Rapport: Tribals funkar alltid.

Vi klev in på mässområdet, och insåg ganska snart att vårt enda hopp var att se det som en social studie. Inte slöseri med pengar, nej. Social studie. Det var fascinerande att varenda tatuerare gjorde exakt samma gamla kitschiga saker, det var intressant att en subkultur kunde kännas så könsstereotyp, det var förunderligt att priserna delades ut av en bimbo i hemmasydd kanindräkt à la Playboy, det var spännande att botanisera bland dödskallar i plast och svarta t-shirts med Kiss på. Vårt enda hopp var att gå därifrån och känna oss berikade. Och gå därifrån, det gjorde vi ganska snabbt. Styrde kosan mot vernissaget, som låg två minuter från min nya lägenhet vilket kändes fint. Jag må bo i Sveriges mest kriminella stadsdel, men jag har en performance studio och ett galleri precis runt knuten. Vi strosade runt bland den intetsägande konsten, hälsade på löst bekanta, och köpte oss sen varsin öl och slog sen ihjäl några timmar med att babbla oss hesa och trycka i oss gratiskäk. Gick därifrån, glada i magen och skallen. På väg hem mötte jag en kille med en indian tatuerad på halsen. Han såg lite trött och besviken ut, och jag ville sträcka ut min hand till honom och säga "I feel your pain buddy. I really do."