I stället för musik förvirring

Det här är vad som pågår på ytan: Solen skiner, det är t-shirtväder i San Francisco. Jag sitter på Coffee For The People på Haight Street och de spelar Bob Dylan i högtalarna. Jag skriver på uppsatsen och det går riktigt bra. Min fot är nästan bra, och för att fira det så har jag köpt ännu ett par icke-ergonomiska skor. Jag har redan packat ner dem i resväskan för jag skäms lite för att visa dem för mina flatmates som häcklade hipsters igår. De är väldigt mycket hipster. Jag känner mig upprymd över filmen "Kyss mig" (eller hur!?). I dörröppningen till fiket sitter en fin hund och väntar på sin matte som köper kaffe, och utanför sitter hemlösa kids och solar utmed husväggen. Det luktar hasch och nybakt bröd.

Det här är vad som pågår under ytan: Jag är så in i helvete förvirrad. Jag vet inte längre vad jag vill med livet, vad jag vill med nåt. Jag vet inte vem jag är. Jag har ingen jävla aning. Jag vet inte hur jag vill forma min framtid. Allt är i gråzonen, inget känns varken rätt eller fel. Och jag jagas av känslan av att jag håller på att måla in mig själv i ett hörn, helt utan anledning.

Snälla Bullen, säg inte att jag ska prata med mina föräldrar, för de skulle inte fatta.

Jag vinner ändå

Vad är det med min kropp? På grund av den jävla huvudvärken var jag tvungen att hoppa över marknaden och stanna hemma igår kväll. Tröståt Ben & Jerry's, tittade på Supernatural och klämde på min nya fina fuskskinnjacka. Lagom till att huvudvärken började ge med sig så började min högra fot kännas konstig. Som att nån nerv hade hamnat snett eller så. Försökte massera den, stretcha den. Blev bara värre. Nu, ett dygn senare, haltar jag fram som en ryckig och stönande pingvin. Foten är varken svullen eller öm om man tar på den, men jag kan knappt lägga nån tyngd på den. WTF? Tror det är något muskulärt, och jag antar att det är min kropp som bestraffar mig för att jag i flera veckor har gått långa sträckor varje dag i ett par kängor med stum träsula. Det vill säga, jag straffas för min fåfänga. Av Gud. Dödssynd och allt det där. Fördelen med mitt straff är att jag håller mig hemma. Framför datorn. Arbetandes med uppsatsen. Så HA HA Gud. I win.

Hubba hubba

I dag vill jag bara ligga i sängen och titta på Supernatural. Burleskshowen, Hubba Hubba Revue igår var kul, till och med skitbra bitvis, men ändå inte helt fantastiskt. Kanske är det när burlesk övergår i buskis som jag backar. Men vi såg många hårda rockabillybrudar i korsett där behagen var så stora att de svällde över som jästa vetedegar, och jag och M enades om att de var sanslöst snygga. Man ville bara klämma. Och förband till showen var 120 Minutes, ett rockband med en sångerska som var det sexigaste jag sett på länge. M sa att han ville krama på henne och jag frågade om han ändå inte ville göra mer än så, men då blev han generad. Så oskuldsfull den lilla pojken, jag förstår inte att jag inte har lyckats slå det ur honom än.

M sitter nu på planet till Chicago, där han ska byta till ett plan som går hela vägen till Köpenhamn. Jag har huvudvärk och mår illa. Maria och Brian, som jag bor hos, har stekt bacon och det stinker i hela huset. De första sekunderna som jag känner lukten av bacon så tycker jag att det luktar himmelskt. Sen blir det för starkt, och det luktar köttigt och flottigt, kväljande. Jag kommer aldrig äta gris. Så för att fly matoset ger jag mig ut i solen för att köpa en ny jacka. Solglasögonen på och vattenflaskan i handen, så kanske huvudvärken släpper så småningom. I kväll ska jag till The SF Underground Market. Slits mellan ett sug att stanna i SF och en längtan efter att vara i mitt eget hem. Bokstavligen, att sitta i min egen lägenhet.

Heteronormen är stark

Det händer märkliga saker nu när M är här. Det här är bara några exempel:

Folk tar mig inte på allvar när jag sträcker fram mitt visakort. De tar alltid för givet att det är M som betalar. Även om det är jag som betalar så ger de kvittot till M för påskrift. Eller så ser de inte att jag håller fram mitt kort, för de är så inställda på att de ska få ett från M. Och om det är jag som har betalat, så tackar de M.

När vi var och handlade i går så betalade jag, och sträckte sen fram handen för att ta emot kassen med varor. Mannen bakom disken vägrade att ge mig den, och sträckte fram kassen mot M (som tänkte på annat och inte alls var med). Jag försökte ta kassen, men mannen envisades med att pracka på den på M tills M insåg vad som pågick och tog den. Mannen såg lättad ut.

En kväll på väg hem från en bar så mötte vi en man som sa "hold her hand, she's beautiful". Vi hade både händerna i fickorna för det var kallt. Jag antar att det var menat som en komplimang, men jag blev irriterad och gav främlingen en bläng. Jag behöver inte bli hållen i handen, tack så mycket, jag är en vuxen människa. Som om främlingen tyckte att M skulle ta bättre hand om lilla mig. Urk.

I kväll ska vi på burleskklubb. Fina grejer.

Livet här borta

Sen senast har jag gjort följande:

1. Varit på en roller derbymatch. Det var hysteriskt. Det var trailer trash. Det var människor som skrek åt varandra à la Jerry Springer. Det var awesome. Jag var svettig och hysterisk av upphetsning.

2. Gått på bio på Red Vic, en kooperativägd biograf som drivs av några filmnördiga indiekids. Den har inte förändrats sen 70-talet, man får popcorn i träskålar. Innan bion sätter igång spelar de fin indiepopmusik och visar sen några trailers från filmer de rekommenderar, nya och gamla. Ingen reklam. Vi såg The Illusionist, senaste filmen från skaparen av Les Triplettes de Belleville, som bara råkar vara en av mina absoluta favoritfilmer. The Illusionist var väldigt vacker och vemodig, varje scen var en tavla.

3. Åkt på roadtrip med M utmed kusten ner till Carmel. Vi hyrde en cab, och körde top down stora delar av vägen fastän det ibland var så kallt att man tappade känseln i tårna och snoret rann. Det var det värt. Vi såg havsuttrar och sälar och sjukt fint landskap, och vi åt massor med god mat och träffade roliga människor. Carmel var däremot något av det läskigaste jag varit med om. Vi blev rekommenderade att åka dit för att det skulle vara "pittoreskt" och "romantiskt". Det var ett konstruerat himmelrike för välbärgade medelålders amerikaner, en liten tomteby bestående av dyra restauranger, gallerier med passande konst, antikaffärer och husmäklare. Allting var för tillrättalagt, för perfekt, och vi mumlade "Stepford wives" till varandra och kände oss illa till mods. Som att ondskan låg på lur, precis under ytan. Inget var på riktigt. Vi spenderade en natt på ett väldigt pittoreskt hotell, åt middag på en väldigt pittoresk restaurang som kostade en förmögenhet, och stack sen därifrån så snabbt vi kunde. Trots skräcken hade vi ändå skitkul, och jag fick äntligen se Red wood, uppe i en nationalpark i bergen på vägen hem. Att gå omkring bland de där gigantiska träden kändes som att gå in i en fantasy film så jag var överlycklig, och M väste "the ents are going to war".

Nu är vi tillbaka i San Francisco, M är ute i stan och fotar och köper rep (!) och jag sitter inne och jobbar med uppsatsen. Jag åker hem om en vecka, och det känns faktiskt ganska lagom. Solen skiner ute och jag önskar att jag kunde gå ut och leka, men jag måste påminna mig själv om att jag faktiskt inte är på semester, i alla fall inte idag.

That feline beat

Katten jag bor med heter Tanner. A.k.a. Fatman. En väldigt gosig, väldigt pratsam vit och brun katt. Jag gillar katter, och han håller mig sällskap när jag sitter hemma och jobbar. De senaste dagarna har dock vår vänskap komplicerats något (ett mönster?). Tanner vill mer. Tanner har börjat runka på mig.

Har aldrig sett en katt runka förut. De är ju inte som hundar, de kan ju torrjucka lite då och då. Tanner börjar trampa frenetiskt på mig, med ett lite oroväckande uttryck i ögonen. Otroligt fokuserat, och samtidigt simmigt. Målmedvetet. Och det går inte att få hans lilla katthjärna att ändra riktning. Har han väl börjat så... Han trampar och trampar och trampar, tills han blir ivägsjasad. Då trampar han lite till där han står, och sen sätter han sig en lång stund och slickar på sin lilla kattsnopp. Sen går han alltid sin väg. Tanner är inte typen som ligger kvar och gosar, tar en cigg med askkoppen på magen. Han är mer wham bam thank you ma'am.

Sweet angel coming over

I morgon kommer grabben min! Då väntar en vecka av roller derby, roadtrip ner Highway 1 till Carmel, shopping, Underground Farmers Market, allmänt ätande och turistande, och så en hel del hångel ovanpå det. Jag tror även jag ska försöka få till en biokväll, för här i Haight finns en gammal biograf där de kör riktigt old school, de serverar till exempel popcorn i träskålar. Även där kan man tänka sig att man skulle kunna få till lite hångel. Jag har dessutom precis fått reda på att man kan köpa en korsett här för typ 65 dollar, vilket är runt 400 svenska kronor. Och jag har ett framtida behov av en korsett till en viss burleskklubb. Sweet!

Även utomlandet har dåliga dagar

I morse sa en mexikansk liten tant till mig att hon tyckte att jag var "beautiful". Några timmar senare fick jag en käftsmäll av en autistisk man. Det är sånt som håller en balanserad.

USA är världens rikaste u-land. Så länge man håller sig inom San Francisco kan man luras och tro att så inte är fallet, men i arbetet med uppsatsen så åker jag runt i hela Bay Area. Och det är skit. Det är slum. Resurserna till mina patienter är minimal, och pengarna kommer dessutom från jävla försäkringsbolag som själva bestämmer (utan experthjälp, så helt godtyckligt) vilka som ska få hjälp. Det finns ingen social trygghet. Välfärden bygger på olika former av lotteri (tänk Extreme House Makeover). Min yrkesgrupp jobbar i byggnader som skulle få vem som helst att börja hacka sig själv i halsen. Folk bor i fallfärdiga lådor. Det här är så klart inga nyheter. Det blir bara så övertydligt när man får det upptryckt i fejjat. Normalt sett så kommer jag från besöken taggad och inspirerad. I dag åkte jag hem illamående.

För att lätta på trycket gick jag på bikram yoga. I dag gick det riktigt bra. Jag svimmade inte, och pausade inte. Tog mig igenom hela passet och kände mig stor och stark. Fick reda på varför det är så billigt: Alla som jobbar där är volontärer. Det gör ju bara det hela ännu finare, på nåt sätt. Instruktören i dag inledde med att fråga alla vad de hette, och sen kallade hon oss vid namn resten av passet. Det är de där små detaljerna..

Skickade ett sms till Liz igår. Ville att hon skulle veta hur mycket jag tycker om henne, att jag respekterar hennes beslut men att det ändå känns jobbigt. Ville på nåt sätt säga adjö, ordentligt. Hon har inte svarat. Jag antar att jag håller på att bli raderad. Känner mig ledsen.

Jag är en turistattraktion

Jag sitter i ett burspråk i huset och jobbar, och med jämna mellanrum blixtrar det till i ögonvrån. Det är turister nere på gatan som fotograferar husen på min gata, och jag undrar hur många digitala fotoalbum jag kommer dyka upp i. Som en slags blek ande innanför glasrutan. Om jag hade något meddelande till omvärlden hade jag kunnat tejpa upp det på fönstret och så hade det spridits till minst femtio hem om dagen, varje dag. Men vad skulle det meddelandet vara? "Allt är inte bajs som glimmar?"

Breaking up is hard to do

Min nya vän, min vältatuerade butch Liz, har gjort slut med mig. Det känns tomt, ödsligt. Hur ofta träffar man nån som man klickar med direkt, som redan efter fem minuter känns som en människa man har haft i sitt liv i åratal? Vi hade så jävla kul ihop. Vi pratade om allt, livet, kärleken, barndomen, döden, sexet. Drömmar och hemligheter. Vi blev fulla och fnissiga och barnsliga ihop. Såna människor brukar jag försöka behålla. Men nu har hon alltså dumpat mig, via sms. Och det är okej. Det är sorgset, men okej. Hon ville mer och bryter nu för att skydda sig själv. Jag fattar. Det är bitterljuvt på nåt sätt. Jag plockar upp mobilen med jämna mellanrum, vill skriva nåt svar men vet inte vad jag vill säga. Det känns som att jag vill säga förlåt, men jag vet inte för vad. Det som var så enkelt känns nu väldigt trassligt, och jag tror det är bättre att låta det vara än att börja försöka reda ut det. Hon har satt upp en gräns som jag måste respektera. Men det tar verkligen emot att släppa taget om henne och San Francisco blev genast lite mer ensamt.

Fylla är vad fylla var

Det finns de som skulle påstå att jag är här för att jobba med min uppsats. Tro inte på dem. Jag ägnar den mesta tiden åt att bli full. Det är jag bra på. I fredags följde jag med Maria, som jag bor hos, till en fest vid Dolores Park. I den parken kan man dagtid tydligen få tag på precis vilket knark som helst, ofta i form av kakor. Men det där vet jag inget om, jag stod inne i en tjusig våning fylld av gigantiska machomän och deras våp till flickvänner. Det diskuterades sport och vilket universitet man hade gått på. Och ansiktsvatten. Jag gjorde det enda rätta. Jag söp mig full på ett vällagrat vin med en helt häpnadsväckande boquét. Tror jag. Det var så det presenterades. Sen gick vi till Mission och nån minimal och svettig salsaklubb som hette nåt i stil med "Baoba" eller "Baloba" eller kanske "Baolab". Det var sjukt trångt och luktade fjärt, men alla tyckte att stället var "awesome". Jag skakade lite röv och försökte smälta in. Sen gick vi till stället vägg i vägg, som kan ha hetat "Beauty Shop". Där spelade de bara girly hits från 80-talet, vilket kunde ha varit kul, men jag var full och trött och blev klappad på huvudet av en av de gigantiska männen och kallad "pixie".

I går mötte jag upp med Liz för en bakisfika. Fikan utvecklades till en tur med färjan över till Sausalito.

Liz. Hårdare än hårdast.

färjan

Sausalito är ett litet turistigt men charmigt ställe där många hyr cyklar och drar runt i stora grupper. Vi var inte där så länge, men vi fick smaka på gratis Salt Water Taffy och vi tittade på många gigantiska båtar och fantiserade om det rika livet. Hela stället påminde mig om England. Isle of Wight, typ.

Sen åkte vi tillbaka och åt "the best burrito in town", enligt Liz. Jag är ingen stor burritokännare, men den var rätt god. Jag ville ju inte göra Liz besviken, så jag stönade och himlade med ögonen, som sig bör. Sen hamnade vi på baren Lexington (igen), jag blev full (igen) på en lokal öl som heter Racer 5 (igen). Vi spelade "jag har aldrig", och jag fick bland annat reda på att Liz har jobbat på en strippklubb och drivit en punkbar som var öppen dygnet runt. Vi beundrade alla snygga tjejer, byggde korthus av reklamblad och vrålade till No Doubt. Sen var klockan fyra och jag tog en taxi hem. Min taxichaufför var från Armenien och sa att han gillade min frisyr. Han sa att den var "different" och "reminds me of the 80's". Och det vet man ju, att om något årtionde är känt för sina snygga och smakfulla frisyrer, så är det åttitalet.

Några gay funderingar om SF

1. Det finns en levande butchkultur här. Fantastiskt, och hett.
2. Jag skickar tydligen ut flatvibbar här, för jag får den där "du-vet-att-jag-vet-att-du-vet-blicken" varje dag.
3. De verkar inte prata om queer vs gay här. När jag säger att jag inte är lesbisk utan queer, så tittar folk konstigt på mig, som om jag sa att jag inte är vit, utan vit. Men nog måste queerteorin nått hit med?
4. Flator och bögar verkar blanda sig med varandra lika mycket här som i Sverige. Det vill säga inte.
5. Schlagerflator existerar inte. Såklart. Sjukt befriande. Bara att sätta på The Gossip och köra.

Golden Gate Park

Vintage

Jag är dålig på att handla kläder second hand. Det är idiotiskt egentligen, men det hänger väl lite ihop med att jag inte gillar att shoppa. Jag vill ha det quick n' dirty, smash n' grab. Gå in i affär, se plagg, betala, gå ut. I second handbutiker måste man rota. Ha tålamod. Ta sin tid. Eller bara ha öga för det. Och jag har nog inget öga.

Vintage däremot, är ju en helt annan sak. Där har någon annan redan gjort rotandet och jag kan vara den latmask jag är och bara gå in och peta lite snabbt. Och här i San Francisco är vintagebutikerna guld. Jag har inte ens besökt de som ska vara bäst, utan bara de i Haight, som enligt ryktet ska vara rätt utplockade av alla turister. Men i en av dem hittade jag i dag ett par gråsvarta stuprörsjeans, sitter som ett andra skinn, och det bästa av allt: De är från AllSaints. Jag dog lite grann när jag hittade dem. Sen betalade jag. 150 spänn. Oh yeah!

Jag har blivit tipsad om en som ska vara väldigt bra någonstans nära korsningen Market & Church Street. Så dit ska jag imorgon.

Diane my love

Två mycket intensiva dagar med intervjuer och auskultationer. Jag har besökt Stanford (stort och trist), Oakland (spansktalande slum), Pleasanton (pleasant) och Livermore (platt). Något som jag inte var beredd på var hur vacker naturen är här omkring. Jag har förstått att allt blir torrt och bränt under sommaren, men just nu är det böljande gröna lummiga kullar var man än åker. Träffat jävligt trevliga människor, vissa som jag hoppas få behålla. Särskilt Diane som jag har följt hela dagen i dag. Jag har babblat mig hes och garvat i hennes slitna gamla Volvo, åkandes mellan patienter, och det var länge sen jag kände en sån omedelbar kärlek till någon, så fort jag såg henne. Fantastisk kvinna. Hon var full av helt fantastiska historier, och hon erbjöd att låna ut sin husbil till mig och M. Nu surrar huvudet av alla intryck och funderingar, och magen är full av burrito. Dags att sova. Men för er i Sverige är det nog alldeles strax dags att gå upp, hos er är det redan imorgon bitti. Så... god morgon.

Nya platser

Har haft vidrig huvudvärk från och till sen igår kväll. Tror det är vätskebrist, men att tillföra vätska verkar inte helt ta bort problemet. Har ändå lyckats ha en mycket produktiv dag. Först gick jag neråt stan och fixade ett åkkort. Vuxet av mig. Sen åkte jag ut till pirerna. Det var ett misstag, för där finns fan inte ett skit. Jag gick och gick tills jag hade slitit upp mitt skavsår igen, och sen vände jag inåt land igen. Området intill heter North Beach (och har ingen strand) och där hade jag läst att det skulle finnas lite justa butiker. Det är brant uppförsbacke hela vägen och mitt huvud bankade så jag mådde illa, men väl framme lyckades lite retail therapy dämpa smärtan. Hittade ett par örhängen i form av vingar. Efter det strosade jag vidare mot Chinatown. Mycket turistanpassat, men rätt kul.De säljer grejer där som är helt sanslösa. Som en gigantisk kristallkrona i form av en pojke på en häst som sprutar vatten. Galet.

Sen åkte jag till Mission, där Liz bor. Vad jag förstår så är det där man hittar alla flator. Ganska ruffigt område men med roligt uteliv. Där finns bland annat San Franciscos enda (!) flatbar, Lexington. Där blev jag väldigt packad i fredags. I alla fall, jag tittade på när Liz tvättade sina flanellskjortor och hängslebyxor i en tvättomat, och sen bjöd hon med mig hem till sig. Jag är ledsen att behöva säga det, men min nya vän bor i något av ett råtthål. Stället luktar urin. Men jag fick god mat och Liz imponerade med några väldigt avancerade korttrick. Det är fint att ha hittat en vän här.

Bikram yoga

Äntligen har jag fått testa bikram yoga! Har velat göra det sjukt länge, men i Sverige är det alltid så dyrt. Så icke fallet i San Francisco! Har nu betalat för en månad på Funky Door Yoga, och fick betala den enorma summan av 29 dollar. Det vill säga typ 180 spänn. Fantastiskt.

Bikram yoga är alltså yoga som utförs i 40 graders värme. Som att träna inne i en bastu. De första gångerna handlar det mest om att vänja sig vid hettan, och jag fick sätta mig ner flera gånger och fokusera på att andas för att det kändes som att jag skulle svimma. Det finns massor med info på nätet om alla medicinska fördelar med bikram yoga om man är intresserad.

Vi var i en rätt liten sal, och allt luktade svagt av svett. Inte på ett obehagligt sätt. Instruktören var en liten tunn kvinna som lyckades med att vara både militärisk och mjuk på samma gång. Många tränade i badkläder, och de som inte gjorde det var i alla fall så lättklädda som möjligt. Bredvid mig stod en kort skallig bög i t-shirt och speedos. Han kallade mig "sweetie" och vid ett tillfälle utropade han "I love you guys!". Vet inte exakt varför.

Man svettas kopiösa mängder, inte bara lite svettpärlor i pannan utan riktiga rännilar, det skvätter. När jag satt och vilade och tittade på de andra jobba så slog det mig att det faktiskt är rätt vackert med svettig hud, hur glansigt det är och hur vattnet rinner utmed kroppen. Efter passet fick jag i äkta amerikanskt manér en applåd för att jag hade klarat mitt första pass. Jag kan inte säga att första gången var njutbar, men det var en häftig upplevelse och ska bli kul att se hur det känns efter en månad!

killer bunnies

I går blev jag sanslöst full tillsammans med en väldigt sympatisk tjej som heter Liz. Här är hon och en kanin. Allt annat är preskriberat.

Men jag har bara regn hos mig

I dag har San Francisco var indränkt i en hinna av regn. Jag hade bokat ett möte med min kontakt här, men eftersom hon helt klart är en scatterbrain så hade hon glömt bort det, och dök inte upp. Jag var varken förvånad eller sur, kanske mest resignerad. Istället traskade jag omkring på campus ett tag och spanade in hur det är att vara en amerikansk student. Tydligen verkar mycket handla om att bära tungt, prata högt, och dricka mycket kaffe i termomugg.

Jag åkte tillbaka till Haight och kollade i affärer. Var inne i en väldigt trevlig liten vintagebutik med dräkter från 20-talet och djurkranier, och blev kvar en stund och babblade med den hennafärgade butiksägarinnan. Tydligen är svenska folkdräkter väldigt eftertraktade inom vintagevärlden. Who knew?! Sen hittade jag en butik som sålde helt fantastiska smycken som jag nog måste köpa allihop. Jag menar, vem behöver inte ett knogjärn i form av en puma gjord av strass? Efter det mötte jag en värvare från Greenpeace och fick lära mig deras hemliga handslag.

Eftermiddagen spenderades hemma, framför datorn. Huset är iskallt, jag har mössa på mig inomhus. Jag försöker få någon struktur på uppsatsen, men känner mig trött och håglös. Funderar på om det fortfarande är lite jetlag, eller om jag börjar dra på mig en förkylning. Måste nog äta lite bagel.

Skoskav och Castro

Jag glömmer alltid bort att das überschnyggen kängen alltid förvandlas till mordmaskiner när man har gått i dem längre än en timme. Träsula + hårt läder = döden. Men jag är inte den som ger sig, så jag har gått med döden vid min sida hela dagen, morgon till kväll. Det är sånt som idioter gör, och du får kalla mig idiot det har jag ingenting emot. Vad gör man inte för San Francisco? Herregud staden är ännu vackrare än jag trodde.

Jag gick bland annat till Castro, för det ska man ju. Alla dessa regnbågsflaggor, jag kände mig alldeles uppspelt... tills jag insåg att området bara utgörs av bögar. Bögkultur kan vara både kul och charmig, men den är inte MIN. Såg ingen flatkultur. Alls. Såg ingen flata. De finns säkert där, men jag vete fan var. Som vanligt osynliga. Kände mig lite lurad faktiskt, trodde det skulle vara annorlunda här men flatkulturen verkar som vanligt vara dold och icke-kommersiell. Men området var i alla fall väldigt fint, och kanske kan mina flatdejter upplysa mig om smultronställena som jag missade.

Framme i San Francisco

Jetlaggad sitter jag i mitt tillfälliga hem och förundras över hur man på bara en dag kan transportera sig till en annan världsdel. Det är så jävla enkelt, allt man behöver göra är att köpa en biljett. Och så följa instruktioner, typ "gå till Gate 33". Mitt rum har ett inbyggt skrivbord i ett burspråk, så där sitter jag, frusen och förvirrad, och tittar på när solen går ner över San Francisco. Jag bor mitt i området The Haight, och vad jag har sett så länge så präglas det av haschkultur, indiemärken och ekologiska mataffärer. Jag gick en kort tur och handlade lite basvaror, och på vägen dit så spred ungefär varannan affär en doft av rökelse. Alla hus är såna där pastellfärgade viktorianska hus, även "mitt". När jag hittade bagelhyllan i mataffären så höll jag på att börja tjuta. Jag menar, en hel HYLLA. Samma sak när jag kom till grönsakshyllan, och varje grönsak såg ut att vara handplockad och de var alla lagda i fina formationer och precis allt var ekologiskt. Jag blev hänförd. Fast det kan förstås ha lite med tröttheten att göra också. Möjligtvis. Nåja. Nu ska jag försöka vara lite social innan jag däckar fullständigt.