onsdag 10 oktober 2012

Hejdå Constantin!

Fram tills jag var cirka 25 år så skrev jag dagbok regelbundet. Alltså sån i bokform, med penna, om ni minns. Med ett sånt smalt band som markerade var man var. Ibland gjorde jag misstaget att köpa en riktigt tjock bok, för det såg så gediget och vackert ut. Problemet var bara att det tog mig så otroligt lång tid att skriva igenom en sån bok, att det kändes som att jag hade förvandlats till en annan människa under tiden. Jag skämdes för det som stod i början av boken och ville separera det gamla från det nya. Jag ville inte ta bort det gamla, bara ställa det åt sidan. Ungefär så känns det nu. Ingen skam visserligen, jag gillar Constant Crush och det jag har skrivit här, men det finns en vilja att påbörja en ny skrivbok. Den här skrivboken innehåller exakt 1000 inlägg, är det inte poetiskt så säg?

Jag har skrivit här i sex år. Nu är jag 30, då var jag 24. Det säger ju sig självt att saker och ting var annorlunda då, även om jag kanske trodde att vissa saker var huggna i sten. Sexualiteten förstås. Helvete vad färdig jag är med den processen, så färdigältad. Det är skönt. Då, 2007, var jag en förvirrad och ganska ledsen flata, en förvuxen tonåring. Jag hade kunnat fortsätta att klassa mig som flata, men det andra är jag glad att jag har passerat. Jag har inte längre galna onenightstands och kärlekshistorier, det var länge sen jag skapade en riktigt bra fyllehistoria och jag lever inte längre i en resväska. Men det var också länge sen jag gick på antidepressiva, länge sen jag sårade skitbra människor utan att ens fatta det, länge sen jag var så full att jag tappade alla sociala hämningar, fick minnesluckor och sen spydde i två dygn. Hejdå Constantin. Nu gör vi nåt annat.

Vem skriver regelbundet i samma blogg i sex år, utan att vare sig utveckla konceptet eller designen? Jag, tydligen. Och jag tänkte fortsätta på precis samma sätt. Du ska få se, bloggdesignen på den nya är precis lika oinspirerad som denna. Den är faktiskt rätt lik. Lite mer färgglad kanske. Innehållet är också detsamma. Med skillnaden att jag inte är anonym, men egentligen... gör det så stor skillnad? Det kanske är roligt att se hur jag ser ut?

I alla fall. Maila mig på constantcrush(a)gmx.com om du vill ha adressen till den nya. Jag blir jätteglad om du vill följa med.

måndag 8 oktober 2012

Stort och smått och habegär

Först för att det är störst: Mina favoritherrar har i dag blivit pappor officiellt. Den lilla bebisen som de tog emot i våras är nu deras, på riktigt. Det går inte riktigt att ta in vidden av det. Men det går att ta den varma lilla glada bebiskroppen i famnen och snusa henne länge i nacken, och veta att något mycket rätt har hänt.

Och annars? Hej och välkommen till vecka 15. När är det egentligen tänkt att det häringa illamåendet och den däringa tröttheten ska gå över? Magen har börjat svälla nu, några brallor har förpassats till "vi ses om ett år-lådan", och jag tycker faktiskt inte att det vore mer än rättvist att jag fick börja njuta av det här med att vara på tjocken nu. Äckelkänslan är min ständiga följeslagare, och jag kan somna precis var som helst. Nåt som är tråkigt är dessutom att jag blir mätt på två sekunder. I helgen åkte vi ut några stycken till stugan och plockade svamp, och svampexpertbögen gjorde planetens godaste svampstuvning på blomkålssvamp (som för övrigt är min nya favoritsvamp, EN svamp räcker till en måltid för fyra pers och den är dessutom så inåtahelvete god). Jag blev proppmätt efter en mesig liten klutt. Känns jävligt B alltså.

Jag planerar att köpa alla mina julklappar på Etsy i år. Eller i alla fall många. Eller i alla fall alla julklappar som jag tänker ge till mig själv. Som till exempel galaxsjalen, kanvasväskan, diamantringen, eller varför inte pixellampan? Gud jag har en sån hipstersmak, men jag orkar inte kämpa emot. De ropar efter mig och mitt visakort!

onsdag 3 oktober 2012

Inskrivning

Tredje dagen med spränghuvudvärk. I dag tog jag paracetamol. Normalt sett har jag inga bekymmer med att stoppa i mig piller, men just nu känns alla kemikalier läskiga. Hade lika gärna kunnat låta bli, de verkar inte ha någon effekt. Mår som ett as och borde antagligen inte vara på jobbet. I går morse la jag min första gravidspya. Bättre start på dagens finns inte! Sen gick jag och M till vår nya barnmorska, och möttes av Harmonistugan från Himlen. Till att börja med är vår barnmorska både skittrevlig och apsnygg, och det är ju två avgörande egenskaper. För det andra är det jättefina lokaler, som får en att vilja ta av sig skorna, bädda ner sig i en soffa, beställa in en chai latte och läsa en god bok (jag tänker Anaïs Nin). För det tredje så kan de med lätthet erbjuda allting som vår förra barnmorska inte hade möjlighet till. Och det skaver i mitt vänstervridna hjärta att det är så, att bara de privata mottagningarna har möjlighet att ge fullgod vård. Det är nåt väldigt obehagligt amerikanskt över det. Men nu är det som det är, och vi väntar vårt första barn och behöver trygghet. Och det här kändes tusen gånger bättre. So be it.

fredag 28 september 2012

Kollektiv och fisk

Att ha mamma boende hos mig får mig återigen att sakna kollektivboende. Bara jag och M... vi är för få. Så känns det. Jag njuter visserligen av att vara själv hemma, men det är så fint det där när alla säger godnatt och drar sig tillbaka till sina vrår, och sen möts man igen över frukostbordet. Pratar om vad man ska göra under dagen. Nån kokar kaffe. Nån gosar med hunden. Nån läser tidningen. Jag tycker om det kravlösa sättet att umgås med människor på. Men det är så mycket som ska stämma, tidsmässigt, pengamässigt, och förstås inte minst personlighetsmässigt. Hade jag gett mig in på en sån sak idag så hade jag velat att det var något beständigt, och då är det mycket som ska stämma.

Om ni förresten inte har provat det här med fiskpedikyr, så kan jag verkligen rekommendera det! Det är kanske inte världens mest effektiva pedikyr, men det var en kul upplevelse. Det känns som att stoppa ner fötterna i läsk med väldigt stark kolsyra. Kolsyra som ibland snärtar till dig, eller borrar sig in mellan tårna och kittlar. Först lite läskigt, och sen mest fascinerande! Vi hade väldigt kul, och en lång stund efteråt kunde vi känna hur det pirrade i fötterna, huden mindes fortfarande mötet med alla dessa små fiskmunnar. Det firade vi med att gå ut och äta indiskt, och mamma njöt av att vara på besök i storstan.

torsdag 27 september 2012

Consider it done

Jag fick champagne och champagneglas, jubel och kramar på vårt morgonmöte i dag! Det är tydligen sånt man får räkna med när man har blivit fru. Mötet präglades annars av, som vanligt, tråkiga besked och oro, så jag drämde till och kom ut som gravid på kuppen. Ständigt dessa garderober som man kliver ut ur, det är ett livslångt åbäke! När man är gravid så får man tydligen också jubel. Några kollegor hade redan anat, för tydligen börjar jag bli lönnfet på vissa specifika områden. Börjar jag få gravidmage trots allt? Tydligen så "putar" det. Herregud vad det här med att vara på tjocken gör en självupptagen, bokstavligen talat navelskådande!

I går kväll lagade min fina mamma raggmunk till mig. Kan inte komma ihåg sist jag åt det. Egenrörda rårörda lingon till det. Sen babbel resten av kvällen. I kväll ska vi få våra fötter behandlade av ett gäng små små fiskar som äter död hud, och sen ska jag bjuda henne på middag. Varför envisas mina föräldrar med att bo kvar i mitt barndomshem? Varför flyttar de inte efter mig? Dåligt beteende. Vi borde bo nära.

onsdag 26 september 2012

Lektanten är här

I dag anländer mina kära moder för att tillbringa tre dagar med sin absoluta favoritvarelse i världen. Inte hennes dotter då alltså, utan dotterns hund. Kärleken är besvarad, varje gång de ses så krälar Sigge omkring på mamma som om han var katt och hon var kattmynta. Hon är hans lektant, han äger henne och hon tillåter det glatt. Varje gång hon är här så åker de på utflykter hela dagarna och hon tränar honom att göra en massa saker på sitt tålmodiga, pedagogiska sätt, och han älskar det av hela sitt lilla hundhjärta. Det känns så otroligt fint att sitta på jobbet och veta att allt det där pågår hemma just nu. Samtidigt som jag mycket hellre hade velat vara med, än sitta här.

Jag har börjat noja över min avsaknad av gravidmage. För det var fasen bara gas, när jag slutade proppa i mig halvmogna sura äpplen så gick magen tillbaka till sitt vanliga, relativt platta läge. Jag läste i en av gravidböckerna att "nu börjar det synas", men det gör fan inte det. Aldrig trodde jag att jag skulle känna mig orolig över att ha en för platt mage. Känner mig väldigt redo för alla de där testerna, men nu är det bara en vecka kvar så jag får väl visa lite stake och hålla huvudet kallt tills dess.

tisdag 25 september 2012

Superhjälten och hennes sidekick

Min nya superpower: Hur sent jag än går hemifrån så kommer jag inte för sent till jobbet. Fråga mig inte hur det går till, men det är helt sant. I dag försov jag mig en halvtimme, stod länge i duschen och försökte vakna, fastnade i en artikel vid frukosten, la ner ovanligt mycket tid på håret och gick på en rejäl morgonpromenad med Sigge. Tänkte "fuck it jag har ju flex", men dök ändå upp på jobbet i vanlig tid. Que? Lätt den bästa superkraften hittills. Och nej, jag ser inte hur det här kan gå överstyr.

Igår kom det brev från Skatteverket till M. Jag ringde upp honom (han är i Jokkmokk eller nåt liknande) och så öppnade vi tillsammans brevet som bekräftade att M numera har mitt efternamn. Jag försökte hävda att det betyder att jag äger honom, att han numera är min bitch, men han verkade inte köpa det. Än.

måndag 24 september 2012

Jack & Diane

Alltså ni har väl inte missat att det kommer en tonårsfilm om lesbiska varulvar? Den verkar så himla fin! Och Jack ser precis ut som Elizabeth som jag hängde med i San Francisco. Så söt!

söndag 23 september 2012

Det första...

... jag såg i dag: Martins pigga ögon, två centimeter från mina.

... någon sa till mig i dag: "Hej!"

... jag sa i dag: "Du stör, jag drömmer sexdröm."

... Sigge gjorde i dag: Vaknade, hoppade upp i sängen, la sig på min sprängfyllda blåsa och somnade om. Som varje morgon, med andra ord.

... jag åt i dag: ett gelehallon. Överskattat godis.

... sms:et jag skickade i dag: "Har han slutat spela house? Vad gör du i dag? Pluggar dig blå?"

... jag lyssnade på i dag: A Case of You - James Blake

torsdag 20 september 2012

Prutt eller bebis?

Alltså jag kan inte avgöra om det är en gravidmage som putar ut, eller om jag bara är gasig på grund av all frukt jag moffar i mig för att dämpa illamåendet. Men det börjar helt klart se misstänkt ut.

onsdag 19 september 2012

On a side note...

... så har Sigge utvecklat ett mycket starkare behov av att vara fysiskt nära den senaste månaden. Tror inte man ska analysera det för mycket, det bara är. Om man sätter sig i soffan kommer han snart och lägger sig ovanpå en med en djup och lycklig suck. Innan låg han helst i andra änden av soffan och sov. Nu vill han åtminstone ha ena tassen tryckt mot ens arm. Men helst vill han, som sagt, ligga ovanpå.

Att läsa fantasy

Jag hatar att prata om att jag läser fantasy med folk som inte själva läser fantasy. Varför? För att jag alltid måste försvara mig. Varför måste jag försvara mina läsvanor när alla dessa miljontals människor går igång på mord på skånska leråkrar? Jag fascineras inte av mord, genren är för mig helt obegriplig och böckerna är dessutom ofta taffligt skrivna, med förutsägbar handling, karikatyrer av karaktärer och platta dialoger. Men jag fattar att smaken är som baken, och attackerar inte folk när de berättar att de älskar deckare. Däremot blir jag, utan undantag, alltid ifrågasatt när jag berättar att jag numera nästan uteslutande läser fantasy. Kommentarer jag fick vid ett sånt samtal idag:

"Men det är ju inte på riktigt, det är ju sagor!"

"Mina barn läste mycket fantasy när de var små."

"Jag älskar sagor! Som H C Andersen till exempel."

"Jag har i och för sig läst Harry Potter."

"Är inte det lite barnsligt, med troll och magiska svärd och sånt?"

Jag blir klappad på huvudet, det anses barnsligt, och många störs av att de böcker jag läser inte är verklighet (är inte all fiktion just... fiktion? Oavsett genre?). Jag blir förnärmad, och känner ett behov av att försvara fantasy. Börjar förklara skillnaden mellan fantasy för barn och fantasy för vuxna, försöker förmedla hur otroligt välskrivna romanerna ofta kan vara, hur mycket man jobbar med dessa världar och karaktärer på djupet, till skillnad från många andra genrer... Hur det är berättande i dess mest obegränsade form. Att de ofta behandlar socialpolitik, feminism, samhällsstrukturer. Att jag vill ha den ultimata eskapismen, att realism inte intresserar mig... Men jag orkar inte. Jag kan prata i timmar och jag kommer fortfarande inte övertyga. Jag kommer fortfarande uppfattas som fjantig. Lika bra att låta bli. Så jag berättar inte om mina läsvanor, om inte någon ställer en direkt fråga. Vilket är skittrist och lite sorgligt på nåt sätt, för det är en rätt stor del av mitt liv.

måndag 17 september 2012

Högtidlighet och muspiss

I lördags mötte vi alltså upp med Tatueraren och hennes snubbe vid rådhuset i Malmö, och så genomförde vi ett hastigt och lustigt dubbelbröllop i deras foajé. Vi var varandras vittnen, och vigselförrättaren, en satt liten madam i dräkt och knallrosa läppstift, tyckte nog att det kändes lite märkligt att läsa upp exakt samma text för exakt samma människor två gånger i rad, och hon tyckte nog att vi var lite respektlösa i vår brist på allvar och finkläder. Efteråt fick vi såpbubblor blåsta på våra fötter av en kort fyraårig vän som var med. Tatueraren hasade omkring i en dimma av snor och jag mådde illa, så vi gjorde processen kort och gick direkt och åt sushi. Eller inte jag då, eftersom sushi är en styggelse, men jag fick mig en fin grillad laxbit med pakchoi och teriyakisås, and all was well in the world. Som ni förstår var alltihop väldigt högtidligt och romantiskt. Efteråt åkte vi till några vänner och målade om ett vardagsrum.

I går åkte vi ut till stugan för första gången sen i juli. Jag var helt övertygad om att det stank muspiss på övervåningen, så starkt att ögonen tårades. M sa att det inte var så, och jag accepterar att mitt luktsinne just nu är helt fucked. Vi plockade äpplen och rodde över sjön och Sigge kamikazebadade direkt från båten. Vi var lite tidiga till vårt vanliga svampställe, men om några veckor kommer där krylla av trattkantareller, vi såg deras små huvuden kika upp ur mossan. Det var vindstilla, sjön låg spegelblank, bokträden hade börjat gulna i kanterna. Jag har sagt det förr: inget slår hösten, särskilt inte ute vid stugan. En timme där ute är som en terminslång kurs i mindfulness.

fredag 14 september 2012

Min nya vardag

Det där med MVC var ju lite antiklimax. Inte ett endaste litet test. Barnmorskan var trevlig men stressad, och frågade varken om vi faktiskt hade gjort ett graviditetstest eller om hur jag mådde. Istället hängde hon upp sig på att min farsa fick en blodpropp i ena benet efter att ha sträckkört sin motorcykel från södra Frankrike till Sverige förra året. Men jag tror hon blir bra, hon verkade kunnig och det är det enda som betyder nåt. Det enda som stör mig är att det nu dröjer nästan en månad innan de faktiskt kommer ta ett endaste litet blodprov, och det känns sent. Så är det när man är ideologiskt tjockskallig och vägrar gå till en privat mottagning. Då får man överbelastade barnmorskor, och då får man stå i kö.

Sen är det här med humöret. Jag är en ganska stillsam människa. Jag kan bli irriterad, men jag blir nästan aldrig arg. Jag får inte utbrott. Jag säger inte saker som jag ångrar senare. Jag kastar inte saker, jag slår inte i dörrar. Men jag känner en väldigt kort stubin komma krypande i takt med att gravidhormonerna stiger! På samma sätt som jag numera går från nöjd till DESPERAT HUNGRIG på en sekund så går jag nu också från neutral till ASFÖRBANNAD på samma tid. Jag fattar vad det handlar om och håller det för mig själv, men fan vad gött det hade känts att få vråla ohämmat åt kollegan som inte har vett att stänga av ljudet på sin mobil. Till exempel.

Shit, kommer det här bli en gravidblogg? Jag tar mig för pannan av fasa och försöker desperat komma på nåt annat att skriva om, men det enda jag kommer på är att vi imorgon ska till rådhuset för att fixa den juridiska biten av äktenskapet. Och det är liksom inte bättre. Bebis och bröllop, vart är världen på väg? I ett ängsligt försök att kompensera så lyssnar jag på kära gamla Skunk Anansie hela vägen hem, och låtsas att jag fortfarande är en rebell med mohikan och trasiga jeans.

onsdag 12 september 2012

Naglar

Antagligen är det så att jag inte har någon rätt att klaga på mitt illamående. Jag har faktiskt inte spytt en enda gång. Inte ens sprungit till toaletten "utifall att". Min magkänsla säger att jag inte kommer att må såhär hela graviditeten, att det är ett sånt illamående som går över efter första trimestern. Vi kan väl låtsas att Magkänsla = Vetenskap? Grapefrukt tar bort illamåendet ögonblickligen, om än temporärt. Det är väldigt skönt på morgonen, att få en liten frist. I dag var ännu en morgon då jag faktiskt kunde sitta på bussen och inte tänka på något annat än att läsa min bok. The little things in life!

I morgon är första besöket hos barnmorska. Jag känner mig nervös. Tänk om:
  1. Jag är skendräktig. Det hade på nåt märkligt sätt känts jättepinsamt. Som om jag simulerade med flit. Det kanske är en skum sak att vara orolig över, men allt det här känns på något sätt inte "officiellt" förrän någon sakkunnig bekräftar det. Fram tills imorgon går vi på vad mitt kiss meddelade två stickor inne i vårt badrum. Det känns liksom inte... kliniskt bevisat.
  2. Det är nåt fel. Fostret har dött/är gravt missbildat/sitter på fel plats. När graviditeten har passerat x antal veckor så kan man inte bara skrapa loss fostret, utan man måste kicka igång en förlossning. Av ett dött foster. Mardröm.
Gravidkalendern säger att fostret håller på att utveckla naglar. Jag tänker bara på Juno. "Your baby has fingernails!" Jag tänker också på den gången jag sa till min brittiska gravida vän att "you never know, you might be carrying some kind of alien in there", vilket jag tyckte var putslustigt men hon sa till mig att hålla käften. Jag förstår hennes reaktion. Det är ju som en liten okänd parasit där inne.

tisdag 11 september 2012

Le wedding

Beskriva en tre dagars bröllopsfest i korthet? Svårt. Men jag ska försöka:

Generell känsla: Harmoni. Enorm kärlek till allt och alla. Vänskap, närhet, glädje. Stor tacksamhetsskuld.

Fredagen: Började med hjärtbankande stress. Prickade av tio tusen listor, ångest över att vi skulle ha glömt något viktigt. Kom fram, och insåg att läget var under kontroll. Gäster började anlända, och en efter en fick reda på att jag är gravid. Många långa kramar och skratt. Vi grillade på kvällen och trängde in oss i det inglasade lusthuset och åt. Pappa blev bladig och var fin.

Lördagen: Inleddes med att jag och M gav varandra en liten present. Han fick manschettknappar med sina nya initialer på (han tar mitt efternamn), och jag fick den här ringen. Härlig frukostbuffé väntade i matsalen, och jag mådde inte alls illa utan kunde vräka i mig hur mycket som helst. Var lycklig. Fler gäster började droppa in. Vi fixade det sista i festlokalen, och sen blev det utflykt till en vik med dramatiska vågor och rundslipade stenar. Där kunde de som ville prova på klättring. Solen kom fram och det blev mer lyckat än vi hade hoppats på. Sedan for vi  tillbaka till stället och det var dags för piff. Jag fick lösögonfransar och lockigt hår, och kände mig utklädd men fin. M var skitsnygg i sin tredelade kostym och paisleymönstrade fluga. Vi gick in till Breathless med Nick Cave & The Bad Seeds, och M sa att folk grät. Jag var för nervös för att verkligen titta på någon. En kompis höll i ceremonin, och han hade förvandlat vår idé till nåt väldigt personligt, varmt, opretentiöst och icke-heteronormativt. Inga högtravande löften (inga löften ALLS faktiskt). Vi höll tal till varandra, och det var inte alls så nervöst som jag hade trott. Kände mig bara väldigt glad och stolt. Några musikervänner spelade så fint att hjärtat svällde till dubbla storleken. Sen var det middag och fest, och alla verkade ha kul och folk hade gjort så god mat (vi delegerade ut maträtter bland vännerna och så var det buffé). Pannkakstårta var helt rätt, BTW. Talen var roliga och vackra, och jag mådde varken illa eller var trött på hela kvällen. Vi hade gjort en fotoautomat med hjälp av en laptop, ett program som heter Sparkbooth och en liten fotoskrivare. Det fanns lösnäsor, mössor, peruker, handdockor osv, och sen kunde man sätta upp sina bilder på en vägg bakom. Folk hade så jävla kul med det där! (inklusive jag själv) Även de mest stillsamma släktingarna fjantade loss framför kameran. Vi har bestämt att göra en fotobok av alltihop, för självklart så sparades alla bilderna som filer också. Middagen övergick i dans och drinkar, och till och med min mamma for runt på dansgolvet som en liten pingisboll. Trots att jag var en av de få som inte hade en droppe alkohol i blodet var jag den sista att till slut lämna festlokalen, och tippade mig och M i säng med en nöjd suck.

Söndagen: Gemensam brunch, och även om man såg många trötta ansikten så verkade alla nöjda och glada och ingen var så fasligt bakis. Tack vare att så många hjälpte till gick städningen hur smidigt som helst. Jag gick mest omkring och kände mig väldigt rörd och tacksam. Ägaren kom och stämde av allt med oss, och sa att vi var "det coolaste bröllopsparet" han hade haft med att göra sen han startade sin verksamhet. Ha ha, paret pokerface strikes again.

Generella tankar: Om man ändå ska ha en bröllopsfest, då är det en skitbra idé att delegera ut så mycket som möjligt. Folk tycker om att känna sig delaktiga, och det blir en mycket mer personlig och kul tillställning. Det gör också att folk lär känna varandra på ett okonstlat sätt, medan de reser partytält eller kokar potatis. Ett annat tips: Räkna ut hur mycket alkohol ni tror kommer gå åt, och köp sen hälften av det. Då blir det ungefär lagom, och folk kommer bli fulla i alla fall.

En helt galen grej, som vi inte har hunnit smälta och som vi måste diskutera med de som gett oss presenten, är att vi har fått en resa till Havanna av två kompisar. Hur fasen hanterar man en sån present??

onsdag 5 september 2012

Allting på en gång

Illamåendet eskalerar för varje dag. Har inte spytt än, men bussen på morgonen, fullproppad med människor, har blivit... en utmaning. Och tröttheten ska vi inte tala om. I går kom jag hem från jobbet och hasade direkt in till soffan och somnade. Sov i två timmar, vaknade av att M satt bredvid och tittade nyfiket på mina bröst. De har tydligen blivit större. Det är väl okej, bara de krymper sen igen. Tack.

Jag står i spegeln och klämmer på magen. Den där lilla bulan, är den fett eller är den en begynnande gravidmage? Det är nog fett. Men jag vill att det ska synas. Om inte annat så för att göra det mer "på riktigt". Mitt i den fysiska misären är det så spännande, inte för att jag dör av längtan efter föräldraskapet, utan för att min kropp och jag gör något vi aldrig har gjort förut. I princip varenda cell i hela min kropp beter sig annorlunda nu, hela min varelse handlar helt plötsligt om något annat. Det är så... radikalt.

Det är sjukt dåligt timing att jag kommer vara gravid på vårt stora feta skånska bröllop i helgen. Jag som hade planerat tequila rejs. Jag som skulle dricka mig fånig på bubbel. Jag som skulle röka cigarr! Nu planerar jag istället strategier för att lyckas hålla mig vaken genom middagen. Förhoppningsvis blir jag hög på eufori och studsar mig igenom helgen som en bumbibjörn. Det kan funka. Alla de bästa kommer ju! En hel helg. Känns enormt lyxigt, och även om det är stressigt nu med allt som vi självklart fixar med i sista minuten (framförhållning, vad ska man med det till?), så ska det bli så otroligt kul när vi väl är där.

Nu är jag i vecka 10. Den här veckan kan man börja kalla embryot för foster. Vi provar:

Jävla helvetes sadistiska kukfoster.

Ja det gick ju bra.

tisdag 4 september 2012

Gravidböcker

En ny aspekt av att vara ett queer som lever i en heterorelation har dykt upp i och med att jag är på tjocken. En vän lånade ut ett helt gäng "du ska bli mamma"-böcker till mig, och jag har börjat bläddra i dem. Just nu läser jag den här. Jag har bara hunnit några kapitel och den är väl lite smårolig, men jag har två problem med den än så länge.
1. Den är skriven utifrån förutsättningen att den blivande mamman inte är ensamstående.
2. Den är skriven utifrån förutsättningen att partnern är en man.
3. Den är skriven utifrån förutsättningen att mannen är heteronormativ.
Och jag menar inte att alla böcker i hela världen måste vara PK och inkludera precis ALLA konstellationer, men jag har svårt att relatera till det här. Var ska jag hitta litteratur som passar mig? Visst finns det böcker som vänder sig till regnbågsfamiljer, men de utgår ju å andra sidan från att föräldrarna är samkönade. Jag och M faller mellan stolarna. Killkompisarna var för första gången på öppen förskola för regnbågsfamiljer för några veckor sen, och jag funderar på hur jag och M egentligen ska förhålla oss till sånt när/om vår knodd kommer ut. Visst, man kan hävda att det finns ju både ett B och ett Q i hbtq, men i verkligheten står vi på de priviligerades sida, vi tillhör normen. Vad har vi egentligen gemensamt med de föräldrarna? Vi kämpade varken med insemination eller adoption, i mötet med sjukvården kommer vi inte behöva slåss för vårt existensberättigande och vi behöver inte rättfärdiga oss för homofobisk personal. Osv osv. Det som jag tänker att samkönade föräldrar kan behöva träffas och prata av sig om... det kommer inte vi att uppleva. Och det är såklart ingen katastrof ("åh nej, jag är priviligerad och kommer därför ha det för lätt, stackars mig")... jag tror det framför allt är litteraturen som stör mig. Någon som har ett bra tips?

måndag 3 september 2012

Vad som egentligen pågår

Symptom:
  • magont à la magkatarr
  • monumental trötthet
  • halsbränna
  • värkande bröst
  • värkande äggstockar
  • svettningar
  • darrningar
  • yrsel
  • kraftigt illamående
  • förstoppning
  • förvirrat luktsinne
  • förkrympt blåsa
Diagnos:
  • graviditet
Jag är så jävla mycket på tjocken. Jag är fortfarande i den där osäkra zonen då konventionen säger att man ska vara hemlig, men vi skiter i det va? Jag är alldeles för självömkande just nu för att hålla käften. Bestraffningen för att vi visst är bebismaskiner (bingo på första försöket) är att jag samlar på mig SAMTLIGA gravidsymptom. Känner mig så jävla sexig. Förstår verkligen vad folk menar när de säger att gravida kvinnor får en särskild lyster.

onsdag 29 augusti 2012

Hunden i skrevet

Sigge kramar som vanligt sitt tvinnade rep. Jag försöker distrahera en upprörd mage med daytime TV. Så ligger vi där, och glor på varandra.

På tal om nåt helt annat så är jag med i en liten utställning just nu. Och har sålt grejer. Typiskt roligt!

fredag 24 augusti 2012

Do not step in the lava!

Jag skriver lite mindre just nu för att jag funderar över hur vissa saker ska hanteras i bloggosfären. Om de SKA hanteras. Om de ska vänta till den nya, lite mer öppna bloggen. Det är knepiga tankar. Tills dess, en liten film som gör mig nostalgisk:

tisdag 21 augusti 2012

Sexualundervisning

Läste en artikel på DN som fick mig att minnas. Jag ska inte säga att mitt minne av skolans sexualundervisning är kristallklart. Men jag minns detta: Den kom alldeles för sent. En nervös kuf till biologilärare satt och drog i en kondom med skakiga händer tills den for iväg och landade i andra änden av rummet. De visade en animerad film om hur barn blir till. Någon pratade med oss om att man kan känna "nya pirriga känslor bubbla i kroppen", och att det var fullt normalt. Allt det här fick vi på högstadiet. Och det var flera år för sent, precis som de säger i artikeln. Vissa av oss var inte ens oskulder längre. Tack vi visste precis hur barn blir till. Vi visste vad det innebar att vara kåt. En av mina killkompisar hade hela ryggsäcken full med kondomer. Vid det laget hade vi behövt prata om helt andra saker. Som att man får säga nej. Även om man är kille. Att det finns 70 miljoner sätt att vara tjej/kille på. Vad porr är och hur man kan förhålla sig till det. ALLT inom hbtq, men inte som ett besök på zoo, inget det-kan-vara-vem-som-helst-snack, utan utifrån tanken att det är en del av att vara människa. Jag hade också velat att vi hade pratat, på riktigt, om monogami. Mitt tonårsjag hade mått bra av att fått vidga sina vyer där, och inte bara höra talas om polyamorösa som knasiga hippies. Ja det finns hur mycket som helst som högstadieelever skulle må bra av att få snacka om. Vad ägg och sperma gör med varandra är inte en av dem.

onsdag 15 augusti 2012

Utklädnad

Vad är jag för en maskeradvärdinna som inte kan komma på vad hon ska klä ut sig till? Jag har en idé, men om jag har gasmage den dagen funkar det inte alls. Dessutom är det svårt att dricka tequila i den. Eller vilken dryck som helst faktiskt. Någon som har en bra idé? Jag tänker mig nåt som är enkelt att fixa, men samtidigt striking.

söndag 12 augusti 2012

Hipp de la mö

Jag är en sån som raljerar. Jag häcklar saker. Jag tycker det är kul. Men ibland kan det få mig att framstå som lite mer kategorisk än jag egentligen är. Jag visste att M:s svensexa var på gång, inte exakt när, men jag visste att den skulle komma. Men jag var inte ALLS säker på att jag själv skulle få en möhippa.  Jag har inte så traditionella vänner, och jag var orolig för att jag skulle ha gett intryck av att jag tyckte sånt var för fånigt, för heteronormativt. Att jag skrattade åt sånt. För jag ville ju gärna ha en.

I går morse kom en kompis på besök, hon skulle hjälpa mig shoppa de sista klädgrejerna till bröllopet eftersom jag är ett shoppingpucko. Vi satt i vardagsrummet och snackade när det plötsligt ringde på dörren. Jag öppnade, och hela trappuppgången var full med kompisar! Jag fattade ingenting, kunde inte koppla. Många av dem kände inte varandra, några av dem kom hela vägen från min hemstad, vad gjorde de här? Sakta gick det upp ett ljus och jag började attackkrama alla, så oförberedd, rörd och glad att jag inte visste vad jag skulle säga! Det här var min möhippa! Det blev full aktivitet i lägenheten, det dukades upp brunch och skålades i bubbel och babblades och skrattades. Jag var varm ända in i själen. Efter brunchen kördes jag iväg till ett danscenter där vi fick en grundkurs i Bollywooddans! Jag var sjukt pepp! Skitsvårt, asroligt, svettigt och galet. Det verkade som att alla hade skitroligt, men jag tror inte att någon hade så roligt som jag. Vilken present! Jag kände mig som en sprallig femåring. Sen åkte vi och badade och fikade, och dagen avslutades med storslagen middag ute på landet. Massor av tid att umgås med de flesta av mina favoritmänniskor, det kändes så otroligt lyxigt.

Alltså: Möhippa blir så klart vad man gör det till. Och de gjorde min till något väldigt roligt, personligt och fint. Vad skulle man göra utan sina vänner?

fredag 10 augusti 2012

Fredagslista

Det är en splittrad fredag. Därför listar jag.
  1. Häromdagen lärde jag mig själv att vika papperstranor (tack Google!). Insåg att det är något väldigt trevligt med att skaffa sig en ny färdighet, särskilt en sån som går så snabbt att lära sig. Tror jag ska skaffa mig fler. En känsla av att man blir lite... mer. Jag har till exempel funderat på hur man jobbar med äggtempera. Tror jag ska lära mig det.
  2. Det finns en mental stress i att anordna fester som inte alls har med förberedelserna att göra, utan mer TÄNK OM INGEN KOMMER. (eller tänk om väldigt få kommer, då blir det fånigt med maskerad)
  3. En kompis har en passionerad affär med en fd basist i Radiohead. Mitt liv är bara exotiskt by proxy.
  4. En kollega kom fram till mig när jag stod vid kaffeautomaten och sa att jag såg "sportig" ut. En sån solklar förolämpning.
  5. Om ni inte redan känner till sajten, så besök Nordic Design Collective. Där finns mycket fint, bland annat Sofie Rolfsdotter.Funderar på att köpa den här.

onsdag 8 augusti 2012

Sigge har tråkigt

Vår slyngel till hund har nu massakrerat sin tredje prydnadskudde. Stoppning över hela vardagsrummet. Kan vi kanske dra slutsatsen att det här med dogwalker inte är helt optimalt? Lite understimulerad kanske? Hm? Och varför just kuddar? Aldrig skor, aldrig kläder, aldrig sladdar, aldrig några av de andra tusentals prylar som ligger framme. Vi glömde en plastpåse med hundben i på golvet förra veckan. Bröt han sig in i den? Nej. Bara kuddar för hela slanten. Och en kompis kokbok, som han mördade och styckade för några veckor sen. Å andra sidan ska vi kanske vara glada för det (inte kokboken då, utan kuddarna), kuddarna är billiga och om han äter av stoppningen så skadar det nog honom inte direkt. Men snart får vi nog försöka hitta en dagmatte istället. Förslagsvis en som har en stor och snäll hund, för Sigge har blivit en fegis och tycker stora hundar är skitläskiga. Han behöver öva. Han själv är i höjd med de här klassiska kamphundsraserna, så det behövs en hund som är större än så. Typ en labrador, det hade varit bra. Den får gärna bo nära oss också. Ge oss en sån dagmatte tack.

fredag 3 augusti 2012

Grimes

Alltså, ursäkta mitt barnarov, men hur snygg är inte Grimes?? Vingmutter galore!



Nykter, utan häst

Så trött att jag känner mig bakis. Stirrar in i datorskärmen, borde skriva journaler men bildgooglar istället. När jag är hjärndöd brukar jag bildgoogla. På tal om bakis så fick jag nyss en nedslående insikt: Jag minns faktiskt inte senaste gången jag var full. Det var så länge sen att jag inte ens kan gissa vilken fylla som var senast. Alltså, jo, jag var tipsy på midsommar, men nu snackar vi kalasfull, stoppa-pommes-i-näsan-full. Mind's a blank. Vilken tur då att jag snart ska ha 30-årsfest. Det blir maskerad. Jag frågade M vad jag skulle klä ut mig till. Han föreslog bäver.

Amasonen och Frun är återigen bortresta och vi rastar deras hästar. I går höll jag en ridlektion för M, han fick lära sig att volta. Det var tryckande och fuktigt, och jag blev dyngsvett där jag sprang omkring och ropade och pekade. Mitt hästintresse har verkligen inte ökat sen jag slutade rida (surprise surprise)... jag menar det fanns ju inte ens där från början. Så väldigt mödosam och tidsödande hobby. Bara tanken på att ha en egen häst gör mig uttråkad. Sigge tycker hästarna är svinläskiga, särskilt när de kommer bakom honom och puttar honom i rumpan. Retstickor.

torsdag 2 augusti 2012

Vi kommer att dö samtidigt

Min äldsta barndomskompis P är här. Vi har känt varandra i 24 år, och då är jag ändå så gammal att jag minns en tid då hon inte fanns i mitt liv. Det var egentligen inte förrän i högstadiet (kanske mot slutet av högstadiet till och med?) som vi verkligen hittade varandra, och jag har älskat henne med en fullständig självklarhet sedan dess. Hon är en av de människor som jag känner mig 100% avslappnad med. Jag kanske skulle kunna bajsa tillsammans med henne. Ja kanske. Ändå så träffas vi inte så ofta, och har numera rätt sporadisk kontakt. Har man tur så samlar man på sig några såna vänner, där närheten når ett sådant djup att den är permanent. Den behöver inte underhållas som andra relationer. Lojaliteten är gjuten i cement. Men sen är det klart att den underhålls ändå, eftersom vi tycker om att träffa varandra. I min hemstad har jag tre såna personer, inklusive P, och varje gång jag träffar dem så måste jag ifrågasätta mitt val att bosätta mig så långt ifrån dem.

måndag 30 juli 2012

Jobbrelaterat

Det står en andfådd pojke i cykelhjälm och knackar på dörren till mottagningen. Jag öppnar, han sträcker fram ett stort kuvert med en kollegas namn på.
- Åh! Antrax! Tack så mycket! utbrister jag glatt.
Han tittar förvirrat på mig och jag inser att jag försöker dra ett terroristskämt med en nioåring.
- Äh jag bara skoja. Tack tack, säger jag och backar tillbaka in på mottagningen med kuvertet i handen. Jävla nioåringar.

På mottagningen har vi för övrigt rörelsedetektorer för att tända lamporna i korridorerna. Jag tar det som en personlig förolämpning varje kväll när jag vandrar omkring där, i mörkret. Det är som att de där detektorerna ifrågasätter min existens. Jävla detektorer.

Palla!

FUCK BRÖLLOP.

Orka planera. Orka förbereda. Orka leta skor. Orka bestämma vad vi ska äta.

Jag kan möjligtvis tänka mig att göra en playlist. Säger musikfascisten.

Här, du får vårt bröllop, gör vad du vill med det och säg till när vi ska dyka upp.

torsdag 26 juli 2012

Ute på landet

Det är ju en fin liten tradition vi har, att vi har öppet hus i stugan en vecka varje sommar. Det här blev fjärde året i rad, och kanske den mest lyckade. Jag borde ha tagit några bilder av vår Pripps Blå-tillvaro, men jag gillar ju inte att fota så jag lät bli. Förra året jobbade och slet vi lite för mycket, men i år blev det lagom doser av allt. Mycket häng med fina vänner, en hel del gin & tonic, inte för mycket mygg, en jävla massa bad, och väldigt mycket god mat som jag inte behövde laga. Jag satte panel på väggarna i hallen och det blev sjukt snazzy om jag får säga det själv. M köpte virke till att bygga verandan men det hann vi inte. Däremot hann vi shoppa, vilket är värt ett eget stycke så här kommer det:

Stugan ligger utanför en liten liten håla, som dock är centralort i området. I hålan finns ca fem klädbutiker, och de ligger alla utmed en gata. GATAN, kan vi säga, eftersom det egentligen bara finns en gata. Tänk en sån där liten by i vilda västern, med tumble weeds som kommer rullandes. Fast utan saloon. Det är rätt otippat, men stället har sjukt bra shopping! Snart är halva min garderob inköpt i denna lilla avkrok.
  1. Det går snabbt. Det tar ca 30 minuter, sen har man "gjort stan".
  2. De har alltid rea. Jag vet inte hur det går till.
  3. Det är aldrig urplockat. Min gissning är att urinvånarna har en annan smak än jag, för jag hittar alltid nåt jag gillar, och i min storlek dessutom (som är ganska standard).
Det sista vi gjorde innan vi skulle lämna stugan var att simma långt långt ut i sjön. Kvällssolen gav allt ett varmt gult ljus, sjön låg alldeles spegelblank, vattnet var lent och vid skogskanten stod en skitig och trött Sigge som undrade om vi inte skulle vända tillbaka snart. Men det gjorde vi inte, vi bara simmade vidare, ut bland öarna och kobbarna. Långsamma lugna simtag, ibland på rygg, ibland på mage. Egentligen är vi där fortfarande, i vattnet vid klippan vid bokskogen vid stugan. Vi åkte aldrig hem.

onsdag 18 juli 2012

Inte vet jag

Livskrisen? Sorgsenheten, vilsenheten? Ja det handlade kanske inte om det som jag trodde det handlade om. Det kanske snarare handlade om kärleken. När två människor är väldigt synkade kan det vara svårt att märka när saker börjar gå snett, eftersom allt fortfarande går så smidigt. Vi kan väl inte ha några issues, vi är ju typ överens jämt? Fördelen med att vara synkade är att när man sen har krisat ett dygn och pratat i timmar och tömt ut allt det där emotionella gegget, då vänder allt i princip på direkten eftersom man är just... överens. Och när allting vände, då försvann det som jag hade rubricerat "Livskrisen". Kanske försvann den bara temporärt, bländad av det romantiska pladdret i mitt huvud, men jag håller tummarna.

Min favoritbebis har lärt sig att rulla över på magen, hunden har ätit människobajs, och vi åker en vecka till stugan med några av de finaste vännerna. Ha det fint.

måndag 16 juli 2012

Havreholms slott

Utanför Hornsbaek på Nordsjälland i Danmark ligger Havreholms slott. Där firade jag att jag har fyllt 30. Åk dit! De har god mat (hummer! yey!), porriga väggmålningar, en egen sjö där man kan se fladdermöss och hjort, trevlig personal och en pool där man mitt i natten kan bevittna ens mamma göra bomben. Om man har en sån mamma, vilket jag har. Jag kan faktiskt inte tänka mig ett bättre sätt att fira sitt åldrande på.

onsdag 11 juli 2012

Dagens liknelse, vassego.

Hjärta, smärta, stjärta. När man kokar ner det så är det vad allting handlar om. När man saknar både guidebok och karta så är det inte så märkligt om man går vilse. Sen sitter man där i snårskogen på en mossig sten och försöker gissa vilken riktning som man kom ifrån. Och man funderar på om man borde försöka hitta tillbaka eller om man ska skita i det och istället fokusera på att bara ta sig ut ur den jävla snårskogen, oavsett riktning. Man undrar hur man hamnade så snett, och svaret är att det var ett steg i taget. Man trodde att man var ute på en enkel promenad och att man hade ett lokalsinne som pekade vägen åt en. Men steg för steg vek man av från stigen utan att märka det, och nu är lokalsinnet som bortblåst. Man sitter där på sin sten och vet varken ut eller in.

Det enda konstruktiva är att bara börja gå. Tillsammans, så man inte tappar bort varandra. Förr eller senare tar ju skogen slut. Man kanske får känna sig försiktigt fram, för nu är man på terra incognita och det vore trist om man trillade och slog sig eller sögs ner i ett träsk. Man får hjälpas åt, och komma ihåg att andas. Det var ett steg i taget som tog en dit, och det är ett steg i taget som tar en ut.

måndag 9 juli 2012

Jag trycker på mute

Jag känner mig så in hjärtmärgen ledsen, och jag kan inte riktigt sätta fingret på orsaken. Det berör lite allt som har med mig att göra just nu, bland annat M, och M är som vanligt någon annanstans. Just nu både bokstavligen och mentalt, tror jag. Så jag håller mig distraherad, distanserad. Låter bli att vara hemma. Gömmer mig bakom jobb, vänner och böcker. Kramar bebisar, badar hundar, rider hästar. Grillar och tar nattdopp i små insjöar. Jag vill inte tänka just nu, det för mig inte framåt. Så jag trycker ner, och det behöver inte alltid vara så destruktivt som det kanske låter. Ibland finns det inget annat sätt än att bara låta saker och ting rinna igenom en.

torsdag 5 juli 2012

Att skada sig

Jag trillade alltså av hästfan, och det var enbart mitt fel. Jag gjorde ett sånt där pinsamt nybörjarmisstag som man inte tror att man ska göra, men jo, jag är nog lite ringrostig trots allt... Damp i asfalten, landade på rygg och fick en rejäl smäll, och skar upp handen på en vass sten. Rullade ner i diket, undan från hästhovar, och låg där och kved lite grann samtidigt som jag kände en morbid fascination inför blodet som rann. Den där sekunden, när man landar och tiden står still, smärtan har inte riktigt kickat in än och man gör en snabbanalys av kroppen (är jag trasig någonstans?)... Alltså jag är inte masochist, men visst piggar det upp lite granna?

Nu haltar jag fram med en rygg som går i en vacker blå ton, och undersköterskan på jobbet har tejpat ihop min hand. Också fascinerande, att ha ett så djupt sår att det liksom glipar.
Intressant insikt 1: Det gör inte ondare för att det är djupare.
Intressant insikt 2: Det är bra att stå på god fot med en undersköterska.
Intressant insikt 3: Det har hänt saker inom plåstervärlden. Jag har ett stort bandageliknande plåster på handen, och det är så elastiskt att jag knappt känner att det är där. Och det andas.

onsdag 4 juli 2012

måndag 2 juli 2012

Bad och häst

Lagom till semestern är över så dyker sommaren upp som gubben i lådan! Men jag har ingen lust att vara en sån svensk som bara tjötar om sommarvädrets varande eller icke-varande hela tiden, så jag nöjer mig med att säga att jag i alla fall har badat i havet varje dag de senaste dagarna och därmed fyllt på min kvot litegranna. Kusten runt Malmö suger ju dessvärre lite älgpung, eftersom det bara är sandstränder fyllda av döda maneter och rutten tång och det är så långgrunt att man till slut tröttnar på att vada i timmar och helt enkelt doppar stjärten i det knähöga pissvarma vatten som man står i. Å andra sidan är jag ju nöjd bara jag blir blöt.

Amasonen och Frun är bortresta och jag har lovat att rasta deras hästar. Det är intressant att se hur mycket som sitter i ryggmärgen, kunskap som jag inte visste att jag hade men som kroppen minns. Jag är och förblir en obiten hästtjej, men det är nåt väldigt bekräftande med att träda in i en så bekant roll, där jag vet vad jag gör, när jag är så förvirrad och vilse gällande precis allting annat. Och det är kul att lära ut sånt man kan till andra. Jag gav en snabbkurs till en vän som aldrig suttit på en häst förut, och när hon vinglade omkring i trav och tjöt av förtjusning så kunde jag ändå förstå magin kring hästar. Min mamma gav mig och min syrra alla möjligheter att leva ut våra ponnydrömmar... synd bara att vi aldrig hade några. Kanske just därför, för att de aldrig var magiska, de var vår vardag. Hon var så besviken när vi slutade rida, så det kändes fint att kunna ringa henne och säga "mamma, idag har jag hållt i en ridlektion".

torsdag 28 juni 2012

Dagens ämne: Bebis och bröllop, yey

I går kväll fick jag hålla killarnas dotter för första gången. Och jag är såld, jag är hennes med hull och hår. Hon satt där i mitt knä med sprattlande sparkdräktsben och skrattande mun, och hon grep ett hårt tag om mitt finger och tryckte in det i sin tandlösa mun och sen hade vi saliv överallt och jag ville inte ge tillbaka henne ens när hon blev kinkig. Vi pratade bebis och föräldraskap hela kvällen och tryckte i oss jordgubbar och choklad. Till slut reste jag mig upp och sa "nä nu måste jag gå hem och göra bebis". Jag traskade hem genom ett sommarvarmt Malmö och när jag kom hem var M fortfarande vaken, men vi gjorde ingen bebis. Istället pratade vi om min bröllopsklänning och att det är helt okej att sälja den och köpa något enklare. Gud jag önskar att jag kunde säga att jag njöt av det här fixandet inför Dagen D, men om sanningen ska fram så önskar jag att jag var en sån där rich bitch som anställde en wedding planner à la Americano. Jag går inte igång på såna här saker, och det verkar inte M heller göra. Det är bara nåt som ska göras, och det är lite synd. Jag tror att vi kommer ha skitkul när vi väl är där, men det hade varit kul om vi hade haft roligt även på vägen dit.

onsdag 27 juni 2012

Vem man egentligen är

Om man ska likna årets midsommarfest vid ett land, till exempel Thailand, så kan man säga att jag kanske inte är typen som åker till Thailand. Jag kanske mer är typen som åker till Kanada. Inte för att det ena är bättre än det andra, utan för att de är väldigt olika och självkännedom är en dygd. I Thailand samlas de i gigantiska grupper, leker lekar, sjunger snapsvisor in absurdum och är i snitt födda 1987. Där älskar de sånt som sittningar, med allt vad det innebär med bordsplacering och "andra bordet är ni klara" och middagar (med visserligen sjukt god mat) som Aldrig. Tar. Slut. När jag är i Thailand försöker jag att supa mig full för att jag ska börja tycka att det är kul, men något med klimatet gör att jag varken blir full eller road. Mitt pokerfejs skrattar och sjunger och drar dåliga ordvitsar, men inuti tänker jag bara på Kanada. I Kanada åker man ut med de närmaste vännerna till den där lilla stugan i skärgården. Man äter god mat och dricker gott vin och alla har gott om tid att snacka med varandra. Efter maten går man ner till bryggan och tar ett kvällsdopp fastän vattnet fortfarande är för kallt, och sedan springer man upp till stugan igen, drar igång vevgrammofonen och dansar till swing. Fördelen med Kanada är att där är det heller ingen knottinvasion, så om jag hade varit där hade jag nu inte sett ut som salami.

Min syster har varit här en vecka och förutom midsommarfirande har vi även besökt Köpenhamn och hunnit med att hänga i stugan med några kompisar. Det är fint med syskon. Som två väldigt olika sidor av samma mynt. De saker jag stör mig på hos henne är ofta sånt jag stör mig på hos mig själv, egenskaper jag vill gömma undan och glömma men som dras fram i ljuset när hon är här. Hennes sociala awkwardness är min. Hennes lathet är min. Hennes egocentrism är min. Vi delar också samma nördiga humor, hon är den jag kan diskutera böcker och filmer med och hon är den som alltid vet vad jag citerar. Det är fint att dela både historia och genpool med någon.

Jag har fem dagar semester kvar och jag ska försöka mjölka dem på så mycket det går. Hade hoppats på högtryck idag, skulle ner till havet och bada med Sigge, istället möts man av 14 grader och moln. Så medan lillfisen ligger och sover på golvet så dansar jag till The Baseballs, städar och planerar dagens sociala inomhusaktiviteter. Så var det med det.

onsdag 20 juni 2012

Sommar och loppor

Jag testar något nytt. Jag har semester utan att vara bortrest. Inser att jag har velat göra det här i åratal, och med Sigge är det ännu bättre. Igår gick vi och några vänner långpromenad genom hela stan ner till havet, plockade fläder och badade. Sigge och jag simmade tillsammans för första gången, och det var så jävla kul. Jag följde traditionen och skaffade mig årets första bonnbränna, och Sigge fick smaka mjukglass för första gången. Vi har sommarlov, helt enkelt.

Igår tittade jag på en söt liten belgisk film, Un Monstre à Paris, som nog mest handlar om viljan att göra en animerad värld av den franska artisten M's musik. Och jag gillar ju M, så det passar mig bra. Den finns på engelska också, men då missar man ju M's röst. Här är ett klipp:


Tjejen med vingarna har lånat röst av Vanessa Paradis, den gamla räven, och M syns här då alltså som eehhh en förstorad utklädd loppa som kan sjunga och spela gitarr. Vi snackar alltså vardagsrealism.

söndag 17 juni 2012

Island recap

Roliga saker jag gjorde på Island, i kronologisk ordning:
  1. Bodde på Islands enda ekologiska hotell.
  2. Hittade enhörningen: ett par högklackade skor som var lika bekväma som lågskor. Dem hade jag sedan på mig på en bankett där Islands bidrag i Melodifestivalen uppträdde.
  3. Beställde roomservice för första gången i mitt liv.
  4. Red på islandshäst en heldag upp i bergen och badade i varma källor. Hamnade lätt bland topp fem på listan över de bästa saker jag gjort på resande fot.
  5. Besökte Västmannaöarna och såg lunnefåglar och sälar. Bodde på ett guesthouse som var täckt av furu och bilder på Jesus, och som ägdes av en kvinna som var flerfaldig vinnare i femkamp på internationell nivå.
  6. Åt hummer för första gången i mitt liv, och förstod verkligen what all the fuss is about. Vill. Äta. Hummer. Jämt.
Tillbaka i Malmö, folk har fått sina inbjudningar till bröllopet och börjar höra av sig och tacka ja. Känner mig nervös, vill att det ska bli bra och samtidigt helt och hållet vårt. Killarna har fått hem sin lilla bebis och igår fick vi inspektera (men inte hålla, de är inne i anknytningsbubblan för fullt). Hon var väldigt fin, glittrade med ögonen och flinade sitt stora tandlösa leende. Och papporna är precis så som jag tänker att alla nyblivna småbarnsföräldrar är. Dvs ängsliga och tunnelseende. När jag tänker på hur osannolikt det var att de någonsin skulle få adoptera... och nu är hon plötsligt här, och de diskuterar priset på mjölkersättning... det är så jävla fint.

fredag 15 juni 2012

torsdag 7 juni 2012

Hepp!


Alltså. Man is a fickle thing. Jag tackade ja till erbjudandet om förlängning. Helt plötsligt kändes det inte som världens ände längre, jag såg mig omkring och såg kollegor jag gillar och kände lojalitet. Och jag satt öga mot öga med en ny chef som verkligen ser mig, som vill satsa på mig, som vill ge mig utrymme att utvecklas. Som tittar på mig och säger "Jag ser att du är nära gränsen och jag vill inte att du ska bli utbränd. Ge mig en chans att ge dig vad du behöver.". Så jag tackade ja. Och det kändes bra. Så kan det gå. Jag förstår det inte själv. Förra veckan stod jag framför en avgrund.

Kanske har min nya sinnesro något att göra med att jag åker till Island på lördag. Jag har fan längtat efter den där karga lilla ön sen jag åkte därifrån, och det var typ tre år sen. Det finns många fina ställen i världen, men kanske inte lika många som man skulle kunna tänka sig att bo på. Island är ett sånt ställe för mig. Jag ska mysa omkring på caféer i Reykjavik, kanske hyra in mig på en häst (kanske otippad fakta om mig: jag har haft en egen islandshäst), äta världens godaste fisk... och jag funderar på en snorkeltur i Thingvellir, en väldigt vacker nationalpark nära Reykjavik. Det enda tråkiga med Island är att allt är snordyrt. Å andra sidan är jag inte på väg mot arbetslöshet längre. Häh.

onsdag 30 maj 2012

Läget

When in doubt, surfa in på den här sidan och fnissa. Fnissa då!

Annars så jomenjamennej, jag har ingen aning. Fötterna upp och huvudet ner, eller kanske tvärtom. Jag plogar vidare med min älskade lilla 30-årskris under armen. Min chef har gått på semester och är inte anträffbar. Sjukt praktiskt. Nämnde jag att jag slutar nästa vecka? Typiskt bra att ha Samtalet innan jag slutar tänker jag, men vad vet lilla jag tihi. Jag har bestämt mig för att starta den där nya bloggen, så fort jag inte drunknar i Allt Som Är. Så himla fint att ni vill följa med.

Igår kom min brudklänning. Den är jättefin, och samtidigt så skriker den så mycket bröllop att jag blir lite matt och måste ta mig för pannan och undra om det där verkligen är jag. Direkt svar: Självklart är det inte jag. Det är en benvit klänning i siden med tre lager tyll under kjolen. När har jag på mig sånt? Aldrig. Förutom då, en helg i september. Och då kommer jag vara generad men snygg. Passformen är perfekt och den är superbekväm, trots inbyggd korsett. M verkade gilla den för han fick prestationsångest och spenderade resten av kvällen åt att googla herrekipering.

Den största nyheten av alla: Mina närmaste killkompisar får sin lilla bebis! Om allt går vägen så tar de med henne hem om redan två veckor, så nu springer de runt i lyckorus och panik för att försöka hinna köpa och förbereda allt som heterosar ofta har typ nio månader på sig att fixa. Som tur är så har M inte hunnit sälja sin gamla bil än, så nu kör de runt i vår gamla skruttibangbang. De kom förbi på fika igår kväll, och när de skulle gå sa de "nu måste vi hem och montera spjälsängen". Då tittade vi alla på varandra, skakade på huvudet och garvade. Det är helt sjukt.

söndag 27 maj 2012

Råd mottages tacksamt

Om man ska vara dramatisk (varför inte) så står jag vid ett vägskäl. Eller två, snarare.

Vägskäl 1: Jag har blivit erbjuden en kortare förlängning på mitt jobb. Med chans till ytterligare förlängning, möjligen. Jag har en ny toppenchef som ser mig och vill satsa på mig, och det känns fantastiskt efter det skitår som jag har haft där. Men det är inte rätt plats för mig. Den ständiga överbelastningen har gjort att jag ligger på gränsen för vad jag orkar, jag måste därifrån. Jag har grubblat på det här dygnet runt i en vecka nu, och jag tror jag har beslutat mig. Arbetsmyran i mig har sån sjuk ångest över att jag ska tacka nej till jobb utan att ha ett nytt på gång, men ibland är det rationella beslutet inte det mest praktiska eller ekonomiska. Men om min chef inte förstår mig, inte är så mänsklig som jag tror att hon är, då kan hon ta ifrån mig både A-kassa och SGI, om hon känner sig tvungen att meddela att jag har tackat nej till en förlängning. Gör hon det så måste jag tacka ja. Jag vill absolut inte förlora min SGI. Det blir nån slags sjuk gisslansituation. Så. sjukt. nervös. inför. det. här. samtalet.

Vägskäl 2: Min blogg. Som jag har haft sedan 2007. Som jag har uppdaterat regelbundet i flera år, utan att prata om den med mina närmaste. Det funkar inte längre. Den här halvanonymiteten skaver, M måste på något sätt bli inkluderad. Antingen måste jag lägga ner bloggen fastän jag trivs med att skriva av mig här, eller så får jag starta en ny, öppen. Det är för mycket personlig historia här för jag ska vilja göra den icke-anonym. Men vad händer då med de vänner jag har hittat här? Ni som läser och kommenterar, ni vars bloggar jag i min tur läser och kommenterar? Hur får jag med mig er? Några tips?

onsdag 16 maj 2012

Storken kanske kommer!

Just nu är det inte så ofta som jag känner mig upprymd inför något. Kanske för att jag är en skeptisk och blasé jävel, kanske för att livet inte riktigt klaffar just nu. Men sen igår känner jag ett riktigt pirr i magen. Mina bästa dykedudes kanske har en bebis på gång! De har väntat länge på en inhemsk adoption, och det har stått helt still. Men nu kanske. Kanske kanske kanske. Vi tar ut segern i förskott, allihop. Tänk, om kanske bara några veckor, någon månad, så kan vår familj ha utökats med en liten bebis. Jag föreställer mig S när han böjer sig över bebisen och gör pruttljud och grimaser för att få henom att skratta, och jag föreställer mig M med knodden i bärsele på magen, och jag blir alldeles varm i hela kroppen. Måtte det bli deras tur nu.

tisdag 15 maj 2012

Hoarding


M tycker om att ha saker. Sånt som kan vara "bra att ha". Fördelen med det är att när man vill göra något, fixa något, så har vi oftast allt som man behöver redan. Nackdelen är att vi har alldeles för mycket prylar. Saker blir liksom inte längre "bra att ha" om man inte kommer ihåg att man har dem, för att de drunknar i massan av prylar. Detta är ett regelbundet samtalsämne i vårt hem, som tyvärr ofta leder till att jag blir sarkastisk och M blir stött. Igår kväll packade vi upp böcker, eftersom vi till slut har blivit klara med vår väggfasta bokhylla. Där hittade jag dessa fina små böcker från 70-talet, och kunde inte låta bli att fota dem och garva rått (men kärleksfullt!). Vi äger alltså FYRA böcker om det fascinerande ämnet Svarvning! Har M en svarv? Nej. Har han någonsin uttryckt något intresse för svarvning? Nej. Har han svarvat under de fyra år vi har känt varandra? Nej. Men de kan ju ändå vara bra att ha. Utifall.

måndag 14 maj 2012

Tre dagar

I fredags kastade jag mig från jobbet för att hinna i tid till frisören, och väl där var jag så trött att jag mest satt och stirrade och utbrast "va?" varje gång frisören sa något. Skulle ha gått ut men stannade istället hemma och lekte med ritplattan. Har nu till slut ominstallerat hela min dator och kunde därmed installera ritplattans medföljande program. Försökte skissa lite kravlöst, bara för att få en känsla för hur det funkar, och drabbades omgående av prestationsångest. Jag ser potentialen i att rita digitalt, och det går snabbt framåt, men jag blir ändå frustrerad över att det över huvud taget är en inlärningskurva. Men tänker då på det Katti Hoflin sa så fint i senaste DIK Forum:
"Inspiration är för amatörer. Kreativitet kräver disciplin."

I lördags flyttade vi Amasonen och Frun. Nu bor de i en skånelänga ute på landet, med eget stall. Det är bra och anus på samma gång. Bra för att det är så fint och att de säkert kommer trivas. Anus för att de inte bor nära längre och jag är en loser baby för jag har inget körkort så jag måste byta bussar för att ta mig dit. De fick en skruvdragare i inflyttningspresent, för sånt behöver man när man har hus och stall.

I söndags var jag och M sjukt ur synk och blev sura på varandra hela tiden. Normalt är vi så jävla välanpassade och kör hela "när du gör så här så upplever jag det så här"-grejen, men igår pallade vi helt enkelt inte. Vi cyklade till Pildammsparken för en födelsedagspicknick, och blev skönt distraherade av fina vänner, god mat, alkohol och sol. Födelsedagsbarnet fick en röklåda, så nu kan han röka sin egen fisk. Det var varmt och jag höll på att somna i solen och vi fick sjukt god chokladtårta. Väl hemma var vi sams igen, och satte upp en massa hyllor och fixade en garderob.

Ja och det var den helgen.

fredag 11 maj 2012

Som ett slags trappsteg

Jag har kommit på det, vad det rör sig om: RIKTNING.
Att hitta riktning i livet. Det är det som allting egentligen handlar om, förvirringen, oron, stressen. Vart är jag på väg? Vart vill jag? Vem är jag och vad vill jag göra med mitt liv? Jag fyller 30 i sommar. Har jag en 30-årskris? Vad är det meningen att den ska handla om, är det det här? Jag vet inte.

Jag googlar "30-årskris" och får besked. Läser en artikel i Sydsvenskan och garvar rått åt min egen förutsägbarhet för det där är ju jag. Jaha okej, jag är precis som alla andra krisande 30-åringar. Inget unikt, vilket känns lite betryggande på något sätt. (och tråkigt?)

Populärhistoria berättar att jag tillhör en intressant skara. Typ alla stora snubbar inom religionen (Jesus, Buddha, Luther) grubblade sig igenom sin 30-årskris och kom ut på andra sidan som som Stora Tänkare. Sen finns det politiska snubbar, Marx, Hitler (ajdå)... Vi med snippor har ju inte fått leva lika utsvävande utan antagligen gråtit i långkoksgrytan med barnen hängandes i kjolfållen, och sånt dokumenteras fan aldrig till eftervärlden. Enligt den här artikeln så låter det i vilket fall som helst som att 30-årskrisen kan vara en slags katalysator, och det är ju inte så pjåkigt.

När man är yngre tror man alltid att man ska vara äldre när man är äldre. Men 30 är det nya 25, har ni inte hört det? Och när man är 25, då är man precis i början på vuxenlivet. Jag är fortfarande precis i början.

torsdag 10 maj 2012

Vanvård och råttor

I kväll ska Sigge klippas. Jag tvättade honom igår kväll och när hans fluffiga nos blev blöt så visade det sig att han hade en stor fästing på nosen. Den hade alltså dolts av all päls. Han har så tjock päls nu att smutsen inte släppte förrän jag hade gnott in shampot ända in till huden. Hej jag skulle vilja anmäla mig själv för vanvård! Tur att det kliver in ett proffs och tar hand om vårt stackars kräk.

I morgon kväll ska JAG klippas. Stilpolisen ringde och sa att om jag inte gjorde något illa kvickt åt min hockeyfrilla så skulle jag få dagsböter. Vanvården sträcker sig tydligen även till mig själv, och även här är jag tacksam för att det finns proffs som tar över spakarna.

I övrigt är det superkris på mitt jobb just nu. Kollegor sliter sitt hår och skriker i munnen på varandra, och jag är frustrerad och distanserad på samma gång. Mitt vikariat är snart slut och jag ser fram emot att få andas för första gången på flera år. Chefen säger att hon ska göra allt för att behålla mig, och alla förutsätter att jag vill det. Jag säger inte emot, för en lön är en lön, men jag kissar inte på mig av förväntan och förhoppningar direkt. Jag jobbar på ett sjunkande skepp och råttorna flyr båten. Jag kan tänka mig att vara en av de råttorna.

onsdag 9 maj 2012

måndag 7 maj 2012

Varför barn?

Jag satt i gräset i Folkets park, lutad mot en solvarm vägg, och käkade pizza med en vän. En vän som jag uppskattar extra mycket för att hon är lika mycket sökare och grubblare som jag, vilket får mig att känna mig normal och lite mindre pain in the ass. Hon avslöjade att hon helt plötsligt drabbats av ett sug efter barn, och att hon själv var rätt förvånad eftersom hon tidigare tänkt att hon nog inte vill bli förälder. Jag och M diskuterar det här med barn regelbundet, så helt plötsligt befann vi oss i en något liknande situation, med ganska lika känslor. Och vi funderade på det här:

Varför väljer man att skaffa barn?

Alltså, vad är drivkraften? Reptilhjärnan säger till oss att vara reproduktiva för artens fortlevnad yada yada, visst. Men det är ju inte bara det. Vad tänker man sig att ett barn ska åstadkomma med ens liv? Det finns människor som fullkomligt älskar ungar och vill ha dem omkring sig jämt och ser föräldraskapet som meningen med livet. Men vi som inte är såna, och ändå vill ha barn? Vad handlar suget om? Hoppas man kanske på att det ska visa sig VARA meningen med livet? Att det ska uppfylla en, att det ska få allting att falla på plats, eller i alla fall att irrelevanta saker ska falla bort? Min väns känsla handlade om att uppfyllas av något annat än sig själv och sina behov, att gå upp i något annat, att sätta någon annan främst. Är det en form av eskapism? Slippa sig själv? Eller gå in i en mindre egoistisk fas i i livet?

Jag gillar barn. Jag känner flera barn som jag tycker väldigt mycket om. Senast igår kväll bar jag omkring på en fyramånadersbebis och trivdes. Jag jobbar en del med barn, jag connectar bra med barn, och det är kul. Men jag är inte typen som blir knäsvag av bebisar, jag är inte lektant, jag dyker inte med huvudet före ner i barnvagnar, jag tittar inte på småbarnsföräldrar och känner "det där vill jag också ha". Ändå vill jag bli förälder, och jag och M kommer börja försöka bli gravida om några månader. Varför vill jag det? För att samhället har sagt till mig att jag ska vilja det? Jag köper inte att det bara handlar om min biologiska klocka. Är det en längtan efter något nytt, förändring? Jag föreställer mig en liten knodd med blöjbak som tultar runt i lägenheten, och blir alldeles varm i kroppen. Vad är det som skapar den känslan?

torsdag 3 maj 2012

Like nobody's watching

När katten är borta dansar råttorna på bordet.
Eller: När M är borta dansar jag och Sigge till Stevie Wonder.
För att vara exakt så stuffar vi till denna:

Min kropp är mitt tempel och det är under attack

Jag fick med mig 58 myggbett hem från Egypten. Alla på vaderna. Eftersom min hud är mesig så blev det vackra röda bölder. Hej pest!

Jag fick tydligen också med mig en härlig ny tarmflora, för nu har min mage gått sönder. Oh happy day! Kramper, yrsel, illamående. Fick till slut stopp på diarréerna. Rapar hela tiden. Har aldrig känt mig mer attraktiv. Min chef tittar förskräckt på mig och väser salmonella, men jag lyssnar inte på det örat. Eller jo, det gör jag ju, eftersom jag snabbt springer bort till min dator och googlar det. Det finns tydligen ingen behandling. Det första jag tänker är "åh vad skönt, då slipper jag ta ledigt för att gå till läkare". Sjukt hur man prioriterar.

En annan rolig grej är att jag spenderade en vecka i Egypten utan att bränna mig nämnvärt. Sitter sedan en stund på en uteservering i Malmö och skaffar mig en knallröd bonnbränna på vänster sida. Känns onödigt.

tisdag 1 maj 2012

Sharm el Sheik

Jag och M var slutkörda. Vi har svårt att hitta en balans där vi arbetar lagom, särskilt eftersom vi envisas med att inte göra avkall på något annat. Så vi ville åka på "riktig" semester, inte den typen som vi brukar åka på där vi bär omkring på tunga grejer hela tiden, anstränger oss fysiskt, förflyttar oss ständigt mellan olika platser, och sen kommer hem och behöver vila upp från vår semester... Så vi bestämde oss för att åka charter. Jag har testat lightversionen av det en gång förut, men för M var det första gången. Vi ville ha värme, och vi ville ha bra snorkling eftersom vi både var blötdjur i tidigare liv och helst vill befinna oss i vatten ungefär jämnt. Så vi bokade en resa till Sharm el Sheik i Egypten. All inclusive. Vi knep ihop ögonen när vi klickade på "boka". M hade passerat stället några gånger genom jobbet så vi var medvetna om att det var lite av ett rövhål, men området ligger också på topp fem av världens finaste korallrev.

Säg en sak om mig och M, säg att vi inte är charterturister. Vi stack ut som två sojabönor på ett steak house. Vi struntade i om vi blev bruna, vi vägrade delta i några aktiviteter, vi läste för tjocka böcker. Vi bokade våra turer själva direkt från egyptier, vi sket i det där med all inclusive och åt ute istället, och vi köpte inget på tax free. Inte på grund av någon genomtänkt och PK princip, utan bara för att vi helt enkelt inte trivdes med att bli omkringvallade som får. Charter är helt enkelt inte vår grej.

Sharm el Sheik är ett deprimerande rövhål. Det gjorde mig ledsen. Från början fanns där några beduinbyar. På 80-talet kom västerländska hippies, byggde egna communities. Sedan kom backpackers. Sedan kom egyptierna och de stora hotellkomplexen. Allt är konstruerat. Egyptier har inte råd att bo där. Männen (jag såg två egyptiska kvinnor på hela veckan) lämnar sina familjer i Kairo eller var de nu bor, och kommer och säsongsarbetar i Sharm el Sheik för usel lön. Alla har hemlängtan. De vill bara hem. Alla föraktar turisterna. Det är bara business. Turister är vandrande plånböcker och det gäller att klämma dem på så mycket pengar som möjligt. Turismen har fått ett hårt slag sedan revolutionen och inga hotell är fullbelagda. Det gick inte att smälta in i mängden av turister, för där var mest desperata egyptier. Att gå på marknaden var som att springa golgata, alla slet i oss, ropade åt oss. Jag förstår dem, men det gjorde mig sjukt stressad. Vi åkte ut till det klassiska dykstället The Blue Hole men turisterna har förstört all korall. De stampar omkring på korallrevet, hoppar från det, behandlar stället som om det var en pool. Det är dött, fullt av skräp. Egyptierna gör inget för att skydda området, det är bara business. Vi fick träffa beduiner och lära oss väldigt lite om deras historia. Ingen säger ett ord om att beduinerna behandlas som en andra klassens medborgare, att de inte får jobba på hotellen, att de är ansvariga för flera attacker mot turister de senaste tio åren som protest mot hur de behandlas.


Men det var så klart inte bara skit. Om man tog bort alla människor och lät naturen vara ifred så skulle området vara helt fantastiskt. Hela kustremsan är korallrev och det mesta är trots all orört och skyddat. Reven är över all förväntan, otroligt vackra och fulla med vackra fiskar. Som att simma i ett akvarie. Eller filmen Nemo. Alla var där. Vi fick se stora havssköldpaddor, om än från en båt. Vi tillbringade timmar under vattenytan. Stenöknen i området är magisk i all sin karghet. Visserligen full med skräp på sina håll, men när vi kom högre upp i bergen i vår skraltiga jeep så såg vi både taggiga ormar och ödlor tjocka som falukorvar. Och vi föll faktiskt i turistfällan och red på kameler, dessa märkliga, utomjordiska djur. Turistfällor förresten... de går ju inte att undvika där. Hela området är en enda stor turistfälla, där finns ju inget annat. Förutom bortträngda och felbehandlade beduiner.

Nu är vi hemma igen. Bruna, trots allt, och utvilade. Vi enades om att aldrig åka dit igen, att inte göra den typen av resa igen, men att det samtidigt var vad vi behövde. Bara vara han och jag, inte fixa en massa saker, inte jobba, inte köra på i 180 knyck. Vi fick tid att se varandra som det så fint heter. Vi har gökat som kaniner. Vi reser dessutom bra ihop, vi har kul. Tydligen även när vi gör nåt så fullständigt bisarrt som att åka på charter.

lördag 21 april 2012

Hela jag ska bort!

Jag har köpt solhatt, en kasse böcker från Science Fictionbokhandeln och solskyddskräm för barn. Vi har hittat snorklingprylarna i källaren, nu ska vi bara lokalisera resväskorna. Jag lyssnar på Patrick Wolf och får feeling. Äter lösgodis och fuldansar. Vi drar en vecka till Egypten. Tjarrå discobrudar!

torsdag 19 april 2012

En gourmand i mitt hem

Ny upptäckt! Sigge älskar inte bara ost (han bokstavligen avgudar ost, i alla former, och när han fick en äppelrökt variant så tror jag han kissade på sig lite). Nu har han även fått upp ögonen för banan. Banan is the shit. De här två intressena är väldigt praktiska, för då kan vi ha gemensam picknickmat. Jag vill helst undvika att äta hundgodis, som jag tänker innehåller typ... koöga och kaninbäcken. I går kom jag hem sent och var glupande hungrig men var tvungen att rasta djuret först. Då tog vi med oss en stor bit ost, och satte oss på en bänk och delade på den. Mysigt. Det hade varit ännu mysigare om det inte vore för att Sigge satt två centimeter från mitt ansikte och flåsade och dreglade på mig, i extatisk väntan på nästa bit. Ju större hund, desto större volym dregel, och Sigge är ingen knähund. Men han verkade väldigt lycklig.

onsdag 18 april 2012

Inkörsporten till tyngre grejer?

När jag är stressad så reagerar jag på ett sätt: Jag skalar av allt kul. Jag skalar och skalar och skalar, tills det enda som finns kvar är mina måsten. Det gjorde jag förra året. Resultat? Mucho grinighet. All work and no play osv. Och nu får det räcka. Så jag köpte den här:



Wacom Bamboo Fun Pen & Touch Medium. Nu ska här jävlarimej ritas digitalt. Har fantiserat om det länge, men på något sätt prioriterat bort det och sen glömt det i all avskalning. Det här är hobbyvarianten av ritplattor och jag är osäker på hur bra den verkligen är, men jag tänker att jag provar med den här först. Fastnar jag för det så får jag väl spara ihop till en riktig. Spännande!

tisdag 17 april 2012

Älskade Birgitta

I går fick jag (och 69 andra) chansen att träffa Birgitta Stenberg. In the flesh. Jag har väldigt ont om uttalade idoler, förebilder, men hon är en av dem och har varit i många år. Jag inspireras av hennes sätt att närma sig livet, hennes sug att leva livet fullt ut, utan spärrar, utan att fastna. Och när jag närde egna skrivarambitioner älskade jag hennes sätt att kasta sig ut, handlöst, för att samla stoff till sina romaner. Nu har det gjorts en väldigt fin dokumentär om Birgitta, där filmteamet följer med henne när hon återvänder till Paris, Rom, New York, för att återse sina forna älskare och älskarinnor. Mötena är varma, men komplicerade. Deras historier är komplicerade. Kameran är iakttagande, men inte påträngande. Det gillar jag.
Birgitta var på plats vid filmvisningen, och hon verkade vara ungefär som jag hade tänkt mig. En alert kvinna med kluriga ögon, en komplex individ med både svärta och gnista, varm, öppensinnad, smart. Men också en 80-åring, som försvinner bort i sina minnen, upprepar sig och har sina favoritanekdoter som hon antagligen berättar för alla hon möter. Jag gillar den biten med. Även rebeller blir pensionärer, även om just den här rebellen nog aldrig kommer att gå i faktisk pension. All heil Birgitta Stenberg.

söndag 15 april 2012

Han vet vad jag vill höra

Jag: Du hjälp mig, ska jag ta den vita eller den svarta toppen?
M: Ta den svarta. Den blir mest Amelia Earhart.
Jag: Du förstår mig så bra. Ska vi inte ta och gifta oss du och jag?



Det kallas tvivel

Alltså, tvi tvi, peppar peppar, ta i trä och så vidare, men en naturkatastrof hade verkligen gett mig paus från mina i-landsproblem just nu. Jag försöker sätta saker i perspektiv, tänka på barnen i Afrika, men det resulterar bara i att en våt matta av dåligt samvete lägger sig ovanpå mina grubblerier. Det dämpar dem inte, det gör dem bara osmakliga.

Dricka alkohol funkar inte heller, för det verkar som att jag faktiskt inte tycker det är lika kul som det en gång var. Eller så var det bara den kvällen. I go through the motions, men hjärtat är inte riktigt med. Jag dricker öl och dansar, men entusiasmen saknas. Klubben har lagt upp bilder på fejjan, och kameran ljuger inte som man säger. Jag ser ut som en torrboll!

Jag besöker ett stall, och mockar ur en box för första gången sen mellanstadiet. Jag är uppvuxen med hästar så man tycker det borde sitta i ryggmärgen, men inte riktigt. Sen får jag den största allergiska reaktionen jag fått på flera år av stalldammet, och måste stå ute på stallbacken och nysa och snora och gråta, med svidande svullen hals, kliande näsa och röda ögon. Det kommer två gigantiska hundar och lutar sig mot mig så jag nästan trillar omkull, men solen skiner och skånsk landsbygd har sin charm. Kullarna rullar, dikesrenarna är gula av tussilago och jag får borra in ansiktet i en hästman. Det borde räcka.

fredag 13 april 2012

The other woman

Jag vet hur vi blir på fester, jag och Amasonen. Vi går in i vår bubbla, pratar sönder varandra. Så mycket att diskutera, hinner inte vara social. Efteråt tänker jag ofta att det är lite fånigt, vi slutar inte ens prata för att nån behöver pissa utan vi följs åt in på dass, som två små fjortisfyllor. Jag förstår nu varför det har funnits flickvänner som har känt sig hotade av mig. Jag tyckte länge det var märkligt och territoriellt, men jag ser det tydligare nu. Intimiteten, samhörigheten. Av någon anledning har mina partners aldrig känt sig hotade av henne. Men så är jag ju inte heller någon amason... kanske väcker jag inte såna känslor som får partners att vilja pissa in reviret.

Anywhooo... I kväll ska jag dricka sprit med Amasonen. Eller hon kanske inte dricker sprit nu. Men jag gör det. Och jag ser fram emot det. Livet blir lite lättare, lite roligare, när jag har exet/vapendragaren/familjemedlemmen/bästisen vid min sida. Hon speglar mig och gör mig lite mer begriplig.

onsdag 11 april 2012

Så jävla dum i huvudet

Nej det här håller inte på att utvecklas till en bildblogg. Jag är bara så jävla tradig nuförtiden, i mitt huvud snurrar bara Förvirringen.

På tal om nåt helt annat så blev hipsterparet som bor i lägenheten bredvid vår väldigt osams i morse. Jag undrar om de vet hur lyhört det är mellan våra badrum. Det är, utan överdrift, som att väggen emellan inte fanns. Varje morgon lyssnar vi på när snubben harklar upp en snorlobb, som tydligen är en del av hans morgonrutin. Men i morse var det inte harklingar. Det var skrik i falsett. Det var någonting med att hon skulle ha tagit undan någonting som var äckligt, och att hon var dum i huvudet. Så jävla dum i huvudet. Jag försökte föreställa mig att jag skrek det till M, men det gick inte. Och jag förstår verkligen inte hur man över huvud taget kan fortsätta att vara ihop när man väl har passerat den gränsen och skriker vad som helst till varandra. "Min partner sa att jag är en jävla hora men jag älskar henom ändå, det var ju bara för att hen blev arg." Nej. Otänkbart. Allt raserat. Respekt och tillit är något ganska skört, trots allt.

Har jag en hemlig beundrare på jobbet?

fredag 6 april 2012

Långfredag



Jag möblerar om. Sigge försöker hänga med i mitt släpande och stånkande, men slocknar till slut utmattad i sin favoritfåtölj. Den är lite trång, men han har älskat den sen han var valp så det verkar inte spela någon roll. Min lilla tryffel. Igår hade han slitit sönder en soffkudde. Shit happens.

Dagens känsloläge: Fundersam instabilitet. Ingenting känns självklart.

måndag 2 april 2012

Hjärtesorg och lila näsan

Min gamla vapendragare kom på visit i helgen. Ett sargat hjärta mår bra av miljöombyte och distraktion, det kan vi ju konstatera. Och Sigge är bra på att trösta. När vi var tonåringar så var det på nåt sätt okej att en tjejkompis tog ett snack med killen som hade sårat, berättade för honom vilken idiot han var och att han skulle vara jävligt tacksam att han fick andas samma luft som ens bästis. Det är verkligen inte okej att göra så längre, och det är inte längre lika solklart att killen har gjort nåt fel. Relationer har blivit mer komplexa, livet mindre svartvitt. Och som bästis blir man mer maktlös.Var är min magiska fingerknäppning när jag behöver den? Jag bor inte ens i samma del av landet, och ibland är det verkligen skit.

Min näsa krockade med Sigges (tydligen) stenhårda skalle i lördags. Det sa bang och kras och i några sekunder var näsan lila. Sen snöt jag ut blod. Inget verkar brutet, men näsan värker och ger mig huvudvärk. Sigge verkar helt obekymrad och har inte ens bett om ursäkt.

torsdag 29 mars 2012

Crime City rakt i hjärtat

Jag är kär i Malmö igen. Varför ville jag flytta härifrån? Jag minns varför, men jag minns inte. Det kom en undersökning häromdagen, i nån tidningjagminnsintevilken, där man hade kollat vilken stad skåningar helst ville bo i. Lund vann. Helsingborg och Ystad låg också rätt högt. Malmö var rätt långt ner. Däremot hade man sett att folk som redan bodde i Malmö, tyckte att Malmö var the shiznitz. Det vill säga, de som ser mer av Malmö än rubrikerna i tidningarna, de ser också stadens storhet. Och jag är numera en av dem. Igen.
Mitt enda problem nu är att jag jobbar heltid. Heltid tar verkligen helt sjukt mycket tid, pun intended. Så för att få ut maximalt av min förälskelse så trycker jag in så mycket jag kan kvällstid. Det har inneburit en hel del alkohol, och en hel del indisk mat. Men det räcker inte! Jag önskar jag kunde ta ut VAD (Vård Av Djur), så kunde jag och Sigge ägna hela dagar åt att strosa omkring i stan och bara ta in allt det fina i vårvärmen.

måndag 26 mars 2012

Kom så bor vi nära

Inte just nu, men så småningom vill jag bo i flerfamiljsboende. Längtan efter att komma hem till ett hem fyllt av mina favoritmänniskor. Där det pratas, skramlas, stökas och bökas. Där man samlas kring ett stort middagsbord, alla de bästa. Hundar och barn och gubbar och tanter, om vartannat. Men där man också kan dra sig undan och stänga om sig om man skulle vilja. Tillräckligt stort för egentid. Jag vill inte ha den typen av tvåsamhet där det bara är vi, jag och M mot världen, han och jag i vår egen lilla bubbla. Det behövs fler. Det förvånar mig lite, hur social jag trots allt är. De flesta omkring mig verkar vilja samma sak, men kommer vi någonsin ha så bra timing att vi får till det? Det är många pusselbitar som ska stämma. Nu flyttar Amasonen och hennes fru ut på landet, och jag och M står förvirrat handfallna. Vi hade sett fram emot en period av Malmöhäng i vår fina kvartett, och sen någonstans i framtiden fanns en luddig bild av ett gemensamt boende utanför stan. Men vi rör oss visst för långsamt, och var inte alls i fas med dem. Kanske blir det fortfarande så, en dag kanske vi delar farstukvist, men det är svårt det här med att komma i fas med människor. Jävla timing.

Igår kväll kom det förbi ett gäng människor och det var precis sådär. Vänner som känt varandra längelänge, musik, hund, barn, alla pratar i mun på varandra. Alla samlas runt tända ljus och äter och pladdrar och spiller och garvar, och jag sitter mitt i alltihop och fånler för att det gör mig så tillfreds.

fredag 23 mars 2012

The Hunger Games

Vi var ett gäng som igår gick på smygpremiären av The Hunger Games. Den var bra, se den, fast det kanske jag säger för att jag har läst (lyssnat på) böckerna och då färgas ju alltid filmen av det. Köp inte snacket om att det är nån slags efterföljare till fukking Twilight. Det är det inte. Det är till exempel ingen som glittrar i den här storyn, och det är inte heller en kärlekshistoria. Däremot så är det möjligt att den drar till sig samma publik. Detta säger jag med tanke på att jag igår satt bredvid ett tjejgäng i 16-årsåldern som fnissade och babblade och skrek sig igenom filmen. Å ena sidan gillade jag deras nördiga engagemang, deras viftande med armarna när det gick bra, deras väsande "run bitch run" när hjältinnan låg risigt till... De var helt klart inbitna fans. Å andra sidan ville jag ge dem på käften för att deras mundiarré distraherade mig hela filmen igenom. Men jag har hört att det är dåligt att slå minderåriga, så jag nöjde mig med att ge deras ryggar onda ögat när de lämnade salongen. Där fick de så de teg.

onsdag 21 mars 2012

Je suis une fjortis

Jag fyller snart 30, men jag går fortfarande till skolan (nu jobbet) med sugmärke på halsen.
Det är både genant och alldeles alldeles underbart.
Gör mig sugen på alkoläsk.

tisdag 20 mars 2012

Som en gris

Jag ska fanimej ge mig på det här med solsemester igen. Jag har provat det en gång, och den största behållningen var all kvalitetstid med mitt sällskap, vackra J. Missförstå mig inte, jag älskar att bada. Jag skulle kunna bada jämt. Men hela grejen är så fruktansvärt tillrättalagt, känns det inte lite som grisar på gödning? Som att det i slutet på resan är någon som kommer att tillaga oss? Både jag och J var mer än lovligt rastlösa vid slutet av resan, och sa till varandra att ja, jo, visst var det behagligt, men kanske inte nåt man behöver göra sådär jättemånga gånger i ens liv. Men nu, några år senare, är jag där igen. Jag behöver en vilosemester. Helst hade jag velat åka till någon pittoresk fiskeby på nån söderhavsö, där stränderna är tomma och restaurangerna består av rangliga plastmöbler i sanden där tandlösa tanter serverar den mat de själva äter. Men märkligt nog är såna resor svindyra, och det är billigare att åka till ett all inclusivehotell med sjuttio pooler, tre gym, fem restauranger och en privat strand. Är det inte helt vrickat? Nåja. Då får det väl bli så. Det enda jag vill är att ligga under ett parasoll och läsa i timmar, för att sedan snorkla bland korallrev resten av tiden. Och så möjligtvis äta en hel del. Som en äkta gödgris.

måndag 19 mars 2012

Lugnet på landet

Helgen var fantastiskt skön. Skogen och sjön var inbäddade i en fuktig dimma, färger och ljud var dämpade. Vi eldade i kakelugnen, ansade äppelträd, gick långpromenader, planterade lökar och åt kanelbullar. Som två pensionärer, tänker jag mig. Molnen sprack upp en stund och jag satt invirad i en filt i den döende hammocken och läste bok medan Sigge lyckligt tassade omkring och luktade på alla skogsdofter. Jag hade kunnat stanna en vecka. Jag vill skala av livet, men jag vet inte riktigt hur. Nu sitter jag här med min spänningshuvudvärk efter en intensiv måndag, och jag längtar tillbaka till knirkande trägolv och jord under naglarna.

torsdag 15 mars 2012

När en känner sig lite svår

Möten på mitt jobb gör mig suicidal. Alternativt mordisk. Det pendlar, kan man säga. Men jag håller käften. På grund av vårt underbara ekonomiska och politiska klimat så kommer mitt kontrakt antagligen inte förlängas efter den sista juni, och det är ju egentligen skit med så långa patientköer som vi har, men personligen ser jag fram emot det. Jag har inte haft semester på flera år, jag behöver andas lite. Allting fungerar skitbra så länge jag flyter på ytan och håller mig flyktig, men stannar jag upp och funderar över mitt liv så ramlar jag ner i en enda gegga av förvirring. Det enda jag vet är att jag ingenting vet, som Sokrates sa. Det var väl Sokrates? Ja inte ens det vet jag. Går det omkring människor där ute som sådär känner det i magen att de lever det liv de borde leva? Att de har hamnat rätt, att de tar rätt beslut?

Gud jag behöver komma bort. Jag behöver ge mig ut och resa, se nåt annat. Men det får vänta lite. Tills dess behöver jag komma ut i skogen. Gå långpromenader med Sigge bland mossiga tallar, sitta på en sten och dela på en äggmacka. Lyssna på tystnaden. Så i helgen åker vi ut till stugan. Jag ska elda i kakelugnen och läsa serietidningar.

tisdag 13 mars 2012

Gaydar

Jag har en sån sjuk gaydar. När det gäller tjejer alltså. Jag brukade inte ha det, men den har verkligen förfinats genom åren. Det har ingenting med utseende att göra, eller manér. Det handlar bara om en enda sak:

Vad som händer i min mage när vi får ögonkontakt.

Om du och jag träffas för första gången, hälsar på varandra och min mage slår en volt och jag blir nervös, ja då är du icke-hetero. Jag kommer sen att vara lite nervös en stund, men det kommer du inte att märka för ibland har jag ett rätt bra pokerface. Det har tagit mig lite tid att känna igen det här mönstret, så nuförtiden vet jag alltid vad det betyder. Innan kunde det dröja rätt länge innan mitt huvud kopplade det som min kropp hade förstått på en sekund, och jag undrade varför jag blev nervig kring vissa människor. Nervigheten går som tur är över ganska fort, jag vet inte ens riktigt varför jag blir nervös. Det handlar inte om attraktion (jo, ibland gör det såklart det), utan kanske mer en slags känsla av att... jag vill göra ett bra intryck. Varför jag nu bryr mig om det, men så är det. Jag vill att andra gays ska gilla mig, tycka att jag är reko. Gud så ocoolt.

Det bästa och det märkligaste

Det bästa just nu är att vi får bo så centralt att vi kan sticka på filmfestival mellan två tvättar.

Det märkligaste just nu är hur jag gick från att aldrig någonsin kunna tänka mig att gifta mig i vitt, till att beställa en som ser ut i princip så här: