid. Jag minns fortfarande de kvällarna när vi dansade tysta och intima tryckare i köket. Jag minns också hur arg jag kunde bli på henne, hur besviken jag blev på vårt förhållande, gång på gång. Känslan av instängdhet. Samtidigt känns det som ett århundrade sen, och jag är tacksam över att vi idag är vänner, utan att vi har förlorat den där absoluta förståelsen för varandra.

Hon berättade för mig att de har bjudit in en tjej från Paris, vi kan kalla henne Marron (hon har brunt svallande hår). Marron har sen vi båda lärde känna henne varit hopplöst förälskad i Fransyskan, och fick sitt hjärta krossat förra våren, när Fransyskan var i sitt kvinnoslukar-esse. Jag trodde inte Marron pratade med henne mer, men nu ska hon alltså dit. Samtidigt kommer det en tjej från Belgien, som var Fransyskans fästmös stora kärlek i sju år eller något sånt. Det var ömsesidig attraktion, men inget hände. (och jag tänker, om man är olyckligt förälskad i någon så länge, finns det sen ändå inte kvar, på någon nivå, som unfinished business?) Nu ska de alltså alla samlas, under en helg, och festa ihop. Fyra flator, intrasslade i varandra i attraktion, kärlek och ouppklarade historier. Jag menar inte att de är hormonstinna djur som inte kan lägga band på sig. Jag menar... varför skulle de VILJA lägga band på sig?

För är det något jag har lärt mig om mitt ex, så är det att hon inte söker lugn och ro. Hon säger att hon vill ha stabilitet, men har en benägenhet att kasta sig in i komplicerade historier med huvudet före, för att sedan komma upp ovanför ytan med en förbryllad min: "Hur kunde det bli så här?" Och jag börjar tro att jag är likadan. Varför har jag annars börjat peta i den här historien med Amasonen precis när den hade läkt? Jag har en känsla av att det bara kommer göra det hela värre, det kommer bli infekterat och sen kommer vi aldrig mer att prata med varandra. Ändå fortsätter jag.

I väntan på Amasonen lärde jag känna en tjej som vi kan kalla Mössan (hon har en söt mössa som hon drar ner över ögonbrynen när det är kallt). Jag tror hon och jag närmade oss varandra på ett überförsiktigt vis, så försiktigt att inget, inte det minsta, någonsin hände. Jag drog mig undan när Amasonen kom tillbaka och då fick jag det bekräftat, att jo, Mössan hade hoppats på något mer. Och nu kommer jag på mig själv med att sakna henne, sakna hennes sällskap. Hon är enkel, glad, svennig, förutsägbar. Den typen jag aldrig har fallit för. Kan man tvinga sig själv att byta typ? Jag skulle vilja lämna in en ansökan om att byta typ tack.

Amasonen

För de av oss som inte är en "Golden Star", det vill säga någon som bara har haft sex med det egna könet, så antar jag att många har varit med om något som påminner om det jag var med om i mitt första förhållande med en tjej. Jag var helt förvirrad. Inte över min sexualitet, utan över de krav som helt plötsligt ställdes på mig. Jag var helt oförberedd! Med mina tidigare pojkvänner hade det på något sätt räckt med att jag var glad och kåt, och de var inte intresserade av att gräva under ytan, att analysera mig. Jag behövde inte reflektera över mitt beteende, behövde inte förklara mig, behövde inte prata ut. De gjorde sitt, jag gjorde mitt, och där emellan kopulerade vi som små kaniner. Och så kom då min första tjej. En terapeut till råga på allt. Jag tyckte hon trängde sig på med sitt ständiga analyserande, sitt ständiga petande, jag tyckte det gick för snabbt, vill inte bli så intim så snabbt. Jag förstod henne inte, hon förstod inte mig. Vi stångades i några månader, och sedan avslutade jag det. Åkte utomlands över sommaren. Kom tillbaka, tänkte att hon ju ändå var ett otroligt kap, för att sedan avsluta det igen på ett ovanligt grymt sätt, liggandes full som ett ägg på en gräsmatta mitt i natten.

Mot alla odds blev vi så småningom vänner, så som vi flator gör. Det här var nu några år sedan. När jag sedan var tillsammans med Fransyskan så minns jag att hon refererade till mitt ex som "Sex On Legs", därav smeknamnet Amasonen. Tjejen har pondus. I våras insåg jag till min förvirring att jag hade känslor för henne igen. Hon var då mitt uppe i ett havererande förhållande där hon var otrogen för att kompensera för den totala avsaknaden av sex. Som den kommunikationskåta jäveln jag är så berättade jag hur jag kände. Hon verkade mest chockad, och jag kände mig utsatt och hade sex med en kille på jobbet för att balansera upp det hela. Heh. Hon gjorde så småningom slut med sin tjej, testade mig under sommaren, för att sen till hösten dra iväg till Centralamerika för att backpacka runt i några månader. Nu är hon tillbaka, och var här förra veckan för några dagar fullspäckade av svettigt sex och alldeles för mycket utlämnande prat från min sida. Själv spelar hon det väldigt säkert, och har inte sagt mycket mer än att hon är kåt på mig. Att vara kåt är säkert, det är opersonligt, det är fysiskt, det är signaler och vibrationer och kroppsdelar. Smickrande, visst, men sen då? Kan man över huvud taget börja om, kan man glömma gamla oförätter, kan man lita på någon som betett sig som ett svin?

Nu lämnar hon sitt kära Stockholm och flyttar till Malmö. Inte till mig, utan för ett jobb. Ett ordenligt jobb, med ordentlig lön, istället för att jobba timmar på en sluten akutavdelning på psyk. Så varför känns det som om jag står bredvid och applåderar och tjoar för att övertala henne att gilla läget?

Mer ragg i akvariet än utanför

Jag är en idiot! Visserligen att min oförmåga att koncentrera mig på min kurslitteratur får mig att känna mig som något av en alfabet just nu, men jag trodde faktiskt att jag fortfarande kunde läsa enkla flyers! Teater Terrier hade sin maskerad igår, inte idag, alltså: Jag kunde ha gått utan att missa Björn Kjellman. Drat. Och HON var där, den utomjordiskt snygga bruden i pälsmössa, vem hon nu är. Lättklädd var hon också, enligt mingelbilderna. Swoon.

Istället för att frottera med Malmös queera och dekadenta sfär så åt jag semla och spelade Alias. Det var i och för sig de godaste semlorna du någonsin kan hitta, jag vet inte riktigt hur han får till det men det inkluderar antagligen några hedniska ritualer utförda på en enslig kulle under fullmånen. Mina män har för övrigt skaffat akvarium, och det är lite som en dokusåpa. Den tjockaste Black Mollyn visade sig vara gravid, och har nu pressat ur sig ett helt stim av små svarta pluttar som ser ut som missfärgade bananflugor. De har fått en separat del av akvariet där de driver omkring och suger på bitar av en ärta. En guppyhane, den minsta och trashigaste av dem, vill jag kalla Lill-Erik, för han beter sig som en finnig liten tonårsgrabb med dåligt självförtroende som desperat försöker bli av med oskulden. Så fort han kommer i närheten av någon annan fisk, hona eller hane, så utför han en liten spastisk parningsdans som inkluderar hysteriskt vibrerande och backande. Han är ganska fin, men inte lika fin som deras små slamkrypare som bara skiter i allt och fokuserar på att käka allt allt allt.

Nog om fiskarna. Min kombo verkar hålla på med något intressant i köket, jag måste undersöka. Sen ska jag börja det jag egentligen skaffade den här bloggen för, att försöka reda ut vad som egentligen händer/hände med de där två damerna. Jag tror vi ska kalla dem Amasonen och Mössan.

Ta-dah

Teater terrier har någon slags burlesk maskerad imorgon, jag skulle så gärna dra på mig min påfågelmask och strutta dit. Istället ska jag med mina bögar och se "Jag är min egen fru", vilket i och för sig är något jag har velat göra sen pjäsen kickade igång i Stockholm, och det var väl... i somras? Så det är ju inget val. Men all denna kulturella stimulans som jag har njutit av på senaste tiden har lämnat en något sur eftersmak.

Efter att ha brutit upp med min sambo i början av förra året och sedan skramlat runt i några mindre genomtänkta kvasiförhållanden och ett heteroligg, så sattes livet i pausläge. Jag jobbade, åt och sov. Mina bögar hamnade i samma fälla, och tillsammans såg vi under några månader väldigt många hyrfilmer om folk som INTE stannade hemma en lördagkväll, som INTE ryggade tillbaka, som utsatte sig för det de flesta skulle kalla "livet". Vi lagade dessutom en hel del mat, och gick på en hel del teater. Vilket är underbart att äntligen göra regelbundet, jag älskar scenkonst i alla dess former. Men när man sett otaliga pjäser och operor om bohemer i Paris, samtidigt som man själv lever en så tillrättalagd existens att man känner sig lite crazy när man har köpt ett annat shampomärke än vanligtvis, då börjar insikten komma krypande. Vare sig man vill det eller inte. Man sitter där i salongmörkret och tänker "inte en jävel skulle göra en pjäs om det här livet". Missförstå mig rätt, jag må vara egocentrisk men inte så till den grad att jag vill bli en roll. Men jag är 24, och satt halva 2006 på mitt arsle och väntade ut livet. Det är så tryggt och fint i den lilla bubblan.

Men jag har ändrat på det där, jag har faktiskt brutit mönstret.
Jag har kastat mig ut i kärlekslivet igen.
Yep.