Jag blir så jävla rörd

I dag känner jag att det är så jävla fint att leva i en mansdominerad värld på ett mansdominerat kontor. Det är så jävla mysigt. Då kan jag, som lägre stående varelse, bli avbruten precis när som helst, när en manlig kollega, som tack vare sitt kön alltid har viktigare saker att säga, vill fråga min samtalspartner om något helt annat. Har jag riktig tur så får jag även en nedlåtande introduktion till ett program som jag har jobbat med tre gånger så länge som den manliga kollegan som visar mig denna ödmjukhet. Jag blir så jävla tacksam. Det är bara så skönt när en man kommer in och styr upp situationer, för annars är jag rädd att lilla jag hade famlat i blindo. Som när jag inför gruppen presenterar arbete jag har hållt på med de senaste två månaderna, och en manlig kollega går in och förklarar för mig varför jag har gjort som jag har gjort. Utan den förklaringen hade jag nog aldrig förstått att jag hade gjort rätt, jag menar som tjej förstår jag ju inte datorer, tihi, utan sitter mest och gissar lite. På det här sättet läggs dessutom fokuset på honom, så slipper jag vara den som alla tittar och lyssnar på för då blir lilla jag så jävla generad, bräcklig som jag är. Det är så skönt att alltid ha en trygg fadersfigur att luta sig mot, någon som har kontroll. Då vet man att det blir rätt. Undrar om de tycker att jag är duktig nu, jag hoppas verkligen det, det skulle betyda så mycket att bli bekräftad av männen här på kontoret.

Push it real good!

Jag har ett nyårslöfte, har jag skrivit om det? Det har jag i alla fall, kanske det första seriösa någonsin. Har jag någonsin avlagt ett nyårslöfte förut så har det varit i stil med "i år ska jag äta mycket choklad". Det här hade egentligen inte behövt ta formen av ett nyårslöfte, men det passade in, rent kronologiskt. Jag lovade mig själv att jag ska träna 100 träningspass i år. M nappade på det och har lovat samma sak. För att hålla räkningen och ytterligare peppa oss själva har vi skaffat en halvårskalender där vi skriver upp när vi har tränat. Jag har även satt av bestämda tider då jag tränar bestämda pass. Jag vet, det är väldigt analt och präktigt alltihop. Det sjukaste är att det verkligen funkar. Jag ligger bra till tidsmässigt än så länge, och M är till och med före. Han tränar till stafettvasan, så han är ute på kvällarna och hasar fram och tillbaka i skidspår. Nu efter två månader kan jag säga att det finns märkbara skillnader både i kondis och muskelmassa, vilket egentligen inte borde vara förvånande men det är det. Vi kommer bli så sjukt fit (där har vi ett ord som blir spännande svengelska om man böjer det i plural) att vi inte kommer känna igen oss själva eller varandra. Vi kommer gå om varandra som två strömlinjeformade främlingar, för konfunderade för att våga fråga "vem är du och vad gör du i min lägenhet?". Så kommer det bli. Jojomensan, sanna mina ord.

Och på tal om nåt helt annat så har jag en ateljé på gång. Kontraktet är inte påskrivet, men vad jag vet finns det inga hinder för att det snart kommer vara det. Tufft va!?

Händerna på täcket

Jag pratade med min pappa för några år sen om vad han tänkte när jag kom ut. Han sa att han hade varit orolig för att jag skulle bli ensam (med tanke på att det finns så få flator i jämförelse med straighta killar). Och nu, när jag sitter i den här trygga och gullenuttiga tvåsamheten, så ser jag rätt mycket ensamhet när jag tänker tillbaks på de perioder då jag var singel i flatträsket. Inte på grund av att vi är så få, utan för att... fan, det är kallt i lebbsvängen. Jag minns ett annat samtal med pappa där han häpnade över att höra att flator dömer varandra lika mycket som straighta kvinnor, att rivaliteten inte försvinner bara för att man tar bort män. Vi är alla en produkt av den kontext vi lever i, som det så fint heter. Och vi får tyvärr inte en helt egen kontext bara för att vi inte nuppar med män, även om jag kan attraheras av tanken på ett Sapfiskt paradis där vi alla älskar våra systrar förbehållslöst och utan prestige. Mitt ragg-som-aldrig-blev rullar runt mellan famnar som en yster tonåring på speed, och jag avundas henne. Så har jag aldrig upplevt flatlivet, aldrig så ohämmat, aldrig så fritt. Alltid begränsad av den sociala kontroll det innebär att tillhöra en så liten klick där alla ser allt som alla gör. Så kanske var det trots allt på grund av att vi är så få? I skydd av en anonymitet är allt möjligt, men inne på en klubb som är helt oframkomlig på grund av alla röda bindestreck à la L-Words The Chart så håller man sig fan i skinnet. Om man inte är ovan nämnda icke-ragg vill säga, då man verkar helt oberörd. Tror jag måste fråga henne om detta nästa gång vi ses. Kanske är det bara jag som är uptight?

Har tappat stinget

Merde, jag var mycket roligare år 2007. Sen dess har det bara blivit sämre. Ni kan sluta läsa den här bloggen nu, jag är inget kul längre. Sitter på jobbet och väntar på ett samtal. Under tiden läser jag gamla blogginlägg, och inser som ni förstår att jag var mycket roligare förr. När mitt liv var en enda röra, när jag inte visste var jag var på väg, när jag strulade runt med brudar jag borde ha låtit bli, när jag alltid var pank och bakis. När jag längtade efter att komma dit jag är nu. -Ja, förutom den där biten med manlig partner, det hade jag nog aldrig kunnat förutse och jag fantiserade definitivt inte om det. Men min poäng är att jag nog är roligare, mer intressant, som människa, när mitt liv inte är så jävla ordnat. Jag kanske mår sämre, men jag har mer att komma med. Det är ju lite sorgligt när man tänker på det.

Det KAN ha lite att göra med att jag inte var lika hemlig då som jag är nu. Jag skrev öppet om mitt kärleksliv, vilket jag inte gör nu av hänsyn till M. Jag hade inte börjat Utbildningen än utan läste blandade kurser inom humaniora. Nu sysselsätter jag mig dagarna i ända med något jag har beslutat mig för att inte skriva om i den här bloggen. Det begränsar ju en lite grann. Till exempel kan jag inte berätta att jag igår spenderade min kväll med att bokstavligen krocka med kursare. Nästan alla mina kursare är tjejer, så vi ägnade oss åt tuttmöten. Mina tuttar har nu hälsat på fem kursares tuttar. Förutom Rockbrudens, hon är för lång så det blev tutte mot nyckelben och tutte mot bröstkorg. Så stod vi där och pressade mot varandra. Senare på kvällen så storbölade en tjej, vi snackar äkta fulgråt, fast inte för att hon var ledsen. Lite senare efter det så fes jag när vi hade samling, och försökte göra en min som sa "kanske var det jag, kanske var det någon annan, vem vet". I vilket fall som helst så kag ju inte berätta om allt det här för er, eftersom jag är så hemlig. Min blogg förlorar på det, helt klart, det förstår ni säkert också. Ha överseende, är ni snälla.

Ömhet inför min Amason

Jag möter upp med Amasonen för öl och käk. Hon behöver kräkas av sig, och jag tycker om känslan av att jag kan finnas där för henne, som en hink under hakan. Det finns en närhet i det, en trygghet i vänskapen. Hon orerar i flera timmar om allt som känns jobbigt just nu, och vi bollar tankar och känslor sådär till synes ostrukturerat som vi gör. Det kan verka fragmentariskt, men vi vet precis var vi har vår röda tråd och vi behöver inte kommunicera med varandra i hela meningar, en antydan kan uttrycka en hel rymd av tankar och känslor. Våra samtal bygger på ett isberg av tidigare samtal, och allt ligger lagrat där under ytan, ingenting glömt.

Amasonen är en av få människor som jag är spontant fysisk med. Jag vet inte om det är för att hon är mitt ex också, även om jag inte ser henne på det sättet längre. Normalt sett känner jag aldrig något behov av att ta på den jag pratar med, men med henne gör jag det ofta. Som sagt, vet inte varför det är så. Det handlar inte om attraktion, snarare kanske... en känsla av intimitet, ömhet. Hon gör samma sak, kommer ofta och klämmer på mig, när känslan faller på. Det blir mer när vi inte har setts på länge, som att vi måste få utlopp för den ömhet vi känner för varandra. "Klämma av oss" lite.

Jag minns första gången jag träffade henne. Jag trodde att hon var flickvännen till den stora butchen som vi alla var hemma hos, men det var hon inte. Hon hade en turkos träningsoverall i plysch på sig och jag tyckte hon såg rätt fånig ut, trots det vackra ansiktet. Hon sa någon gång att hon inte mindes mer av mig från den kvällen än att jag hade lockigt hår, "såg tuffare ut då" och var "fresh meat", men mer än så tänkte hon nog inte om mig då. Nån sa till henne att hon borde satsa på mig, men det dröjde ett bra tag innan nåt hände mellan oss. Det var inte attraktion vid första ögonkastet och det var inte blixtsnabb vänskap heller. Jag tyckte hon var rätt störig, och det är hon ju. Ha ha. Allting växte fram långsamt, och sen dess har vi flutit in och ut ur olika typer av relationer, ibland utan tydliga brytpunkter. Hon är familj, oavsett, och det är skönt att bara få sitta där mitt emot och prata.

Utomlandet

Jag är sjukt uttråkad / uttråkat sjuk. Hasar omkring med fnasig och röd näsa, öppnar och stänger skåp och bläddrar i förbigående i min kurslitteratur. Funderar på framtiden. Jag har fått en push i ryggen av institutionen att skriva mitt exjobb utomlands, och jag har tänt på idén. Det handlar om 3-4 månader i USA, för det blir USA då de, trots allt, är främst inom området. Inget etablerat samarbete finns, så det handlar i så fall om att leta reda på ett forskningsteam där jag skulle vilja ingå, och sen med universitetets hjälp börja smöra. Men det gäller då att man får skriva om ett ämne som intresserar. Att komma utomlands är så klart kul, men det är ingen drivkraft för mig. Jag har läst och jobbat utomlands förut, och jag kan tänka mig att det är ett större sug för de som inte har gjort det än. Nej, för mig handlar det mer om att jag behöver peppa mig själv. Djupdyka i den delen av yrket som jag gillar, och få ut så mycket som möjligt av det. Få snöa in ordentligt. Men också om att få en internationell vinkel, på både utbildning och CV. Det som är extra kul är att de främsta inom området jag vill jobba med är verksamma i San Francisco, och inte fan skulle jag tacka nej till några månader i världen gaymecca! Strosa regnbågsgatan fram, rubbing shoulders with the finest. Kings and queens and criminal queers... Jo, det hade varit fint det.

Snor

Vad drabbar dig om du i ett svagt ögonblick råkar säga till någon att du minsann inte har varit sjuk på hela vintern? Jo: sjukdom. Jag ligger nerbäddad i soffan och tittar på så djupsinniga filmer som Nanny McPhee. M sitter vid sin dator och lyssnar på något som låter skrämmande likt pojkrock. Tänk Tokio Hotel. Han säger att det är My Chemical Romance. Jag förstår inte skillnaden och ber honom byta. Han byter inte. Jag uppskattar hans mod. Ingen kan vara så elakt sarkastisk som en musiknörd som vädrar dålig smak. Med detta i åtanke sluter jag läpparna om allt det som vill komma ut, snyter mig istället extra ljudligt och sjunker tillbaka i min kokong av filtar, raggsockar och barnfilm. Och mer än så blir det inte i dag.

Old Times Were Good Times

Jag sympati-jobbar-över med M och det är bara vi två kvar på kontoret. Utanför glittrar Malmö i mörkret men här inne är det ljust, tyst och som alltid: litelitelite för kallt. Sådär så att man får stela klohänder när man suttit framför datorn en stund. Jag stångas med InDesign och erkänner villigt att jag aldrig skulle tänka mig att jobba som grafisk designer, hur cool titeln än låter. Jag är inte tillräckligt anal, vilket kommer som något av en överraskning. Dagen färgas av Johnny Cash och jag hetsäter bilar. So it's not all bad. Just nu, när det mesta känns något förvirrat och jag inte riktigt vet hur jag ska känna inför något, så finns där ett lugn. En stillsamhet, skapad av nio timmars ensidigt arbete framför en dataskärm med favoritmusiken i öronen. I dag har jag matat min enstöring, och det var på tiden.

Krakow

Det var förbannat kallt. I övrigt var det faktiskt rätt fantastiskt. Jag har varit i Krakow en gång förut, och precis som då så njöt jag nu av mycket god mat, en skön atmosfär och trevlig shopping. Det är något väldigt hemtamt med Krakow. Bohemen i mig stormtrivs och allt jag vill göra är att tillbringa några dagar till där, pressa mig in på någon rökig pub i de judiska kvarteren, beställa in en Tyskie eller en liten hutt Becherovka, stampa takten till Klezmermusiken, och observera människor genom skissblocket.

"Observe how a blade of grass grows."

Börjar ha kul med det

Nu börjar det vända tror jag. Sakta sakta, som en gammal gnisslig ladugårdsdörr är jag. Står inte längre med ryggen vänd mot, utan börjar snegla på mitt ämne. Börjar öppna kurslitteraturen. Läser inte, men bläddrar lite, tittar på bilderna. Börjar utföra uppgifter med lite mer än en känsla av uttråkande tvång. En föreläsare som är framstående inom området uttryckte härom dagen sitt gillande, och precis som alla andra är jag en sucker för bekräftelse. Känslan av att någon man ser upp till ser något speciellt i en... den är rätt mäktig. Jag hoppas att jag själv blir både handledare och föreläsare så småningom, och då hoppas jag kunna ge mina studenter samma känsla.

I morgon åker jag till Krakow och stannar där tills på måndag. Jag ska på min första familjesemester (där samtliga familjemedlemmar är med) sen jag var tio år. M får lydigt stanna hemma, jag planerar att avnjuta min lilla kärnfamilj partnerlös. Jag tänker mig en hel del mat, och en hel del öl. Det ska bli skönt att göra något annat några dagar, se något annat. Tills dess... ha det fint.