Surpuppa

Efter gårkvällens bravader är jag mer än lovligt trött på tjejer. Aggressivt trött, skulle man kunna säga. Och att jag ovanpå all den redan existerande tröttheten fick reda på att jag gjort mig känd i för mig helt okända flatkretsar, på grund av något som inte har något som helst med mig att göra egentligen, men som knappast är till min fördel... gjorde mig inte gladare. Jag fick visserligen dansa lite, och prata med lite trevliga nya ansikten. Men jag saknar min anonymitet, och jag önskar att jag inte skulle behöva ta hand om den skit som mina ex lämnar efter sig. Det är ju inte ens min skit! Allt jag ville var att få dricka lite vin, snacka lite skit och spana på lite tjejer (i mitt snoriga tillstånd är allt annat ute ur bilden, man får inse sina begränsningar). Men icke! Klampade hem mitt i natten, spik nykter och arg som ett bi, försökte få tag på Amasonen så hon kunde lyssna på mig när jag spydde min galla över Allt Det Som Är, men hon och tjejen var visst ute och handlade fyllekäk, så jag fick nöja mig med att sparka på lite ölburkar och nynna "Paint It Black" mellan sammanbitna tänder. Vaknade upp i morse och hade tappat rösten. På riktigt, puts väck, kan bara väsa eller kraxa. Var det månne en pik från Gud om att Rolling Stones guldålder är förbi sen länge, eller visar Gud barmhärtighet mot min omgivning genom att på så sätt rädda dem från mitt ilskna orerande? Klurigt det där. Men jag måste erkänna att det ändå är ganska skönt att hålla käften.