Grönare gräs

Jag sitter på en pub och pratar med en australiensare i tuppkam (det ser man inte ofta, man skulle kunna tro att ön bara består av surfbums, men icke). Vi pratar om nationalsånger, jag nynnar den svenska och han ber mig översätta en bit av texten. Då, som en blixt från klar himmel, drabbas jag av senilitet. Jag kommer inte på den tredje frasen. "Du gamla, du fria, du....". Det står still i huvudet. Men vad fan, den här sången har man ju sjungit sen man var sex år, klart jag kan den, kom igen nu. "Du gamla, du fria, du...". Nej. Min hjärna hittar då på en egen version, och när den väl materialiserats sig så kan jag inte släppa den, nu är det kört att komma på originalet. I mitt huvud blinkar det: "Du gamla, du fria.... du störtsköna nord".
Pja... låter inte helt tokigt.
Så jag översätter: "You old, you free, you groovy north".
Han verkar gilla den, säger att det verkligen är ett tecken på att Sverige är ett modernt land, vi biter oss inte fast i humorlös patriotism. Jag nickar glatt och häller i mig mer öl. Senare på kvällen, när jag sitter inne på dass faktiskt, så kommer jag på det. Fjällhöga. Just det. Men det behåller jag för mig själv, man vill ju inte verka omodern.

Fick häromdagen ett mejl från Fabien, mitt franska manliga ex. En mycket snygg, mycket trevlig surfare, som jag tycker hemskt mycket om. I vårt förhållande ägnade vi oss framför allt åt tre saker: sex, surfning, och öl. I den ordningen. Och hade sjukt kul, nästan jämt. Så när hans mejl damp ner i inboxen drabbades jag av akut romantisk nostalgi, och var tvungen att rota fram den flyttkartong där fotoalbumen låg. Satt länge och bläddrade. Jag kan vara sjukt sentimental. Här är ett foto från den tiden:

I alla fall. Drömde självklart om honom. Vi var tillsammans, ägde en pub där i den där kuststaden, och var innerligt kära och lyckliga, och jag vaknade med en känsla av total harmoni och tillfredställelse. Sen ringde det på dörren, och jag var tvungen att kasta mig upp, dra på mig det klädesplagg som låg närmast till hands, och öppna dörren för min nu ex-kombo som kom inhasande, precis lagom bakis, och ställde sig och hällde i sig vatten i köket. Hade vi varit i Frankrike just då så hade jag kunnat bjuda henne på brioche och café crème, men istället fick det bli ostmacka och örtte. Den där humorlösa patriotismen lär vänta på sig.