Vissa insikter måste helt enkelt bankas in. Om och om igen. Som till exempel att man inte ska försöka hjula på fyllan. Eller att man inte ska ta på sig byxorna som drar i backen när det regnar ute. Eller att bleka håret är en väldigt dålig idé (det blir ändå pissgult). Eller som i det här fallet, att jag och Amasonen verkligen inte ska ha ihop det. Av den enkla anledningen att det inte funkar, det har aldrig funkat och kommer aldrig funka. Det spelar ingen roll att bruden är ett bombnedslag och att vi har skitkul ihop, som något annat än vänner är vi en vandrande katastrof. Den här helgen är jag själv i lägenheten, och jag passar på att rensa hjärnan från allt vad det här heter. Jag må vara usel på att lära mig av mina misstag, men jag är åtminstone bra på att byta spår. Jag gör vad jag brukar göra: Jag springer, myser med mina bögar, målar, fikar med gamla kursare och tittar på gamla musikaler. En liten konsert kan möjligtvis komma att ses. En dejt hade varit det ultimata, men ack ack ack.
På tal om nåt helt annat så är jag mer än lovligt trött på folk som aldrig hör av sig. Ni känner säkert igen typen, de där som tycker det är jättekul att man hör av sig, man ses och har hur trevligt som helst, och sen hör man aldrig ifrån dem. Så efter ett tag hör man av sig igen, bjuder med dem på något, man har skitskoj, och så försvinner de ut i periferin igen. Det är nästan så man kan dela in folk i två läger: De som ringer, och de som blir uppringda. Varför är det så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar