Jag hatade att vara tonåring. För mig var det en enda långtråkig och osäker väntan på friheten som jag inbillade mig att vuxenlivet skulle ge (och det gör det ju till en viss del). Men vissa grejer var på nåt sätt enklare då. Man utvecklade en crush på någon man inte kände, man söp sig full, man hånglade i en buske. Man vägde INTE för- och nackdelar i all oändlighet, man hade inte hunnit skaffa sig så mycket åsikter om hur man ville ha saker och ting, och framför allt var man inte kåt på någon man bodde med, eftersom man fortfarande bodde hemma. Och när jag säger "man", så menar jag förstås "jag", för som vi alla vet så är varje sanning subjektiv.
Jag har verkligen ingen lust med det här. Allt som är jag, allt jag har kommit fram till, allt jag vet om mig själv, säger "för i helvete, skärp dig kvinna". Men faktum kvarstår, att jag hade avsexualiserat henne, neutraliserat henne, gjort henne till min kompanjon, min partner in crime, min kombo. Och det tog en natt för att bryta det trevliga ofarliga mönstret, och återigen så svarar min kropp på minsta beröring. Hjärtat tycker allt och inget, men kroppen vet precis var skåpet ska stå, och det är frustrerande som fan. Och jag tror det kan vara likadant på hennes sida. Det är så man vill slå sig själv i huvudet med en slägga.
4 kommentarer:
Vad är problemet om det är likadant från hennes sida?
För att det skulle vara fjärde gången gillt, och det har gått åt helvete varenda jäkla gång. Ska man ändå köra på? Det är den stora frågan.
ahaaa, aj då... ja, det är frågan om det är ödet eller bara olyckliga omständigheter... eller att det är bekvämt och tryggt, som det ju kan vara när man bor nära varandra.... eller som ni, väääldigt nära...!
Ojdå... Här har det minsann hänt grejer medans man inte varit inne... Vet inte vad man ska säga... Lycka till? Nejnejnej? Jajaja!? Ja, jag vet inte...
Tror jag väljer det säkra före det osäkra och säger... Allt löser sig säkert på bästa vis...
*åh, vilken feg kommentar*...
Skicka en kommentar