Grinig nu igen

Vaknar av att någon vrålar "DU DIN JÄVEL" rakt in i örat på mig. Det var så klart en dröm, M är alldeles för sävlig för sånt och är dessutom bortrest, som vanligt. Räknar det ändå som en strålande start på dagen. Hasar upp ur sängen och försöker förgäves undvika alla speglar jag passerar. Tröcker i mig frukost med järnkepsen på, trots avsaknad av alkohol, festyra och stohej. Jag blir aldrig så bitter och självömkande som när jag tentapluggar. Lägg då till att jag tentapluggar ett område som jag aldrig vill jobba med. Motivation = noll. Loggar in på facebook och ser att mina kursare har gjort om sidan till ett forum för tentafrågor. Känner att jag är jävligt klar med både dem och min utbildning. Morsning korsning. När är det egentligen för tidigt på dagen för en flaska vin eller tre?

Roliga grejer som händer

1. Jag har fått en officiell inbjudan till Helsingfors för mitt exjobb nästa vår. Nu väntar jag bara på att San Francisco ska godkänna också, and I'm good to go! Men det kommer nog vänta till oktober. Forskaren i Helsingfors var i vilket fall som helst väldigt trevlig, ger mig en bra magkänsla.

2. Jag kan göra armhävningar på tårna. I motsats till att göra dem på knäna alltså. Det har jag inte kunnat göra sen jag var typ 15, och nu kan jag göra rätt många. Tack nyårslöftet, I'm buff!

3. Om en vecka, när jag har skrivit sista tentan, så är den här terminen klar. Jag har visserligen min praktik i sommar, men annars har jag sommarlov. Och kommer sen aldrig ta i det här ämnet igen. Det borde vara roligt, men det tråkar ut mig så mycket att jag vill skrika, bli våldsam och obscen.

4. Häromdagen blev jag stannad på stan av en kille som ville köpa mina solglasögon. Jag sa såklart nej. Sen hade jag en varm känsla av tillfredsställelse i magen hela dagen.

Post-karneval, pre-tenta

Det var kanske nåt av det finaste någonsin att ha min vapendragare här i så många dagar. Det blev många nattliga samtal tillsammans med ölen och ciggen på balkongen. Vi var även en del på Lundakarnevalen, detta fenomen som jag nog fortfarande inte riktigt har förstått. M var överförtjust som vanligt och syntes knappt till på tre dygn. Jag älskar att han blir så engagerad i saker, men det betyder inte att jag alltid relaterar till det. Det var ju bara... trångt. Fulla 20-åringar. Vi såg dock en hel del trevliga konserter, bland annat Rufus då, som var precis så fantastisk som jag hade föreställt mig. Jag önskar att jag kunde bjuda honom på fest, så skulle han kunna sitta i ett hörn där och bara vara torr, sarkastisk och alldeles alldeles underbar. En överraskning var Gaby And The Guns, mycket trevliga. Nästan bättre live än på skiva, mindre poppigt, mer bluesigt.

Och nu? Plugg och plugg och plugg. Tre tentor på två veckor. Det underlättar inte att jag skiter fullständigt i det här ämnet. Hur mycket måste man betala för att få ett fotografiskt minne? Det hade suttit fint just nu. Skrev första tentan idag, tänkte "äh jag skjuter från höften", och jag sköt så mycket jag orkade, men tror fan jag måste träna på att sikta. Vi får väl se när vi får tillbaka resultaten. Nu är det bara att satsa på nästa. Stånk och stön och tandagnisslan.

Yes yes yes

I morgon kommer äntligen min gamla kombo på besök. Min vapendragare, min själsfrände.

Kvällen därpå spelar Rufus Wainwright.

Ja ni förstår ju.

It's all happening.

tyst med dig lilla hjärnan

Jag tycker inte att det är enkelt. Livet. Jag står för det, jag tycker fan att det är skitknepigt. Det är så mycket som handlar om att hitta Balansen, och jag gör inte det. Jag är inte deprimerad, jag är bara ur synk. Jag hittar inte rytmen, jag flyter inte med. Jag hoppar på ett ben, springer några steg, hoppsar baklänges, kryper i sidled, rullar framåt och dansar på stället. Jag funderar på allvar på att läsa in mig på det här med Medveten Närvaro, nästan helt utan ironi. Jag vill bryta tankemönster, för när jag släpper min hjärna lös så drar den mig fan automatiskt i fel riktning, alldeles för ofta. Så.

Just nu har jag ingen tid som inte är uppbokad. Jag, som älskar min egentid, spenderar varje vaken timme omringad av människor. Det funkar, men det gör också att jag inte faller i sömn på kvällarna, jag faller i koma.

Ibland är jag också pepp

Rätt människor har en tendens att dyka upp precis när de behövs som mest. Jag och Tatueraren åt lunch, och vi pratade egentligen om all skit som har hänt på sistone så det borde inte ha känts bra, men vi snackade även om vad vi ska göra åt alltihop och framtidsplaner smiddes och axelbördor lyftes. Helt plötsligt hade vi tagit en jävla massa kliv uppåt i humöret, och jag återfick lite av min borttappade framtidstro på köpet. Hon ska öppna egen studio, och hon erbjöd mig plats i den. För målandet, och för en del gemensamma projekt som inte är helt klara. Vi pratade om hur man kunde göra en tatuerarstudio till något lite mer nyskapande, till en kreativ verkstad där konstverket står före attityd, där man skalar av all machoskit och bara har kul. Inspirerande. Sen gick jag till studion och jobbade koncentrerat i några timmar. Spritpennan är min nya favoritleksak, inget kommer undan den. Mitt senaste projekt inspireras mycket av 50-talsreklam, manga och 80-talsplast, och där passar de tjocka svarta linjerna in som hand i handske. Jag har inte hunnit spendera nån tid i studion på länge, så det kändes bra att komma in i det igen. Lyssna på Dexy's Midnight Runners och käka Mariekex.

Grannar

När jag växte upp bodde vi granne med en gubbe som hette Torsten. Torsten var lite myslabil, gick på tunga psykofarmaka och utförde ibland sina behov i trädgården. Häcken som skilde våra trädgårdar åt var bitvis lite gles. Ibland när man stod och väntade på bussen så kom Torsten och ville samtala lite. Oftast inleddes samtalet med "häj häj, här står du och är ung och fin", eller nåt i den stilen. Torsten har gått bort och nu bor där istället en trashig småbarnsfamilj. Min mamma är provocerad av att kvinnan aldrig spenderar tid i sin trädgård.

När jag bodde i London bodde det ett bögpar en våning upp. Den ena var musiker och den andra var kompositör. De var snälla på ett väldigt sävligt sätt, och spelade vacker musik. Förutom när kompositören hade sin lilla kör på besök, för de sjöng bara utdragna obehagliga stycken som fick dem att låta som osaliga andar och fick oss andra att känna det som om vi levde i en skräckfilm.

När jag bodde i Örebro så bodde jag i ett litet lägenhetshus i trä, som var så jävla lyhört att jag hörde när katten i lägenheten ovanpå tassade omkring mellan rummen.

När jag bodde vid Möllevångstorget i Malmö så bodde det en iransk familj i lägenheten ovanför. Det var en ensamstående pappa med tre barn, men det dröjde länge innan jag träffade barnen. Pappan var alltid väldigt trevlig när vi möttes i tvättstugan och så, erbjöd sig alltid att komma och hjälpa till med grejer. Han bad alltid om ursäkt för sina barn, trots att jag aldrig nämnde det. Jag trodde alltid att han hade ganska gamla barn, och att de kanske var lite överviktiga, för när de sprang omkring och lekte så lät det som elefanter och hela vårt hem skakade så saker ibland till och med ramlade ner från hyllorna. Precis innan jag flyttade mötte jag honom med barnen i trappan. De var alla i dagisåldern och i helt normal storlek. Kanske lekte de i högklackade skor gjorda av cement.

Där jag och M bor nu så har vi ett väldigt väldigt väldigt gammalt par ovanför oss. De måste vara runt 90 år båda två, minst, och ser ut att kunna dö när som helst. En gång hittade M mannen liggandes ute i trapphuset. Han hade ramlat och kunde inte komma upp igen. M fick halvt om halvt bära den skröpliga mannen in till dom. Då och då hör vi ett BLAM! uppifrån dem, och vi tittar alltid skräckslaget på varandra för det låter som att någon har ramlat, och har man någonsin sett dessa två så vet man att ingen av dem skulle klara ett fall. De skulle antagligen bara smulas sönder, bli till en hög torkat köttkonfetti, och om fönstret stod öppet så skulle vinden ta tag i de små bitarna och sprida dem för vinden. Och så skulle några bitar landa i våra balkonglådor och så skulle de bli till mylla och sen skulle det börja växa upp små små skröpliga tanter och gubbar i miniatyr. Ja?

Det där som stör

Har röd färg i håret. Inte hårfärg, utan någon slags... plastfärg. Punk. Känner mig för övrigt jävligt självkritisk i kväll, utan att det har med någon specifik händelse att göra. Älska de där stunderna då man ifrågasätter precis ALLT i ens liv, och då menar jag ALLT. Då får man tillfälle att verkligen vältra sig i tvivel och självömkan, rulla runt i det som en yster kalv. Känner mig så jävla läcker och spännande. Jag är så jävla bäst, köp mig. Äh. Går och drar nåt gammalt över mig.

Cool rider

Jag har kört bil för första gången i mitt liv. Till allas vår förvåning visade det sig att jag har en fallenhet för bilkörning. Vi har en flakmoppe ute vid stugan och jag lyckas alltid döda motorn i uppförsbackar eller svänga av vägen, så jag var ganska säker på att jag skulle studsa med bilen första gången, ha sönder kopplingen, pipa små fåniga tjejpip och vara allmänt sugig. But alas, I was no such thing. Jag körde mjukt och fint, runt runt runt lagerlokalen vars parkering vi lånade. Jag växlade och bromsade och blinkade. Vem vet, nästa gång kanske vi kör åt andra hållet så jag får svänga till vänster också. Alla dessa möjligheter som öppnar upp sig gör mig alldeles yr av maktkänsla.

Äter

Jag går på internutbildning för ingenjörer. Jag lär mig ingenting. Jag förstår inte ens vad de säger. Men jag skrattar på rätt ställen, och så får jag äppelpaj. Det gäller att inte skrapa med skeden för mycket mot tallriken, för då stör man. Små små bitar paj, som slinker ner med små små klickar vaniljkräm. Och så går en dag och kommer aldrig åter.

Puppies

Jag tror veckorna går fortare än någonsin just nu. Det känns som att det är fredag VARJE DAG. Inte så att jag går omkring med en sån där fin fredagskänsla i kroppen hela tiden, utan mer en känsla av att helgen hela tiden smyger sig på mig bakifrån och biter mig i arslet när jag minst anar det.
"Aj! Fan! Är det helg nu igen?"
Kanske lite så.

Igår kväll hängde vi väldigt många människor i vår lilla studio. Jag målade, några sydde, några lagade lampor, några sjöng, några pratade väldigt mycket i mobil, men alla drack vin och alla åt kakor. Det är något väldigt rogivande med att arbeta med händerna tillsammans med andra människor. Jag funderar mycket på det här med flock. I en av böckerna jag läser så lever varulvarna i väldigt tätt sammanbundna flockar. Inom flocken är de väldigt fysiska med varandra, men inte på ett sexuellt sätt. De stärker sina band genom beröring, de hämtar energi från kroppskontakt, de är som en stor organism snarare än familj och vänner. De är helt ogenerade nakna och sover ofta i stora högar, alla tillsammans ovanpå varandra, inslingrade. De beskrivs ofta som "a big bunch of sleeping puppies". Deras beteende är, förstås, till hälften varg. Jag vet inte om jag kan förmedla känslan riktigt bra, kanske måste man ha läst böckerna, fått hela historien. I vilket fall som helst så är jag avundsjuk. Jag är inte spontant fysisk med särskilt många människor, men jag gillar när folk är fysiska med mig och jag kan sakna den fysiska närheten jag har haft i vissa kollektiv jag har bott i. Den självklara, oförställda och kravlösa närheten, både energigivande och rofylld. Jag tror att många människor hade undgått psykisk ohälsa om de kände en sådan tillhörighet, om de inte gick omkring som isolerade öar utan istället kunde omslutas av deras flock, som en värmande filt som alltid känner respekt och kärlek. Å andra sidan inser jag att det är en utopi, människor är för knöliga att vi nog måste vara åtminstone till hälften djur för att det skulle fungera i praktiken. Vi missförstår varandra, vi blir förbannade, vi är griniga och stressade och klumpiga. Vi skulle få kämpa för hårt för den harmoni som jag önskar vore självklar. Men jag fantiserar om det ändå.

Mitt syskon

Min syster har varit här över helgen. Vi njuter inte alltid av varandras sällskap, tror jag, men den här gången gjorde vi det. I min syster speglar jag mig, ser vilka bitar som är lika, vilka som inte är det, och vad som har förändrats hos oss båda. Vi rör oss till och från varandra, som om våra liv drog fram i en ständig serpentinrörelse. Ibland är vi lika som bär, ibland kan vi inte helt relatera till varandra, men vi rör oss ändå båda åt samma håll. Nästan. Just nu rör vi oss ganska nära. Hon är en av de konstigaste människorna jag känner, men också en av de coolaste. Hon sveper fram i sina designerglasögon och långa trenchcoat, med ett känsligt finger på popvärldens pulsåder. Jag kanske inte förstår hennes andlösa fascination för mode, men jag kan relatera till hennes intresse för design, och hon går obönhörligt sin egen väg som ingen annan jag känner. Inga kompromisser.

I lördags sprang vi runt i Köpenhamn, och hennes entusiasm inför modevärlden smittade av sig så pass att jag faktiskt njöt av att gå i affärer en hel dag. Vi diskuterade värdet av medveten konsumtion, dvs att köpa färre prylar men att se till att de man köper är av kvalitet och har producerats på ett bra sätt, miljömässigt och arbetsmiljömässigt. Tänka långsiktigt. Som för att bekräfta detta så unnade jag mig en klänning från mitt söndertjatade favoritmärke, All Saints. Jag vet, vilket jävla namn, men kläderna... Jag vet inte hur man lyckas kombinera androgynitet, rock, elegans, femininitet och lekfullhet, men de lyckas. Jag vill olla hela deras kollektion.

På kvällen drog vi till ett av mina nya favorithäng, Instead of Party. Jag är väldigt mycket FÖR ett snällare uteliv, där klubben är en förlängning av ens eget vardagsrum, med fördelar som ett liveband, plats för fler människor, och ett större spritförråd. En klubb där jag slipper få tinnitus av househelvetet, där jag kan välja att sitta och snacka hela kvällen, där människor dansar som de känner för och inte som de borde, och där medelåldern är närmare 40 än 20. Det är en klubb dit även vänner som hatar att klubba kommer. Det är kanske aningens pretto, men samtidigt bohemiskt och varmt. Jag tror såna här ställen kommer att komma starkt framöver, jag tror det är fler än jag som är trötta på ställen som inte erbjuder mer än ett kladdigt dansgolv, död musik och sprit. Systern passade så klart in i miljön så bra att hon såg ut att vara en del av inredningen.