Klantarsle

Jag har tappat bort min jävla Moleskin. Den innehöll alla mina senaste sketcher, mina idéer inför tavlan som måste levereras inom en månad. Jag är så jävla irriterad på mig själv. Och den bara ofinns. Och om jag ska behöva ta mer piller för mina jävla krämpor så måste jag skaffa mig en sån där pillerbehållare som pensionärer har, med en ruta för varje dag. Då så, då öppnar vi fredagens lucka och vad hittar vi där? Pensionärskrämpor, regn och irritation.

Lyssnar på Paolo Nutini - Pencil Full Of Lead, men blir bara lite gladare. Marginellt.

Mina djuriska drifter

Det känns pinsamt på något sätt. Att gå upp i något så normativt. Inte att andra gör det, jag skiter väl i det. Som vanligt handlar allting om mig. Inte nog med att jag lever med en snubbe liksom. Är det nu jag rättar mig in i fållan? Jag läser bloggar där brudar skriver om hur fantastiskt det är, att det är ett sånt jävla blomsterskimrande mirakel halleluja, och jag kan fanimej inte relatera. Jag känner inte att jag är en av dem. Ändå sitter jag där och läser deras bloggar. Och det är inte bara för att jag inte vill jobba. Jag har drabbats av en slags besatthet som jag hoppas lägger sig snart, och besattheten stavas B.E.B.I.S.

Jag är inte ens särskilt intresserad av barn. Särskilt inte bebisar. Jag är inte typen som kastar mig över andras barn och gullar, även om det visst finns barn som jag gillar och som gillar mig tillbaka. Jag älskar egentid, älskar obundenheten, älskar att vara fri att göra vad jag vill, när jag vill. Ändå har det varit så här hela sommaren. Jag vill helt plötsligt veta allt om graviditet, allt om förlossning. Jag har ett textdokument på min mobil där jag har listat möjliga namn. Jag känner mig sjukt pinsam för det är SÅ inte jag, men jag försöker ändå stå för det på något sätt. De djuriska drifterna är svåra att stå emot. De verkar inte förstå att mitt rationella jag inte är ett dugg intresserat av att ändra livsstil, de trycker bara på, obönhörligt och ologiskt. Gud jag VILL inte. Och ändå så vill jag, så att det suger i mig.

Och sen allting som händer med kroppen. Foglossningar, bristningar, uttänjda magmuskler, hängpattar och sprucken muff. Och så vidare. Är det meningen att allt det ska kännas "naturligt"? Lika naturligt som att bli överkörd av en traktor. Jag är kanske fåfäng, men jag behåller gärna min kropp som den är, tack. Jag gillar mina bröst, det är helt okej om de inte går att kasta över axeln. Och ändå. Jag drömmer att jag ammar, och vaknar med ömmande bröstvårtor.

The madness has to stop.

Taking the long way round

Jag är i min gamla hemstad en vecka. Det var länge sen jag var här och rörde mig utanför mina föräldrars tomt, den här gången har jag faktiskt gått på stan och varit ute och käkat och druckit en hel del öl. Jag är inte imponerad (fastän ölen var sjukt bra). Min hemstad är olidligt tråkig. Jag går på dess gator och känner Döden flåsa mig i nacken. Den Stora Själsliga Döden. Här kommer jag aldrig bo igen. Vilket är tråkigt, för jag har en del väldigt fina människor här omkring, som jag gärna skulle vilja ha nära hela tiden. Men det finns inget för mig här.

Jag har levererat en tavla. Som vanligt lika delar genans och stolthet. Och så det jobbiga med att säga priset. Men hon verkade nöjd, och tittade på den med lysten blick. Det måste vara ett gott tecken. Och hon vill inte heller bo i den här staden. Kindred spirits.

När jag ändå är här, i lugnet, så passar jag på att springa. Det regnar på mig och vägarna är raka och händelselösa som i en amerikansk roadtrip-film, men jag njuter ändå. Att åka hem en vecka har på många sätt varit meditativt.

Mycket nu

When it rains, it pours. Både bra och dåliga saker.

Några vänner har köpt ett hus mitt i centrala Malmö, vilket i sig är helt absurt. I helgen hjälpte vi dem att flytta. Deras trädgård är en avskild oas mitt i all betong, och jag kan inte riktigt förstå att de är jämnåriga med mig. Helt plötsligt känns husköp inte som "något vuxna gör". När jag på lördagkvällen vinglade omkring med ett vinglas i ena handen och ett barn i den andra, då insåg jag nog för första gången på riktigt att mitt liv är på väg in i en annan fas. Jag håller på att lämna "twenty something".

Igår, söndag, åkte jag och M till IKEA och köpte en dubbelsäng. Vår 120-säng är så nerlegad att det är som att sova i en grop, och min rygg klagar varje morgon. Så nu har vi en sprillans ny på 160, med avancerade grejer som "comfortzoner". Jag kommer fortfarande ihåg när man var liten och sov på en skumgummimadrass. Det har hänt saker på sängfronten, kan man säga. Jag har också, för första gången i mitt liv, köpt en kudde. Provat ut en kudde speciellt till mig, efter mina behov. Alla tidigare kuddar har jag fått, eller tagit när de blivit över någonstans.

I går kväll dog en nära väns pappa. Han har missbrukat hårt i flera år och vaknade nu inte upp efter en operation. Låg i koma en vecka, och gick sedan bort helt stilla. Trots all skit han gett sin familj, trots att alla bara gick och väntade på detta, så är det ändå en sorg. Nu är min vän föräldralös, vid 35 års ålder. Det är för tidigt. Vad kan man göra för att stötta, annat än att laga mat och sätta på en ytlig actionfilm?

Igår kväll ringde min äldsta kusin upp mig och berättade att hon och en kompis kommer till Malmö idag. Frågade om de fick sova hos oss. Jag känner inte min kusin alls, men jag vill gärna lära känna, så jag sa såklart ja. Även om jag egentligen känner mig stressad och pressad och skulle behöva två dagar i lugn och ro innan jag drar till hemstaden. Hur gammal kan hon vara nu? 22? Sent i går kväll drog jag runt i lägenheten, försökte skapa någon slags ordning i kaoset. Kände mig nervös. M sa att jag såg bajsnödig ut. Jag träffar aldrig min släkt förutom vid högtider numera, och då aldrig hemma hos mig själv. Jag är inte van vid att dela med mig av mitt privatliv med dem. Å andra sidan är det något jag har velat ändra på. Oh fuck it, det blir säkert skitbra.

Kändisspaning

Jag har ju glömt att skriva att jag såg Elisabeth Ohlson Wallin på Ribban häromdagen. Först såg jag henne bakifrån och tänkte "shit vad lik hon är Elisabeth Ohlson Wallin". Vit tröja, väst och utsläppt vindrufsigt hår. Finns det nån bild där hon inte ser ut så? Sen vände hon sig om, och var sig själv. Hon är fantastisk och jag dyrkar marken hon går på, men det kändes ändå lite som att hon var en karikatyr av sig själv. Hur många vita tröjor/skjortor och västar kan hon tänkas äga? Spelar roll, jag och min kompis ville egentligen gå fram och ta lite på henne, men vi bet oss i läppen och knöt nävarna tills våra naglar lämnade mörkröda märken i händerna, och så lyckades vi behärska oss. Hon var som en sällsynt fågel vi inte ville skrämma bort. Vi stod helt stilla och stirrade. Tyvärr så gick hon därifrån och lämnade oss, badandes i vår egen stalkersvett.

The Janitor

Vad har jag för nazistvaktmästare som SÅGAR NER TRÄD MED MOTORSÅG klockan sju på morgonen när 90% av alla runt vår innergård nog har semester? Vad är han för perverterad jävel? Vad får han ut av det? Står han där nere med bakåtkastat huvud och skrattar Det Stora Skurkskrattet utan att vi vet det eftersom det överröstas av motorsågens brölande? Jag har alltid ogillat honom, han är en väldigt liten människa på en konstant powertrip, och det här är egentligen bara en bekräftelse på det jag har anat länge: Han är hin håle i blåbyxor, kommen till jorden för att påminna oss om att livet handlar om smärta, hat och skräck.

Dagen B

Jag är nyförälskad i min sambo nu igen. Han är så jävla bra. Han gjorde årets födelsedag till ett smärre underverk. Den inleddes med frukost i sängen och jättefina presenter, och bara där var dagen gjord, och sedan drog vi till Kullaberg. Det är ett naturreservat på Skånes västkust med lövskog där träden täcks av vildkaprifol och höga klippor som störtar brant ner i havet. M brukar hålla klätterkurs där och är van vid området. Han ledde oss ner till en liten lagun, en skreva i berget där det bildats en stenig strand och där vattnet är kristallklart och havsbotten täckt av rundslipade stenar. Där tillbringade vi dagen med att snorkla, läsa bok, klättra och äta pastasallad och melon. M har kokat sjukt god flädersaft, så vi hade med oss några flaskor av den också. Som vanligt var det imponerande att se hur lätt M tog sig upp för klippväggarna, som en spindel. Men mitt fokus låg på snorklingen och vattnet. Lånade Ms undervattenskamera och fotade små krabbor, fiskar, sjögräs och en och annan räka. Jag blir som en unge i vatten, vägrar gå upp fastän jag skakar och är blå om läpparna. En liten stund till. Och en liten stund till. Och en till.

När solen började gå ner och allt färgades orange stannade vi till på en utkiksplats och åt upp resterna av maten, till de svaga tonerna av ett liveband som spelade nere i Mölle, samhället precis utanför reservatet. Allt omkring oss var alldeles stilla där vi satt uppkrupna på muren, vi sa inte ett ord. Bara åt och tittade ut över havet. Lyssnade på musiken och suckade förnöjt ibland. Sen åkte vi hem.

Och nu är jag alltså 28. Jag har uppnått min "egentliga ålder", den ålder som folk har gissat på mig sen jag var 19. Av den anledningen har jag inte haft åldersnoja innan, eftersom jag alltid varit yngre, jag har på nåt sätt väntat in det här året. Nu ligger jag mitt på strecket.
"Hur gammal tror du att jag är?"
"Eh... 28?"
"Ja."
Snopet, på nåt vis. Men ingen direkt noja än. Det kickar kanske in när jag fyller 29, då jag ramlar över den här osynliga gränsen. Då jag måste säga "nej jag är faktiskt ännu äldre".

Skallebang

Konstant huvudvärk i två dygn. I dag är jag hemma i ett försök att kurera mig. Försökte sova bort det. Gick inte. Tänkte att det kanske är vätskebrist, så jag häller i mig vatten. Dricker och kissar, dricker och kissar. Kanske är det lufttrycket. Jag fick stränga order från M om att jag inte är tillåten att ha varken blödning eller tumör, så jag försöker hålla mig borta från det.

Kommer att tänka på en gammal skröna jag läste om på nätet nån gång. En japan klagade på långvarig huvudvärk. När man öppnade skallen på honom krälade det maskar överallt. Som han då skulle ha fått från dålig sushi. Det fanns ett foto. Turligt nog äter jag inte sushi.

Huvudvärken är inte så illa som migrän, jag kan röra på mig, göra saker. Ligger i soffan och tittar på Gökboet. Och dricker vatten. Imorgon fyller jag 28. Det vore juste om huvudvärken ville släppa tills dess, för jag har hört rykten om att min sambo har nån liten överraskning på G. I do love surprises, viskar jag för mig själv och vickar lite på tårna.

Nu har jag också gjort mitt skrivbord personligt.

Läget

Mitt jobb har flyttat till ett nytt kontor, vårt eget hus som är precis nybyggt och luktar färg och gummi. Vi huserar numera i Sveriges miljövänligaste kontorsbyggnad! Det är väldigt vitt. Jag har dragit det kortaste strået vad gäller utsikt. Jag ser Törning Torsten, a. k.a. The Eyesore of Malmö, men inte havet. Men jag klagar inte, det här är fancy pants.

Jag har badat väldigt mycket. Väldigt. Mycket. Det är det enda jag vill göra just nu. Dra med snorkeln ner till havet och glida runt bland blåstången, spana på små räkor och spigg. Men jag har också druckit en hel del alkohol tillsammans med hormonstinna bögar. Lutat mig tillbaka med bärs i hand och iakttagit deras parningslekar med skratt i magen och berusning i huvudet. Det är fint, livet.

Hemma igen

Tillbaka från sommaridyll, tillbaka från samvaro med fina vänner, tillbaka från morgondopp och solskyddskräm och mygg och vin och grillad haloumi och svett och byfånar och koltrastungar och förrådsbygge och bad och bad och bad. Jag ville verkligen inte åka hem. Jag ville att alla skulle stanna kvar, och så skulle vi bara fortsätta. Vara tillsammans, vara ute på landet, vara i sommaren, vara i hettan, vara i vattnet. Vi var så många, hela trädgården var full med tält. Och alla var så fina. Och det var 23 grader i vattnet, som max 25 grader vid vattenytan. Småbarnen avlöste varandra, och de var så knubbiga och badgalna och högljudda och fina. Jag ville verkligen inte åka hem. Men åkte hem gjorde vi, och det var väl ganska okej det med, i slutändan. Jag är nästan lika brun som efter förra årets Greklandsresa, vilket är ett smärre mirakel. Tydligen kan en sol-och-badsemester ändra hela ens genetik, och nu är jag alltså en människa med PIGMENT. Groovy. Jag försov mig till min första praktikdag. Osnyggt, kan man säga. I morgon ska jag vara en bättre människa.