måndag 30 maj 2011

Spandex är kanske inte livsbejakande

Varje gång en instruktör inleder ett pass med att hojta "Jag är så himla imponerad över att ni har tagit er hit idag, fastän det är så fint väder ute!", så känner jag mig som en fullständig idiot. Jag tittar på mig själv i den stora spegeln, i mina fåniga träningskläder och mina fåniga skor, och det enda jag kan tänka är:
"Jag. Är. Dum. I. Huvudet."

Ständigt dessa felprioriteringar. Ständigt.


söndag 29 maj 2011

Vårt blivande tillskott.

I dag spenderade jag och M stora delar av dagen i en liten, skitig, gammal och högljudd bil. Vår egen, med andra ord. Vi satt i bilen tills vi hade major träsmak i arslet, då var vi framme. Hos uppfödaren. Jag hade fått lite märkliga vibbar från dem innan, de verkade virriga och lite oproffsiga. Men när vi i dörren blev mötta av tre helt lugna och nyfikna tikar, då kändes det direkt helt rätt. Uppfödarna visade sig vara både rutinerade och trevliga. I ett stort rum (öppen planlösning) vistades åtta människor, tre tikar och säkert tio valpar, och det var alldeles lugnt och stilla. Ett mycket gott tecken. Valparna var alldeles små och runda, med mjuk päls och blå ögon, och de hade precis börjat få några små antydningar till tänder.

Vi hade två hanar att välja emellan, och fick var sin i knät. Så satt vi där, och jag var så stolt över oss för vi skötte oss exemplariskt. Vi gjorde precis som man ska, vi attackerade dem inte med gos utan lät dem bekanta sig med oss i lugn och ro och så observerade vi deras beteende. Sen bytte vi valp med varandra. Den ena var framfusig, tuggade mycket på allt som kom i närheten och när vi släppte ner den på golvet så fumlade den snabbt iväg mot matskålen och skulle sno mat. Den andra var lugnare, tuggade lite grann men gick mer på upptäcktsfärd. Vi hade gjort vår läxa och visste att vi ville ha en valp med "mellanenergi", så vi bestämde oss ganska snart för upptäckaren. Uppfödaren sa att de var ganska lika i temperamentet, men vi hade ju inget annat än just den stunden att gå på, så då blev det så.

Vi blev bjudna på fika och pratade business, och så snart jag hade plockat upp den lilla parveln så somnade han i mitt knä. Hans mamma låg på golvet en bit bort och sov fridfullt med mjölkstinna tuttar. Om vi hade varit nervösa innan så försvann all oro och tvekan när vi satt där med honom. Det kändes så enkelt, och han var så fantastisk fin, och det här kommer bli så bra. Om en månad får vi hämta honom. Vi har inte riktigt bestämt oss än, men arbetsnamnet är Sigge. Det är väl ett bra namn?

fredag 27 maj 2011

Älskade Janis

Ända sen jag var liten och pappa spelade Jefferson Airplane för mig så har jag närt en stor och suktande kärlek till 60-talsrock. Det är skramligt, det är rörigt, det är dansant, det är melodiöst och ösigt som fan. När jag tänker på att jag aldrig fick vara med om Woodstock så får jag nästan magont. Jag känner mig mer hemma i den musiken än något annat.

Störst av dem alla var Janis Joplin. Av alla döda artister så är hon utan tvekan högst på min lista av musiker jag hade velat se en konsert med. Åh Janis, varför gick du och knarkade ihjäl dig? Om du hade levat hade jag kunnat vara din flåsande groupie och du hade fått utnyttja mig hur mycket du ville, när som helst. Jag menar, kolla på det här klippet bara. Så här bra var hon på Woodstock, och det ska ha varit en av hennes sämre konserter eftersom hon hade skjutit heroin och supit i flera timmar innan hon gick på scen.

Sadness is a blessing

torsdag 26 maj 2011

Håret, livet

En av mina dykedudes brukar klippa mig. Han är utbildad frisör, så det är inte helt random, även om han aldrig har jobbat som det i Sverige. I går var det dags igen, jag bjöd på käk, hans man lät mig pilla (läs: slicka) på hans iPad, och han lät sina saxar vina över mitt slitna sönderfärgade hår. Jag brukar alltid vara nöjd med hans klippningar, men den här gången har han gjort något väldigt märkligt. Han har liksom klippt av stora sjok mitt på. Lyft överhåret, klippt av det på hälften, och släppt. Resten av håret är jämnlångt. Även om jag tycker det är jobbigt att gå till frisören så är jag inte särskilt petig med mitt hår, men det här ser bara knäppt ut. Hårsnodden är min vän.

Och annars? Jag jobbar för mycket. Jag har kul för lite. Jag har börjat få problem med knäna när jag tränar. Jag flagar på näsan och bröstkorgen. Jag har varit på cellprovtagning hos gynekologen och känt ett metallobjekt stöta emot något som inget metallobjekt någonsin borde stöta emot. Men i helgen ska jag få klämma på min framtida valp. Så fantastiskt fint.

måndag 23 maj 2011

Vad jag känner för henne

En helg i solen vid vattnet med några av Malmös finest flator, och jag är nöjd, utpumpad och flamberad. Inte bränd, flamberad. Du har aldrig sett en snyggare bonnbränna än den jag visar upp just nu. Ingen solskyddskräm, hur tänkte jag där? Jag är ju ändå blek som en binnikemask.
Men SÅ värt.

Jag fick spendera mer tid med Amasonen än jag gjort på länge, och i sällskap med andra inser jag hur sammanväxta vi har blivit. Hur mycket jag älskar henne. Mitt ex, min knäppgök, min familj. Hur vi förstår varandra, på ett instinktivt plan där ett ögonkast räcker. Kanske inte så märkligt egentligen, med tanke på allt vi har gått igenom tillsammans, alla roller vi har spelat i varandras liv. Jag har i Amasonens liv varit: bekant, ragg, flickvän, ex, flickvän igen, bitch, distanserat ex, bekant, vän, partypolare, the other woman, suktande uppvaktare, date, älskarinna, vän igen, kombo, odefinierad, bästis, familj. I den ordningen. En gång i tiden tyckte jag hon var en av de störigaste människorna jag hade träffat, och hon tryckte på alla mina knappar. Nu är hon en av de viktigaste människorna i mitt liv, hon är som sagt... familj. Jag har några få såna, några naggande goda, men jag trodde nog aldrig att hon skulle bli en av dem.

torsdag 19 maj 2011

Vem tar hand om mina drifter?

M är i Rovaniemi (a. k. a. Ingenmansland, eller som det heter på finska: Rautakanki) och det är ingen här som lagar mat till mig. Vad är det för vits med att bjuda hem folk om de inte lagar mat till en, utan bara vill dricka teeee och praaataaa? Pfff. Kaka vill de ha också. Freeloaders. Själv sitter en här och suktar efter smörslungad sparris, haloumi och rostade pinjenötter. Sitter i soffan och gapar som en fet och övervuxen gökunge, men ingen matar mig. Woe is me.

På tal om det här med klicker förresten. Det handlar ju om betingning. Jag insåg för ett tag sen att jag är som en av Pavlovs hundar när det gäller det här klippet. Från att jag såg scenen för första gången någon gång i tioårsåldern så har det varit stenhårt inpräntat i min flåsiga reptilhjärna: SEX. Det räcker med att jag hör introt till låten så börjar jag salivera.

Lika samma

Är det dumt att träna hundpsykologi på sina patienter? Har redan testat det här med att manipulera energin och det gick ju bra. Funderar nu på att introducera klicker.

måndag 16 maj 2011

Skynda lagom

Vissa dagar överväldigas jag av känslan av att allting, precis allting, i mitt liv handlar om prestation. Att jag måste prestera, all vaken tid på dygnet. Jag tror jag har fått en släng av duktig-flicka-syndromet, jag har glömt bort hur man slappnar av. Det känns som att jag är upptagen morgon till kväll, och ändå har jag alltid dåligt samvete över sånt jag inte har gjort. Och det är ju lögn alltihop, jag ÄR inte upptagen dygnet runt, jag HAR fritid, jag GÖR tillräckligt. Jag är som en undernärd anorektiker som ser ett fettberg i spegeln och som ångestfyllt undrar varför hen inte kan gå ner i vikt. Jag måste sluta. Jag måste hitta en balans där jag kan få gjort allt det som dessvärre måste bli gjort, utan att dra på mig magkatarr för sjuttielfte gången. Memo to myself: Skriv aldrig i en jobbansökan att jag är stresstålig och tycker om att hålla många bollar i luften.

Dagens lugnande ljudminne: Cykeldäck mot torr grusväg.

söndag 15 maj 2011

Enkelspårig

Vi går in på uppfödarens blogg flera gånger varje dag för att se om hon har lagt upp några nya bilder, men icke. Dör av nyfikenhet. Vill gärna att det ska bli juli nu, samtidigt som vi nog kan vänta lite till så vi hinner få allt i ordning. En av mina dykedudes tyckte att jag överdrev med min vilja att förbereda och kanske framför allt läsa in mig, jag har ju trots allt haft hund förut och "en valp är väl inte brain science, det är väl bara att lita till sin instinkt", men jag köper inte det. En valp är inte detsamma som en vuxen hund, och jag förstår inte varför uppfostran av hundar skulle vara instinktivt för oss? Skulle jag köpa en strutsunge så skulle väl ingen ifrågasätta att jag läste in mig innan, så varför skulle valpar vara annorlunda? För att de är vanligare?

Just nu sträckläser jag "How To Raise the Perfect Dog" av Cesar Millan. Jag skiter i hypen, jag tycker Cesars tänk är så enkelt och logiskt och naturligt, vilket jag älskar, och boken är precis allt det. Den är dessutom kul läsning, och det går snabbt att ta sig igenom den. Hundpsykologi är så jävla intressant! Rekommenderar den starkt till alla som funderar på att köpa valp.


fredag 13 maj 2011

Fantastiska barn

Det finns hopp för kommande generationer! I dag hamnade jag i en hög med fyra-femåringar. De lekte med några actiongubbar i plast. Vi pratade lite om vad de olika figurerna var för något, och jag ser en liten tjej rynka pannan fundersamt. Sen frågar hon lite irriterat:
"Varför finns det inga tjejer som är superhjältar?"
En annan tjej svarar snabbt:
"Joho det finns det! Jag vet en som heter Storm!"
"Ja just det", säger jag, "hon är häftig. Och så finns det ju Phoenix."
"Ja hon är starkast av alla, hon kan lyfta bilar med ögonen!", utbrister en liten kille som är så imponerad att hans ögon blir nästan klotrunda när han tänker på det.
"Precis. Vilka finns det mer?", frågar jag pedagogiskt.

Vi kom på några stycken till, men fastnade lite i funderingar kring "Hulkentjejen" som en kille föreslog. Hon var ju egentligen ingen superhjälte, men det var ju väldigt viktigt att hon fanns där och lugnade Hulken när han blev för arg, för han hade ju sönder så mycket saker. Sen funderade vi på om Pippi är en superhjälte eller inte och det kom vi fram till att hon är, för hon kan ju lyfta sin häst med fötterna när hon går på händer. Klassiskt superhjältedrag. Vi enades också om att de kvinnliga superhjältarna är alldeles för få, och det är ju dumt. Jag såg deras genusstjärnor lysa klart. Lysa klart klart klart, lysa klaaaart. Det jag gillar allra mest var att det inte var någon vuxen som initierade diskussionsämnet, utan barnen själva. De kan inte snyta sig själva, men de kan reflektera kring genus. Det är så jävla fint.

Det här är Hasslarps centrum

torsdag 12 maj 2011

FF

M är i Polen och jag njuter av en paus i sambolivet. Inte för att han är särskilt jobbig att leva med, men det är skönt att bara bry sig som sig själv. Nästan all min vakna tid ägnas tyvärr åt jobb, men jag hinner också dricka en del öl med folk och ta en och annan fika. Och så finns det kvällar som denna: hårfärg i håret, thai take-away i magen, valpbok i handen och hederlig gammal Billy Idol i högtalarna. Oh yes.

onsdag 11 maj 2011

Hasslarp ofinns

Jag har besökt Hasslarp. Jag hade tänkt ta ett foto, men det fanns ingenting. Jag såg till exempel inga Hells Angels, det var lite av en besvikelse. Eller så gjorde jag det, och förstod det inte för att de var incognito. Som Fantomen när han går på gatan. Fast jag såg inga människor ute, vare sig skäggiga män i läderkläder, maskerade hämnare i trenchcoat, eller andra. Så i så fall var de utklädda till buskar. Trevlig tanke det där, att Hells Angels klär ut sig till buskar i Hasslarp. Shrubbery! Jag hoppas de hade med sig matsäck så de inte blev hungriga där de satt, djupt inne i snåren.

tisdag 10 maj 2011

Månadens sötaste linsetui?

Två observationer


  1. Det gör underverk för humöret att gå och lägga sig med spränghuvudvärk, och sedan vakna igen på morgonen med huvudvärken fortfarande stadigt på plats. Och dessutom upptäcka, till sin stora förtjusning, att den har blivit värre. Nu strålar den ut genom hela skallen, så det till och med gör ont i tänderna. Bloody brilliant.
  2. Jag vet inte hur man når en butter och blasé femtonåring. Ge mig 20 fyraåringar och jag kan få dem att dansa runt mitt lillfinger, men tonåringar... Jag står handfallen. För första gången upplever jag känslan "det-var-en-halv-evighet-sen-jag-var-tonåring". Meh.

fredag 6 maj 2011

torsdag 5 maj 2011

Välkommen till vuxenlivet

Jag stannar upp en liten stund, bara ett andetag, och jag ser att just nu i mitt lilla fjuttiga liv, så är allt under förändring. I dag hade jag patienter precis hela dagen. Mina egna. När de är hos mig, så är de mitt ansvar. Ingen handledare att hålla en om ryggen. Men jag är inte riktigt färdig, jag vet. Om inte annat så tog min nya namnskylt ner mig på jorden idag. På den står mitt namn, och sen min titel, tätt tätt följt av ett "ass.". Min titel är skyddad och kräver legitimation, så därför är jag en "ass." tills jag har tagit examen. Min namnskylt känns lite som ett straff. Jag har bondat med en brud som jag ska samarbeta med en hel del, men som som jobbar på en helt annan avdelning och som har ett helt annat jobb, och när jag träffade henne idag och visade min namnskylt så började hon smiska sig själv på rumpan. Det gjorde henne lite till min nya favoritkollega.

Men det var inte min stjärtiga titel jag ville skriva om. Jag ville skriva om hur svårt det är att beskriva den flyktiga känslan av att allting är i rörelse, alla livsbeslut, alla vänner, alla känslor och tankar, alla principer. Jag är fortfarande lika förvirrad. Det enda jag vet, är att jag ingenting vet, och all den där skiten. Fördelen med mitt jobb är att det håller mig så upptagen att jag inte hinner tänka på någonting annat än jobbet, förutom i såna här korta små andetag.

onsdag 4 maj 2011

Hypotetisk valp tingad!

Vi är med valp! Jag vet inte vilken valp, men någon valp är vår! Om en månad ska vi åka (3,5 h med bil enkel väg, jo jag tackar) till uppfödaren och glo och klämma på de små knoddarna. Vi väljer ut en, betalar en handpenning, och åker hem och väntar en månad till. Det är helt galet. För mig, att låsa upp mig vid nåt sådant, är helt galet. Särskilt nu, när stress stavas STRESS. Men jag tror ändå att det kommer att bli skitbra. Min partner suckar och stönar över valpbilder exakt varje dag och beter sig lite som om han var skendräktig, så jag tror nog att det är dags, om inte annat så för att sakta ner hans biologiska klocka lite grann. Nämn "små tassar" eller "blöta nosar" för honom och han börjar kvittra, I kid you not. Med det inte sagt att jag inte är lika peppad på det här som han, det är trots allt jag som har rotat fram valpen åt oss. Jag är väl bara... ja jag vet inte, jag börjar väl mer och mer se likheter mellan mig och Nurse Jackie, inte bara i utseende utan även generellt förhållningssätt. Fast inte håret. Jag har verkligen inte den frillan. Men jag har på mig likadana scrubs ibland.

måndag 2 maj 2011

Avig

De flesta har väl några slags sociala handikapp som ligger och skvalpar, men mina verkar alla vara designade för att påverka mitt yrkesliv (läs: relationen till mina kollegor). Titta bara:
  • Jag är dålig på att kallprata (fast jag övar).
  • Jag tittar inte på tv och kan därför inget om exempelvis Idol.
  • Jag gillar inte att diskutera "brudiga" saker.
  • Jag gillar inte att diskutera "grabbiga" saker.
  • Jag läser i princip bara fantasy.
Det vara bara några exempel. Vad ska människor relatera till hos mig? Men det som påverkar mig allra mest, och som kan utesluta mig från det mesta, är detta: Jag dricker inte kaffe.