Cynisk bitterkärring

Jag har blivit vuxen. Det insåg jag idag, omgiven av nykläckta 20-åringar som flyttat hemifrån för en vecka sen, som inte vet vad en fil. kand. är för något än (och inte vet att det är totalt oanvändbart), som bor i sin första andra handslägenhet (och tycker det är spännande), som inte har hunnit byta universitet minst tre gånger än (och inte har några planer på att göra det -än), som fortfarande är gulligt blygt nyfikna och bubbliga, som ser ut som prydliga små kloner i hästsvans, som fortfarande relaterar allt till gymnasiet. En av mina bögar pratade häromdagen om hur han kunde sakna den där känslan när man var i den åldern, när man precis hade påbörjat sin första universitetskurs och vuxenlivet tedde sig som en stor godispåse av möjligheter. Idag tänkte jag på det, och tänkte att han hade rätt, och att det fick mig att känna mig jävligt luttrad, cynisk och gammal. Det skiljer bara fem år mellan mig och dem, och det var inte förrän idag som jag insåg hur mycket som händer med ens liv och en själv under de fem åren.

En liten hästsvans frågade mig storögt varför jag jobbar bredvid studierna, och "hur jag hade tänkt orka", och när jag svarade att jag måste göra det för att jag inte har tillräckligt mycket studiemedel kvar, då spärrade hon upp sina klarblå ögon så mycket att hon såg ut som en söt liten fisk, för det måste för henne tett sig som en fysisk omöjlighet att studiemedlet en dag kommer att ta SLUT. Och jag tyckte om henne för det, för den där naiva optimismen smittade faktiskt av sig, och när vi alla hade minglat och fått se statistik över hur universitetet är "i världsklass" och ätit bulle, då satte jag mig på bussen, log för mig själv, och lyssnade på den här: