torsdag 28 juni 2007

Det moderna skrivandet

Jag skriver inte så ofta om vardagen, de där faktiska små händelserna som inte har något med den lesbiska sfären att göra. Man är ju så mycket mer än flata, menar jag. Förhoppningsvis är man/jag det. Så nu ska jag skriva ner en liten beskrivning av idag:

Vaknade upp i tron att jag var bakis. Men det var jag inte. Sen har jag jobbat oförtrutet hela dagen. Med avbrott för lunch som bestod av matlåda och bok. Åt ur den ena, läste i den andra.
Sen blev det eftermiddag. Sen dess har jag fått ett glas champagne, jag har petat på min kollegas bebismage (som hon tror ingen ser), jag har garvat rått åt en enfaldig kollegas Simpsonslips. Jag har fnissat mig igenom en intetsägande företagspresentation. Det blir så när man får ett glas champagne i näven. Jag har även spenderat två timmar i telefon med en konsult, för att via en knagglig telefonlinje från Ungern försöka reda ut bland annat vad "Szállodai szolgáltatás" betyder. Sen ville jag dunka huvudet i väggen tills jag lämnade våta fläckar på tapeten, men istället gick jag och åt lite godis.

Nu ska jag iväg och köpa en flaska vin, hämta en alldeles nylagad cykel, och äta middag med två amerikanska bögar som verkar leva i ett rätt heteronormativt förhållande, med den traditionella uppdelningen kvinnlig/manlig, hemmafru/byggjobbare. Fascinerande det där.
Och för att fortsätta med denna gripande diskbänksrealism, så är jag i desperat behov av en tvättid. Det är jag å andra sidan nästan jämt.

Hejkon bejkon

tisdag 26 juni 2007

Och på tal om bögar...

...så ringer en av mina närmaste män upp mig på jobbet. Vi pratar om kvällsplaner, jag hör att han sitter i en bil. Jag hör hans man prata i bakgrunden. Och så hör jag hennes skratt. Mössans skratt. Och inser att mina två närmaste män sitter med Mössan, i Mössans bil. Hjärtklappning och ångest och kallsvett. Så de har börjat umgås. Jag hör hennes hesa skratt så tydligt så det känns som att jag sitter där i bilen med dem, med henne, alldeles nära henne, och jag hasplar ur mig något casual, skämtar lite, hoppas att det bara var jag som hörde att rösten gick upp lite i falsett där, och gör allt för att avsluta samtalet så snabbt som möjligt. Ja vi hörs sen då, ja ha ha, ja just det, ja nej nu måste jag gå och andas genom en påse en stund såatteh hejdå hejdå.

Man tycker man kunde bli förvarnad innan världar bestämmer sig för att kollidera. Eller som i det här fallet, åka bil tillsammans.

Min exhög och min böghög.

Jag rensar ut allt från Mössan. Sms, mejl, de söta små lapparna hon lämnade på min kudde, bilderna i telefonen. Det enda som kvarstår är fotona på datorn, de vill jag spara. Allt annat raderas. Det kan tyckas känslokallt, jag vet att Mössan skulle se det så, men jag vill helt enkelt inte påminnas om att jag precis har kommit ut ur en kraschad romans. Mitt liv verkar innehålla så många. "...en plus je sais que ca t'excite d'avoir une extra ex sur ta liste..." Nej inte alls faktiskt. Å andra sidan har jag hellre många ex än sitter och ruttnar i ett förhållande som inte funkar. Det där med att vara rädd för att vara singel, det är inte min kopp te, aj äm a lånly hönter. (eller hur...)

På tal om nåt helt annat så har ännu två bögar trätt in i mitt liv. Snart saknas det bara en barack med hönsnät så har jag en hel kennel. Sen ska jag mata dem alla med breadsticks och mojito. (fast i verkligheten brukar det snarare vara tvärtom, ju fler bögar i mitt liv desto mindre mat i mitt kylskåp) Faghag funkar, säger jag. Det enda som är synd är att jag aldrig kan prata sex med dem, de blir så skärrade av mitt snack om bröst mot bröst och scissor sisters. De stackars små liven.

Är det förresten nån som är bekant med Köpenhamns gayliv? Jag och Amasonen ska snart dit, och letar med lupp efter en bra tjejklubb. Någon som har något tips?

söndag 24 juni 2007

Go lie in it alone

Så nu är alltså Amasonen förälskad i den här nya. Och det är inte det att jag är kär i henne, inte längre, även om jag nog alltid kommer vara attraherad av henne på något sätt. Det är mer det... Vad fan, jag väntade i åtta månader (inte för att jag räknade, verkligen inte) på henne, och blev aldrig mer än en sexleksak! Varför blev hon inte kär i mig? Jag är väl inte helt ful, jag är socialt gångbar, jag är självgående och duschar regelbundet. Varför föll hon aldrig handlöst i mina armar så jag kunde bära bort henne mot solnedgången? Med mina pinniga armar hade jag visserligen aldrig orkat det, men jag hade kunnat hyra en cykelkärra och så hade jag satt henne på den och gladeligen cyklat iväg med henne tills det tog stopp. (där långt borta där kulissen tar emot) Men nej, hon föll aldrig för mig. Och det är egentligen idiotiskt att grubbla på det när jag redan vet svaret. Eller tror mig veta. Hade jag inte mycket grymt dumpat henne två gånger på raken då sommaren 2004, då hade hon kanske tillåtit sig att bli mer än nerdragen i en säng.
Som man bäddar får man, som alla vet, ligga.

Nu är allt historia, och jag försöker hjälpa till med analyser och råd, och håller bitterheten i ett stadigt koppel.

lördag 23 juni 2007

Fina kvällar, aktiva nätter

Okej, efter i natt kan jag definitivt konstatera att den där asexuella perioden är över. Jag har drömt sexdrömmar hela natten. Vid ett tillfälle hade jag trekant med en ung Whoopi Goldberg och Brittany Murphy. Så går det när man tittar på Girl, Interrupted för mycket. Whoopie var för övrigt enchanting med sitt stora afro, och spann som en katt när hon viskade "You know you love me most". Och det är sant, jag väljer alltid en stadig Whoopi före en nervig Brittany. Åtminstone i teorin.

Midsommarafton firades med föräldrarna och deras närmaste vänner, det var ett Kodakmoment där vi satt allihop inne i växthuset, med tända kandelabrar, fyllda vinglas, gammal jazz i bakgrunden och regnet strilandes utanför i mörkret. Jag satt invirad i en filt, hällde i mig vin och skrattade åt alla gamla anekdoter om människor som kallades Knoppen, Kattskinnet och Vässarn. Det är bitterljuvt att inse att man hade älskat att hänga i föräldrarnas gäng då på 70-talet. Undrar vad man hade fått för smeknamn, och om man hade kört en egen eller suttit bakpå.

onsdag 20 juni 2007

Bill, oh Bill

Det är så här: Jag har ingen tv. Jag sålde den för några år sen, tv är obehagligt. Detta ger resultatet att jag inte känner igen någon som har fått något av prefixen Idol, Bonde eller Big Brother. Det är ren lycka, jag rekommenderar det verkligen. Det resulterar även i att jag lägger märke till nya kommersiella band ungefär ett halvår efter alla andra, vilket är både positivt och negativt. Idag såg jag en notis om Tokio Hotel. Sångaren såg ut som hämtad ur nån manga, så jag var tvungen att googla dem. Och jag skäms. Jag skäms verkligen. För idag önskar jag mig följande:
  1. Att sångaren Bill var en kvinna.
  2. Att sångaren Bill var tio år äldre.
  3. Att sångaren Bill var lesbisk.
  4. Att sångaren Bill var min nya älskarinna.
  5. Att sångaren Bill slutade göra kommersiell högstadierock.

Bill är verkligen något av det sötaste jag sett på länge, i alla fall bland de som tillhör det manliga släktet. Jag skäms verkligen för att skriva det, men jag tänker göra det ändå: Jag vill hångla med Bill. Jag menar, titta bara:

Glad midsommar!

Dags att packa mon petit sac och åka hem till fäderneslandet i några dagar. Att åka hem till föräldrarna har blivit detsamma som att åka på ett sånadäringa retreat. Man andas mycket, äter god mat, diskuterar livet, och har väldigt mycket tid att göra helt oviktiga saker som att strosa runt i trädgården, ligga på altanen och titta på molnen, och sitta i skymningen och lukta på kaprifolen. Allt detta medan man stillsamt pratar om allt mellan himmel och jord. Precis som på ett retreat, inbillar jag mig. Fast på senare år har det blivit en hel del vindrickande också, särskilt om systern kommer hem, då hamnar fokus helt på mat och vin... hon är som Skalmans mat-och-sovklocka. På speed.

Jag har skickat ett jagfinnsfortfarandehärmendumåsteintesvara-mejl till Mössan. Jag inbillar mig att det är viktigt, att det är att visa respekt. Jag har konsulterat mitt crew, och de säger att det är så. Hon har inte svarat, och det är ju okej. Jag fick för mig att jag såg henne på avstånd idag, men att hon hukade bakom en pelare när hon såg mig. Men det var på väldigt långt avstånd, så det skulle kunna ha varit en dvärg med mörkt lockigt hår som bara stod där och hängde lite. Svårt att säga.

Bögilögen har opererat sig i skrevet och jag är på väg dit för att lämna tillbaka hans kära Eva Dahlgrenbok. Jag antar att han känner ett trängande behov av att konsultera henne vad gäller smärta i dess olika former. De har en relation jag inte förstår mig på, men så har jag ju aldrig varit ett fan av Eva&Efva heller.

Vi diskuterade barn härom kvällen. Det här med flator och alla nya möjligheter för att skaffa barn. Det är hur fint som helst, ett stort framsteg, och samtidigt lite irriterande. För har man inte den där driften, den där moderliga törsten som alla kvinnor ska ha i ryggmärgen, som en tickande bomb i snippan som bara väntar på att få explodera, då var det lite enklare att vara flata förr. Eller snarare tvärtom, att vara flata gav en bra ursäkt att inte skaffa barn. Nu kan man inte längre skylla på lagstiftningen, och det finns de som tyckte att den tiden var ganska bekväm. Jag själv fantiserar ofta om en liten knodd i hängslebrallor, men alla (läs Amasonen), delar inte min förtjusning. Jag illustrerar känslan med en sketch:

(okej jag erkänner, hela det utlägget var bara en ursäkt för att få slänga in den sketchen)

tisdag 19 juni 2007

Ensam i skallen

Jag är temporärt asexuell. Allt jag vill är att springa och måla. Springa och måla. Springa och måla. Och äta tonvis med grapefrukt. Och lyssna på Miss Li. Lagar mat åt Amasonen och lyssnar när hon berättar om det senaste i sitt lesbian drama. Skrattar så jag kiknar när en viss person ringer och hon slår om från sin vanliga jargong till någon slags mjuk och len, nästan viskande, ton som jag skulle vilja kalla "sängkammarrösten". Det låter som att hon aldrig har uttalat ett nej i hela sitt liv, och det gör mig väldigt fnissig.

Faktum är att så länge jag inte minns hur det känns att sova sked med Mössan och hennes katt, så är jag skrämmande nöjd med livet. Jag formligen sprutar ur mig tavlor, av varierande kvalitet visserligen, och igår när jag sprang spräckte jag mitt rekord vad gäller både distans och tid. Nästa år ska den här flatan baske mig springa ett litet maraton.

söndag 17 juni 2007

Av rödvin bliver jag nykter

Jag har ont i huvudet och skyller allt på Amasonen. Hon tvingade i mig glas efter glas av rödvin, och kladdkaka var jag visst tvungen att proppa i mig tills jag var som den där mannen i den där Monty Python-sketchen, ni vet den där med mintkakan. Och vi diskuterade allt från självbilder till vår alkoholiserade lust att hångla med varandra (som aldrig tog sig uttryck i någon direkt handling). Babbel babbel garv garv och kaka och nötter och torstig var hon och torstig är jag vi är torstiga alla. När det nästan var ljust ute ragglade jag hem, hotade några stackars packade pojkar med mitt paraply och vinkade med hela kroppen till farbror polisen för vid den tidpunkten på dygnet, med den promillen, och den nyfunna känslan av frihet spirande i kroppen, så kändes det verkligen som om hela mänskligheten var sammankopplad och ingen skulle längre vara ensam och amen och så tumlar man ner i sängen och så en liten rap och så snark.

Idag lever jag med Resorb, hasar bort till Banjo för en liten fikalika med bögilögen, och så hem igen för att sitta och jobba i en hel evighet på en detalj ingen annan än jag lägger märke till på en tavla som verkligen inte blir bra.

fredag 15 juni 2007

Vi bygger oss ett bo

Ha! Nu har den här tanten helt tappat all sans och vett! Scenario:

Jag och Amasonen sitter på puben Möllan och dricker Hobgoblin och pressar i oss oliver (memo to myself: fråga var de köper in dem någonstans, enorma köttiga syrliga gröna oliver, yum yum). Vi diskuterar boende, vi måste båda (antagligen) flytta om några månader. Helt plötsligt föreslår Amasonen att vi flyttar ihop. Jag är helt inne i någon slags monolog om hur jag skulle vilja ha väggar som i Mango Kiss och fattar inte först. Stannar upp mitt i en mening, försöker fånga Amasonens blick bakom solglasögonen.
"Menar du du och jag?"
"Ja... eller?"

Tystnad. Vi känner efter och funderar. Mosar i oss några fler oliver. Sneglar på varandra.

"Jo men du... det är ingen dum idé! Jag menar, vi har ju känt varandra i åratal, vi kan varandras rutiner och egenheter utantill!"
"Eller hur!!"

Och så är snacket igång. En trea, eller en välplanerad tvåa, Amasonen planerar och jag målar (för hon är femme och jag är... butch? ha. ha.), jag kan skaffa mig min Cornish Rex som jag har fantiserat om, vi gillar exakt samma mat så vi kan laga mat ihop när vi orkar engagera oss, ingen av oss vill skaffa tv, äntligen får vi inreda precis så galet som vi vill, osv osv.

Det framstår antagligen som sanslöst korkat. Man flyttar inte ihop med någon som man har haft så mycket sex med, under så luddiga omständigheter. Det var inte länge sen jag var helt inne på att göra henne till min flickvän. Hon är mitt ex, gånger två (tre?). Men min magkänsla har nästan aldrig fel. Jag har inte riktigt lärt mig att lyssna på den, men den har nästan aldrig fel. Och nu säger den att det här är helt rätt, att vi kommer trivas jättebra tillsammans. Det känns nästan ödesmättat, om man nu skulle tro på sånt, att det var meningen att vi skulle komma fram till den här punkten, alla de år vi har känt varandra leder oss fram till det här beslutet.

onsdag 13 juni 2007

Nu är jag ditt ex.

Idag har jag kysst Mössan för allra sista gången. Det var egentligen inte meningen från början, vi satt och pratade om allt som inte kommer att bli av nu, och grät och snorade och höll om varandra och var sams men ändå väldigt ledsna. Lutade pannorna mot varandra. Och sen tog vi båda liksom sats mot varandras munnar, ren reflex. Skrattade lite generat när vi insåg vad vi hade varit nära att göra.
"Oj det var ju..."
"Det liksom bara..."
Och sen kysste vi varandra. Det finns inget mer bitterljuvt än gråtmilda kyssar, när läpparna är alldeles svullna och salta.

Vi har fortfarande en del av varandras saker. Det känns bra. Vår relation är inte slut, den läggs bara på is ett tag för att sen förhoppningsvis utvecklas till något annat. Jag vet redan vem som vid det laget kommer att ha klivit in på Mössans scen och jag hoppas att jag inte kommer att behöva se dem tillsammans för de passar så jävla bra ihop.

Nyheter ej relaterade till mitt lesbiska drama: Jag ska inte volontärarbeta på Pride för jag måste jobba just då, Amasonen har raggat upp en dragking, det står en man nedanför mitt fönster och sjunger Knockin' On Heaven's Door med tjock afrikansk brytning, och här kommer dagens musiktips:
Dismissed - Uffie

Jag grottar ner mig i soffan med min bok, min musik och en balja te. Jag är singel, jag är tom i både kroppen och knoppen. Det är dags för något slags lugn.

tisdag 12 juni 2007

Eftersnack

Jag är en dålig ex-flickvän, jag vill inte träffas och prata. Jag vet att jag måste, jag vet att hon behöver det, och om jag hoppas på att någon gång bli hennes vän så måste jag vara snäll nu. Och jag har saker som är hennes. Hennes sandaler, hennes böcker. Ska man ge tillbaka tandborsten hon köpte och lämnade här? Nej det tror jag inte, det är för cyniskt. Amasonens tandborste gjorde jag ju inte av mig med förrän förrförra veckan så då kan ju hennes få bo här ett tag också, så det blir evensteven.

Jag vill inte sitta öga mot öga och älta och dra upp alla kommentarer och vända och vrida på allting, jag är less och tom i huvudet. Jag har inga tankar, jag har bara en tydlig känsla av att det är bäst så här, att det jag letar efter inte är hon.

Jag vill vara ensam i mitt huvud, jag vill ha det emotionella lugnet, jag vill vara bekymmerslös och glad, vill omge mig med snälla vännerna och supa mig full och ragga dragkings, bada mitt i natten, cykla omkring i timmar och äta sjuhelsikes mycket glass. Vill få tid att jobba på målningarna, har två beställningsjobb som ligger och väntar, och vill åka iväg med Fransyskan till franska kusten och titta på när hon slurpar i sig ostron med citron (ingen smackar så förnöjt som hon).

Mina män säger att jag ska göra det som får mig att må bra, att jag inte ska dra på mig mitt vanliga ok av dåligt samvete och att ingen faktiskt VET vem som har satt de där "reglerna" som säger att den som har gjort slut är skyldig den andra att göra avkall på sig själv. Men det är klart att jag förstår att jag måste träffa henne.

Jag önskar att hon var lite fulare.

måndag 11 juni 2007

Break up, no make up

Värmen stiger en åt huvudet, får mig att tappa tallrikar och skålar i golvet utan att orka borsta upp spillrorna som sedan borrar sig in fotsulorna så jag lämnar blodiga fotspår efter mig från köket genom hallen ut i badrummet. Trycker fast lite toapapper under foten, hasar in i köket igen, tar med mig glasspaketet på vägen, dråsar ner i kökssoffan och återupptar läsningen. Slänger upp ena benet mot väggen för att minska dunkandet i knät som värker sedan min tidigare sammandrabbning med havet (och en mycket vass sten). Verkar inte kunna kontrollera min kropp. Inte heller mitt huvud, men det känns ändå rätt. Inte bra, men rätt. Är man inte kär så är man inte kär, hur fin tjejen än är. Det jobbigaste (förutom att höra smärtan i hennes röst) är ändå att släppa taget om alla drömmar och förhoppningar, så är det alltid. "Men vi som skulle... Jag hade ju tänkt att vi skulle... Vi hade ju pratat om att... Vi som planerade att..." Och så vidare in absurdum. Jag orkar inte älta alla eventualiteter, så jag öser i mig glass och sträckläser min bok. Jag är singel igen, förvirrad och svettig, och mer än lite uppgiven. Amasonen är en klippa, hon har lovat mig en sup.

Ambivalent

Spenderat helgen med Mössan ute på landet. Det finns två versioner, i den ena badar vi som frustande valrossar i havet, äter ute på balkongen, går svettiga promenader och träffar en hel hög väldigt trevliga människor. Sommaridyll i kubik. I den andra versionen skickar jag ut ambivalenta vibbar, vi blir osams och istället för att förlora mig i hennes hår och dofter när vi kramas, så funderar jag över vad jag har för ansiktstuttyck när jag håller om henne. Hon frågar om allt är okej mellan oss, och jag svarar ja eftersom jag inte vet vad jag ska svara. Jag vill inte tänka, jag vill bara bada.

torsdag 7 juni 2007

Spandex me baby

Finns det något roligare än att handla kläder för ett rent praktiskt ändamål? Man skulle i och för sig kunna säga att (nästan) alla kläder har ett praktiskt ändamål, att skyla kroppen och förhoppningsvis spegla ens personlighet/humör/läggning och samtidigt göra en djävulskt snygg. Men vi ska inte gå in på det, för jag har lust att skriva om en helt annan typ av kläder. Ofta vill man i och för sig att även dessa kläder ska göra en djävulskt snygg, men fasen, jag kommer tappa bort min poäng bland alla dessa brasklappar. Vi snackar den vindtäta jackan till seglingshelgen, termobrallorna till skidresan, vandringskängorna till backpackerturen, spinningskorna, regnrocken... jag äger inget av det ovanstående. MEN. Det kommer ett MEN. Jag har en hel del träningskläder, särskilt joggingvarianten. Jag är en sån som cirkulerar i parkerna, den varianten som INTE har en flaska T-Röd under armen. Inte heller den varianten som skriker åt änderna. Idag har jag inhandlat nya joggingkläder. De är hightech, de är tajta som ålskinn, de har en ficka i rumpan, de har reflexer, de har allt. Och när jag har dem på mig ser jag ut som... som... som Kalle Stropp. Jag inser det själv. Det är okej, jag bjuder på det. Jag är så förtjust i dem att jag vill gnugga mig emot dem. Slicka på dem. And BEHOLD, my saliva dries instantly! Is it a bird? Is it a plane? No. It's simply the wonders of Spandex.

tisdag 5 juni 2007

Stockholm Pride

Jag funderar på att volontärarbeta på Pride i år. Är det någon som har gjort det och vill dela med sig av sina erfarenheter?

måndag 4 juni 2007

Drama är inte min drog

Hur förklarar man mänskligt beteende? Hur förklarar man sitt EGET beteende? Satte mig på pendeltåget, så nervös att jag trodde jag skulle spy. Lekte med tanken på att inte gå av vid hennes stopp utan bara fortsätta åka, i all oändlighet. Knöt händerna växelvis, som om spänningen i händernas muskler skulle minska spänningen i magen. Stirrade ut genom fönstret. Vallmo precis överallt. Vallmo är så vackert, och så omöjligt. Så fort man plockar det så dör det. Men stående i dikesrenen är det vackert. Det är ingen metafor, utan bara en registrering av fakta. "Nästa... Lunds central" Dags att kliva av, jaha, håhå, ojoj. Ena foten framför den andra, vad ska jag säga, vad ska jag känna, vad ska jag tycka, åt helvete med alltihop, känner mig alldeles skakig och kallsvettig, jag är nog fan socialt missanpassad varför kan jag inte bara vara ihop och vara nöjd, upp för trappan nu och ut genom dörrarna, och där...

Satt hon. På huk på parkeringen, plockade med sina skor, eller kanske något ogräs som trängt upp mellan plattorna. Hon såg mig, reste sig upp och gick emot mig. Som ett litet mörkt moln av sorg och ångest, spänningarna låg tunga i luften. Vi höll om varandra hur länge som helst, jag ville inte släppa. Hon. Mössan. Min tjej. Min vackra tjej.All oro och ångest som bortblåst. Henne vill jag ha. Hon hon hon. Det räckte att se henne, att se henne komma emot mig, med sina små brunbrända händer, sina rådjursögon, sin lilla midja, sina långa mörka lockar, sin grabbiga gång. Jag kände mig alldeles vimmelkantig. Vi kysstes, pratade, skrattade, och kysstes igen. Hon var alldeles glittrig av mitt läppglans.

Sen åkte vi ut i skogen och blev attackerade av en hel armé av fästingar, hälsade på världens sötaste valp, fick skoskav, hade det mest intima sexet någonsin, lagade pannkakor, gick på långpromenad utmed havet med grannen, åt glass, såg på Six Feet Under, och mycket mycket mer. Parlivet kan bli rätt Svensson, och det finns en tyst upprymdhet i det, ett inspirerande lugn.

söndag 3 juni 2007

Dramatik

Nu är det ångest på gång. Så trevligt.
Ska iväg och träffa Mössan. Det ska pratas. Ett beslut måste tas. Bara sådär.
Ena dagen är allt toppen, nästa dag tvekar jag, och dagen efter det ska ett beslut tas. Jag är inte redo. Men kan man verkligen kräva av någon att fortsätta att vara ihop med en i väntan på att man ska bestämma sig om man vill vara ihop med personen eller inte? Utdragen tortyr. Hon vill inte vänta in mig. Då är det kanske justare att bara göra slut på direkten, a clean cut, innan det blir för sargat, och så kan vi var och en på sitt håll sörja och gå vidare. Även om jag inte är hundra på att det är det jag vill. Jag väger för- och nackdelar i mitt huvud, som om det var det som det handlade om. Jag föreställer mig sommaren utan Mössan, utan det som vi planerade göra, utan hennes vänner. Jag vill inte att det ska ta slut, men är det för att jag verkligen vill vara ihop med Mössan eller för att jag inte vill släppa taget om bilden av oss? Ångest.

Återkommer med rapport.

lördag 2 juni 2007

Förhållanden är så jävla enkla.

Suck och stön och tandagnisslan och putläpp. Vad trött man kan bli på sig själv. Någon som vill byta skinn med mig några dagar? I natt satt jag uppkruppen i vårt stora köksfönster, rökte lånade cigg och tittade på festfolk. I huset mitt emot hade Heteroparet Bohem ordentligt förspel i soffan. Jag försökte så tydligt som möjligt visa att jag inte tittade på dem, som om de skulle ens lägga märke till mig där jag satt. Försökte få upp humöret genom att sjunga lite Philemon Arthur & The Dung, men för det första är jag hopplöst dålig på att imitera skånska, för det andra kan man bara bräka "subjeeekt och predikaaat" ett visst antal gånger innan man blir outsägligt uttråkad på sig själv.

Jag försöker förgäves att nå Fransyskan, för trots att hon är mer än lovligt labil så är hon trots allt den som känner mig bäst, och jag behöver fråga henne om vårt förhållande, hur det egentligen var, hur JAG var. Och jag måste fråga henne om vad hon tycker om mig och Mössan, inte för att hon någonsin har sett oss ihop eller ens pratat ordentligt med Mössan, utan för att hon redan innan något hade hänt, kom med en väldigt skarpsint analys som nu verkar förverkligas. Vad grundade hon den på? Hur visste hon att det skulle bli så? Jag är ett djur i bur, och jag kan inte komma underfund med om jag trivs i min nyfunna trygghet eller om mitt gnagande på gallret har med nåt annat än kli i tänderna att göra.