fredag 31 december 2010

Nu tar det slut

Nyårsafton är ju trots allt bara hittepå. Som det mesta. I dag känns hela jag som en social konstruktion. Men i kväll ska jag få hänga med fina människor, äta god mat och tända khom loyer. Jag har köpt gigantiska tunga örhängen med kedjor och fjädrar. De kommer säkert inte alls vara obekväma, men vad gör man inte för att se ut som en indian gone urban. Har inte bestämt mig än om jag ska ta med mig panflöjten eller inte. Vem vill inte höra zynthesiserversionen av Mio min Mio, tänker jag? Partytricket numero uno.

Äh. Gott nytt år.

torsdag 30 december 2010

Herakut

De två senaste åren är det nog ingen artist som har inspirerat mig och imponerat på mig som dessa två har. De är och förblir högst upp på min lista av Talanger Värda Att Dyrka.

onsdag 29 december 2010

Byte av siffror

Jag tror jag skiter i att summera 2010. Det var ett bra år, ett jämnt år. Det hände mycket bra saker, men inget världsomvälvande. Det största kanske att jag blev med studio. 2011 däremot, då kommer det hända grejer. Jag ska skriva mitt exjobb. Åka till San Francisco och Helsingfors och träffa forskare och kliniker. Förhoppningsvis följs det av att jag tar examen. Efter ringa åtta år på universitetet, about fucking time don't you think? Och sen... blir allting svart. Nytt "stadie" i livet, även om jag anar att såna indelningar är sjukt konstruerade. Men det blir ett annat liv. Jag ska klippa mig och skaffa mig ett jobb, så att säga. Och kanske göra en unge eller två. Men det sistnämnda är något som jag låter ligga i bakhuvudet och puttra för närvarande, för att inte drabbas av flyktbeteende och överanalysering. Jag och min hjärna, vi tänker inte för hårt på det där just nu. Vi tänker mer på pomelo, den här tjuren, hur mycket vi tycker om Roa och på hur mycket kinamat vi ska äta ikväll.

tisdag 28 december 2010

Zaz

Syrran tipsade mig om en ny fransk artist, Zaz. Jag har precis kommit hem till Lund igen, och hon sammanfattar lite den allmänna känslan här nu.


söndag 26 december 2010

Mitt i natten

Jag ligger på en madrass på golvet i mitt gamla rum hemma hos mamma och pappa. Det rummet är nu ett vinterrum för pelargoner, och värmen funkar inte. Det är mitt i natten och på madrassen bredvid ligger M och frustar (hans version av snarkningar). Alla mina partners har varit snarkare, förutom Amasonen. När hon och jag först blev ihop så vaknade jag ofta skitskraj för jag trodde att hon var död. Hon sover så tyst att det knappt går att registrera hennes andetag, och jag höll ofta handen under hennes näsa för att känna om det kom ut någon luft. Hon sov i samma position hela natten. Jag inbillar mig att det är lite så det är att gå och lägga sig med en vampyr.

M rör mycket på sig, och frustar som sagt. Han är väldigt lättväckt, så när frustandet blir för mycket så sträcker jag ut en hand och klappar honom i pannan, viskar "du snarkar". Han rycker till och utbrister "förlåtförlåtförlåt" (standardreaktionen), vänder sig om på sidan och sover vidare, tyst. Så vana vi är vid varandra nu. Snart tre år. Jag tittar upp i taket och försöker minnas min dröm. Jag stod i cocktailklänning utanför ett bibliotek/casino och rökte. Det var vinter och jag frös i mina stilettklackar. Det kom en man och ställde sig bredvid, för nära. Jag skrek "Mais, t'es con ou quoi!?" (ungefär "Är du dum i huvudet eller?"). Kände mig aggressiv. Det var något med en kvinna inne på biblioteket/casinot, inne på toaletterna. Hon hade mörk page och cigarettmunstycke, och hon hade... gjort nåt. Mot mig. Lurat mig? Bedragit mig? Drivit med mig? Minns inte. Känner mig förvirrad och lite yr i huvudet. Ligger länge med tomt huvud innan jag somnar om.

onsdag 22 december 2010

tisdag 21 december 2010

Hurtbulle

Jag vet inte vem som tar nyårslöften på allvar, men jag gör det fan inte. Om någon frågar brukar jag slänga till med nåt i stil med "jag lovar att äta mer choklad", eller "jag lovar att försöka att inte häckla människor som lyssnar på schlager, i alla fall inte så de hör", men sen sekunden efter har jag glömt bort det och så var det inte mer med det. Därför känns det något absurt att jag har följt ett nyårslöfte i ett helt år, och gällande något så helylle som träning. Nu blev det lite uppförsbacke på slutet med förkylning och skit, så jag kommer inte klara 100 pass. Men jag är uppe i 94, och det är fanimej inte fy skam. Det här har faktiskt funkat så bra att jag tänker köra samma sak nästa år igen. Och vips så har man blivit en sån.

fredag 17 december 2010

December

Jag stannade för länge i studion härom dagen. Dagen innan hade jag varit där hela dagen och jobbat och det hade gått bra, så jag tänkte att det är ju bara att köra på när man kommit igång. Det gick uselt. Jag hade noll inspiration. Preppade några pannåer och skissade lite. Lyssnade på ljudbok och åt mackor. Borde ha gått hem efter några timmar men stannade till kvällen, tänkte att det skulle släppa. Gick till slut hem, kände mig arg. Gick på ett sent boxningspass med Brainy och försökte slå mig ur frustrationen, men den sitter fortfarande kvar. Nu vill jag inte gå till studion. Är opepp. Är på jobbet istället, men känslan gnager i mig. Det är en svår balansgång det där, studion är en slags arbetsplats men samtidigt vill jag att det ska vara en lustfylld plats, inte något sammankopplat med krav på prestation. Vilket kanske är något av en utopi, för vad framkallar mer prestationsångest än skapande?

December går som vanligt alldeles för fort. Jag har inte "julmyst" ett skit. Jag har druckit en liten kopp glögg, that's about it. Julklapparna är klara i alla fall, det är bra. Helgen spenderas ute i stugan med några vänner. Elda brasa, åka skidor. Vi ska hugga ner träd. Känns som att vi alltid hugger ner träd där, men det märks knappt nån skillnad. Om man skulle tro på skogsandar och sånt, så skulle de bo vid stugan. Naturen känns som Goliat där, och människan är David. Utan några stenar att kasta.

Sent igår kväll bylsade jag och M på oss alla vinterkläder vi har och pulsade ut i snön. Lund var alldeles tyst och täckt i orörd pudersnö. Gatubelysningen färgade allting orange och rosa, och himlen var grårosa. Natten kan aldrig kännas hotfull i det läget. Vi kastade snöboll, gjorde snöänglar och sprang ut i parkerna och gjorde stora åttor, förstörde allt det orörda. Var barnsliga och fåniga och andfådda. Jag skrev BAJS i snön.
"Nu står du mitt i bajset."
"Vadå, här är väl inget bajs?"
"Jo, du står i mitt bajs."
"Oj förlåt, ska genast kliva av."
Vi sprang omkring länge i Lund, och jag tänkte att jag har aldrig bott på en så vacker plats, och jag slöt lite fred med mig själv. Man kan ju faktiskt bo här.

tisdag 14 december 2010

Det estetiska som jobb

Varje business har sin estetik. Igår letade jag och Tatueraren inredning. Hon startar eget. Det blir mycket mörkröd sammet och guld. Klyschigt säger jag. Klassiskt säger hon. Allt är subjektivt, och vad fan vet jag. Hon vill ge mig en vägg. Det vill säga hon vill sälja mina tavlor. Det känns skitkul, och så väldigt enkelt. Det kräver ingen som helst insats från min sida, förutom att jag måste producera. Och det gör jag nu. Igår smög jag ut från studion så sent att det var alldeles tyst i huset, det har jag aldrig varit med om förut. Brukar alltid vara folk i omlopp. Mötte bara en vilsen utbytesstudent som ville köpa teaterbiljetter mitt i natten. Han tittade på pannån jag bar under armen och såg skrämd ut, hur man nu ska tolka det.

Att få mer studiotid är alltid lite riskabelt. Nu vill jag inget annat. Inte jobba exjobb, inte jobba kontor. Bara jobba motiv, linjer och färger, skuggningar och perspektiv. Släppa allt annat, leva för konsten och släppa alla tankar på stadig inkomst och trygghet. Låtsas att jag är en free spirit. Samtidigt vet jag att jag aldrig kommer bli så bra att jag skulle kunna leva på det, och jag bör över huvud taget inte göra någonting på heltid. Varken dayjob eller måleri. Jag är för rastlös, och jag älskar sönder saker. En kombo är bra, håller mig frisk i huvudet. Och nu vill jag ha ett bibliotek av street artantologier. Det kräver ett dayjob...

måndag 13 december 2010

Bli kvar

Jag återkommer hela tiden till en längtan efter det kollektiva. Det känns som att vår lägenhet är gjord för att fyllas med människor. Igår samlade vi några av våra favoritmänniskor och bjöd på mat. Det var varmt, högljutt och trångt. Stearinljusen la en varm ton över kvällen, och jag njöt varje sekund. Nej gå inte. Stanna kvar, alltid. Jag är som den ensamma stugan i Dunderklumpen. Dansa på mina golv, skrik så ekot studsar mellan mina väggar.

fredag 10 december 2010

Det här med att gänga sig...

Å ena sidan så är det här med att vara förlovad helt odramatiskt och okomplicerat. Jag har en ny ring på vänster hand. Den är en symbol för att jag ska gifta mig med M. Att gifta mig med M betyder att vi ärver varandra, att om vi adopterar ett barn så är det enklare och vi är enligt lag skyldiga att ta hand om varandra. Och så vidare. Det innebär också att det tar lite längre tid att göra slut än vanligt, om vi skulle vilja det. Att vara förlovad gör folk glada, de tittar på ringen och skrattar och kramar om. Det är ju trevligt när folk är glada.

Å andra sidan... så vet jag inte vad det betyder för mig, utöver det. Visst, det betyder att vi genom en symbolisk handling visar för varandra att vi vill leva tillsammans under obestämd tid. Men det visste vi ju redan. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Att vara förlovad betyder egentligen ingenting för mig. Det är ett icke-koncept. Jag kan inte riktigt förstå vad alla grattar oss för, varför det blir ett sånt stohej. Okej jag förstår det, och jag blir glad för att folk engagerar sig så, men jag FÖRSTÅR det inte. Vi har inte åstadkommit ett skit, förutom att följa ett redan upptrampat spår. Jag har aldrig fantiserat om det här, men nog alltid sett det som en möjlig väg.

M är min favoritmänniska. Jag kan tänka mig att vara knuten till honom hela livet, oavsett om vi är ett romantiskt par eller inte. För mig är det här i grund och botten pappersarbete, och resten blir vad vi gör det till. Och det summerar väl egentligen hela skiten för mig, knöligare än så behöver det inte vara. Eller?

torsdag 9 december 2010

En sån morgon

Vaknar och äter frukost till en dag då jag måste vara stor och stark fastän jag känner mig folkskygg och tyst. Vill stänga in mig i studion och inte bli sedd men måste ställa mig inför folk och vara övertygande. På med jackan, ut genom dörren.

onsdag 8 december 2010

Jag kan bo kvar här

Spenderat dagen i studion, snorig och mensig. Var så länge sen jag var där att startsträckan kändes lång. Preppade mest ett gäng pannåer och kände mig rådvill. Lyssnade på talbok och drack te. Fick besök av en kursare som fått stressacne. Tänkte mycket på London vs Lund, och hur mycket klarare allt känns nu. Det finns inte en chans i helvetet att vi flyttar till London. På grund av en stor hög vuxna anledningar, som vi fick reda på i helgen, men också den allmänna känslan av att vara där. Vi fick till exempel reda på att pappaledighet inte existerar i England. Pappor får 10 dagar. 10 dagar! Och dagisplats är så dyrt att det är billigare för mamman att bli hemmafru, vilket ofta blir resultatet. För när du kommer tillbaka från mammaledighet är du ofta heller inte garanterad att få tillbaka samma jobb, eller ens samma lön. Det här med jämnställdhet har inte riktigt slagit i Brittania. Och det är en sån osund stad, trafik och föroreningar, betong och smuts. Trångt och högljutt. Jag hade ju faktiskt tänkt skaffa mig ett gäng ungar, och London är fan inget ställe att växa upp i. Jag kom hem till Sverige, hem till Lund, och njöt. London har legat och pyrt i mitt bakhuvud länge nu, jag har fantiserat och funderat och jämfört, men nu är det ute ur systemet. Sverige slår England, om och om igen. Som M sa: "Vi kanske mer ska tänka oss att Sverige är vår bas som vi utgår ifrån." Jag gillar den tanken. Jag vill bo i ett land med en stark stat som tar hand om sina invånare, och man kan säga vad man vill om utvecklingen här de senaste åren, men vi är fortfarande ljusår från situationen i England.

måndag 6 december 2010

Eventful events

London is what London was. Kul, hemma, trångt, inspirerande och nergånget. Jag var sjuk hela resan men lyckades tränga undan det med underbara starka mediciner som inte tillåts i Sverige. Kanske för att de smakade kräks, kanske för att de är beroendeframkallande. Hur nu något kan vara både och. När jag inte drack kräks så visade jag bland annat M mina favoritområden, shoppade en t-shirt med Frida Kahlo på (tänkte att det skulle vara ironiskt), och luktade på en mysig bebis. De är inte så tokiga ändå, bebisar. Inte när de skrattar, klämmer tag om ens finger med små små händer och hickar så hela kroppen studsar.

Vi hamnade på en hel del spännande utställningar, bland annat en street artsnubbe som nu är en av mina nya favoriter, en fransman som kallar sig DRAN, kolla här.

På lördagen gick vi till en liten libanesisk restaurang i Soho (kan vi inte bestämma en gång för alla att libanesisk mat är den godaste maten?) och hade sjukt trevligt. Jag hade feber och blev lullig av vinet och värmen, och det kom ut en jävligt snygg tjej och magdansade tills hela stället kokade. Sen gick M ner på ett knä och friade. Ja det är faktiskt sant, både friandet och det där med knät. Jag har klurat ut att det varit på gång rätt länge, så jag var mentalt förberedd. På friandet, inte på knät. Jag blev sjukt generad, knallröd i huvudet, och svarade ja så snabbt jag kunde så han skulle sätta sig på sin broderade dyna igen. Han hade till och med köpt ringar, även om de är temporära och ska bytas ut mot några vi väljer ut tillsammans. Ja, så nu är man ett steg närmare till att bli en ärbar kvinna. Ska bli skönt att slippa all denna synd och otukt, för att inte nämna skärselden. I övrigt... jag kanske återkommer med något slags resonemang när febern har gått ner. Det känns rätt fint, på ett vardagligt sätt, så mycket vet jag.

Det enda jag ångrar med helgen var att jag inte köpte en skitsnygg ring som var precis som ett stort knogjärn i brons. Det var slappt icke-gjort av mig, den var inte ens dyr.

torsdag 2 december 2010

Stygn och snö, men mest stjärt.

I morse var jag hos Skånes trevligaste läkare och tog bort några leverfläckar. Fler än planerat, det gick av bara farten. Jag blev klippt i och skuren i och ihopsydd, allt utan bedövning helt enkelt för att SÅ HÅRD är jag. Jag hoppas att det blir tuffa ärr.

Och nu sitter jag och stirrar mig blind på Gatwicks hemsida, för just nu är flygplatsen stängd på grund av snö, och de vet inte när de kommer kunna öppna den igen. Stjärt. Eftersom M är en resande människa och även en sån där organiserad människa som man hör om ibland, så har vi en megasuperplusplusreseförsäkring, men jag kommer fan så mycket hellre till London än sitter hemma med pengar i handen. Dubbelstjärt. Fortsättning följer...

Edit: Vi åker! Eller försöker i alla fall. C u laterrrr.

onsdag 1 december 2010

God save the queen

I helgen ska jag fanimej till London. M också. Tillsammans med mig. Liksom samtidigt. Jag tror till och med att vi ska sitta bredvid varandra på flyget. Kanske kommer han att sova på samma ställe som jag också. Galet. Det är mycket vi ska hinna med på bara några dagar, bland annat inspektera en bebis och besöka en tom lägenhet och se om den behöver renoveras. Och äta riktiga bagels, icke att förglömma. Äntligen London.


måndag 29 november 2010

Burlesque

Alltså. Det är klart att det är en skitfilm. En dussinfilm. Uttjatat tema, förutsägbara schablonkaraktärer. Men ändå. Titta bara. Det är ju Cher. Och det är ju burlesk. Åhh.

lördag 27 november 2010

fredag 26 november 2010

crippling

Man bölar inte på jobbet. Det gör man bara inte. Jag vet att det på Mössans jobb är standard att någon bölar varje dag, men jag jobbar inte där. Jag jobbar i ett tyst och sterilt kontorslandskap och de flesta av mina kollegor är män i 40-årsåldern som mest snackar om teknik och segling. Man bölar inte. Jag vill gå hem och gömma mig under en filt, men har jobb kvar att göra.

Har pratat med min ortoped. Han är så sjukt jävla kall och otrevlig. Röntgen visar att det inte är nåt fel på min ryggrad, och det är ju bra. Men sen då? Han vägrar gå vidare, för han menar på att det inte finns någonstans att gå vidare om jag inte vill till sjukgymnast. Jag har redan provat sjukgymnast. Det gjorde ingen som helst skillnad. Återigen föreslår han Voltaren gel, och jag kontrar återigen med att det inte är praktiskt genomförbart. Med darrig röst piper jag något om massage. Han ger ett svar som skulle kunna summeras så här: "Yeah whatever." Jag tror dessutom att han mitt under telefonsamtalet avbryter för att ta ett privatsamtal på sin mobil. Jag hatar honom. Och jag hatar att han inte vill gå vidare med det här. Jag hatar att han antagligen har rätt, det finns inget mer han, eller någon annan läkare, kan göra. Jag känner mig så in i helvete trasig, och ska visst bara lära mig att leva med det.

tisdag 23 november 2010

"Drick inte öl som ligger på marken"

Klassfesten var galen. Jag var ett lyckligt fyllo, bland andra lyckliga fyllon. Det började mycket sansat men urartade sedan lyckligtvis snabbt. Jag dansade på diskbänken på en korridorsfest någonstans, fastnade med foten i diskstället och höll på att ramla omkull. Halsandes ur en flaska rödvin som jag hade hittat någonstans så rumlade jag runt och var som man brukar säga "jävligt rolig". Jag och en kursare började ragga like there was no tomorrow på varandra, trots hennes - vad jag vet - obönhörliga straighthet, och nu är jag plötsligt väldigt medveten om hennes snygghet och att jodå, hon flirtar även i nyktert tillstånd. F fick en ölburk (oöppnad) i ansiktet och jag tappade ett örhänge, Tutt-Lisa (PS! Fiktivt namn! DS!) hällde ut väldigt mycket alkohol över mig och jag fick dans-daska en utbytesstudent i röven i takt till "The Roof is On Fire". Sen började F ropa att "man ska sluta när man är on top", så då gick vi, trots att Indietjejen väste "tequilarace hos mig" om och om igen i våra öron. Fylleringde till M medan jag vinglade hemåt, så när jag kom innanför dörren var han mer eller mindre vaken, och fnissade åt mig när jag försökte slita av mig byxorna och trillade omkull. Dagen efter hade jag inte knappt vett att vara bakis, och gick och såg Harry Potter springa genom skogen. Värre helger har man haft.

lördag 20 november 2010

Skål på mig och på dig

Jag är lite berusad på rödvin och whiskey. Jag har samlat några favoritmän för att äta middag. En berättade om ett musikaliskt minne från en tom kyrka på Island och började gråta, det var både fint och akward, den gyllene kombon. Imorgon ska jag på dop med M:s släktingar. Dop är fullständigt meningslösa, och jag har aldrig träffat dessa människor. De är säkert pack. Hon kommer vara klädd i puderrosa och beige och han kommer att ha stickad tröja över rutig skjorta. Deras hem kommer vara vitt. Säkert. Ska hetsäta tårta. Sen ska jag på "klassfest", med mina älskade kursare (ironi). Morgondagen kommer kräva minst samma alkoholmängd som denna kväll, men av helt andra anledningar.

Hejsan svejsan
peta dig i nejsan

torsdag 18 november 2010

onsdag 17 november 2010

Försöker rodna, lite klädsamt

I dag sa en slags kollega/handledare till mig att jag "har intelligenta och intressanta åsikter och frågor". Hon är psykolog som inriktar sig på att mäta folks begåvningsnivå, så hon borde ju veta vad hon snackar om.

Det är tur att huvuden inte är genomskinliga, för då skulle hon se hur mycket av min hjärnkapacitet som egentligen upptas av tankar kring mat, sex, fantasy, och om jag lider av håravfall. Bara för att jag ser dig i ögonen och pratar med basröst så betyder det inte att jag är mentalt närvarande eller vet vad jag pratar om.

Men tack. Det gjorde min dag lite grann.

tisdag 16 november 2010

It rubs itself with the lotion

Nu är det kallt ute.
Nu spricker min hud.
Jag smörjer och smörjer.
Hört att man ska kissa på händerna om man får självsprickor.
Det har jag tyvärr inte fått (än).

Jag kan i och för sig kissa på dem ändå.
I förebyggande syfte.

söndag 14 november 2010

Du kan vara tyst nu

Det är verkligen inte ofta jag avskyr någon. Jag är inte en sån som älskar hela världen, tvärtom så anser jag att det för de flesta är så att det är rätt få människor som man verkligen kan connecta med på ett djupare plan, och övriga glider på något sätt bara förbi. Men det handlar snarare om ett ointresse än avsky. Igår spenderade jag kvällen i samma lägenhet som en snubbe jag avskyr. Oftast träffar jag honom i så stora sällskap att jag kan ignorera honom och försöka stänga ute hans röst som hörs hela tiden från andra sidan rummet, men igår var vi bara sex stycken. Och han satt bredvid mig. Hans pojkvän är hur fin som helst, jag förstår inte vad han ser i den här idioten. Det är inte det att han är elak. Eller att han är sexistisk, rasistisk eller höger. Han är bara så in i helvete störig. Han är nördig på det dåliga sättet, avbryter alla hela tiden för att dra sina ointressanta historier utan poäng och har så fruktansvärt dålig humor att jag inte ens kan artighetsskratta. Jag kan inte ens hålla mitt ansikte neutralt, utan kommer på mig själv med att grimasera så fort han öppnar käften. Han är ointressant, hans intressen är ointressanta, hans jobb är ointressant. Och ändå pratar han om sig själv non-stop. Gaah. Jag var tvungen att dricka mig berusad. Fick tokajvin, det var gott. Hade egentligen tänkt dra vidare till Kontrapunkt och deras serie-fest med utställningar, konserter, livemålning (älska livemålning!) och fan och hans moster, men jag var full och rabiat och klockan var mitt i natten så jag åkte hem istället.

I dag skulle vi övningsköra, men Amasonen och Tjejen ringde från en trasig bil på motorvägen utanför Lund, så vi åkte dit istället. M tog med nån slags strömmätare, dök ner under huven och tryckte och hummade och kom fram till att generatorn är trasig. Herrejävlasatan varför kan han sånt och inte jag/vi? Jag stod vid sidan om och huttrade i regnet och kände mig som den brudigaste bruden. Självförakt! Bilen fick bogseras undan, och så åkte vi hem till oss och åt kaka istället. Som jag hade bakat. Älska att cementera könsrollerna.

fredag 12 november 2010

Eureka

Sitter på stökig restaurang och får insikt. Känner ett trängande behov av att dela med mig:

När man rapar grillad paprika och sedan fyller munnen med rödvin, så smakar det smör. På ett bra sätt.

Något att bära med er ut på era eskapader i vinternatten.

Brutus Östling

Igår sprang jag och M iväg på lunchen och tittade på Brutus Östlings senaste utställning. En kompis har köpt en av bilderna som ställs ut, och jag blev sugen på att köpa en själv. Hans bilder massproduceras ju, så de är inte så dyra som man skulle kunna tro. Det är något väldigt dramatiskt, oslipat och humoristiskt över hans bilder som jag verkligen gillar, och jag slås som alltid av vilket starkt medium fotografi är jämfört med måleri. Jag älskar fotokonsten. Märkligt då att jag inte alls är intresserad av fotografering utan envisas med mina penslar och trasor?

torsdag 11 november 2010

Badar i strålning

Klockan åtta i morse hade jag redan hunnit röntgas 15 gånger. Beat that! Jag blev varsamt hanterad av en snygg och varmhänt syrra som gav mig komplimanger för mina trosor (jag tror man kan säga att de är i färgen "mullvad", vilket i sig är ju rätt härligt), så allt som allt var det en ganska behaglig upplevelse. Nästa vecka kommer min grinige ortoped med sin pompösa röst ringa upp mig och berätta om resultaten. Antagligen kommer bilderna inte att visa någonting, vilket får mig att känna mig... uppgiven. Hela min kväll igår gick ut på att försöka distrahera mig från ryggvärken, utan någon som helst framgång. Gud jag vet, jag är så jävla het. Din alldeles egna pensionär i sajberspejs. Ska börja spela bingo.

måndag 8 november 2010

Flash mob flash mob!

Jag älskar flash mob! Det är nåt av det roligaste som finns, och som konstform är det oslagbart. Jag blev alldeles rörd av flash moben de gjorde i Wacko Jackos minne på Sergels torg, och flash moben med misshandlade kvinnor på Gustav Adolfs torg i Malmö var fantastisk. Men en flash mob ska vara icke-kommersiell. Den ska vara självuppfyllande, den ska dyka upp från ingenstans, skaka loss människor ur sin tunnelseende vardagsrutin, förgylla tillvaron och sedan bara upplösas som om ingenting hade hänt. Hela poängen är att det INTE ska vara nåt kommersiellt. Den ska INTE arrangeras av ett reklamföretag för att hajpa nåt jävla tågbygge. Känner mig irriterad.


söndag 7 november 2010

Övningskörning

Har kört bil inne i ett industriområde idag. Bland andra bilister. Ute i verkligheten. Det var lite så att jag höll på att göra i byxan i början, och M var väl inte helt övertygad om min kompetens alla gånger (jag såg allt hans darriga hand fladdra över handbromsen), men det gick bra. Jag tror jag börjar knäcka koden vad gäller det här med koppling. "Koppling", herregud det är ett sånt diffust begrepp. Länge hade jag en trenchcoatklädd gammal man i bilen bakom mig, som flåsade upp i min röv och hela tiden försökte köra om, och jag skrek "MEN HÅLL DIG PÅ AVSTÅND DITT JÄVLA AS" medan M lugnt sa "nej nej, skit i honom nu och så fokuserar du bara på vad du ska göra". Det var en fin stund vi hade tillsammans.

Nördkulturella funderingar:
  • Såg om Avatar igår kväll, hemma, utan 3D. Insåg att den ju verkligen är något av en dussinfilm och kände mig lurad.
  • Läser tredje boken i George R. Martins serie, A Storm of Swords. Fantastiskt bra. Läs.
  • Kollar igenom andra säsongen av Being Human, och gillar idén med nördig och självömkande varulv. Britterna är fina.
  • Är fortfarande helt kåt på I Blame Coco. Mest hela tiden. Lyssna/se och håll med.

fredag 5 november 2010

Låt pappa ta livet av sig

Jag har precis tittat på "Kunsten at graede i kor" för att färska upp minnet till en tenta jag ska skriva i eftermiddag. Nu rids jag av ångest. Danskarna är bra på ångest, det måste man ju säga. Jag hasar hålögt fram och tillbaka i lägenheten iklädd kimono och M:s gigantiska raggsockar, likt Morran. Vill hetsäta och våldtäktsduscha. Helst samtidigt.

På plussidan har vi att jag idag förhoppningsvis skriver mitt livs allra sista tenta, EVER. Hurra för mig, hurra för att livet går framåt och inte i sidled.

torsdag 4 november 2010

Ett magiskt ögonblick

Ett par har förspel i den halvfulla läsesalen på biblioteket. Deras smaskande fyller tystnaden. Själv äter jag banan.

tisdag 2 november 2010

Avföring och trohet

Vi var ute i stugan och byggde en plattform. På plattformen monterade vi ihop en varmkompost. I varmkomposten hällde vi (i kronologisk ordning): jord, bajs, löv och saneringsvätska. Vätskan är fylld med bakterier för att kicka igång bra processer, men även grön färg och väldigt mycket parfym. Så komposten luktar nu som en spya som man har sprayat med Febreeze. Det har varit mitt projekt i ett år nu att få skithanteringen på landet att bli miljövänlig, så nu håller vi tummarna för att det här ska funka.

På kvällen diskuterade vi monogami. Och inte hypotetiskt denna gång, utan vår egen. Tankar, förhållningssätt, erfarenheter, rädslor. Det är knepiga saker det där, men det var skönt. Jag har velat prata om det länge. Inte för att egentligen komma fram till något konkret beslut, utan bara för att få vädra det. Se var vi står, och var samtalet leder oss. Det ledde oss till en bra plats tror jag, men något luddig. I teorin är vi ganska överens, men i praktiken... det är svårare.

lördag 30 oktober 2010

Epilepsy is dancing

Om ni av någon mystisk anledning skulle ha missat den:

fredag 29 oktober 2010

Vara nöjd

Klurar vidare på det här med England. Lusläser NHS:s hemsida för att försöka få nåt grepp om hur det är för min yrkeskategori där (förutom att deras lön är högre).

London. Vill jag verkligen tillbaka? Det är skitigt, stressigt och trångt, och det är helt jävla omöjligt att sopsortera. Men också så mycket jag gillar och som jag har saknat. Shoreditch. Angel. Sainsbury's (!). Drinkbarerna. Hipstercaféerna. Är den här idén möjlig, eller lurar jag mig själv? Är det praktiskt genomförbart? Kan jag jobba utomlands som mitt yrke? Lägenheten kan vi hyra ut i andrahand, men vad gör vi med alla våra saker? Ska vi ta med dem? Magasinera? Är jag egoistisk om jag drar med mig M på det här när han aldrig har drömt om nåt sånt, eller lockar jag med honom på oanade äventyr? Jag tror han och London skulle komma väl överens.

Jag menar inte att vi ska dra dit dagen efter examen, men... just nu känns tanken på att stanna kvar här i lilla Skåne och jobba väldigt... trång. Jag vill mer. Jag vill ut. Det är så förbannat svårt att bara vara nöjd.
Ni som är så fina och läser min blogg, vad säger ni? Är ni nöjda med tillvaron? Har ni hittat er plats?

torsdag 28 oktober 2010

onsdag 27 oktober 2010

Känner mig lite utnött.

Så var då mitt livs nästa sista tenta avklarad. Antagligen klarad. Förhoppningsvis. Helt oproportionerligt stor var den, alla fick skrivkramp och alla satt kvar tills tiden gick ut. Galet, och slitigt. Ingen var pepp. Sen gick vi och fikade och köpte saker, som vi brukar. Jag handlade bland annat mat, så nu har vi mer i kylskåpet än öl och äppelmos. Vi har drunknat i måsten så mycket att vi inte känt att vi hunnit gå till ICA ens, så vi har haft slut på duschkräm i en vecka. Fått hälla vatten i gratisprover för att få ut det sista att gno in oss med. Living the high life. Men nu ska det bli andra bullar, jag har till och med köpt en sån där doftgrej som man hänger på toalettkanten, så nu kommer allt vårt bajs lukta satin silk. Det ösregnar ute och jag är så trött att jag knappt vet vad jag heter. Stå ut med mig.

tisdag 26 oktober 2010

fredag 22 oktober 2010

Historiens vingslag och allt sånt

En stor fördel med att plugga i Lund är att man kan låtsas att man är i Oxford. Det vimlar av vackra tegelbyggnader från 1800-talet som är inklädda i murgröna, parkerna är närmast K-märkta och i centrum finns inget annat än kullersten. Det är ett vackert plejs helt enkelt. Vackrast är universitetsbiblioteket, som visserligen inte är särskilt vackert inuti, men väger upp det med sin pampiga fasad och den tysta läsesalen som är det absolut mest oxfordianska i stan. Tänk träpaneler, tänk stora tunga ekbord med stora tunga ekstolar, tänk gamla oljeporträtt som sträng blickar ner på en från sin höga höjd, tänk små läslampor i guld och grönt glas. Anglofil som jag är så tänder jag såklart på här mer än vad som borde vara tillåtet. Det kompenserar för så mycket som är fel med Lund, allt det som känns trångt och som kliar. Det överlägsna, det stagnerade, det gubbiga, det studentikosa, det käcka, det homogena. Jag kommer nog aldrig vara helt nöjd någonstans. Men jag gillar de gamla husen.

På tal om nåt helt annat så undrar jag varför mammor så gärna vill att alla andra kvinnor också ska bli mammor? De får något lystet, girigt, i blicken, som om de tänker sträcka ut sina kloliknande händer, dra en till sig och hålla hårt hårt hårt. "Visst är du en av oss? Eller hur? Eller hur?"
Herregud, skit i det du, vilt främmande människa.
Nästa gång tänker jag svara:
Nej jag hatar barn. När jag ser ett barn vill jag bara sticka kniven i det, och jag avskyr alla föräldrar, de borde döden dö.

torsdag 21 oktober 2010

onsdag 20 oktober 2010

Verkligen inte värre än så

Förutom min rygg är egentligen den enda anledningen till min grinighet att jag är så förbannat skoltrött. Det är inte värre än så. Jag kan inte uppbåda någon slags entusiasm för mitt ämne just nu, jag vill bara göra helt icke-akademiska saker. Jag vill inte plugga, jag vill inte skriva tenta, jag vill inte göra inlämningsuppgifter, jag vill inte ha betyg. Jag vill bara fly. Säga hejdå till alla de här människorna och sen aldrig se dem igen. Kanske inte ens de allra trevligaste, kanske inte ens de som jag räknar som mina vänner. Jag är trött på mitt sammanhang. Jag fantiserar vidare om England och M lyssnar. I bland känns han lite som en hund. Han säger att han är nöjd bara vi är tillsammans. Jag önskar att jag var lika enkel, jag önskar att jag också var som en hund. Han har så lätt för att vara tillfreds. Jag är för rastlös. Om vi var hundar skulle han vara en Golden och jag en Jack Russell. Men igår kväll storstädade vi lägenheten i tystnad, var och en med ljudbok i Ipoden. Ibland möttes vi, stannade upp och kramades och pussades, alltjämt medan ljudböckerna pladdrade i hörlurarna. Det var fint, det var vardag, det var tyst samförstånd och harmoni.

tisdag 19 oktober 2010

Får väl odla mitt unibrow

Ni som har varit med ett tag har säkert inte lyckats missa mitt gnäll över min rygg. Fascinerande läsning, I bet. Jamensåatteh här kommer lite till. I dag har jag nämligen varit hos ortoped. Röntgas ska jag, men ortopeden tror inte att de kommer hitta något. Han tror att det är muskulärt, vilket betyder att han kan göra fuck all åt saken. Jag har ju redan provat på sjukgymnastik, kiropraktik, akupunktur och massage. Vilket betyder vadå? Att det är så här mitt liv kommer se ut? Jag drar omkring med min jävla smärtande ryggrad hela dagarna. Inte nån gång ibland, utan hela jävla tiden. Ibland gör det så ont att jag inte kan andas ordentligt. Det begränsar mig, det påverkar min vardag. Det borde inte vara så, jag som är så snäll mot min kropp! Jag behandlar min kropp bättre än många jag känner, och ändå är det jag som sitter här som nån slags oinspirerad version av Frida Kahlo. Ja men jaha ja, livet kan ju gå och ta sig i arslet då.

måndag 18 oktober 2010

Utomlandet

Jo så att eh nu har man varit på sitt livs första och enda lyxresa. Kan en tro.
Bodde på ett ställe som heter Astir Palace, ett stort lyxkomplex med spa-anläggning, pooler med sån där infinite edge som jag nu lärt mig att det heter, en jävla massa sportgrejer, vattenskotrar, privat strand, tjusigt gym, och ungefär all typ av service man kan tänka sig. Kanske framför allt världens största och godaste frukostbuffé, där de verkligen serverade ALLT som man kan tänka sig att äta till frukost, inklusive champagne (fast den dricker man ju så klart). Lady Gaga bodde där härom veckan, men hon var säkert inte lika storögd som jag var. Jag hade väldigt svårt att inte vara den töntiga kusinen från landet. Badgalning som jag är så tillbringade jag nästan all tid snorklandes, helt fantastiskt. Vi hade så klart lite planerade aktiviteter och sånt också, men allt det bleknar i jämförelsen med det turkosa havet. Memo to myself: Måste. Utveckla. Gälar.

Idag tillbaka i verkligheten. Hade en föreläsning med en väldigt sympatisk engelsman som jag har träffat några gånger. Frågade honom om möjligheterna för en sån som mig att använda min legitimation i England, och det är tydligen inte nåt problem alls. (till skillnad från USA där det är typ omöjligt, men vem vill bo där?) Så nu fantiserar jag om att sticka iväg om ett år. Se något annat, leva något annat. M kan ju få jobb i princip var som helst, och om vi nu ska göra bebisar så kan vi ju lika gärna göra det i UK. Lockande tanke. Får väl se.

onsdag 13 oktober 2010

Maleonn

Snubblade över Maleonn, fotograf från Shanghai. Det här gillar jag.

Läs en intervju med honom här.



Det är trasigt, vi drar

Hemmet faller samman! Det är totalstopp i avloppet i köket, diskvattnet bara står i vasken och ser ut som urvattnad spya, och när jag skulle duscha i morse så lossnade duschmunstycket från slangen. Sprutade ner hela badrummet, inklusive halva taket, innan jag fick fatt på den vilda slangen. Fick inte dit den igen. Sitter nu och väntar på rörmokaren och pseudopluggar.

Saker börjar falla lite på plats. Praktikplatser fixade, uppsats mer eller mindre godkänd (har ingen handledare men har fått OK från San Francisco), och imorgon drar jag med jobbet till nån slags lyxresort utanför Aten. Vår chef har skickat ut ett dokument som i detalj berättar hur mycket dricks vi ska ge till olika typer av servicepersonal. Allting kostar sjukt mycket, men jag har ändå bestämt mig för att unna mig en grekisk massage. Det här kommer ju ändå vara min sista gratisresa på väldigt väldigt länge, så det gäller att mjölka det till sista droppen.

tisdag 12 oktober 2010

Dragen

Gud jag har verkligen en fetisch för små människor.

Och då menar jag inte barn.

söndag 10 oktober 2010

Släppa taget

Det är så mycket som handlar om att släppa taget om kontrollen. Let the chips fall where they may.
Stoppa mig själv, inte måla fan på väggen. Sluta oroa mig över saker som kommer hända, eller inte hända, oavsett om jag är orolig eller inte. Släppa taget om kanten och bara flyta med. Inte kämpa emot, inte konstruera en massa jävla invecklade resonemang i mitt huvud som är så invecklade just för att de är konstruerade. Inte tycka så mycket. Inte vilja så mycket. Inte fundera så mycket. Ryckas med i musiken, vara ett djur, inte försöka visualisera framtiden så jävla hårt. I kväll har jag varit hemma hos några av mina favoritmänniskor och målat fönsterkarmar och rivit ut ett skåp. Nog så.

torsdag 7 oktober 2010

Leaking of life

Konserten igår var nära nog en religiös upplevelse. Den bästa jag sett på flera år, hela publiken stod som i trans. Underbar sångerska, fantastisk trummis, sagolik kör. Mössan var där helt otippat, men eftersom konserten tog all uppmärksamhet så blev det inte så mycket snack. Jag drack min alkoholfria drink (garva bara, gör det) och njöt av den helt otroliga musiken, men kunde inte fokusera till 100% på grund av min jävla rygg. Den har varit suicidal i två veckor nu. Har svårt att hitta positioner som inte gör ont, vare sig det är sittande, stående eller gående. Det enda som funkar är att ligga ner på backen, så jag funderar på att skaffa mig en avlång kärra att lägga mig på så får M dra omkring på mig. Det blir som när en var liten, han får vara min häst och så styr jag honom med ett hopprep runt hans bröstkorg. Eller så väntar jag och ser vad ortopeden säger om 12 dagar, jag vet inte.

För att återgå till konserten så var det sjukt komiskt när vi efter konsertens slut banade väg genom publiken och insåg att alla var kloner. Tjejerna såg ut som en korsning mellan elektro-Robyn och tanter från 50-talet, mycket söta, och killarna hade alla floppy hairdos med rakade sidor, rutiga skjortor och mustasch/manpurse. Möllan i ett nötskal, och jag kan inte låta bli att gilla det. Det är så vit-nervös-medeklass-söker-sig-själv. Jag säger inte att jag står utanför det, herregud det är ju definitionen av mig (personligheten, ej klädstilen). Det är bara så kul att se en hel folkmassa som köpt samma koncept.

Äh. Nu drar jag till skogs.

onsdag 6 oktober 2010

Kvällens konsert

Wildbirds & Peacedrums på Babel i Malmö. Hell yes.


söndag 3 oktober 2010

Bloody Sunday

Jag tror fan att jag skulle behöva en naturkatastrof eller ett litet krig eller så, för här sitter jag och drunknar lite grann i mina i-landsproblem.

lördag 2 oktober 2010

Återigen Coco

Åh vad jag crushar på Coco Sumners. Jag menar titta bara. Och så är Robyn med också. Swoooon.

fredag 1 oktober 2010

I Blame Coco

Okej så hon hade inget jobb. Men hon var ändå pepp och skulle säga till chefen att jag fanns tillgänglig. Bättre än inget, och det känns ju alltid bättre att ha gjort något än att suttit på sitt arsle och grinat.

I kväll hade jag en slags vernissage, kan man säga. Det kändes som att det gick bra. Sen gick jag och åt indiskt. Det gick ännu bättre. Jag är bra på att äta. Det är lite av en spetskompetens skulle man kunna säga.

Känslan i kväll är lite så här tror jag:


(dvs: som att hasa omkring i en tom simbassäng bland pubertala fotomodeller och kasta upp en presenning i luften och sen bara vara lite håglös och elektro. du vet den känslan.)

torsdag 30 september 2010

Action

Jag har nu skickat iväg ett mejl till min handledare från i somras och frågat om de skulle ha intresse av att ta in någon på 20%. Eller om hon känner någon annan som skulle vara intresserad. I mitt huvud upprepar jag mantrat: Attitude beats skills.

Svullnad och oro

Igår boxades jag med Brainy. Hon har ett knästöd à la Forest Gump, med metallskenor och remmar, och under en övning råkade vi slå ihop våra knän så det sa TJONG. Jag hoppade omkring på ett ben i några sekunder och väste aaaoooaaaaooo, men sen gick det över och jag tänkte inte mer på det. Senare på kvällen började det svullna och ömma mot byxtyget, och inte på ett ekivokt härligt sätt. I dag är jag en slagen hjälte och haltar fram. Tänker ändå att det kommer bli ett tufft blåmärke att visa upp sen. Inget ont som inte har något gott med sig, säger jag lite snusförnuftigt och ler krampaktigt!

I övrigt är jag fullt upptagen med att dämpa min oro över framtiden. Jag har två praktikplatser som hänger i luften och som redan borde ha påbörjats, jag har ett exjobb som inte har blivit godkänt än trots att jag skulle behöva köpa flygbiljetter och förbereda mig teoretiskt, jag tar examen i juni men mitt studiemedel tar slut i mitten av mars, jag har för lite att göra på jobbet och oroar mig för att bli uppsagd, samtidigt som jag oroar mig för att jag har för lite färsk arbetserfarenhet inom mitt blivande område och kanske borde säga upp mig och försöka söka något som ser bra ut på min CV sen, för min största oro av alla är att jag inte kommer få något jobb. Jag läser nu mitt åttonde år på universitetet, mitt allra sista. Sen är det alltså tänkt att man ska göra någon slags karriär. Jag tittar hålögt ut genom fönstret och tänker att jag skulle behöva en drink, men faktum är att sen Bakfyllan Numero Uno för över en månad sen så har jag inte ens velat lukta på alkohol.

tisdag 28 september 2010

Make my day

Fan nu ska jag sluta hasa omkring med min melankoli under armen som nån utsmyckad knähund. I dag hände det två oväntade och sjukt bra grejer:

1. När jag tränade yoga i morse och kom upp i Stående Hund, så satte jag plötsligt hälarna i golvet. För första gången! Trodde jag skulle stå och balansera på tårna resten av mitt liv, but noooooo. You may now call me sensei.

2. Jag har häcklat min kvällskurs i flera veckor. Jag har bitchat om den, jag har drömt våta drömmar om att hoppa av den, jag har undvikit den och jag har VERKLIGEN inte gjort några hemuppgifter. Och så idag så går jag dit, och har skitkul. Antecknar som en tok, deltar i diskussioner och skrattar och känner mig pepp. Trots att jag har suttit i föreläsning åtta timmar i sträck idag. Sjukt. Men fick mig att dansa lite grann på vägen hem.

Jag säger inte att det väger upp för all skit som östes ur förra veckan. Men det distraherar, och jag kräver fan inte mer just nu.


måndag 27 september 2010

Närhet

Har det verkligen bara gått en vecka sen valet? Känns som minst tre. Inte bara för att varje dag med alliansen vid makten känns som en dag för mycket, utan för att det har hunnit hända så väldigt mycket. Så många dåliga besked, så mycket emotionell berg- och dalbana där jag pendlat mellan glosögd apati och maniskt pepp, men också så många fina stunder med fina människor. Jag har virat mina människor omkring mig som en värmande filt, och det är en oslagbar kur mot nedstämdhet, ensamhet, osäkerhet och andra jävliga tillstånd. Just nu känner jag så här:
Det enda jag verkligen önskar mig i livet, det enda som är konstant, är att jag vill ha de människor jag älskar nära. Gärna i samma hus. Jag har sagt det många gånger förut, jag tänker satsa på vuxenkollektiv. En gård ute på landet. Ja. Allting annat är kosmetik. Kom.

fredag 24 september 2010

Mogna kvinnor

Jag har haft min mamma och hennes bästis på besök. Det är något väldigt avslappnande med att gå och shoppa med medelålders kvinnor. Prestigelöst. Jag kan hålla upp en tröja mot ansiktet och fråga "är det här min färg?", jag förväntas inte veta. Jag förväntas inte ha koll på någonting. De flamsar och babblar, det blir aldrig tyst. Man kan slappna av, låta sig viras in i deras ljudmatta och svepas med. Vi går och fikar och de sörplar njutningsfullt på sina lattes och säger att så här ska det vara när man är på semester, och deras leenden färgar av sig på mig. Jag gillar medelålders kvinnor, och särskilt dessa två.

När som helst nu så opereras hunden. Jag uppdateras via sms och känner mig maktlös. Måtte inte djuret dö. M sitter på ett gigantiskt sovjetiskt hotell och håller sin oro i schack.



Edit: De fick avliva hunden. Helvetes jävla skit fan fan fan.

onsdag 22 september 2010

Beslutsångest

Kan inte bestämma mig för om dagens ord är strypsex eller okynnesbajsa.

Natti natti.

höger hopp snurr fjong split

Tittar på när de tränar dansaerobics.
Det ser sjukt svårt ut.
Tror jag håller mig till mina vanliga pass.
Men det är vackert att titta på alla studsande hästsvansar.
Och rumpor med för den delen.

tisdag 21 september 2010

The messenger

Tatueraren har en hund. En ganska stor hund. Han älskar alla människor, men mest av allt älskar han M. De är bästisar, de älskar varandra. Så fort han känner doften av M så börjar han gny, vill bara springa till honom. De är lekkamrater, och det lyser om dem av lycka när de är tillsammans. Över huvud taget är det nåt speciellt med M och hundar. Han relaterar till dem, de relaterar till honom.

Jag hatar att jag nu måste få tag på honom i Ryssland för att berätta att de har hittat en elakartad tumör i hans bästis. Att han ska opereras på fredag för att se exakt var tumören sitter. Att de kanske måste avliva honom. Jag hatar att höra M:s röst gå från glad och sprallig till tyst och sorgsen. Sen dyker något plötsligt upp, och han måste snabbt lägga på.

Det får vara nog med sorgliga besked nu! Det känns som att vi får fem i veckan just nu. Enough!

måndag 20 september 2010

Fallulah

Say bye-bye

Jag är ledsen. Ända in i själen ledsen. Jag skulle egentligen sitta i föreläsning 9-20 idag, men jag skiter i allt. Sitter framför teven och slöglor på Resident Evil-triologin och käkar godis. Även om jag visste att det här skulle hända, så gör det mig ändå så otroligt ledsen och besviken. Det får mig att känna att min röst är överflödig, eftersom den ändå aldrig gör någon skillnad. Men rösta måste man ju, även när majoriteten av svenska folket är hellbent on destruction.

Jag flyttade från Frankrike av två anledningar:
1. Jag kände mig alienerad och ville hem till min egen kultur.
2. Jag insåg att jag inte kunde leva i ett land som för den politik som Frankrike för.

Och nu är Sverige på väg åt exakt samma håll, och snabbt. Jag vill inte vara med, jag vill isolera mig från allt det här elaka hårda, jag vill inte bo här om det ska vara så här. Jag känner ingen fighting spirit idag, jag vill inte ut och demonstrera, jag vill bara... vända ryggen åt Sverige.

M har åkt till Ryssland. Och vädret är också skit.

fredag 17 september 2010

Mot Sherwoodskogen!

Dröm: Var hemma i byn där jag kommer från. Sprang genom ett grönt sädesfält, grödan räckte mig upp till midjan. Jag bar en picknickkorg på ena armen och det låg åska i luften. Tunga mörka moln gjorde dag till skymning, och jag sprang för att hinna in under tak någonstans. Bondens traktor hade kört upp stora spår i åkern, och där kravlade daggmaskar stora som enorma boaormar. Jag stannade upp och slets mellan viljan att skydda mig från regnet och viljan att rädda maskarna, som av någon mystisk anledning hotades att drunkna i regnovädret. Jag försökte lyfta flera av dem samtidigt och liksom slänga dem över axeln, men de var slemmiga och bara gled av. Jag äcklades av hur min axel var täckt i slem, och sprang därifrån. Någonstans jamade en katt så högt att det var öronbedövande. Slut på dröm.

Ännu en helg ute i stugan, den här gången tillsammans med Amasonen och Tjejen. Amasonen har planerat all mat så vi kommer säkert äta kungligt. Jag har dessutom hört något om ostbricka och vin. Det är lite skillnad från när det bara är jag och M där, då brukar vi köra på pasta och färdigsås. Och ganska stora mängder lösgodis, som knölas ner i fickor här och var och sedan blandas med jord, spik och fickludd. I vilket fall som helst så är min älskade höst här, och jag vill bara att den här arbetsdagen ska ta slut så vi kan ta vårt pick och pack och dra till skogs igen. Elda i kakelugnen, gå i skogen och plocka svamp, sitta nere vid sjön och bara njuta av stillheten, kura ihop sig i stugan när det har blivit mörkt och spela snuskalfapet i skenet av stearinljusen. Det känns också väldigt bra att lämna valvakan åt sitt öde, jag har förtidsröstat och vill inte ytterligare göda den klump i min hals som växer varje gång jag tänker på att Alliansen antagligen sitter tryggt där de sitter och att SD kommer ta sig in i riksdagen. Distraktion tack!

torsdag 16 september 2010

Nörden klappar takten

Nya iPod Nano.
Shiny pretty glossy!
Habegäret rider mig som en mara. Ge. Mig. Nu.

onsdag 15 september 2010

Främlingens hår

Jag har alltså börjat gå på styrkeyoga på morgonen. I gryningen, nästan. Det är fan nåt av det bästa jag har gjort, för helt plötsligt är mina mornar trevliga, behagliga. Och min trasiga kropp gillar det skarpt. Ofta sitter det dessutom en tjej i dreads snett framför mig. Hon får mig att sakna att ha tjejdreads i mitt liv. Jag vet precis hur de luktar. Stillsamt djuriskt. Hud, hår och halvfärsk svett. Allt det vi luktar om man skalar av alla syntetiska dofter. Och så i koncentrerad form. Jag hade ett ex som luktade precis så, fastän hon hade ett nästan helt rakat huvud. Först tyckte jag att det var en lite unken doft, sen började jag knarka den. Sen dess har jag alltid dragits till den där doften. Dessutom är dreads sådär sträva om man borrar in ansiktet i dem, som pälsen på en strävhårig hund. Jag får lust att ta tag försiktigt i en av hennes dreads och stoppa in den i örat på henne. Bara för att den passar så bra där, för att det går. För att åsynen av hennes hår gör mig på bra humör och fyller mig med en ospecifik längtan. Tack Gud för tjejer med dreads.

Hej hösten

måndag 13 september 2010

Gå förbi

För många besked i dag.
För mycket att ta ställning till, för mycket att oroa mig över.
Andas med bröstet, inte med magen. Stel i nacken.
Vill bara rulla in mig i täcket som en grinig larv och sova.
Väck mig när världen har blivit kravlös och givmild.

Bra sak (ändå): Mitt nya skärp luktar sadelkammare.

söndag 12 september 2010

fredag 10 september 2010

Vem ska trösta Sverige

I dag infinner sig domedagskänslan. Rödgröna har enligt Sifo sjunkit till 42%. SD har gått upp till 6%. Det är så jävla obehagligt. Vänsterpartiet riskerar att åka ut, medan SD kommer in. Igår fick jag hem "SD Kuriren" i brevlådan. Jag läste den och mådde illa. Jag är rädd. Vi är obönhörligt på väg åt fel håll, och majoriteten av befolkningen tycker alltså att det är en bra grej. Om man ska tro på opinionsundersökningarna. Vi är omringade av högermänniskor och rasister. Obehaget strålar genom hela min kropp, och i bakhuvudet frågar en liten melodramatisk röst: Men var ska jag nu bo? Finns det något socialistiskt land kvar? Jag litade på Sverige att ro det här i land, och nu börjar jag känna mig smått hemlös.

Men Dockplats 2010 var väldigt bra. Gå och se.

torsdag 9 september 2010

Konsumera mera

Jag jobbar på ett företag där man kan bränna iväg hur mycket pengar som helst på en kundfest. Det bästa av det bästa, det mesta av det mesta. Det enda som saknas är att vi täcker in hela huset i bladguld. Min röda själ mår illa, och min gröna själ tänker bara "och imorgon kommer allting slängas". Jag isolerar mig framför datorn med hjälp av mina hörlurar (i dag är det mest Cookies N Beans som gäller, särskilt Beg, Borrow And Steal samt I Just Don't Have The Heart). Jag får sms om relationskriser som ger mig lite magont för där delar jag lite M:s längtan, dvs:
Alla ska få vara kära och alla ska få nuppa.
Jag försöker att inte lägga märke till all den febrila aktivitet som sker omkring mig, alla förberedelser för den här överdrivna festen, och istället tänka på att jag så fort jag har fått undan mitt pappersarbete kan dra härifrån. Sen ska jag äta middag med Amasonen och tjejen innan vi går till Dockplats 2010. Dit tycker jag även ni ska gå om ni är i Skånetrakten, för jag har hört från säkra källor att det kommer bli awesome.

jobbpresent från M

Hejdå gamla tangentbord och mus, välkommen 2000-talet!

tisdag 7 september 2010

i hörsalen

På min bänk står det:

allt e i kaos
jag behöver en paus

Någon har lagt till:

ska flytta till Laos?



Edit: Jag skrev till "nej! vi går och klär av oss!"

måndag 6 september 2010

Today's been a good day

I dag har varit en sån där dag då allt bara klickar. Då livet bara är fint.

Jag gick upp tidigt som jag hade bestämt. Morgonsolen färgade allt lite orange och jag kände mig inspirerad. Gick och tränade yoga. Kom hem och åt en stillsam och rejäl frukost. Inget illamående. Tror jag är nåt på spåren här, ska testa samma koncept imorgon. Gick till föreläsning, hade trevligt med mina homies som jag inte sett på länge. Var vaken.

Under lunchen var vi ute och gick, och jag sprang in i en av mina äldsta vänner. Som gav mig en stor bamsekram och såg glad ut. Jag trodde att han hade släppt taget om mig och har känt mig ledsen över det, men han såg genuint glad ut. Verkade ha det bra. Jag blev så jävla glad. Kanske tar vi den där fikan.

Efter dagens föreläsningar gick jag och tränade step. Det var trångt och skitjobbigt, men ändå obegripligt kul. Jag suger inte. När jag kom hem var M hemma, och vi hamnade på golvet och han tog mig dit bara han tar mig. Lycka!

Vi har också fått en portkod till huset. Alla som har besökt mig vet hur välkommet det är. Tog hyresvärden 2 år, men vad fan. Nu sitter den lilla boxen där vi dörren, och lyser i all sin prakt.

Jag hoppas att ni också har haft en fin dag.

söndag 5 september 2010

Köpenhamn i mitt hjärta

Jag är och förblir kär i Köpenhamn. Allt är lite bättre i Köpenhamn. Jag skulle vilja äta Köpenhamn. Faktum är att jag tror att jag gjorde det igår, sittandes på kajkanten och dinglandes med benen. Köpenhamn smakade chokladtårta och mintigt örtte. Jag såg väldigt mycket konst och design tack vare mina eminenta guider. Det blev väldigt lite alkohol för min del för jag har fortfarande bilden av förra helgens baksmälla from hell färskt i minnet, och det kändes ju faktiskt rätt nytt och fräscht att åka hem i natten utan att vara tung och sunkig av sprit. Kanske ska testa det nån mer gång. Men i vilket fall som helst: Köpenhamn. Allt känns lite mer inspirerat där. Framför allt jag själv.

torsdag 2 september 2010

I korthet

Jag har påbörjat mitt masterår.
Fullt ös medvetslös.
Är oheligt skoltrött.
Föraktar studentlivet.
Ser ner på mina kursare.
Håller käften.
Går hem och hetsäter nektariner.
Läser tantsnusk.
Är en fin människa.

tisdag 31 augusti 2010

Avslut

Jag har avslutat alla mina patienter. Jag har städat ordning i mitt behandlingsrum. Jag har gett fina handdrejade muggar till mina handledare och nästan börjat gråta av tacksamhet. Jag har fått världens finaste vitsord. De vill ha mig kvar. Hade de kunnat ge mig en större bekräftelse? Svar nej. Jag vandrar genom olika skånska städer och känner mig alldeles varm inuti. Känner mig kompetent, stark och enkel. Nog så.

söndag 29 augusti 2010

My finest hour

Jag och M har aldrig varit fulla tillsammans. Märkligt, efter 2,5 år, men så är det. Det hände inte igår heller. För M var ju nykter. JAG däremot, var ett dregg. Först var jag på samma fest som M, och då var vi båda nyktra. Sen gick jag på en annan fest. Några timmar senare var jag tillbaka, vinglig, rufsig, drinkkladdig, vindögd och babblig. M var lugn, samlad och ganska snart täckt i sin drink som jag hällde ut över honom. Som den gentleman han är så tog han ändå väl hand om mig och gick med mig på långpromenad runt centrala Malmö för att jag behövde gå av mig ruset innan jag skulle sova. Så jag inte skulle bli bakis. AS IF. Har varit oheligt bakis hela dagen, som vanligt. Spydde inte i bilen, good for me. M har varit en riktig hjälte och låtit mig vara ifred och inte tvingat mig att svara på tilltal. Han väntade till och med tills kvällen innan han började mobba mig för att jag igår ropade:
"Jag skulle bli en sån sjukt bra porrstjärna, jag har typ INGA kräkreflexer!!"

fredag 27 augusti 2010

Always take the long way home

Just nu är det en exakt kopia av Simpsonhimlen ute. Surrealistiskt. Nästan höst. Fina grejer.

Vaknade med ett ryck mitt i natten, kallsvettig och med hjärtklappning. Drömde mardröm. Önskade att M hade varit hemma. Vi har köpt en större säng så vi ska slippa sova ovanpå varandra, och det är ju bra, men när han är bortrest känns den ibland enorm. Som vakna mitt i en ödslig öken. Jag drömde om Fransyskan, hon förvandlades till ett blodsugande skelett klätt i blodiga köttslamsor och tarmar. Inte särskilt kreativt kanske, men i drömmen var jag lamslagen av skräck för jag visste, det var ett faktum, att jag skulle dö. Det är konstigt, jag har inte tänkt på Fransyskan på väldigt länge. En gång i tiden styrde hon hela min vardag, och nu existerar hon bara i periferin. Eller som monster i mina mardrömmar, tydligen. Tur för mig att jag drömmer mardrömmar så sällan.

Jag har haft två dagar i studion. Det känns enormt lyxigt. Har börjat ta med mig mat dit, så att jag inte ska behöva avbryta och gå därifrån när magen börjar skrika. Är snart klar med en beställning som jag har jobbat med ganska länge. Det är roligt att se hur jag hela tiden utvecklas, att jag blir lite bättre. Jag är en sån jävla amatör. Det är ett långsamt jobb att undervisa sig själv, men bilden jag får ut på duken börjar i alla fall, faktiskt, likna den bild jag har i huvudet. Jag är ganska nöjd med den jag jobbar med nu. Den är inte helt åt helvete. Sorgligare än jag hade tänkt mig, men den har i alla fall karaktär. Mycket av det jag gör blir poserande, och jag försöker bryta mig loss från det. Försöka göra det mer intressant, mer nära mig själv. Josåatteh.

Och så är jag lite kär i det här:

torsdag 26 augusti 2010

Över en fika

Jag: ... ja och då dejtade ju jag och Amasonen igen så...
Tatueraren: Jag har aldrig förstått det där med dig och Amasonen, jag har så svårt att se er ihop.
Jag: Ja jag vet, det säger alla.
Tatueraren: Hon verkar liksom inte din typ.
Jag: Jag vet inte om jag har-
Tatueraren: JAG är ju mer din typ, eller hur?
Jag: Pja, du är i alla fall kort! Amasonen är längst av mina ex, och då är hon bara nästan samma längd som jag.
Tatueraren: Jamen det är ju mer än så, vi är ju liksom mer... samma skrot och korn.
Jag: Javisst, men du är ju så hopplöst straight, det är inte alls nån turn-on för mig.
Tatueraren: Det är jag ju inte!
Jag: Jo.
Tatueraren: Inte i teorin!
Jag: Jag hade nog varit mer intresserad av praktiken.
Tatueraren: Oh bite me.

måndag 23 augusti 2010

Svammel

Jag såg väldigt lite av Pride Köpenhamn. Mest såg jag "Meat Packing District", eller Flaesketorvet som det heter. Danska är så vackert. Jag vet, för jag ska läsa det i höst och har börjat bläddra i min kurslitteratur. I alla fall. Vi drack väldigt många cocktails. Och blev väldigt uppspelta över det. Sen gick vi till en bar där det stod "This is not a FUCKING cocktailbar". Så där drack vi öl istället. Sen drack vi ännu mer alkohol på andra ställen. Sen hamnade vi faktiskt på en Pridefest. Synd bara att den sög. Det fanns absolut ingen luftkonditionering, och klubben var packad med dansande svettballar. Och så uppfanns Bikram Disco. Vi var inte dom som var dom, utan dansade så kroppsvätskorna sprutade i kaskader. Sen lessnade vi och stack hem till Amasonen. Då var det gryning, och jag la mina linser i två snapsglas med vatten och somnade. Mycket smärtsamt att trycka in dem igen på morgonen, men då har man i alla fall prövat det. Note to oneself: linsvätska är inte samma sak som vatten.

Sen var vi slitna och såg Pippa Lees hemliga liv. Det är inte en porrfilm. M ringde, och så fick jag springa iväg med bakisfrillan käckt på svaj för att äta på restaurang med nån främlings barn. Bland annat. Sen såg vi "Singin' In The Rain", födelsedagspresent från M. Jag är en sucker för musikaler, spelar ingen roll hur cheezy de är. När jag växte upp var dessutom Karl Dyall min stora hjälte, jag vet inte om jag bara ville kunna dansa som han eller om jag också ville bli hans mycket minderåriga fru. Det är oklart. Vad som är desto tydligare är att han inte har lagt av sig. Dansnumrena, även de Kalle inte var med i, var perfekta. Vem bryr sig om regin vacklar eller om det ibland blir för buskis, när man har såna guldnummer? Jag och M struttade hela vägen hem.

Nu är jag nyss hemkommen från praktikdag, och så slut i huvudet att tanken på att göra något annat än att sitta och glo in i väggen känns övermäktig. Upprepar högt för mig själv: "Gå. Och. Laga. Mat. Gå. Och. Laga. Mat." The end.

lördag 21 augusti 2010

fredag 20 augusti 2010

Sorg och nytändning

Så var Tatuerarens pappa begravd. Det var första gången jag var på en borgerlig begravning, och jag måste säga att jag gillar konceptet. Istället för en massa religiöst dravel som ingen kan relatera till så pratades det om den avlidne. Istället för opersonliga psalmer så spelades det hans favoritjazzlåtar. Det var personligt, respektfullt och äkta. Efteråt åkte jag och M i förväg till samlingslokalen och ställde i ordning fikat. Sedan kom alla, och många valde att berätta om några av sina bästa minnen av pappan. Stämningen lättade och alla skrattade och småpratade, mindes mannen som en gång var, alla hans bus och alla hans prestationer. Jag kände nästan ingen där och tyckte att det var rätt skönt att få fokusera på såna saker som att koka kaffe och ställa fram fler mackor. När folk skulle gå så kom de därför fram till mig och M och tackade oss för att vi hade "gjort ett sånt bra jobb". Jag förklarade för de första att Tatueraren hade hyrt en cateringfirma och att vi bara packade upp sakerna, men sen tröttnade jag och nöjde mig med att säga "tack tack" och le.

På kvällen var jag på möte för uppstarten av något mycket spännande och mycket queert. Nu stör det mig som fan att jag har valt att hålla bloggen anonym, för nu kan jag ju inte skriva om det här. Jag får nöja mig med att skriva att det kan bli hur coolt som helst.

torsdag 19 augusti 2010

Sorgeband

I dag ska jag på begravning. Jag tar på mig min svarta klänning från All Saints och går ner till blomsterhandeln för att köpa ängsblommor.

onsdag 18 augusti 2010

Common sense can slap me in the face

Sitter på kontoret, glor håglöst ut på ett regnigt Malmö. Så trött. Känns som om jag säger det jämt. Trött, trött, trött, tjat, tjat, tjat. Känner alla så här, går alla omkring och är trötta? Jag ser ut som en utsketen banan.

Trots min nyvunna passion för mitt yrke så har det i flera dagar krypit i kroppen på mig. Trots allt flängande mellan människor som inspirerar mig. Den underbara rastlösheten, min ständiga vapendragare genom livet. Hur fan man kan vara rastlös och trött på samma gång? Skit i det. Drömde i natt att jag satt på ett hustak i kvällssolen i en stad som kan ha varit San Francisco. Bredvid mig satt Skin och såg underbar ut. Vi drack någon slags sprit ur väldigt små gröna glas, pratade om livet tror jag, och Skin sa:
"We should come here more often. Things just tend to fall into place around here, don't they?"
Jag log och boxade till henne på axeln. Hon boxade tillbaka. Sen satt vi tysta och tittade på solnedgången. Hur ofta sitter man tyst och bara njuter i drömmar?

Jag vaknade med en känsla av solvärme, höga himlar och frihet, som hade tynat bort redan när jag satte mig vid frukostbordet. Det känns lite som att jag håller på att måla in mig själv i ett hörn, för att jag av ren lathet (och feghet) väljer att följa ustakade stigar, dvs konventioner. Mina beslut är icke-beslut, eftersom jag inte gör ett aktivt val utan bara följer med strömmen. Hela tiden återkommer den stora frågan: Hur Vill Jag Leva Mitt Liv?

Det som är skönt med att ha patienter är att man inte kan tänka på sig själv. Fokus flyttas till människan som sitter mitt emot, och det är bra. Jag borde ha patienter jämnt.

måndag 16 augusti 2010

Livet på en pinne

Till middag: två kronärtskockor och Pippi på rymmen. Ja?

söndag 15 augusti 2010

Den mystiska pölen

I går kväll var jag i studion hela kvällen och kom hem sent. M är bortrest. När jag kom hem var jag aldrig inne i köket. Men i morse när jag gick upp så var det en pöl med vatten mitt på golvet i köket. Inte i närheten av något som hade kunnat rinna, utan verkligen mitt i rummet. När jag torkade upp det så lämnade det en fläck efter sig, men jag är rätt hundra på att det var vatten. Var kom det ifrån? Jag kollade alla möjligheter, jag undersökte till och med om det hade droppat från taket. Men nej. Vad fan? Det är mycket mystiskt.

torsdag 12 augusti 2010

Praktik

Nu måste jag skriva lite om praktiken. Vi kan kalla det här en inre monolog (som om inte alla mina inlägg är det), för jag har svårt att tro att det här skulle intressera någon annan än mig själv. Känner ändå att det behöver skrivas.

Jag var orolig inför den här praktiken. Jag har haft så dåliga erfarenheter av praktik de senaste 1,5 åren, så nu kom jag dit som ett orosmoln nedtyngt av prestationsångest och stress. Detta trots att jag alltid fått så positiva utlåtanden från mina tidigare handledare. Men det är just det där med handledare. Det är inte lätt, det är så mycket som ska stämma. Eller vad fan, om handledaren bara är trevlig, kan sitt yrke och har ett någorlunda pedagogiskt sinnelag så brukar det mesta lösa sig. Men jag har inte riktigt haft den turen, och mycket av min tidigare praktik har handlat om att bara hantera handledaren. Men så blev det inte den här gången! Jag har två handledare och de är underbara, arbetsplatsen är skitbra, arbetet med patienterna går strålande, och jag har skitkul. De låter mig jobba på i fred, och arbetstempot är högt, men de finns samtidigt där som bollplank när jag behöver. Det passar mig perfekt.

Området jag praktiserar inom just nu har inte intresserat mig alls... förrän nu. Skulle nog kunna tänka mig att jobba inom detta, i alla fall ett tag. Jag har så kul med mina patienter! Jag är absolut inte typen som älskar alla människor, men det är något magiskt som händer när människor blir mina patienter. Jag tycker om dem direkt. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag ser dem, jag vill ta dem under mina vingar och skydda dem från allt ont i världen. Bara för att de är mina patienter. Så har det alltid varit, och jag undrar om alla känner så, och om det är något som går över med tiden eller om jag alltid kommer vara så här emotionell i kontakten med dem. Det vore rätt fint om det håller i sig, för det mjukar upp mig lite i kanterna, gör mig snällare och mindre blyg. Herregud, får man skriva nåt så klyschigt som att de gör mig till en bättre människa!? Har jag blivit frireligiös? Bäst att avsluta inlägget innan jag börjar stapla pekoraler på varandra som en annan nykter alkoholist.

onsdag 11 augusti 2010

Fransk musik

Camilla, du ville ha fler tips om fransk musik! So here goes.

Den franska musikindustrin är enorm, och det är inte mycket av det som lanseras utomlands. Det kan vara rätt svårt att hitta guldkornen i den ström av dålig melodramatisk kitsch och slemmig r'n'b som fransmännen verkar så förtjusta i, men de finns! Det jag själv verkligen gillar med fransk musik är det arbete som de lägger ned på sina texter, till skillnad från svenska artister som allt som oftast sjunger nåt slentrianmässigt om hjärta och smärta och nödrimmar utan att skämmas. Fransmän vårdar sin berättarkonst, och gör det med humor. Det gillar jag.

Här är några av de artister som jag har fastnat för:

Dionysos, här med Olivia Ruiz. "Song For Jedi" är sen många år en av mina favoritlåtar.


Bénabar. Superkänd, kanske framför allt för sina briljanta texter.


Caravan Palace.


Emily Loizeau.


Tryo.


Mathieu Chedid, eller "M" som han också kallas. Ser ut som en seriefigur. Bara det liksom.


Keren Ann. Sjunger även på engelska!


Camille. Det här var den enda videon jag lyckades bädda in, det finns andra som är bättre.


Ytterligare tips: Anaïs, La Rue Kétanou, Sanseverino, Thomas Dutronc, Jeanne Cherhal.

Hoppas du hittar nåt du gillar!

onsdag 4 augusti 2010

måndag 2 augusti 2010

Så ser sommaren ut nu

M och jag har en pakt, som handlar ganska mycket om att jag vill vara med och lära mig att bygga saker. Jag vägrar att vara flickvännen som sköter "markservicen". Vidrigt uttryck, men flera av M:s kompisars tjejer använder det själva om det som de gör. Dvs bjuder på fika när grabbarna behöver vila. Det är de nöjda med. Fy fan. Nej tack. Jag och M har en stuga tillsammans, och den bygger vi tillsammans. Inget jävla skitsnack. Men jag har aldrig lärt mig sånt där, för jag är ingen grabb uppvuxen i den grabbiga kontexten där man liksom per automatik lär sig praktiska grejer som hur en motor funkar eller hur man gjuter en grund. Och mina ex är så hopplöst femme. Så nu lär jag mig av M, och pedagogik är kanske inte hans starkaste sida, men kul har vi. Och jag lär mig. Jag blir bättre. Handlaget kommer. I helgen var vi i stugan och snickrade på förrådet. Det är en stor komplicerad byggnad, och vi bygger den själva. Det är häftigt. Och det är nåt visst med kroppsarbete. Till och med Tatueraren fick tag på en hammare och började banka, och höll med om att det var en jävligt göttig känsla. Lite som att boxas, fast man har något konkret att visa upp efteråt (förutom svällande biceps).

I dag började jag min praktik. Av olika anledningar fick jag min praktik under sommaren i år, med två olika handledare. Efter mina två senaste urusla upplevelser med handledare är jag mycket försiktig med positiva uttalanden, men än så länge verkar det lovande. Och jag är i en liten Skånsk kuststad som jag knappt har varit i förut, och när jag hade lämnat praktiken strosade jag runt lite i stadens pittoreska centrum och blev småkär. Skåne är så jävla fint.

Var inte på Pride i år heller. Skulle ha åkt på musikfestivalen i Krokstrand, men vänner i sorg fick gå före. Tittade på QXs bilder från paraden, och blev nostalgisk. Jag minns när jag gick med Indie i paraden, och det började regna så vi försökte skydda oss med min regnbågssarong. Vattnet rann rätt igenom och sarongen färgade av sig, så vi var fläckiga i regnbågens färger. Det var fint. Jag minns också att någon kastade grus på oss.

fredag 30 juli 2010

Klantarsle

Jag har tappat bort min jävla Moleskin. Den innehöll alla mina senaste sketcher, mina idéer inför tavlan som måste levereras inom en månad. Jag är så jävla irriterad på mig själv. Och den bara ofinns. Och om jag ska behöva ta mer piller för mina jävla krämpor så måste jag skaffa mig en sån där pillerbehållare som pensionärer har, med en ruta för varje dag. Då så, då öppnar vi fredagens lucka och vad hittar vi där? Pensionärskrämpor, regn och irritation.
Lyssnar på Paolo Nutini - Pencil Full Of Lead, men blir bara lite gladare. Marginellt.

torsdag 29 juli 2010

Mina djuriska drifter

Det känns pinsamt på något sätt. Att gå upp i något så normativt. Inte att andra gör det, jag skiter väl i det. Som vanligt handlar allting om mig. Inte nog med att jag lever med en snubbe liksom. Är det nu jag rättar mig in i fållan? Jag läser bloggar där brudar skriver om hur fantastiskt det är, att det är ett sånt jävla blomsterskimrande mirakel halleluja, och jag kan fanimej inte relatera. Jag känner inte att jag är en av dem. Ändå sitter jag där och läser deras bloggar. Och det är inte bara för att jag inte vill jobba. Jag har drabbats av en slags besatthet som jag hoppas lägger sig snart, och besattheten stavas B.E.B.I.S.

Jag är inte ens särskilt intresserad av barn. Särskilt inte bebisar. Jag är inte typen som kastar mig över andras barn och gullar, även om det visst finns barn som jag gillar och som gillar mig tillbaka. Jag älskar egentid, älskar obundenheten, älskar att vara fri att göra vad jag vill, när jag vill. Ändå har det varit så här hela sommaren. Jag vill helt plötsligt veta allt om graviditet, allt om förlossning. Jag har ett textdokument på min mobil där jag har listat möjliga namn. Jag känner mig sjukt pinsam för det är SÅ inte jag, men jag försöker ändå stå för det på något sätt. De djuriska drifterna är svåra att stå emot. De verkar inte förstå att mitt rationella jag inte är ett dugg intresserat av att ändra livsstil, de trycker bara på, obönhörligt och ologiskt. Gud jag VILL inte. Och ändå så vill jag, så att det suger i mig.

Och sen allting som händer med kroppen. Foglossningar, bristningar, uttänjda magmuskler, hängpattar och sprucken muff. Och så vidare. Är det meningen att allt det ska kännas "naturligt"? Lika naturligt som att bli överkörd av en traktor. Jag är kanske fåfäng, men jag behåller gärna min kropp som den är, tack. Jag gillar mina bröst, det är helt okej om de inte går att kasta över axeln. Och ändå. Jag drömmer att jag ammar, och vaknar med ömmande bröstvårtor.

The madness has to stop.

måndag 26 juli 2010

Taking the long way round

Jag är i min gamla hemstad en vecka. Det var länge sen jag var här och rörde mig utanför mina föräldrars tomt, den här gången har jag faktiskt gått på stan och varit ute och käkat och druckit en hel del öl. Jag är inte imponerad (fastän ölen var sjukt bra). Min hemstad är olidligt tråkig. Jag går på dess gator och känner Döden flåsa mig i nacken. Den Stora Själsliga Döden. Här kommer jag aldrig bo igen. Vilket är tråkigt, för jag har en del väldigt fina människor här omkring, som jag gärna skulle vilja ha nära hela tiden. Men det finns inget för mig här.

Jag har levererat en tavla. Som vanligt lika delar genans och stolthet. Och så det jobbiga med att säga priset. Men hon verkade nöjd, och tittade på den med lysten blick. Det måste vara ett gott tecken. Och hon vill inte heller bo i den här staden. Kindred spirits.

När jag ändå är här, i lugnet, så passar jag på att springa. Det regnar på mig och vägarna är raka och händelselösa som i en amerikansk roadtrip-film, men jag njuter ändå. Att åka hem en vecka har på många sätt varit meditativt.

måndag 19 juli 2010

Mycket nu

When it rains, it pours. Både bra och dåliga saker.

Några vänner har köpt ett hus mitt i centrala Malmö, vilket i sig är helt absurt. I helgen hjälpte vi dem att flytta. Deras trädgård är en avskild oas mitt i all betong, och jag kan inte riktigt förstå att de är jämnåriga med mig. Helt plötsligt känns husköp inte som "något vuxna gör". När jag på lördagkvällen vinglade omkring med ett vinglas i ena handen och ett barn i den andra, då insåg jag nog för första gången på riktigt att mitt liv är på väg in i en annan fas. Jag håller på att lämna "twenty something".

Igår, söndag, åkte jag och M till IKEA och köpte en dubbelsäng. Vår 120-säng är så nerlegad att det är som att sova i en grop, och min rygg klagar varje morgon. Så nu har vi en sprillans ny på 160, med avancerade grejer som "comfortzoner". Jag kommer fortfarande ihåg när man var liten och sov på en skumgummimadrass. Det har hänt saker på sängfronten, kan man säga. Jag har också, för första gången i mitt liv, köpt en kudde. Provat ut en kudde speciellt till mig, efter mina behov. Alla tidigare kuddar har jag fått, eller tagit när de blivit över någonstans.

I går kväll dog en nära väns pappa. Han har missbrukat hårt i flera år och vaknade nu inte upp efter en operation. Låg i koma en vecka, och gick sedan bort helt stilla. Trots all skit han gett sin familj, trots att alla bara gick och väntade på detta, så är det ändå en sorg. Nu är min vän föräldralös, vid 35 års ålder. Det är för tidigt. Vad kan man göra för att stötta, annat än att laga mat och sätta på en ytlig actionfilm?

Igår kväll ringde min äldsta kusin upp mig och berättade att hon och en kompis kommer till Malmö idag. Frågade om de fick sova hos oss. Jag känner inte min kusin alls, men jag vill gärna lära känna, så jag sa såklart ja. Även om jag egentligen känner mig stressad och pressad och skulle behöva två dagar i lugn och ro innan jag drar till hemstaden. Hur gammal kan hon vara nu? 22? Sent i går kväll drog jag runt i lägenheten, försökte skapa någon slags ordning i kaoset. Kände mig nervös. M sa att jag såg bajsnödig ut. Jag träffar aldrig min släkt förutom vid högtider numera, och då aldrig hemma hos mig själv. Jag är inte van vid att dela med mig av mitt privatliv med dem. Å andra sidan är det något jag har velat ändra på. Oh fuck it, det blir säkert skitbra.

fredag 16 juli 2010

Kändisspaning

Jag har ju glömt att skriva att jag såg Elisabeth Ohlson Wallin på Ribban häromdagen. Först såg jag henne bakifrån och tänkte "shit vad lik hon är Elisabeth Ohlson Wallin". Vit tröja, väst och utsläppt vindrufsigt hår. Finns det nån bild där hon inte ser ut så? Sen vände hon sig om, och var sig själv. Hon är fantastisk och jag dyrkar marken hon går på, men det kändes ändå lite som att hon var en karikatyr av sig själv. Hur många vita tröjor/skjortor och västar kan hon tänkas äga? Spelar roll, jag och min kompis ville egentligen gå fram och ta lite på henne, men vi bet oss i läppen och knöt nävarna tills våra naglar lämnade mörkröda märken i händerna, och så lyckades vi behärska oss. Hon var som en sällsynt fågel vi inte ville skrämma bort. Vi stod helt stilla och stirrade. Tyvärr så gick hon därifrån och lämnade oss, badandes i vår egen stalkersvett.

The Janitor

Vad har jag för nazistvaktmästare som SÅGAR NER TRÄD MED MOTORSÅG klockan sju på morgonen när 90% av alla runt vår innergård nog har semester? Vad är han för perverterad jävel? Vad får han ut av det? Står han där nere med bakåtkastat huvud och skrattar Det Stora Skurkskrattet utan att vi vet det eftersom det överröstas av motorsågens brölande? Jag har alltid ogillat honom, han är en väldigt liten människa på en konstant powertrip, och det här är egentligen bara en bekräftelse på det jag har anat länge: Han är hin håle i blåbyxor, kommen till jorden för att påminna oss om att livet handlar om smärta, hat och skräck.

torsdag 15 juli 2010

Dagen B

Jag är nyförälskad i min sambo nu igen. Han är så jävla bra. Han gjorde årets födelsedag till ett smärre underverk. Den inleddes med frukost i sängen och jättefina presenter, och bara där var dagen gjord, och sedan drog vi till Kullaberg. Det är ett naturreservat på Skånes västkust med lövskog där träden täcks av vildkaprifol och höga klippor som störtar brant ner i havet. M brukar hålla klätterkurs där och är van vid området. Han ledde oss ner till en liten lagun, en skreva i berget där det bildats en stenig strand och där vattnet är kristallklart och havsbotten täckt av rundslipade stenar. Där tillbringade vi dagen med att snorkla, läsa bok, klättra och äta pastasallad och melon. M har kokat sjukt god flädersaft, så vi hade med oss några flaskor av den också. Som vanligt var det imponerande att se hur lätt M tog sig upp för klippväggarna, som en spindel. Men mitt fokus låg på snorklingen och vattnet. Lånade Ms undervattenskamera och fotade små krabbor, fiskar, sjögräs och en och annan räka. Jag blir som en unge i vatten, vägrar gå upp fastän jag skakar och är blå om läpparna. En liten stund till. Och en liten stund till. Och en till.

När solen började gå ner och allt färgades orange stannade vi till på en utkiksplats och åt upp resterna av maten, till de svaga tonerna av ett liveband som spelade nere i Mölle, samhället precis utanför reservatet. Allt omkring oss var alldeles stilla där vi satt uppkrupna på muren, vi sa inte ett ord. Bara åt och tittade ut över havet. Lyssnade på musiken och suckade förnöjt ibland. Sen åkte vi hem.

Och nu är jag alltså 28. Jag har uppnått min "egentliga ålder", den ålder som folk har gissat på mig sen jag var 19. Av den anledningen har jag inte haft åldersnoja innan, eftersom jag alltid varit yngre, jag har på nåt sätt väntat in det här året. Nu ligger jag mitt på strecket.
"Hur gammal tror du att jag är?"
"Eh... 28?"
"Ja."
Snopet, på nåt vis. Men ingen direkt noja än. Det kickar kanske in när jag fyller 29, då jag ramlar över den här osynliga gränsen. Då jag måste säga "nej jag är faktiskt ännu äldre".

tisdag 13 juli 2010

Skallebang

Konstant huvudvärk i två dygn. I dag är jag hemma i ett försök att kurera mig. Försökte sova bort det. Gick inte. Tänkte att det kanske är vätskebrist, så jag häller i mig vatten. Dricker och kissar, dricker och kissar. Kanske är det lufttrycket. Jag fick stränga order från M om att jag inte är tillåten att ha varken blödning eller tumör, så jag försöker hålla mig borta från det.

Kommer att tänka på en gammal skröna jag läste om på nätet nån gång. En japan klagade på långvarig huvudvärk. När man öppnade skallen på honom krälade det maskar överallt. Som han då skulle ha fått från dålig sushi. Det fanns ett foto. Turligt nog äter jag inte sushi.

Huvudvärken är inte så illa som migrän, jag kan röra på mig, göra saker. Ligger i soffan och tittar på Gökboet. Och dricker vatten. Imorgon fyller jag 28. Det vore juste om huvudvärken ville släppa tills dess, för jag har hört rykten om att min sambo har nån liten överraskning på G. I do love surprises, viskar jag för mig själv och vickar lite på tårna.

måndag 12 juli 2010

Nu har jag också gjort mitt skrivbord personligt.

Läget

Mitt jobb har flyttat till ett nytt kontor, vårt eget hus som är precis nybyggt och luktar färg och gummi. Vi huserar numera i Sveriges miljövänligaste kontorsbyggnad! Det är väldigt vitt. Jag har dragit det kortaste strået vad gäller utsikt. Jag ser Törning Torsten, a. k.a. The Eyesore of Malmö, men inte havet. Men jag klagar inte, det här är fancy pants.

Jag har badat väldigt mycket. Väldigt. Mycket. Det är det enda jag vill göra just nu. Dra med snorkeln ner till havet och glida runt bland blåstången, spana på små räkor och spigg. Men jag har också druckit en hel del alkohol tillsammans med hormonstinna bögar. Lutat mig tillbaka med bärs i hand och iakttagit deras parningslekar med skratt i magen och berusning i huvudet. Det är fint, livet.

tisdag 6 juli 2010

Hemma igen

Tillbaka från sommaridyll, tillbaka från samvaro med fina vänner, tillbaka från morgondopp och solskyddskräm och mygg och vin och grillad haloumi och svett och byfånar och koltrastungar och förrådsbygge och bad och bad och bad. Jag ville verkligen inte åka hem. Jag ville att alla skulle stanna kvar, och så skulle vi bara fortsätta. Vara tillsammans, vara ute på landet, vara i sommaren, vara i hettan, vara i vattnet. Vi var så många, hela trädgården var full med tält. Och alla var så fina. Och det var 23 grader i vattnet, som max 25 grader vid vattenytan. Småbarnen avlöste varandra, och de var så knubbiga och badgalna och högljudda och fina. Jag ville verkligen inte åka hem. Men åkte hem gjorde vi, och det var väl ganska okej det med, i slutändan. Jag är nästan lika brun som efter förra årets Greklandsresa, vilket är ett smärre mirakel. Tydligen kan en sol-och-badsemester ändra hela ens genetik, och nu är jag alltså en människa med PIGMENT. Groovy. Jag försov mig till min första praktikdag. Osnyggt, kan man säga. I morgon ska jag vara en bättre människa.

torsdag 24 juni 2010

La la land

Sista arbetsdagen innan semestern. Jag lyssnar på P3 Planets Granada-special och kan inte låta bli att surfa runt lite på billiga flygstolar. Ge mig en vacker liten oexploaterad hamnstad med mycket kultur och vackra badstränder tack! Kanske blir det nån sista minuten någonstans ändå.

I kväll kommer systern och imorgon bär det av med full bil till Blekinge skärgård, där det ska firas en riktigt klyschig Pripps Blå-midsommar med klippor, bad och sångfylld middag i kvällssolen. Efter några dagar vid havet bär det av till stugan för den traditionella veckan då vi håller öppet hus för alla som vill komma och hänga. I år slår vi gästrekord, minsta antal vid ett och samma tillfälle tror jag är sju och max kommer bli runt 20, till helgen då jobbarna dyker upp. Första året lyckades vi trycka in 14 pers runt ett långbord inne i huset, men det var på håret... Ja, vi får väl se hur det går helt enkelt. En underbar mix av folk är det i alla fall som kommer, och när jag tänker på det så försvinner all irritation över småkryp och påträngande natur. Gött mos!

Nu är det äntligen sommar på riktigt, och hela jag är som ett moln av harmonisk upprymdhet.
Ses om en vecka!

måndag 21 juni 2010

Stugan

Jag har aldrig ens kommit på tanken att köpa en sommarstuga. Det har inte funnits. Vad fan skulle jag ha den till? Men om nu någon skulle fråga mig "hur skulle din sommarstuga se ut?", så skulle svaret inte beskriva den sommarstuga som jag nu har. Den skulle inte ligga mitt inne i skogen. Den skulle inte ha tillgång till en mörkbrun skogssjö där man inte ser botten. Den skulle inte ha en tomt som kryllar av grodor. Och eftersom den inte skulle ha något av detta, så skulle den heller inte stormas av mygg, knott, spindlar stora som tändsticksaskar och sniglar. Jag har inga som helst issues med att huset saknar rinnande vatten och el. Det stör mig inte alls. Men det är så jävla mycket NATUR. Det är en ständig kamp att hålla naturen på avstånd, och jag lovar, det är en losing battle! Under sommaren känns fan stället som en krigszon. Skulle det inte vara en grov underdrift att säga att jag inte njuter?

Det finns dock förmildrande omständigheter. Att ta med en hund och se henne springa lös runt i skogen, hysterisk av lycka. Att sitta vid matbordet sent på kvällen, dricka vin, lyssna på P2 och spela Snuskalfapet. I skenet av stearinljusen. Att gå ner till sjön tidigt på morgonen, sätta sig längst ut på bryggan, andas in skogsluft och lyssna på det svaga kluckandet av vatten. Det är sånt som man kan älska. Kanske skulle jag begränsa mig till att bara åka dit under hösten och vintern, när naturen har gått i ide?