Jag är din hund nu.

Varför kommer du hit och dricker mitt te? Varför sätter du dig mitt i min röra av papper och utstrålar harmoni när jag är ett nystan av stress och oro? Varför ler du så varmt, varför sitter du där och är vacker och förstående och lägger handen på mitt knä och låter den vila där som om det var världens mest neutrala gest? Jag är så stressad över livet (och dig), att jag inte ens kan se dig i ögonen, för det känns som att om jag möter din blick så kommer du se rakt in och då är jag blottad och jag tror jag föredrar att låta allt det där passera obemärkt förbi. Jag bygger mina murar så snabbt jag kan. Fast i teorin är jag redan blottad va, för visst har jag fått dig att förstå? Visst vet du? Men du väljer inte mig, du gör ju inte det. Du lämnar öppet för framtiden, men går hem och lägger dig med någon annan. Och jag, jag kräver mindre än ingenting och gör mig så liten att jag inte tar någon plats alls alls alls. Så är både hon och jag dina knähundar, och allt du behöver göra för att hålla mig kopplad är att komma hem till mig, dricka mitt te och sätta dig mitt i min röra av papper.